Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55

Utlåtande 1882:LU55

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55.

1

«

3f:o 55.

Ank. till Riksd. Kansli den 3 Maj 1882, kl. 11 f. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af återremiss af Utlåtandet N:o
24, öfver väckt motion om förändrad lydelse af 3 § i lagen
angående eganderätt till skrift den 10 Augusti 1877.

Vid behandling af Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24, i anledning af
väckt motion om förändrad lydelse af 3 § i lagen angående eganderätt
till skrift den 10 Augusti 1877, hafva båda Kamrarne till Utskottet återremitterat
nämnda utlåtande; och får Utskottet nu, med anledning af
återremissen, i frågan afgifva förnyadt yttrande.

Utskottet anser sig härvid böra upptaga och från sin ståndpunkt i
korthet besvara de vigtigaste anmärkningar, som under öfverläggningarna
inom Kamrarne blifvit gjorda mot Utskottets i förra utlåtandet innefattade
förslag.

Det har anmärkts, att, om skydd mot öfversättning af tryckt skrift
skulle i visst fall medgifvas, skydd borde lemnas äfven mot öfversättning
och uppförande å skådebanan, utan författarens tillstånd, af dramatiskt
eller musikaliskt-dramatiskt arbete.

Lagens 1 kap., »Om skydd mot eftertryck», afser äfven eftertryck af skrift
för skådebanan. Det af Utskottet föreslagna stadgande till skydd i visst
fall mot icke auktoriserad öfversättning, hvilket stadgande skulle inrymmas
i nämnda kapitels 3 §, gäller följaktligen ock beträffande icke auk Bili.

till Riksd. Prof. 1882. 7 Sami. 33 Höft.

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55.

toriserad tryckt öfversättning af skrift för skådebanan. Om någon inskränkning
i rätten att begagna (icke tryckt) öfversättning för skådebanan är
icke motioneradt, och någon dylik inskränkning har sålunda icke kunnat
af Utskottet ifrågasättas.

Vidare bär anmärkts, att förslaget till ändring af B § borde så omredigeras,
att en författare blefve skyddad mot icke auktoriserad öfversättning,
äfven om denna skett endast medelbart från originalet, d. v. s.
från öfversättning af originalet å annat språk än det, hvartill den icke
auktoriserade öfversättningen sker, eller från faktiskt eftertryck, som i det
land, hvarest det eger rum, erkännes för lagligt.

Något särskildt skäl synes emellertid icke förekomma, hvarföre en
svensk medborgare — och om andra är icke omedelbarligen fråga i LagUtskottets
förslag —, hvilken t. ex. utgifvit en skrift på svenska, språket,
med förbehåll å denna svenska upplaga om öfversättningsrätt till tyska
och franska språken, och sedan utgifver de tyska och franska öfversättningarna,
dock utan att iakttaga föreskriften om förbehåll mot öfversättning
å titelbladen, skulle genom förbehållet å den svenska upplagan vara
skyddad mot öfversättning t. ex. af den tyska, å hvilken dylikt förbehåll
ej skett, till franska språket, eller omvändt. Vill författaren skaffa
sig sådant skydd, har han ju den lätta utvägen — alldeles densamma,
som i andra fall — att göra förbehåll å titelbladen om öfversättningsskydd,
och torde då genom den utgifna öfversättningen från originalet det
andra vilkoret för skyddet, utgifvande af öfversättning, vara uppfyldt.
Icke heller synes giltigt skäl kunna anföras, hvarföre — under
förutsättning, att bestämmelsen skulle genom internationelt aftal blifva utsträckt
äfven till annat lands medborgares skrifter, t. ex. till franska arbeten
— en fransk skrift, å hvars titelblad förbehåll gjorts mot öfversättning till
svenska språket, skulle genom detta förbehåll skyddas äfven deremot, att
svensk öfversättning utgåfves från den af t. ex. tysk förläggare utgifna
tyska upplagan, om nemligen denna tyska egendom icke i detta fall vore
genom konvention mellan Tyska riket och Sverige skyddad mot svensk
öfversättning. Lika litet bör genom en konvention med England en nordamerikansk
eftertryckt upplaga, hvilken enligt Förenta Staternas lagar kan
vara betraktad som nordamerikansk ofh/mö/-upplaga, kunna skyddas mot
svensk öfversättning. Grunden till oegentligheten bör sökas i förhållandet
mellan England och Förenta Staterna, icke uti det internationella förhållandet
mellan Sverige och å ena sidan England, å den andra Förenta Staterna.
Det ligger i naturen af de internationella förhållandena beträffande

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55.

deri litterära eganderätten, att skyddet icke kan blifva fullt effektivt, innan
det blir allmänt internationell

Man har likaledes upptagit frågan om bearbetningar i öfversättning
af andras skrifter och ansett, att de föreslagna bestämmelserna icke innebure
tillräckligt skydd i detta hänseende.

