Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52

Utlåtande 1886:LU52

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

1

tf:o 52.

Ank. till Riksd. Kansli den 3 April 1886, kl, 11 f, m.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring
i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18
Juni 1864.

Till Lag-Utskottets handläggning har Första Kammaren hänvisat
en inom nämnda Kammare af Herr P. E. Lithander afgifven motion,
N:o 27, af följande lydelse:

»Utan att vilja förneka, att den utvidgade näringsfrihet, som genom
Kongl. förordningen den 18 Juni 1864 blifvit inom riket gällande,
medfört afsevärda fördelar i åtskilliga fall, kan det dock icke heller
bestridas, åtminstone icke af den, som har blicken öppen mera för verkliga
förhållanden inom samhället än för mer eller mindre genomförda
teorier, att berörda frihet i ett och annat hänseende åstadkommit rätt
svåra olägenheter och orättvisor. Särskilt hafva under senare år försports
allt mera högljudda klagomål öfver den vrångbild af den gamla
gårdfarihandeln, som i skydd af gällande näringslagstiftning tillskapats.
Nämnda vrångbild är allt för väl känd af allmänheten för att erfordra
eu närmare beskrifning; men det må dock vara tillåtet att här sammanfatta
de märkligaste konturerna af densamma.

De talrikaste idkarne af sagda näring utgöras af s. k. polska
judar och andra schackrare, hvilka inom riket kringsprida och utprångla
högst betydliga qvantiteter af till största delen värdelöst utländskt kram
Bill. till Riksd. Prof. 1886. 7 Sami. 24 Häft. 1

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

och i synnerhet tyska utskottsvaror, för hvilket allt den lättrogna svenska
allmänheten aflockas sina penningar. Ett alldeles särskildt slag af
bedrägeri i dylik handel, hvarom tidningarna ofta hafva att förmäla, är
försäljningen af s. k. »holländska linneduktyger», hvilka dock alltid vid
undersökning befinnas vara klistrade och manglade tyska bomullsvaror,
värda blott en bråkdel af det pris, som betingas. Som bekant plägar,
då försäljning af sådana »linneduktyger» icke, trots de oförtrutnaste bemödanden,
kan åvägabringas, de s. k. köpmännen »inlemna varorna i
förvar» bos någon välvillig landtbo, emot qvitto på ett förut iordningstäldt
papper, hvilket sedermera dyker upp såsom en — accepterad
vexel, hvars belopp skoningslöst utkräfves.

Eu annan af de kringvandrande s. k. schackrarne med förkärlek
begagnad metod består deri, att de tillbyta sig landtbefolkningens gamla
silfver, der det någon gång ännu finnes qvar, mot mera eller mindre
värdelösa utländska lyxartiklar.

I samma mån som dessa affärsmän kunnat utvidga sin verksamhet,
bar den blifvit för sitt ändamål allt bättre och bättre organiserad.
På vissa platser i landet slå sig de mera försigkomna ned med upplag
af varorna. Här ifyllas handelslådorna, så ofta det beböfves, hvarefter
»handelsmännen» i hundratal tåga ut i bygderna för att lyckliggöra
landtbefolkningen med krämet, väckande begär till lyx och öfverflödsvaror
och drifvande en verkligen »fri» rörelse; ty äfven om behörig
kontroll kunde utöfvas, hvilket i många fall torde vara omöjligt, lärer
den i allmänhet ske temligen lamt, och »landsplågan» bedrifver sitt ofog,
utan att man vet eller undersöker, hvarifrån han kommer eller hvart
han far.

