Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51

Utlåtande 1885:LU51

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

1

N:o 51.

Ant. till Riksd. Kansli den 21 April 1885, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af vackt motion om lagbestämmelser
i fråga om hvad som är att hänföra till fast eller
till läs egendom.

Vid sistlidne riksdag’ afgaf inom Första Kammaren Herr Grefve
Fr. Strömfelt en motion af följande lydelse:

»I få, om ens något hänseende torde vår lag vara ofullständigare
än i fråga om bestämmelser rörande hvad som är att hänföra till fast
eller lös egendom; dessa begrepp äro hänvisade till den mest subjektiva
uppfattning hos lagtolkaren, hvarför också fullkomligt motsatta
domslut höra till ordningen. Om olägenheter häraf försports inom de
flesta områden och haft otaliga rättstvister till följd, så hafva de dock
framstått tydligast, känbarast och till sina följder olyckligast inom och
för fabriksindustrien, der denna egendom såsom pantobjekt ofta måste
i och för förlag anlitas och räknar stora summor i värde- Det gifves
väl knappt någon domstol eller kompromissrätt, som haft att handlägga
dylika ärenden, hvilken icke djupt känt olägenheterna af denna lagens
bristfällighet och som icke med glädje skulle helsa den dag, då tydliga
bestämmelser härom i densamma infördes. Ju mer landets industri
utvecklats, ju känbarare hav denna olägenhet framträda och många

Bill. till Riksd, Prof. 1885. 7 Sarnl. 31 Höft. 1

2

Lag-UtsJcottds Utlåtande N:o 51.

erkännanden häraf hafva tid efter annan blifvit uttalade. Komitén för
utarbetande af förslag till förordning angående förlagsinteckning yttrar:
»Vår lagstiftning saknar, såsom bekant, utförligare bestämmelser rörande
skilnaden mellan fast cell lös egendom — ett förhållande, som ofta ledt
till stridiga tolkningar af hvad som är att till det ena eller andra slaget
hänföra. T all synnerhet pläga svårigheter möta, då det ifrågakommer
att afgöra hvad som vid industriella anläggningar bör räknas till fast
egendom eller anses såsom löst gods. Ehuru det sätt, hvarpå denna
fråga kan vinna lösning, måste utöfva ett ingalunda obetydligt inflytande
på en förläggares rätt, är frågan dock af den omfattning, att
dess besvarande icke lärer tillhöra den undantagslagstiftning, som har
till föremål ordnandet af förhållandena mellan förläggare och förlagstagare,
och komiterade lära för den skull i afseende derå böra inskränka
sig till det uttalande, att, om genom noggranna och tydliga bestämmelse]'',
införda å sin rätta plats i lagen, all tvekan i förenämnda ämne
kunde förebyggas, sådant vore till synnerlig fördel, äfven hvad angår
förlagsinteckningar.» Fullmäktige i Jernkontoret säga i sitt utlåtande
af den 13 Oktober 1881 följande: — —- »med kännedom om de olika
tolkningar, som vid särskilda tillfällen, särdeles hvad beträffar maskiner
inom industriella inrättningar, gjort sig gällande i fråga om naturen af
fast eller flis egendom, hvarigenom under närvarande förhållanden icke
ringa osäkerhet råder för bedömande af vidden och beskaffenheten af
den egendom, som utgör föremål för förlagsinteckning, kunna fullmäktige
ej annat än i komiterades ofvannämnda uttalande på det lifligaste
instämma.» Fabriksföreningen i Norrköping yttrar i infordradt utlåtande
till Kommerskollegium den 10 September 1881, att »stadgande,
hvarigenom begreppen lös och fast egendom närmare bestämdes, varit
af behofvet påkalladt, då, enligt hvad föreningen har sig bekant, saknaden
af ett dylikt stadgande i vår nu gällande lag ofta föranledt tvistigheter
vid försäljningen af industriella inrättningar, huruvida egendom
bör beräknas till det ena eller andra slaget, samt, så länge ett
dylikt stadgande icke finnes, den förmånsrätt, som förlagsinteckning —
skall medföra, synes föreningen i afseende å föremålen derför vara
allt för obestämd.» Fabriksföreningen i Gefle anför i sitt utlåtande
den 10 Oktober 1881: »med den nuvarande otydligheten i lagbestämmelse]'',
om hvad som skall inom en fabriksegendom räknas till fast
eller lös egendom, uppstå oupphörligen förvecklingar mellan långifvare!
å fabriksfastigheter och oprioriterade fordringsegare eller förlagsgifvare,
så snart någon fördelning af en gäldenär egendom skett eller
skilda försäljningar kommit till stånd. Dessa återkommande förveck -

