Lag-Utskottets Utlåtande N:o 50

Utlåtande 1885:LU50

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 50,

1

K:o 50.

Ank. till Rifesd. Kansli den 21 April 1885, kl. 12 midd.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om af skaf ande
af vissa helgdagar.

Från Andra Kammaren har Lag-Utskottet emottaga en af Herr A.
P. Lind afgifven motion, N:o 63, hvilken har följande lydelse:

»Den motion jag nu går att framlägga är ingalunda ny, utan har
tillförene utgjort föremål för både Riksdag och Kyrkomöte.

»Att många så kallade helgdagar icke befrämja religionen torde vara
klart, ty ''fåfäng gå lärer mycket ondf. Om dessa ord ur Vishetens bok
äro sanna, hvilket de utan tvifvel äro, så ligger deri en tillräcklig grund för
det antagandet, att mänga dagar, egnade åt sysslolösheten, icke kunna vara
för ett folks gudsfruktan och sedlighet nyttiga. Kär hvilodagen följer i en
tillbörlig omvexling med arbetsdagen, så stärkes den moraliska kraften; men
för många hvilodagar verka motsatsen.

»Svenska kyrkan är — af alla dem, Indika under reformationsseklet
afföllo från den vesterländsk-katolska — den enda, som bibehållit åtskilliga
helgdagar såsom minnesfester af och efter helgon. De andra protestantiska
länderna, till exempel England, hafva frigjort sig från nästan alla de särskilda
festdagar, utom söndagen, Indika vi ännu bibehålla, och detta har
ländt till gagn, men ej till skada för det religiösa lifvet. De så kallade
annandagarne äro i dessa länder alldeles obekanta och böra äfven hos oss
aflysas.

Bill. till Riksd, Prof. 1885. 7 Sami. 30 Haft.

1

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 50.

»På grund af den öfvertygelse jag nu uttalat och som jag hoppas
skall delas af Riksdagen föreslår jag,

att de tre så kallade annandagarne vid jul, påsk och pingst må varda
indragna såsom helgdagar äfvensom ock trettondedag jul, samt att firandet
af Marie bebådelsedag och Kristi himmelsfärdsdag må förflyttas till närmaste
söndag».

Jemte motionen har Utskottet från Andra. Kammaren fått emottaga
ett vid remissen af densamma af Herr Wretlind afgifvet yttrande.

Vid 1828—1830 års riksdag väcktes inom Ridderskapet och Adeln
eu motion om förflyttning till söndagarne af Marie bebådelsedag, Långfredagen
och Kristi himmelsfärdsdag, äfvensom derom, att Trettondedagen och
Annandag Pingst borde upphöra att anses som helgdagar. Såsom skäl för
förslaget anfördes hufvudsakligen: att, tid efter annan, äfven här i Sverige,
flere under veckan inträffande helgdagar hlifvit afskaffäde, hvarföre också de
anförda kunde och borde dela samma öde; att dylika helgdagar ofta ledde
till oordning bland den arbetande klassen och vore menliga för moraliteten;
och slutligen, att genom indragningen eller förflyttningen flere tusen dagsverken,
som för det dåvarande gingo förlorade, skulle besparas för landet
— sålunda nästan alldeles samma skäl, som än i dag göras gällande för
samma sak.

Denna motion »väckte emellertid inom Riddarhuset den lifligaste oro»,
och motionären återtog, med vidhållande i öfrigt af sitt förslag, den del deraf,
som afsåg förflyttning af Långfredagen. Motionen behandlades af Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som i utlåtande N:o 66, hvilket uppgifves
vara författadt af biskop Tegnér, »på det högsta afstyrkte motionen i alla
dess delar». Utlåtandet blef bifallet af alla fyra stånden.

Vid 1859—1860 års riksdag väcktes inom Bondeståndet motion »att,
med undantag af Juldagen, Nyårsdagen, Långfredagen och Midsommardagen,
alla öfriga helgedagar, hvilkas firande ej infölle på söndag, måtte aflysas,
eller, om detta ej läte sig göra, deras firande måtte uppskjutas till näst
derpå följande söndag». Äfven denna den 1 December 1859 afgifna motion
måtte inom Bondeståndet väckt oro, enär motionären fann sig föranlåten att
den 3 i samma månad återtaga densamma, likasom en annan af honom af -

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 50.

lemnad motion, »att Riksens Ständer beliagade, med upphäfvande af kap. 3
§ 7 Missgemingsbalken jemte kap. 14 § 1 Kyrkolagen, besluta, att allehanda
slags arbeten ma vara tillåtna samt nödfallsarbeten jemväl anbefalde, äfven
på sön- och helgedag^!'' efter slutad högmässogudstjenst».