Hvad nu anförts om den s. k. gårdfarihandel har ett motstycke,
som ej heller bör lemnas opåaktadt. Detta motstycke betecknas kortast
sålunda: ''»auktioner''» och »realisationer». Då efter försäljningen åt
de mera kuranta varorna i lådorna, afyttringen af återstoden börjar gå
trögt, låter man nemligen auktionsväsendet betjena sig; ty allmänheten
måste komma i besittning af lådkramet ända intill dräggen. Och i städerna
etableras »tillfälliga» försäljningar å diverse herbergen. Man annonserar
i befintliga tidningar t. ex. att en utländsk konkursmassa låter
under eu kort tid »på detta sätt och till enormt billiga pris» realisera
sitt lager. Den osanna uppgiften, att varorna egas af en konkursmassa
i utlandet, är egnad att väcka allmänhetens nyfikenhet, så att derutinnan
missräknar sig icke den kringresande försäljaren. Ej heller förfelar
löftet Om »enormt billiga pxis» sin verkan. Försäljningen går
bra. Den ena affärsmannen reser och den andra kommer. Stadens bo -

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

fäste köpmän få stillatigande åse detta oberättigade och orättfärdiga
intrång. Dock ega de rätt och giltiga skäl att beklaga sig deröfver,
att, ehuru de för sin handelsrörelse erlägga skatt till både stat och
kommun och måhända i ganska väsentlig mån deltaga äfven i samhällets
andra bördor, intet hinder finnes för en kringresande handelsman,
hvilken ofta ej ens är svensk medborgare och i de flesta fall drifver
en alldeles oskattad rörelse, att under hvilken tid han behagar utöfva
eu i högsta måtto skadlig inverkan på all reel handelsverksamhet.

Förvissad om att rigtigheten af de faktiska förhållanden, jag nu
tillåtit mig anföra, icke kan jäfvas och då de af mig omförmälda arter
eller rättare afarter af handelsrörelse icke i närvarande tid, med dess
utvecklade post-, telegraf-, jernvägs- och bankväsende, och med dess
öfverflöd på bofaste handlande i alla brancher så väl i städerna som
på landet, kunna anses vara betingade af något det ringaste behof,
vare sig för industrien, eller för handeln, eller för allmänheten, utan
tvärt om måste anses medföra skada för folket samt olägenhet och orättvisa
för redbare, svenske näringsidkare, tvekar jag icke att begära Riksdagens
medverkan till afhjelpande af missförhållanden, hvilka, såsom
förut blifvit sagdt, allt mer framträda och öfverklagas.

Jag föreslår alltså vördsamt, att Riksdagen måtte för sin del besluta
sådana ändringar i Kongl. förordningen angående utvidgad näringsfrihet
den 18 Juni 1864, hvarigenom dels rättigheten för näringsidkare
att sjelf eller genom annan, utom den ort der han är bosatt, kringföra
varor till salu annorledes än å marknad inskränkes derhän, att endast
landtmannaprodukter och andra födoämnen samt alster af svensk slöjd
må sålunda kringföras; och dels stadgande meddelas derom, att den,
som vill medelst auktioner eller tillfällig handel å annan ort, än der
han är bosatt, afyttra handelsvaror, .skall vara skyldig att inom den
kommun, der sådan försäljning sker, erlägga skatt, beräknad för minst
tre månader, äfvensom att ställa till vederhäftigheten styrkt borgen
för skattens behöriga gäldande.»

Vid ärendets behandling inom Utskottet har motionären till ytterligare
utveckling af motionens innehåll, aflemnat följande promemoria:

»Vid den tidpunkt, då sju härad i Vestergötland begärde och
af Kongl. Maj:t undfingo tillstånd att idka så kallad gårdfarihandel i
och för afsättning af ortens »afvel och tillverkningar», saknade Sverige
så väl lätta kommunikationer som snabb postgång och telegrafförbindelser
till underlättande af handeln på aflägsna orter. För den svenske
industriidkaren var det då snart sagdt omöjligt att göra sina fabrikat
kända och skaffa afsättning för desamma på annat sätt än att låta

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

kringbära och utbjuda dem i hemmen. På landsbygden funnos då ej
heller bofaste handlande, hvadan ingen annan förmedlare i handeln
mellan den svenske fabrikanten och konsumenten fans än den kringresande
gårdfarihandlaren. Det var alltså för så väl idkare af handslöjd
som ock för afnämare deraf ett ömsesidigt behof att gårdfarihandel
blef tillåten. Dessa gårdfarihandlare blefvo äfven fabrikanternas ombud
på marknaderna i riket och befrämjade således på ett ingalunda
ovigtigt sätt vissa industrigrenars bedrifvande.