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

lingar äro af sådan natur, att de starkt inverka på möjligheten att få
fabriksfastighetsinteckningar belånade, och försvåra i hög grad för industriidkaren
anskaffandet af nödigt »driftkapital». Åtskilliga auktoriteter
inom industrien hafva sålunda på det bestämdaste framhållit behof
vet af att tydliga bestämmelser om hvad som är att hänföra till fast
eller lös egendom införas i lagen; med anförande af några domslut
och rättstvister hoppas jag kunna visa nödvändigheten af att någon åtgärd
vidtages i och för detta ändamåls vinnande.

»Kongl. Maj:t har i domar af den 30 September 1840 och den 3
December 1879 förklarat tvenne inmurade bryggeripannor och en plåtugn,
inmurad i en muröppning, vara lösegendom, under det att vid Lofvers
alunbruk på Öland tvenne inmurade blypannor, flere inmurade
tackjernsgrytor, i huset uppbyggda större kar, bingar och reservoarer,
hvithet allt Konungens Befallningshafvande förklarat vara lösegendom,
blifvit af öfverdomstolarne, med upphäfvande af Konungens Befallningshafvandes
utslag, ansedda tillhöra fastigheten, hvarefter dess antagna
värde beräknats såöbm tillökning i försäljningsvärdet af fastigheten och
detsamma tillagdt (Kongl. Hofrättens dom den 15 November 1850 och
Kongl. Maj:ts dom den 30 Oktober 1851).

»I Kong]. Maj:ts dom af den 10 Juni 1879 fastställes, mot Nedre
revisionens hemställan, underrätts dom, som förklarat en •jernspis, inmurad
i köksspis, vara lösegendom, under det att Kongl. Maj:t i dom
den 29 December 1876 stadfäst underrätternas domar, deri förklaras,
att 13 jernspisar och 14 spisrör af jernplåt med spjell med afseende å
deras ändamål och beskaffenhet måste såsom nödigt tillbehör till den
fasta egendomen anses, hvarför inroparen af fastigheten dömdes behålla
desamma. (Rådstufvurättens dom den 8 December 1873 och Svea Hofrätts
dom den 13 April 1876).

»I Kongl. Maj:ts dom den 10 Juni 1879 fastställes, att eu vid uthusbyggnad
fäst klockstapel med vällingsklocka måste såsom lösegendom
anses, under det att Kongl. Magt i dom den 29 December 1876 stadfäst,
att åtskillig brandredskap, enligt vittnesmål bestående af stege,
svablar, hinkar, sprutor och brandhake, vore att anse såsom nödigt tillbehör
till den fasta egendomen., hvarför köparen af fastigheten, inropad
på utmätningsauktion, tilldömdes densamma.

»I dom af den 3 December 1879 har Kongl. Maj:t, med upphäfvande
af Hofrättens dom, faststält Rådhusrättens utslag, deri 2 skänkar
och 2 diskar, ehuru med spik eller s. k. jernsprintar fästa vid väggar
och golf, blifvit hänförda till lösegendom, under det Kong], Maj:t i dom
den 18 December 1849 faststält, att kyrkbänkar borde till väggfast innan -

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

rede räknas, och i dom den 29 December 1876, att sex målade större
vedlårar, hvilka enligt vittnesmålen voro lösa, fristående och utan bottna]-,
90 lufter innanfönster och 16 latrinkärl vore att såsom nödigt tillbehör
till den fasta egendomen, hvaruti de vid utmätningsauktionen befunnits,
anse.

