Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53

Utlåtande 1882:LU53

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

1

mo 53.

Ank. till Riksd. Kansli den 1 Maj 1882, kl. 6 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion med förslag
till förändrad, lydelse af §§ 1, 3 och 4 i förordningen
i afseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens
vård qvarblifva, den 20 November 1845.

Från Första Kammaren har Lag-Utskottet fått till handläggning emottaga
en af Herr Per Samselius afgifven motion, N:o 26, som har följande
lydelse:

»Kongl. förordningen den 20 November 1845 innehåller föreskrifter
om hvad den, som tillhandlar sig lösören och tillåter att desamma få i
säljarens vård qvarblifva, bör iakttaga, så vida de skola fredas från utmätning
för säljarens skuld. Enligt flere af Ivongl. Maj:t under de första
åren efter förordningens tillkomst meddelade domar, hvarpå exempel lemnas
i så väl Backmans juridiska handbok som Schmidts juridiska arkiv,
ansågos de i nämnda förordning gifna föreskrifter jemväl höra tillämpas i
de fall, då, under åberopande af upprättad köpeafhandling, någon sökte från
konkursbo utbekomma lösegendom, som efter försäljning fått qvarblifva i
säljarens vård. En motsatt uppfattning började emellertid redan för omkring
20 år sedan att hos flertalet af Högsta Domstolens ledamöter göra
sig gällande. Genom dom af den 23 Maj 1862 faststälde nemligen Kongl.
Maj:t ett Göta Hofrätts domslut, innehållande att, enär i ett då omtvistadt
fall fråga ej yppats om jäf vid utmätning stillfälle emot företedd afhandling
om köp af lösören (säljaren hade nemligen afträdt sin egendom till bor Bih.

till Riksd. Prof. 1882. 7 Samt. 31 Höft. 1

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

genärens förnöjande), Hofrätten funne stadgandena i 1845 års ofvannämnda
förordning icke vara i saken tillämpliga. Den åsigt, som legat till grund
för detta domslut, har äfven, så vidt jag känner, med större eller mindre
pluralitet bland Högsta Domstolens ledamöter sedermera städse gjort sig
gällande, då likartade tvister der afdömts. Visserligen har, på sätt vid
juristföreningens för Skåne och Blekinge sammanträde den 28 Maj 1881
egde rum (se Naumanns tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning
1881 sid. 622—628), ofta blifvit erinradt, att om man inskränkte
rättigheten att framställa jäf emot lösöreköpsafhandling till endast de tillfällen,
då utmätning skedde, kunde gäldenären genom afträdande af sina
tillgångar till konkurs gifva laga kraft åt ett lösöreköp, som i och för sig
vore olagligt. Konkurs vore för öfrigt i många hänseenden likartad med
utmätning och kunde betraktas såsom en utmätning af gäldenärens alla
tillgångar för alla hans skulder. De skäl, som verkat tillkomsten af lösöreköpsförordningen,
talade i minst lika hög grad för att dess bestämmelser
borde vara tillämpliga, när gäldenären kommit i konkurstillstånd, och
då konkurslagen genom mångahanda föreskrifter sökte hindra gäldenär att
gynna en borgenär på de andras bekostnad, vore det en betänklig inkonseqvens
i lagstiftningen, i fall gäldenärens försök i förevarande hänseende
skulle genom konkurs underlättas; men härå har å andra sidan hufvudsakligen
genmälts, att uti 1845 års lösöreköpsförordning uttryckligen talades
om att dess bestämmelser gälde vid utmätning, och att förordningen
såsom en undantagslag måste tolkas restriktivt.

»Hvilken åsigt än må anses vara den rigtiga, är det emellertid ett
faktum, att Högsta Domstolen och, såsom jag vågar antaga, samtlige hofrätter
och underdomstolar numera anse 1845 års lösöreköpsförordning endast
tillämplig i fall af utmätning. Sedan kännedomen härom börjat sprida
sig till allmänheten, har, enligt hvad jag förnummit, man uppfunnit ett
ganska enkelt och beqvämt sätt att gynna någon af sina borgenärer, utan
att, på sätt vid lösöreköp var fallet, skada sin kredit. Man utfärdar nemligen
till köparen (den borgenär man vill gynna på de andres bekostnad)
en qvitterad räkning å all sin lösegendom och köparen utfärdar samtidigt
till säljaren, i hvars vård egendomen får qvarblifva, ett hyreskontrakt, medförande
rätt att emot en fingerad hyra få nyttja egendomen. Allt sker i
största tysthet. Ingen bevittnad afhandling, ingen kungörelse, att uppläsas
från predikstolen, intet uppvisande af afhandlingen hos kronofogden i
orten, intet införande af afhandlingen uti Rättens protokoll, på sätt om
lösöreköp är stadgadt. Hvartill tjenar allt detta, då man, så snart någon

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

annan borgenär vill utmäta egendomen, gör konkurs eller tilltvingar sig
ett förmånligt ackord utan konkurs, visande att, om konkurs skulle inträffa,
ingen tillgång utom den försålda egendomen finnes.---