Vid 1867 års riksdag kom frågan åter före genom väckt motion, »att
de tre sa kallade annandagarne vid Jul, Påsk och Pingst må varda indragna
såsom helgdagar, äfvensom ock Trettondedag Jul, samt att firandet af Marie
bebådelsedag och Kristi himmelsfärdsdag må förflyttas till närmaste söndag»,
äfvensom »att Midsommardagen må betraktas såsom en fridag för den arbetande
befolkningen, utan att behöfva vara förenad med offentlig gudstjensts
hållande». Motionen afstyrktes af Lag-Utskottet i utlåtande N:o 36, och
utlåtandet bifölls af Första Kammaren med 49 röster mot 25, Indika afgåfvos
för återremiss, samt af Andra Kammaren med 82 röster mot 77, Indika
senare afgåfvos för att »Kammaren skulle besluta lägga utlåtandet till handlingarne,
under förklarande att Kammaren läte vid Utskottets afstyrkande
bero». Samme, motionär återupptog frågan vid 1868 års riksdag men inskränkte
nu sitt yrkande dertill, »att firandet af de särskilda helgdagarne
Trettondedag Jul, Marie ^bebådelsedag och Kristi himmelsfärdsdag må förflyttas
till närmaste söndag». Äfven denna motion blef af Lag-Utskottet
afstyrkt i utlåtande N:o 29, dock under reservation af tre ledamöter. Utlåtandet
bifölls af Första- Kammaren med 45 röster mot 28, samt af Andra
Kammaren med 62 röster mot 56. Minoriteten i båda Kamrarne ville bifalla
motionen.

I det af särskilde komiterade den 2 Oktober 1873 afgifna förslag till
kyrkolag skulle enligt kap. 2, § 1 af förslaget de förut sedvanliga helgdagar
bibehållas. Dä Högsta Domstolen yttrade sig öfver komiterades förslag,
anförde emellertid 5 ledamöter af Domstolen beträffande förslaget i denna del
följande: »Skäl torde saknas att, när de kyrkliga förhållandena skola genom
ny kyrkolag ordnas, längre behålla Marie bebådelsedag såsom särskild högtidsdag,
utan kan densamma, om den skall behållas såsom högtidsdag, lämpligen,
såsom förut skett med förstnämnde tre högtider (Marie kyrkogång,
Mikaelis dag och Allhelgonadag), förläggas till söndag».

Vid 1878 ars kyrkomöte afgafs en motion (N:o 9), deri påyrkades
1) förläggandet af Marie bebådelsedag på en söndag; 2) att Annandag Jul
skulle upphöra såsom helgdag, »åtminstone de år, när han komme att utgöra
sjelf tredje gudstjenstdagen i en svite, eller när blott en icke-helgdag följde
på 4:de adventssöndagen»; 3) att böndagarne måtte upphöra i deras närvarande
form. .Motionen afstyrktes af Kyrkolags-Utskottet i dess betänkande N:o 5,
i samlingen N:o 15, enär, »så vidt Utskottet hade sig bekant, icke inom
församlingsmenigheterna något missnöje öfver de i motionen påpekade för -

4

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 50.

hållanden försports, utan fast hellre skäl icke torde saknas för det antagande,
att en förändring, sådan motionären åsyftade, ingalunda skulle mottagas med
bifall». Efter någon öfverläggning blef utlåtandet af Kyrkomötet godkändt.

Den motion, hvaröfver Utskottet har att nu yttra sig, innefattar tre
särskilda förslag, nemligen dels »att de tre så kallade annandagarne vid
Jul, Påsk och Pingst må varda indragna, dels att äfvenledes Trettondedag
Jul må indragas samt dels att firandet af Marie bebådelsedag'' och Kristi
himmelsfärdsdag må förflyttas till närmaste söndag.

Hvad nu angår motionen i dess förutnämnda del eller den ifrågasatta
indragningen af de s. k. annandagarne såsom helgdagar, finner Utskottet
sig icke kunna härtill tillstyrka bifall. Utskottet tror nu visserligen icke,
att kyrkans bestånd eller religionens värdiga utöfning i och för sig beror
på ett större eller mindre antal helgdagar, utöfver sabhatsdagarne. Jul,
Påsk och Pingst utgöra emellertid kyrkans förnämsta stora högtider, och
Utskottet finner det lämpligt, att dessa högtiders stora kyrkliga betydelse
ock må framträda derutinnan, att tvenne helgdagar användas till högtidernas
värdiga firande. Att nu så på flere ställen icke sker, utan att annandagarne
användas till verldsligt nöjen eller rent af till svalg och dryckenskap, är för
Utskottet icke ett skäl att upphäfva deras karakter af helgdagar, men väl
att uttala önskvärdheten deraf, att hvar och en medborgare i sin stad må
gorå sitt till, på det att dessa helgdagar må värdigare begås. Man torde
ej heller få förbise vigten deraf, att, med den nuvarande anordningen af de
tre stora kyrkliga högtiderna, de, som bära hvardagarnes tunga och hetta,
åtminstone Henne gånger om året hafva två helgdagar i följd att egna åt
hvila från verldsligt arbete. Ett hufvudskäl för annandagarnes bibehållande
hos oss torde man ock finna i den omständighet, att i vårt land på många
trakter de kyrkobesökande hafva så långt att färdas till kyrkan, att, då
hemmet till följd af dess afskilda läge icke kan lemnas alldeles öde och då
ofta ej heller fortskaffningsmedlen räcka till för samtliga husfolkets förande
till kyrkan, annandagarne torde vara nödvändiga, på det att dock alla må
ega tillfälle att under de tre stora högtiderna någon gång uppträda i Huds
hus. På dessa grunder får Utskottet afstyrka motionen i denna del.