»Efter det tvenne fabriksegendomar i Norrköping kort efter hvarandra
blifvit å konkursauktioner inropade, gjordes af konkursförvaltningarne
anspråk på åtskillig, enligt deras åsigt varande lösegendom, som
köparne ansett tillhöra de intecknade fastigheterna. I båda fallen enades
parterna slutligen att kalla kompromissrätt. Af protokollen inhemtas,
att ångmaskinerna voro med skrufbultar fastade, i ena fallet vid särskild
grundmur, i andra vid golf och väggfast lagerstol, att vid båda
fabrikerna funnos insatte transmissioner med tillbehör, såsom axlar, remtrissor,
lagerstolar in. m. Den ena kompromissrätten dömde den 19
Mars 1881 ångmaskin jemte utvexlingar, axlar, remtrissor och lagerstolar
till fast egendom, och den andra rätten dömde den 30 Januari
1882 ångmaskiner samt axelledningar, remtrissor, läger och lagerstolar
till lösegendom.

»Sedan Flensburgs fabrikers aktiebolag blifvit i konkurs försatt,
inropades å konkursauktion den 27 December 1879 bolagets fastigheter
för fordran; konkursförvaltningen sålde derefter på auktion den 23 Januari
1880 lösegendomen, bestående bland annat af diverse ur fabriken
löstagna maskiner, inventarier, varor m. m.; mot denna försäljning protesterade
de nya fastighetsegarne, anförande att förlagsinteckningen, som
blifvit faststäld i fabrikens samtliga effekter, icke kunde omfatta maskiner
med tillbehör, hvilka de ansågo tillhöra fastigheten; då maskiner
in. m. nedtogos hade fastigheten skadats, hvarför egarne till densamma
den 18 Maj 1880 uttogo stämning på sysslomännen hos Gefle Rådhusrätt,
deri yrkades, dels återinsättande af maskiner och andra föremål,
dels byggnadens iståndsättande, dels ersättning för den förlust, som
uppkommit derigenom att kärandena, i saknad af maskiner m. m., icke
kunnat drifva fabrikerna såsom tilltänkt varit; utslag föll den 14 Januari
1881 af innehåll, att, som kärandena icke, mot sjusslomännens bestridande,
gittat visa att vid auktion å lösegendomen den 23 Januari 1880
afyttrats några maskiner eller elfekter, som enligt auktionskungörelsen
angående försäljning af fastigheten blifvit till dem sålde eller eljest lagligen
tillhört inköpta fastigheten, så ogillades käromålet i hvad det afsåg
yrkandet om återbekommande och återinsättande af ifrågavarande
maskiner och effekter så väl som ock angående ersättning för förlust
för det fabriken icke kunnat drifvas i saknad af dessa maskiner; men