De hundratal af år, hvilka förflutit sedan gårdfarihandeln först
blef tillåten, hafva emellertid medfört så ofantligt stora förändringar på
handelns oeh industriens områden, att hvad som då gagnade och befrämjade
vissa näringsgrenar, nu kan med fullt fog sägas vara dem
till skada. Detta är enligt mitt förmenande förhållandet med gårdfarihandeln.

I samma mån som kommunikationerna förbättrades, postgången
blef snabbare, telegraflinier anlades och bankväsendet utvecklades,
kunde fabrikanterna skalfa sig förbindelser med landets köpmän så väl
i städerna som på landsbygden och såmedelst åstadkomma spridning
och afsättning af sina tillverkningar på ett sundare och solidare sätt,
än det som gårdfarihandeln erbjöd, hvaraf följden ock blifvit, att gårdfarihandeln
redan för länge sedan upphört att vara till gagn för industrien.

Under de sista 30 åren har antalet handlande i rikets alla städer
mångdubblats, och en ständigt stigande täflan dem emellan gör, att
tillgången på handelsvaror af alla slag är riklig och långt utöfver hvad
behofvet kräfver samt varorna i prisbillighet så nedtryckta som möjligt.
Likaledes har, sedan hinder numera icke finnas för landthandlare att
etablera sig hvar helst de för godt finna, antalet bofasta handlande på
landsbygden tillväxt vida öfver det nyttigas gräns, så att på hvarje
plats, der någon afsättning kan påräknas, ej heller saknas bosatte handlande,
försedde med sorterade varulager fullt motsvarande, ja oftast öfverskridande
ortens behof.

Under sådana förhållanden synes det mig tydligt, att det icke
för den konsumerande allmänheten kan vara behöfligt, att handelsvaror
få kringbäras i husen för att der utbjudas till försäljning, utan att detta
sätt för varors utbjudande tvärt om är en stor olägenhet för dem, som
hemsökas dermed. Naturligare och sundare är väl då, att den som önskar
göra uppköp af varor får frivilligt utan påtagning göra detta hos
den närmast boende bofaste köpmannen eller med andra ord der han
sjelf för godt finner,

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

Sedan gårdfarihandel sålunda upphört att vara behöflig för spridande
af svenska industrialster, har den dels öfvergått i andra händer,
dels ock befrämjat helt andra ändamål, på sätt jag i min motion närmare
angifvit.

Ett hufvudsakligt och såsom mig synes tillfyllestgörande skäl
för gårdfarihandel^ afskaffande är, att denna handel i allmänhet numera
icke bedrifves på sådant sätt och efter sådana principer, som utgöra
oeftergifliga vilkor för all reel handelsverksamhet och utan hvilkas
uppfyllande densamma icke kan betraktas såsom ett ärligt och hederligt
näringsfång. Sedan denna handelsverksamhet urartat så, som den
nu hunnit göra, kan man nästan säga, att den är ett autoriseradt bedrägeri.
Vid inköp af sina varor eftersöker schackraren, hvilken numera
utöfvar gårdfarihandeln i vårt. land, företrädesvis sådana som genom
uppkomna fel vid fabrikationen blifvit klassificerade till utskott, •—•
eller sådana som eljest äro af dålig beskaffenhet och af underhaltiga
qvaliteter, hvarigenom varorna af honom åtkommas för underpris.
Han förser också sitt lager till hufvudsaklig del med sådana artiklar,
med hvilka han kan väcka begär till fåfänga och äfven till osedlighet.
— Sedan gäller det för honom blott att kunna till högsta möjliga pris
afyttra dessa varor till den svenska allmänheten. Att han i denna allmänhets
lättrogenhet och benägenhet för det som är utländskt samt i
landtbefolkningens enfald har goda bundsförvandter vid utöfvandet af
sitt skadliga näringsfång, torde vara obestridligt, likasom att. dessa
schackrare i allmänhet ej äro af blyghet eller sanningskärlek hindrade
från att så långt möjligt är draga fördel af folkets lättrogenhet. Vid
utöfvandet af denna handel, sådan som den numera är, gäller det såsom
regel att. köpa en vara för hvad den är men sälja den för att vara
något annat — t. ex. utskott för felfri, oäkta för äkta, halfsiden för
helsiden, halfylle för helylle, halflinne för hellinne, tyskt, fabrikat för
franskt o. s. v. Man skulle kunna invända, att en sådan handel icke
går i längden, och den invändningen är fullkomligt rigtig i afseende
på eu bofast köpman; ty denne måste alltid, derest han icke vill riskera
att mista sina kunder, behandla dem så, att de ej få anledning till anmärkning
och ännu mindre känna sig bedragna — ty han mister då
både sitt anseende och sin handel. Den kringvandrande schackraren
deremot har just icke mycket att i dessa afseenden riskera; då vidräkningen
för det dåliga behandlingssättet ifrågakommer, är han sin kos
och då han återkommer, har saken hunnit komma i glömska.