»Det torde i den allmänna kreditens intresse vara högst behöfligt att
1845 års lösöreköpsförordning erhåller det förtydligande, att dess stadganden
blifva tillämpliga äfven då konkurs inträdt,. Det har nemligen i flere fall
visat sig, att när lösöreköpsafhandling blifvit i föreskrifven ordning upprättad,
men man icke innan utmätning skett hunnit vidtaga alla de i förordningen
föreskrifna formaliteter, vid hvilket förhållande lösöreköpet icke kunde
utgöra hinder för utmätningen, konkurs vidtagits i uppenbar afsigt att
gynna köparen, hvilket äfven lyckats — ett förfarande, som det oaktadt,
enligt min tanke, djupt kränker den allmänna rättskänslan och förstör krediten,
hvilken åtminstone affärsmän emellan dock ej kan undvaras.

»För vinnande af det utaf mig antydda ändamål och då utsigterna
för närvarande äro ganska små, att genom en lämpligare förlagslagstiftning
inskränka lösöreköpen, får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen må för sin
del besluta att vissa delar af Kongl. förordningen den 20 November 1845
erhålla ungefärligen följande förändrade lydelse:

1 §. Den, som tillhandlar sig lösören och tillåter att desamma
få i säljarens vård förblifva, bör, så vida de skola fredas
från användande till betalning för säljarens skuld — — —

3 §. Göres af fordringsegare vid utmätningstillfälle jäf
mot då företedd köpeafhandling, vare han skyldig, derest han
jäfvet fullfölja vill, att inom tre månader derefter instämma så
väl säljaren som köparen till domstolen i den ort, der godset
finnes, eller vare all talan i ty mål qvitt; och stånde godset i
qvarstad derest sökanden inom fjorton dagar hos öfverexekutor
ställer full borgen för den kostnad och skada som af qvarstaden
följa kan. Vill god man, syssloman eller borgenär i konkurs
till boet återvinna lös egendom, som gäldenär sig afhändt, förfares
på sätt särskilt stadgas, och galle dervid samma jäf som vid utmätning.
Lag samma vare ock, derest köpare vill från konkursbo
utbekomma lösören, som han af gäldenären sig tillhandlat, men låtit
i hans vård förblifva.

4 §. Utan hinder deraf att med köpeafhandling om lös
egendom blifvit så förfaret, som här ofvan sagdt är, ege domaren
efter omständigheterna pröfva köpets giltighet; och vare kö -

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

paren alltid pligtig, der sakegaren det äskar, att med ed betyga
att emellan honom och säljaren är på god tro så tingadt och
betaldt, som afhandlingen innehåller.»

Lika med motionären, tinner Utskottet den bokstafliga tolkning af
bestämmelserna i 1845 års förordning, som numera eger rum, och enligt
hvilken iakttagande af dessa bestämmelser väl är erforderligt för att freda
de försålda lösörena från utmätning för säljarens skuld, men icke för att,
vid säljarens konkurs, lösörena skola få, såsom köparen tillhöriga, ur konkursboet
uttagas, icke stå i öfverensstämmelse med förordningens anda och
det ändamål, för hvilket den tillkommit. En sådan tolkning kan ock, på
sätt motionären anför, gifva anledning till hvarjehanda bedrägerier.

Då emellertid ifrågavarande tolkning numera kan anses hafva blifvit
häfdvunnen, synes lagstiftningens mellankomst vara påkallad af ett verkligt
behof.

För att nå det åsyftade målet synes olika vägar kunna väljas: antingen
att i förslagets syfte företaga en omarbetning af 1845 års förordning
eller ock att i samma syfte göra erforderligt tillägg vare sig till 17 kap.
2 § Handelsbalken eller till 3 kap. Konkurslagen. Hvilkendera vägen
än väljes, bör det naturligen, på sätt § 4 af 1845 års förordning stadgar,
stå öppet för domaren att efter omständigheterna pröfva köpets giltighet,
samt för sakegaren att, der köpet skall bestå, kunna bringa köparen att
med ed betyga, att emellan honom och säljaren är på god tro så tingadt
och betaldt, som afhandlingen innehåller.

Utskottet, som finner att Riksdagen bör, med uttalande af sitt gillande
utaf motionens syfte, till Kongl. Maj:ts vidare åtgärd öfverlemna den
närmare formuleringen af lagförslaget, får derföre hemställa,

att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lagstadganden i syfte, att
den, som tillhandlar sig lösören och tillåter, att desamma
få i säljarens vård qvarblifva, icke må ega att
från säljarens konkursbo uttaga samma lösören, der

Lag-Utskottets Utlåtande JST:o 53. 5

icke köpeafhandlingen blifvit på det sätt upprättad
och med densamma så förfarits, som, i fråga om sådan
egendoms fredande från utmätning för säljarens skuld,
föreskrifves i förordningen den 20 November 1845.

Stockholm den 1 Maj 1882.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservation:

af Herr Bergström.

«

Bill. till Biksd. Prot. 1882. 7 Samt. 31 Haft.

2