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

sysslomannen ålades att på sin bekostnad fullständigt låta bota de vid
maskinernas lösbrytande och uttagande fastigheten tillskyndade skador.
Detta utslag öfverklagades af kärande parter i Svea Hofrätt, som i
dom den 23 December 1881 förklarade, att besvären ej till pröfning kunnat
upptagas. Emellertid hade egarne af fastigheten, såsom nämndt blifvit, protesterat
mot den auktion, som sysslomännen höllo på lösegendomen den 23
Januari 1880, men då tillika yrkat, att allt hvad som såldes skulle afhemtas
före deras tillträdande af fastigheten, som borde ske den 7
Februari 1880; icke dess mindre vägrade sedermera samma fastighetsegare
inroparne af lösegendomen, hvilken redan den 2 Februari blifvit
af dem liqviderad, att efter auktionen afhemta densamma och läto notarius
publicus hos sysslomännen deremot afgifva protest. Sedan derefter
taket å den uthusbyggnad, tillhörande fastigheten, i hvilken en
del af den köpta lösegendomen förvarades, instörtat och delvis förstört
samma egendom, uttogo köparne deraf den 15 Mars 1881 stämning å
fastighetsegarne med yrkande att de, som varit vållande till skadan och
att egendomen icke utbekommits, skulle öfvertaga densamma och derför
godtgöra kärandena med uppskattade 30,626 kronor 15 öre. Rådhusrätten
förklarade den 13 Maj 1881 målet hvilande och beroende på
anmälan, enär frågan om eganderätten till maskiner in. m. ännu vore
på högre rätts pröfning beroende, och således äfven käromålet på utgången
deraf. Häröfver anfördes besvär i Svea Hofrätt, som i dom den
20 December 1881 undanröjde Rådhusrättens beslut och förklarade att
hinder icke mött för pröfning af ersättningsanspråken. Målet anhängiggjordes
å nyo vid Rådhusrätten, som, efter många begärda och beviljade
uppskof, den 21 Juli 1882 förklarade att, ehuru i saken vore
ostridigt, att lösegendomen inköpts å auktion den 23 Januari 1880, att,
då köparne af densamma varit sysselsatta med lösbrytande af en inköpt
maskin, egarne till fastigheten tillstängt densamma och förhindrat den
köpta lösegendomens bortförande, samt att ett å fastigheten beläget
uthus, deri eu del af samma lösegendom förvarats, sedermera omkullstörtat,
dervid egendomen tagit skada, hvars belopp ej vore utredt, kunde
käromålet icke bifallas. Häröfver anfördes besvär i Svea Hofrätt, som
den 1 Juni 1883 faststälde Rådhusrättens utslag. För närvarande är
målet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

»Flera såväl domar som processer, föranledda af lagens framhållna
brist, kunde andragas, men det anförda torde vara nog för att visa,
hurusom alldeles motsatta beslut angående föremål af samma slag meddelas,
och processer, tidsödande och dyrbara, icke kunna vid inträffande
obestånd undvikas.

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

»Lagen medgifver inteckning i så väl fast som lös egendom för
lemnad försträckning, men man får icke frågan om hvad som är fast
eller lös egendom bestämd, när inteckning sökes eller meddelas, utan
först när panten skall realiseras eller blifvit realiserad, och då uppstår
ofta, åtminstone vid fabriksindustri, process för att få afgjordt, hvad
som rättsligen varit att hänföra till det ena eller andra begreppet, när
inteckningen beviljades, och förlagsgifvaren får då se sig om, i fall han
och förlagstagaren ansett det vara lösegendom, som, då lagens skydd
tages i anspråk, dömes tillhöra fastigheten; först då blir klart hvad
säkerheten omfattat. Utan tvifvel kan man säga, att lagens ofullständighet
i ifrågavarande hänseende åstadkommer ett tillstånd af rättslöshet,
som särdeles störande ingriper i affärslifvet, och då så är, torde hög
tid vara att framstälda anspråk på lagens fullkomnande tillgodoses; frågan
är likväl så omfattande, att det icke torde tillkomma en motionär
att afgifva förslag till dess ordnande. Några tankar torde jag dock
böra uttrycka och vill då framhålla såsom önskvärdt, att allmänna satser,
efter hvilka domaren skall subjektivt pröfva och bedöma de under
tvist kommande föremålens natur, såvidt möjligt borde undvikas, och
att allt det, som är att hänföra till fast egendom, borde bestämmas,
specificeras och å sin rätta plats i lagen införas, hvarefter det öfriga,
ej nämnda, torde böra förklaras vara att till lösegendom hänföra; jag
tror att ett sådant tillvägagående vore det rätta för att bringa till reda
de nu allt för sväfvande begreppen; det verkar icke mycket, om derigenom
ett eller annat svårbestämdt föremål kommer att hänföras till
ena eller andra slaget af egendom, blott man får i lag bestämdt, hvart
det skall hänföras.