Jag är fullkomligt öfvertygad derom, att allmänheten skulla känna
det som en lättnad, om den blefve befriad från dessa lösdrifvande han -

6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

de]eniän, hvilkas oförsynta envishet måste vara besvärande för alla och
hvilkas i allmänhet bedrägliga handlingssätt mången fått dyrt vidkännas.
Det synes mig också fullt befogadt, att detta sätt att idka handel fått
namn af landsplåga, ty plågsamt måste det ju vara, att en sådan handelsman
tränger in i hemmen och, derest ej på honom användas kraftiga
medel, icke aflägsnar sig förr än han gjort alla möjliga försök att
lura husets samtlige medlemmar. Husfadren frestas med en klocka,
husmodren med de sedvanliga linneduktygerna; för döttrarna har
schackraren alltid några begärliga lyxartiklar och i sönernas händer
smygas osedliga fotografier eller små kikare, i hvilka finnas af bildade
uselheter, egnade att väcka dåliga begär. För alla har schackraren
något passande: i köket förser han pigorna med saker, som för dem
äro obehöfliga och hvilka de ej hafva råd att köpa men som de dock
ej kunna motstå; i drängstugan säljer han ostämplade kort och mera
dylikt.

Att ändra en näringsförfattning, hvilken tillstäd jer utöfvandet af
en sådan handel, synes mig vara i högsta måtto behöfligt, och ännu
angelägnare bör ändringen anses vara, då just på grund af denna författning
inlockas i vårt land en befolkning, som framför allt egnar sig
åt bedrifvande af schacker, men af hvilken man i öfrigt ingenting godt
kan vänta. Utan att våga föreslå Lag-Utskottet sättet att vidtaga den
erforderliga ändringen, får jag dock meddela, att jag tänkt mig densamma
möjlig på så sätt, att till 2 och 26 §§ af Kongl. förordningen
den 18 Juni 1864 fogas ett tillägg, hvarigenom tydliggöres, att rättigheten
att kringföra och annorlunda än på marknad till salu utbjuda
varor icke omfattar importerade handelsvaror utan blott hvars och ens
egna tillverkningar.

I afseende på det numera så ofta förekommande sättet att anonymt
realisera handelsvaror medelst auktioner och tillfälligt anordnad handel,
t. ex. i förhyrda rum, på hotell etc., torde dessutom kunna ifrågasättas
huru vida lagstiftaren förutsett, hvilhet stort och orättvist intrång
dymedelst kan tillskyndas bofasta köpmän, likasom äfven torde kunna
betviflas, att med auktionsväsendet är förenligt att bereda kringresande
schackrare tillfälle att på ett fullkomligt oansvarigt sätt anonymt utprångla
dåliga handelsvaror.

En ordentligt etablerad köpman har ganska stora förpligtelser
att uppfylla, ej mindre mot staten och det samhälle, hvarest han har
sin verksamhet, än äfven mot den allmänhet, som är hans afnämare.
Dessa förpligtelser mäktar han icke i längden uppfylla, ifall den reela
handeln undergräfves, antingen i följd af olämpliga författningar eller

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

på grund af en slapp tillämpning af de lagstadganden, som kunna
skydda honom för orättmätigt intrång i hans drygt beskattade näring.
Såsom det nu är hos oss, äro de bofasta köpmännen alldeles likstälda
med schackrarne i afseende på rättigheter, men beträffande skyldigheter
äro förhållandena väsentligen olika, enär den bofaste köpmannen har
ganska stora förpligtelse!-, hvilka han måste uppfylla, medan den kringresande
handelsmannen deremot har ganska få sådana och derjemte i
de flesta fall till och med undgår all kontroll å deras uppfyllande.