Motionären har vidare föreslagit, ej mindre att Trettondedag Jul må
såsom helgdag indragas än att firandet af Marie bebådelsedag och Kristi
himmelsfärdsdag förflyttas till närmaste söndag. Hvad beträffar Kristi himmelsfärdsdag,
så torde den tilldragelse, till hvars minne denna helgdag firas,
för den heliga historien vara af den utomordentliga betydelse, att denna väl
torde kunna försvara firandet såsom helgdag af fyrationde dagen efter påsk,
och onekligt torde vara att, just till följd af det tidsförhållande, i hvilken

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 50.

himmelsfärden står till uppståndelsen, högtidligheten af den förras firande
måste minskas, derest detta tidsförhållande icke dervid iakttages. Utskottet
afstyrka’ följaktligen motionärens förslag, att firandet af Kristi himmelsfärdsdag
må förflyttas till närmaste söndag.

Utskottet hyser deremot icke betänklighet vid att, hvad angår motionärens
förslag beträffande den s. k. heliga tre konungars dag, hvilken hittills
firats å trettonde dagen efter jul eller den 6 Januari, samt Jungfru
Marie bebådelsedag, som hittills i regeln firats den 25 Mars, på det sätt
tillstyrka samma förslag, att firandet af dessa minneshögtider må förflyttas
till närmaste söndag. Utskottet finner nemligen icke, att dessa minnesdagars
särskilda betydelse skulle i någon mån minskas genom en dylik förflyttning,
hvilken synes så mycket mera berättigad, som båda dessa helgdagar för närvarande
infalla i närheten af stora kyrkliga högtider. Utskottet tror icke
heller, att en sådan förflyttning skulle såra folkets känslor, å Indika man,
allra mest i frågor som den förevarande, måste fästa största afseende. För
ett varsamt indragande af helgdagar kunna ock åberopas flere exempel, gifna
under föregående tider i vårt land, liksasom ock exempel finnas å följden af
ett ovarsamt sådant. Fn stor del af de utaf katolicismen införda, med minnesfesterna
af Kristus ingen gemenskap egande helgdagar afskaffades redan
under reformationen (1529), 1741 försöktes visserligen genom förordningen
den 11 November samma år en ytterligare indragning, men denna väckte
sådan missbelåtenhet inom landet, att man fann sig föranlåten att genom
förklaringen den 25 Juli 1743 återkalla hvad 1741 blifvit påbjudet. Sedermera
Idel'' emellertid antalet till firande påbjudna högtids- och helgedag^’
inskränkt genom förordningen den 4 November 1772, hvarigenom förklarades,
bland annat, »att Marie kyrkogångs-, Mikelsmesso- och Allhelgonadag, tillika
med de fyra årliga allmänna bönedagarne varda på det sätt bibehållna, att de
sistnämnda eller bönedagarne flyttas ifrån fredagen till lördagen, och de tre
förutnämnde helgedag^!-, då de skulle infalla på någon söknedag, firas den
nästföljande söndagen, eller om Marie kyrkogång skulle inträffa i veckan
för fastlagssöndagen, flyttas den till söndagen förut»; men att »tredje och
fjerdedagarne i de tre större högtiderna, Marie besökelsedag, skärtorsdagen,
apostladagarne, och de näst efter bönesöndagen följande och sä kallade gångedagar
varda till firande såsom helge- och predikodagar indragne.» Med böndagarne
har, såsom bekant, förändring sedan skett, men i öfrig! ligger 1772
års förordning, jemförd med kap. 14 § 1 kyrkolagen, ännu till grund för
firandet inom svenska kyrkan af särskilda högtids- och helgdagar. Utskottet
är af den mening, att tiden nu är inne, då man, utan att stöta folkets
religiösa känsla, torde kunna taga ännu ett varsamt steg till indragning af
Bill. till Riksd. Prot. 1885. 7 Sami. 30 Haft. 2

6

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 50.

några särskilda helgdagar; och Utskottet får följaktligen, med anledning af
motionen och på de anförda skälen, hemställa,

att Riksdagen ville för sin del antaga följande

Lag

angående firande å söndag af Heliga tre Konungars dag
samt Marie bebådelsedag.

Härigenom varder, med ändring af hvad kyrkolag eller
annan författning innehåller häremot stridande, förordnadt,
att Heliga tre Konungars dag samt Marie bebådelsedag
hädanefter skola firas å närmast efterföljande söndagar;
dock att, då den 25 Mars infaller i veckan före Palmsöndagen
eller veckan före Påskdagen, Marie bebådelsedag
skall firas å närmaste söndagen före Palmsöndag.

Stockholm den 21 April 1885.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herrar Bergström, Fröberg, Sandberg och Grefve Bonde.

Herrar Stråle och Widmark hafva begärt få här antecknadt, att de
icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

Stockholm, Associations-Boktvyckeriet, 1885.