På grund af det anförda får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med
anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda hvad som bör vara att
till fast eller lös egendom hänföra samt för Riksdagen framlägga förslag
till de tillägg i allmänna lagen, som deraf föranledas.»

Denna motion remitterades af Första Kammaren till Kammarens
Första Tillfälliga Utskott, hvilket i betänkandet N:o 2 (i samlingen N:o
2), efter en redogörelse för motionens innehåll, yttrade sig sålunda:

»Inom Utskottet har blifvit upplyst, att ett brandstodsbolags åtgärd
att i sammanhang med försäkring af en fabriksfastighet till försäkring
jemväl antaga i polisen upptagne maskiner, motorer och dylikt,
gifvit taxeringskomité anledning att höja fabrik sfastighetens taxeringsvärde
med flere hundra tusen kronor, under det att till fastighet lika

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

mycket eller lika litet hänförlig egendom, som icke varit i brandförsäkring,
spolis upptagen, lemnats af taxeringskomité!! obeaktadt, samt att
detta taxeringskomiténs beslut blifvit af pröfningskomitén faststäldt.

»Af en dylik åtgärd följer att, om en industriidkare behöfver inteckna
eu på sådant sätt taxerad fastighet, långifvare!! från taxeringsvärdet
nödgas för säkerhets skull afdraga så stor del af pantobjektets
värde, som belöper sig på den i fastighetsvärdet upptagna egendom,
angående hvilken han kan antaga att olika meningar kunna uppstå om
dess egenskap af fast eller lös egendom, samt att enahanda förhållande
beträffande lösegendomens uppskattade värde måste uppstå, derest
samma industriidkare skulle behöfva att mot förlagsinteckning förskaffa
sig erforderligt driftkapital. På detta sätt ej allenast hindras egaren
att såsom pantobjekt använda en mången gång särdeles värdefull egendom,
utan måste slutligen inträffa, hvad Gefle fabriksförening antydt, att
fastiglietskrediten i ingalunda oväsentlig mån rubbas; detta endast till
följd af lagens ofullständighet. Härtill får läggas, att fastighetsbevillning
måste i nämnda fall utgöras för egendom och maskiner, hvilka senare
äro »redskap», som sedermera möjligen kunna förklaras icke hafva varit
till fast egendom hänförliga.

»Utskottet, som i öfrigt tillåter sig hänvisa till den fullständiga utredning
i ämnet, som motionen innehåller, delar motionärens uppfattning
derom, att de förvecklingar, hvilka ofta uppstå och med nödvändighet
måste framgå ur lagens nuvarande brist i afseende å noggranna
bestämmelser om hvad som är att hänföra till fast eller lös egendom,
tarfva lagstiftningens mellankomst för vinnande af ordning och säkerhet
uti hit hörande förhållanden; och då Utskottet har sig bekant att
störa förluster under senare årtionden drabbat så väl enskilda personer
som kreditanstalster, då en mängd af rättegångar uppstått och under
längre tid fortgått till stort men för affärslifvets sunda utveckling, och
då i förevarande hänseende mot hvarandra stridande domslut angående
föremal af samma eller likartad! slag meddelats af den högst dömande
myndigheten, allt detta till följd deraf att lagen saknar erforderliga bestämmelser
angående hvad som är att hänföra till fast eller lös egendom,
samt dertill kommer att denna brist i lagen, som i mer eller mindre
mån berör så val alla egare af eller inteckningsgifvare uti fast egendom
. som ock förlagsgifvare och andra affärsförhållanden, framhållits
ej mindre utaf ofvan åberopade komité, fullmäktige och fabriksföreningar,
utan äfven af en mängd enskilde affärsmän, industriidkare och
domare, hvarjemte lagkomité!! och lagberedningen redan för längre
tid tillbaka ansett frågan vara beaktansvärd, föranlåtes Utskottet vörd -

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

samt hemställa, att, med bifall till motionen, Riksdagen ville besluta en
skrifvelse till Kongl. Maj:t. med anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes låta
uppgöra och för Riksdagen framlägga förslag till nödiga tillägg i lagen
innefattande bestämmelser om hvad som bör vara att till fast egendom
hänföra».