Det synes mig derför vara rätt och billigt, att den som kommer
till en annan plats än den, der han är bosatt, för att medelst auktion
eller tillfälligt etablerad försäljning afyttra varor, bör för rättigheten
att utöfva sådan handel vara förpligtad lösa tillståndsbevis, gällande
för minst 3 månader och till ett pris, som fullt motsvarar fjerdedelen
af den kommunalskatt, han skulle pröfvas skyldig betala för ett år,
derest han vore bosatt på platsen.

Med min motion har jag icke afsett att inskränka berättigad
handelsfrihet utan endast velat söka åvägabringa borttagandet af sjelfsvåld
och missbruk.

I förra delen af motionen föreslås sådan ändring i förordningen
angående utvidgad näringsfrihet, att rättigheten för näringsidkare att
sjelf eller genom annan, utom den ort, der han är bosatt, kringföra
varor till salu annorledes än å marknad skulle inskränkas derhän, att
endast landtmannajorodrkter och andra födoämnen samt alster af svensk
slöjd må sålunda till salu utbjudas. I den till Utskottet aflemnade promemorian
formuleras detta yrkande på ett från det nyssanförda något
afvikande sätt, nemligen så, att rättigheten att på ifrågavarande sätt
utbjuda varor icke skulle omfatta importerade handelsvaror, utan blott
hvars och ens egna tillverkningar. Den senare formuleringen får väl anses
innefatta hvad motionären verkligen åsyftar.

Huru än den af motionären yrkade inskränkningen i friheten att
kringföra och till salu utbjuda varor närmare bestämmes, torde det
ligga i öppen dag, att den innefattar en betydlig rubbning af de grundsatser,
som fått sitt uttryck i 1864 års näringsfriketsförordning, hvilken
åter utgjorde slutpunkten i den föregående verksamheten för näringslifvets
frigörande från hämmande inskränkningar. Vid sådant förhållande
eger man rätt fordra, att de skäl, som skola kunna föranleda en
dylik rubbning äro fullgiltiga: det måste ådagaläggas ej mindre att

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

verkliga och betydande olägenheter framkallas af de nuvarande förhållandena,
än äfven att dessa olägenheter verkligen kunna afhjelpas
genom den föreslagna ändringen.

Hvad då först angår de olägenheter, som i motionen omförmälas,
har Utskottet ingen anledning att betvifla, att sådana verkligen förefinnas,
om ock motionären i sin framställning af desamma gjort sig
skyldig till någon öfverdrift. Allmänheten har, särdeles på landsbygden,
ännu icke lärt att gentemot kringresande handelsmän iakttaga nödig
försigtighet, vare sig i afseende å värdet och beskaffenheten af de varor,
som utbjudas, eller i afseende å utfärdande af skriftliga förbindelser;
och det är lätt förklarligt, att samvetslöse äfventyrare af in- eller
utländsk härkomst begagna sig af allmänhetens oförsigtighet och lättrogenhet.
Det må ock vara sant, att dessa äfventyrares verksamhet
stundom kan antaga formen af yrkesmessigt bedrägeri, men då detta
brottsliga förfarande lika väl som andra former af bedrägeri är underkastadt
strafflagens bestämmelser, lärer det väl ej med fog kunna kallas
»auktoriseradt».

Motionären antyder härjemte, att genom den ifrågavarande s. k.
gårdfarihandel!! hos landtbefolkningen framkallas behof, som förut icke
förefunnits; men härvid torde böra erinras, att detta är en verkan af
all slags handel i förening med de alltjemt fortgående förbättringarna
i kommunikationsanstalterna.