Lag-Utskottets föreslagna bestämmelse angår omedelbarligen endast
öfversättning af svensk medborgares skrift. Införes i 10 § 2 mom. hänvisning
till 8 §, så »anses» öfversättning i strid häremot »såsom eftertryck»,
och i samma 10 § 1 mom. säges: »Ej varde eftertryck lofligt
derföre, att oväsentliga ändringar, förkortningar eller tillägg vidtagas.»
Om tvekan uppkommer, huruvida arbetet skall betraktas såsom otillåten
öfversättning eller tillåten bearbetning, synas domstolarne i dessa bestämmelser
hafva tillräcklig ledning, så vidt sådan kan lemnas, för afgörande,
huruvida arbetet skall anses såsom eftertryck eller icke. I alla händelser
blir arbetet lika väl skyddadt mot otillåten bearbetning i öfversättning, som
mot otillåten bearbetning på samma språk. Sådana bearbetningar anses
under samma förutsättningar, i ena fallet som i det andra, såsom eftertryck.

Beträffande den ovisshet, som ansetts kunna komma att uppstå rörande
rätten att sjelf utgifva, låta utgifva eller autorisera öfversättning ur
tidskrifter, är denna rätt i det fall, hvarom här är fråga, »skrift af svensk
medborgare», bestämd genom stadgandet i 5 och 8 §§. Har en utländsk
utgifvare af periodisk skrift icke samma författarerätt, som svensk utgifvare,
så har väl någon den rätten, och det blir då han, som, derest konvention
är ingången, kan utöfva öfversättningsrätt och för densamma kan
påräkna lagens skydd.

Utan särskild bestämmelse torde vara gifvet, att om originalarbete
utkommer i afdelningar, om en hvar bland dem gäller, beträffande öfversättningsrätt
och öfversättningsskydd, hvad om skrift i allmänhet är
stadgadt.

Man har ifrågasatt, att en föreskrift skulle vara behöflig om aflemnande,
för åtnjutande af öfversättningsskydd, af exemplar af ifrågavarande
skrift till offentlig institution, t. ex. Kongl. biblioteket.

Öfversättningsskyddet angår omedelbarligen endast svensk medborgares
arbete. Det åligger vid härom uppkommen fråga den, som för talan
mot påstådd otillåten öfversättning, att genom vanlig bevisning, hvilken
här vid lag icke synes böra blifva särdeles svår att utföra, styrka, att han
iakttagit hvad på honom ankommit för att bereda sig öfversättningsskydd.
Likartad bevisning måste föras om tiden enligt 8 §. Härtill kommer,

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55.

såsom Utskottet redan visat i Utlåtandet N:o 24, att till och med i nyare
konventioner sådant aflemnande, som här ifrågasättes, icke vidare är upptaget
såsom erforderligt, och då synes icke vara skäl att införa det i
inhemsk lag.

19 § i 1877 års lag innehåller i andra punkten följande: »Lagens
bestämmelser kunna, under förutsättning af ömsesidighet, af Konungen förklaras
delvis eller helt och hållet gälla äfven för annat lands medborgares
skrifter.»

Man har nu velat tolka denna paragraf sålunda, att densamma skulle
hafva så bundit Konungens bestämmelserätt, att han endast, i konvention
eller eljest, kunde förklara antingen hela lagen eller de och de bestämmelserna
utan vidare, endast reciprocitet rådde, tillämpliga på främmande
makts undersåtars skrifter.

Bestämmelsen i 19 § synes emellertid icke kunna tolkas annorlunda,
än som ett bemyndigande för Konungen, att, under vilkor af reciprocitet,
utan Riksdagens medverkan i hvarje särskildt fall »delvis eller
helt och hållet» utsträcka lagens bestämmelser till annat lands medborgares
skrifter, vare sig genom särskildt ingångna konventioner, som då ömsesidigt
binda de fördragsslutande makterna — hvilket väl, af lätt insedda skäl,
måste blifva den vanliga vägen — eller genom en ensidigt utfärdad inhemsk
bestämmelse, hvilken sålunda ensidigt kan återkallas; men, då Konungen
eger rätt att delvis förklara bestämmelserna gällande, måste häri
ligga, att han vid utsträckningen af lagens tillämpning delvis eller i dess
helhet kan, beträffande den främmande maktens undersåte, göra skyddet
beroende af strängare och ytterligare vilkor, än de för svensk medborgare
gällande, derest sä skulle finnas lämpligt, äfvensom efter mönstret af litterära
konventioner mellan andra stater, uti konvention eller inhemsk bestämmelse
införa de speciella stadganden, undantag o. s. v., som pröfvas
nödiga. Något skäl synes icke förekomma, att, vid stiftande af 1877 års
lag, lagstiftaren skulle velat i 19 § meddela en bestämmelse, som skulle
alldeles binda Konungens i 12 § Regeringsformen grundade aftalsrätt
i detta hänseende med främmande makt, äfven så, att Konungen icke
skulle kunna, inom gränserna af någon viss bestämmelse i 1877 års lag,
ställa, med deras regerings samtycke, utländingar, beträffande deras skrifter,
i sämre ställning än svensk medborgare och följaktligen skänka den
senare en utsträcktare rätt. Deremot torde Konungen, på grund af stadgandet
i 19 §, icke kunna genom aftal med främmande makt ställa

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55.

svenska medborgare i sämre ställning beträffande utländska skrifter, än
den ställning, som de, beträffande inhemska, ega enligt 1877 års lag.