Detta Utskottets betänkande blef af Första Kammaren bifallet
med 68 röster mot 9, Indika senare afgåfvos för afslag. Sedan Första
Kammarens sålunda fattade beslut blifvit genom protokollsutdrag delgifvet
Andra Kammaren, beslöt denna Kammare, såsom af öfverläggningen
framgår, på det formella skäl, att motionen icke blifvit behandlad
af Lag-Utskottet, att förklara sig icke biträda Första Kammarens
beslut. Frågan afgjordes i denna Kammare med 100 röster mot 69,
hvilka senare röstade för att frågan skulle, för vidare utredning, hänvisas
till ett af de inom Andra Kammaren tillsatta Tillfälliga Utskott Inom

Andra Kammaren har nu Herr Axel Srartlwg i afgifven motion,
N:o 101, hvilken blifvit remitterad till Lag-Utskottet, återupptagit
Herr Grefve Strömfelts förslag, under anförande, att af det beslut, som
Första Kammaren sistlidet år med stor pluralitet fattade, och af den
diskussion, som då vid ärendets afgörande i Andra Kammaren fördes,
otvetydigt framginge att behofvet af en lagbestämmelse i det syfte, motionen
antydde, temligen allmänt erkändes; att frågan fallit endast på
rent formella skäl; samt att vid sådant förhållande, och då sedan sistlidne
riksdag, så vidt motionären visste, icke från annat håll något steg
tagits för beredande af denna vigtiga frågas lösning, samt han dessutom,
som ledamot af komitén för utarbetande af förslag till förordning angående
förlagsiåteckning, redan år 1881 funnit skäl framhålla nödvändigheten
att i vår lag erhålla bestämmelse om hvad som skulle hänföras
till fast eller lös egendom, lian nu vågade upptaga denna fråga. På
de grunder, som i ofvan omförmälda motion vore anförda, föreslår motionären,

»att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda hvad som bör vara att till
fast eller lös egendom hänföra samt för Riksdagen framlägga förslag
till de tillägg i allmänna lagen, som deraf föranledas.»

Utskottet finner på de sålunda redan vid förra riksdagen ej mindre
af dåvarande motionären i hans motion, än äfven af Första Kammarens
Första Tillfälliga Utskott andragna skäl, någon åtgärd i niotio -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

9

nens syfte erforderlig. Särskilda föreskrifter om hvad som är att till
fast egendom hänföra förekomma i den franska Code Civil art. 517—526,
och dessa torde i Frankrike dels förekommit många tvister inför domstol
i fråga härom, dels, der sådana tvister icke kunnat undvikas, i
högst betydlig mån underlättat deras afgörande.

Man säger att frågan bör afgöras af doktrinen. Utskottet skulle
häri instämma, derest frågan verkligen vore af beskaffenhet att kunna
i särskilda fall af doktrinen med någon allmängiltighet och af doktrinens
män med verklig samstämmighet lösas. Men Utskottet tviflar
härpå. För öfrigt kommer det, i rent praktiskt hänseende, härvid mindre
an på, hvad af lagen som förklaras vara lös eller fast egendom,
än derpå, att någorlunda fasta lagliga regler i detta hänseende verkligen
tjena till efterrättelse.

Utskottet får hemställa,

att, med bifall till förevarande motion, Riksdagen
må i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta
utreda hvad som bör vara att till fast eller lös egendom
hänföra samt för Riksdagen framlägga de förslag
till tillägg i allmänna lagen, som deraf må föranledas.

Stockholm den 21 April 1885.

På Lag-Utskottets vägnar:

Axel Bergström.

Reserv ation:

af Herr Bergström.

Herr Stråle har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom Utskottet.

o

u

Bill. till Biksd. Prat. 1885. 7 Sand. 31 Höft.