De nu påpekade olägenheterna äro emellertid, enligt Utskottets
tanke, icke af den beskaffenhet, att de böra föranleda sådana afvikelser
från principerna i vår nu gällande näringslagstiftning som de af motionären
föreslagna. Om ock, såsom ofvan är antydt, befolkningen på
landsbygden af åtskilliga skäl icke förstår att taga sig i akt för oredlighet
hos de kringresande handelsmännen, så får man väl å andra sidan
erkänna, att det icke är omöjligt eller förenadt med allt för stora
svårigheter att skydda sig mot sådan oredlighet; och vid sådant förhållande
torde ett ingripande från lagstiftningens sida ej vara nödigt
eller lämpligt.

Det af motionären föreslagna sättet att åstadkomma rättelse i de
bestående missförhållandena är visserligen djupt ingripande, men icke
derför ofelbart. Den i sjelfva motionen föreslagna åtgärden att inskränka
ifrågavarande rättighet till inhemska varor förutsätter, att det
i allmänhet skulle vara möjligt att af sjelfva varornas beskaffenhet
draga någon bevislig slutsats angående deras inhemska eller främmande
ursprung; men sedan stämpling af inhemska tillverkningar upphört,
kunna icke med säkerhet derifrån särskiljas utländska sådana. Den af

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

motionären sedermera i den ingifna promemorian föreslagna ytterligare
inskränkningen till »hvars och ens egna tillverkningar» är ännu mera
genomgripande, men gifver anledning till en likartad anmärkning om
svårigheten att bedöma, huru vida varorna verkligen blifvit tillverkade
af den, som kringför eller låter kringföra desamma.

Man torde väl för öfrig! kunna hysa den förhoppning, att de af
motionären åsyftade olägenheterna skola minskas utan tillgripande af
sådana åtgärder som de här föreslagna. Motionären anmärker, att den
af honom beskrifna gårdfarihandeln i synnerhet bedrifves af s. k. polska
judar och andra schackrare, hvilket väl i de flesta fall vill säga
personer af utländsk härkomst. I 26 § af förordningen om utvidgad
näringsfrihet, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 20 Juni
1879, stadgas:

»På särskild pröfning af Kongl. Maj:t skall i hvarje fall bero,
om utländsk man eller qvinna må här i riket idka handels- eller fabriksrörelse,
handtverk eller annan handtering.

Ansökning derom, innefattande uppgift på den stad, köping eller
ort å landet, der rörelsen eller handteringen idkas må, äfvensom huru
vida sökanden önskar att utom den ort, der hans bosättning skall ske,
sjelf eller genom annan kringföra och annorlunda än å marknad till
salu utbjuda varor, inlemnas i Stockholm till Ofverståthållare-embetet
och i andra orter till Konungens Befallningshafvande, med bifogande af

a) betyg att den sökande är myndig och eger god frejd, samt

b) vederhäftig borgen eller annan säkerhet för utskylder till staten
och kommunen under tre år.

Sedan ytterligare upplysningar om den sökande, der sådana finnas
nödiga, äfvensom vederbörandes underdåniga förklaringar blifvit infordrade,
insänder Öfverståthållare-embetet eller Konungens Befallningshafvande
samtliga handlingarna, åtföljda af eget utlåtande, till Civildepartementet.
Varder ansökning om tillstånd för sökanden att äfven
utom hans bosättningsort idka handel af Kongl. Maj:t bifallen, gäller,
beträffande skyldighet att hos vederbörande i mantalsskrifningsorten
göra anmälan, medförande af bevis om verkstäld sådan anmälan, eller
vederbörande embetsmyndighets för ändamålet utfärdade pass, äfvensom
i afseende på de personer, som må till biträde i rörelsen användas,
hvad i §§ 2 och 9 finnes stadgadt.»

Enligt ofvan anförda stadganden eger således Kongl. Maj:t, vid
pröfning af utländings ansökning om tillstånd att här i riket idka handel,
särskild! taga i öfvervägande, huru vida tillstånd jemväl må medgifvas
sökanden att utom den ort, der hans bosättning skall ske, kringBih.
till Riksd. Prot. 1886. 7 Sami. 24 Raft. 2

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

fora och annorlunda än å marknad utbjuda varor; och torde man få
antaga, att Kongl. Maj:t, för hvilken de ifrågavarande missförhållandena
ej lära vara obekanta, vid sådan pröfning går till väga med all den
försigtighet, som omständigheterna kräfva. Derjemte är det väl antagligt,
att i den mån kommunikationsanstalterna förbättras och handelsplatser
uppstå här och hvar på landsbygden, allmänhetens benägenhet
för inköp af varor, som utbjudas af kringresande handelsmän, skall
minskas, och på samma gång förmågan att skydda sig mot bedrägerier
från desses sida ökas.