På förekommen anledning anser Utskottet sig böra yttra sig beträffande
den betydelse, tilläggsartikeln till franska handelstraktaten af den
BO December 1881 har för nu förevarande fråga.

Denna tilläggsartikel lyder sålunda:

»De höga fördragsslutande parterna öfverenskomma att, i afvaktan af
en särskild konventions afsilande, de respektiva ländernas undersåtar skola
i det andra landet åtnjuta samma behandling som landets egna i afseende
å den litterära, artistiska och industriella eganderätten.»

Tilläggsartikeln stadgar sålunda tills vidare full nationel behandling och
intet annat, d. v. s. i Frankrike skydd för svenskt arbete både beträffande
eftertryck och öfversättning, enär i Frankrike fransman njuter sådant dubbelt
skydd, för fransman i Sverige åter endast skydd mot eftertryck, enär
svenskt arbete för närvarande endast njuter sådant skydd. Antages åter
Utskottets förslag, som i Sverige under vissa vilkor skyddar svensk medborgares
arbete mot öfversättning under fem år, får, derest ifrågavarande
tilläggsartikel varder ratificerad, fransman, som ju skall njuta full nationel
behandling, d. v. s. behandlas som svensk i förevarande hänseende,
äfven under samma vilkor skydd mot öfversättning från sitt arbete under
fem år.

Den stipulerade behandlingen som den mest gynnade nation afser endast
(i Handelstraktaten art. 11) »införsel, • utförsel och transitoförsändning»
samt (i Sjöfartstraktaten art. 12) »handel och sjöfart».

Slutligen vill Utskottet erinra, att ju mera immaterielt ett lagstiftningsområde
är, desto flere frågor måste det erbjuda af beskaffenhet, att
lagstiftaren måste lemna deras lösning åt jurisprudensen och domstolarnes
urskilning i förekommande fall.

På grund af det anförda får Utskottet, under iakttagande åf en erforderlig
hänvisning i 10 §, förnya sitt förra förslag och i öfverensstämmelse
med 1877 års Lag-Utskott hemställa, att Riksdagen ville för sin del
besluta följande

Förordning angående förändrad lydelse af 3, 10
och 21 §§ i lagen angående eganderätt till skrift den
10 Augusti 1877.

Härigenom förordnas, att 3, 10 och 21 §§ i lagen
angående eganderätt till skrift den 10 Augusti 1877
skola erhålla följande förändrade lydelse:

0

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55,

3 §•

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på
olika och å titelbladet uppgifna språk, varde ansedd
såsom på hvartdera af dessa språk författad.

Har författare vid utgifvandet af skrift genom tillkännagifvande
på titelbladet förbehållit sig uteslutande rätt
att föranstalta om öfversättning af densamma till ett eller
flere uppgifna språk, och har han, inom två år från den
tid skriften först trycktes, sådan öfversättning utgifva;
vare under fem år från nämnda tid annan förbjudet att
öfversättning deraf utgifva på det eller de språk, hvartill
öfversättning srätten sålunda blifva förvarad.

10 §.

Der ej i Tryckfrihetsförordningen eller denna lag
annorledes är stadgadt, vare såsom eftertryck förbjudet
att, utan vederbörandes tillåtelse, annans skrift i
dess helhet eller delvis trycka så länge stadgad skyddstid
derför ej förflutit. Ej varde eftertryck lofligt derföre,
att oväsentliga ändringar, förkortningar eller
tillägg vidtagas.

Såsom eftertryck anses jemväl, då utan tillåtelse
öfversättning utgifves af annans otryckta skrift, eller
öfversättning utgifves i strid mot 2 eller 3 §, eller
förläggare eller den, som tryckningsrätt till skrift å
honom öfverlåtit, verkställer skriftens tryckning i strid
mot förlagsaftalet.

21 §.

Vid tillämpning af de i 3, 5, 7, 8, 9, 13 och 14
§§ gifna tidsbestämmelser inberäknas icke det kalender -

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55.

år, under hvars lopp det förhållande inträffat, med afseende
hvarå bestämmelsen meddelats.

Stockholm den 3 Maj 1882.

På Lag-Utskottets vägnar:
E. THOMASSON.