Utskottet får på grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställa,

1) att hvad i motionens förra del föreslagits, icke
må vinna Riksdagens bifall.

I senare delen af motionen föreslås, att stadgande måtte meddelas
derom, att den, som vill medelst auktioner eller tillfällig handel
å annan ort än der han är bosatt afyttra handelsvaror, skall vara
skyldig att inom den kommun, der sådan försäljning sker, erlägga skatt,
beräknad för minst tre månader, äfvensom att ställa till vederhäftigheten
styrkt. borgen för skattens behöriga gäldande.

Af den motivering, som motionären gifvit för sitt förslag i denna
del, synes framgå, att han här uteslutande afser den kommunalskatt,
som borde utgöras för rörelse af ifrågavarande art. Till grund för beräkning
af kommunalutskylderna tjenar emellertid den bevillning, som
de skattskyldige, jemlikt senast faststälda taxeringslängder, till staten
erlägga; och i fråga om den ort, hvarest skattskyldig bör för inkomst
af kapital och arbete taxeras till sådan bevillning, stadgas i § 12 af
1883 års bevillningsförordning.

»Skattskyldig taxeras för inkomst af kapital och arbete:

d) handlande, fabriksegare samt annan yrkes- och näringsidkare;
för inkomst af rörelsen eller yrket: å den eller de orter, der rörelse
eller yrke eller någon hufvudsaklig gren deraf på mera sjelfständigt
sätt eller i afsevärd omfattning idkas; dock skola handlande i de städer,
hvilka innefatta flera församlingar, för den handelsrörelse, de derstädes
idka, äfvensom de skattskyldige, hvilkas rörelse eller yrke utöf -

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

vas på flere orter, men endast kortare tid på hvarje ort, taxeras inom
den församling, der de äro mantalsskrifna.»

Om nu den handelsrörelse en person drifver å annan ort än den,
der han är mantalsskrifven och bosatt, är af sådan omfattning och beskaffenhet,
att han derför taxeras till bevillning å den ort, der rörelsen
drifves, påföras honom också på samma ort de mot hans inkomst af
ifrågavarande rörelse svarande utskylder till kommunen. I sådana fall
förefinnes således icke den af motionären öfverklagade olägenheten.
År åter den skattskyldiges rörelse af sådan beskaffenhet, som i sista
delen af ofvan anförda stadgande omförmäleB, skall han taxeras till
bevillning endast å den ort, der han är mantalsskrifven. I detta* fall
saknas följaktligen hvarje grund för beräknandet af de utskylder, som
han, enligt motionärens mening, borde utgöra till hvarje kommun, inom
hvilken han idkar handelsrörelse utan att vara der mantalsskrifven, vid
hvilket förhållande motionärens förevarande förslag synes omöjligt att
genomföra.

Utskottet hemställer derför,

2) att motionen ej heller hvad angår dess senare
del må föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 April 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Reservation:

af Herr Ekenman, med hvilken Herrar H. M. Ericsson, Grefve
Ström/eif, Carlheim-Gyllensköld, Smedberg, J. Anderson i Tenhult och J.
Andersson i Lysvik instämt, »Med afseende på de af motionären påvisade
olägenheter vid nu brukliga sättet att till försäljning kringföra varor,
synnerligen då detta sker genom utländingar, anser jag, att Lag -

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

Utskottet bort tillstyrka Riksdagen att i underdånig skrifvelse anhålla,
att Kongl. Maj:t måtte bringa denna vigtiga fråga under utredning,
samt, i fall omständigheterna dertill skulle föranleda, föreslå, till dess
afhjelpande, förändringar i gällande lagstiftning.))

Herrar Stråle, Bokström och J. A. Johansson från Kalmar hafva
begärt få här antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling
inom Utskottet.

Stockholm tryckt hoa Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1886.