Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4

Utlåtande 1881:LU4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

1

HT:© 4»

Ank. till Eiksd. Kansli den 16 Febr. 1881 kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af Riksdagens Justitieombudsmans
hemställan om ändring i eller tillägg till
Förordningen den 16 Juni 1875 angående inteckning i fast
egendom.

Uti sin till innevarande riksmöte afgifna embetsberättelse bär
Justitie-ombudsmannen gjort en hemställan till Riksdagen af hufvudsakligen
följande innehåll.

Genom en hos Justitie-ombudsmannen anhängiggjord, uti embetsberättelsen
närmare angifven klagan hade hans uppmärksamhet blifvit
fäst å en brist i lagstiftningen, som kunde vålla, att ett så kalladt gravationsbevis,
utfärdadt i enlighet med gnällande föreskrifter, likväl i ett
visst fall kunde vara otillför lifligt och vilseledande samt derigenom förorsaka
köparen af en fastighet oförskyld skada och förlust.

Uti allmänna lagen, likasom, så vidt Justitie-ombudsmannen visste, uti
de särskilda författningar, som rörde detta ämne, funnes icke bestämda
föreskrifter gifna i afseende på de uppgifter, gravationsbevisen
skulle innehålla, och den form, under hvilken de skulle meddelas.
Endast i Kong!. Svea hofrätt^ cirkulär angående iakttagande af
erforderlig fullständighet vid utfärdande af gravationsbevis å fast
egendom den 29 Mars 1820, hade Hofrätten, med föranledande af
direktionens för allmänna brandförsäkringsverket anmälan derom, att
gravationsbevisen sällan innefattade underrättelse, huruvida någon inteckning
inom. de tio sista åren blifvit sökt och vore på vederbörande
domstols pröfning beroende, antydt underlydande domare, att uti gravaBih.
till Riksd. Prof. 1881. 7 Sami. 4 Häft. 1

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

tionsbevisen skulle upptagas icke allenast de inom tio år beviljade inteckningar,
utan ock de inom samma tid vid domstolen om inteckning
gjorda ansökningar. Men med behörigt afseende å detta cirkulär ochå
gravationsbevisets ändamål, kunde dock antagas, att ett sådant bevis
borde, så fullständigt som tillgängliga rättsurkunder det medgåfve, innehålla
uppgift på de inteckningar, som vid eu viss tidpunkt vidlådde en
fastighet, samt de intill samma tidpunkt vidtagna åtgärder af beskaffenhet
att kunna medföra en förmånsrätt, som gälde från någon dag
före den, på hvilken beviset utfärdats. Men de urkunder, ur hvilka
dessa uppgifter skulle hemtas, vore naturligtvis inteckningsprotokollen
med dertill hörande inteckningsbok samt rättens dombok, för den i § 10
af Kongl. förordningen om inteckning af fast egendom af den 16 Juni
1875 omförmälda händelse, att ett inteckningsärende blifvit såsom tvistigt
hänvisadt till domstols pröfning. Då emellertid, såsom uti det i
embetsberättelse!! omförmälda fallet inträffat, en inteckningsansökan,
som i följd af derom meddelad föreskrift genom stämning dragits under
domstols j pröfning, sedermera blefve af rätten ogillad, . och ärendet
således ej vidare kunde sägas vara på domstolens pröfning beroende,
syntes det ej kunna läggas domaren till last, att han i gravationsbeviset
icke upptagit en dylik ansökning, särdeles som det ej kunde åligga
honom att efterforska, om domstolens beslut blifvit i högre rätt öfverklagadt.
Om så vore, borde orsaken till en slik ofullständighet i ett
gravationsbevis sökas icke hos domaren, utan i lagen, som saknade för
ett dylikt fall lämpliga föreskrifter. I 9 § af 1818 års inteckningsförordning
fans visserligen föreskrifvet, att då inteckningsansökan, som
förklarats tvistig, blifvit genom stämning dragen under domstols pröfning,
sökanden skulle, der han vunne saken, i stad inom tre månader och
på landet å det ting, som infölle näst efter tre månader, sedan domen
vunnit laga kraft, den i rättens inteckningsprotokoll låta anteckna, och
i 65 § af Kongl. förordningen den 16 Juni 1875 hade detta stadgande
blifvit ytterligare utveckladt derhän, att om beslut, hvarigenom underrätt
helt och hållet eller till någon del afslagit ansökan om inteckning,
blifvit till följd af besvär ändradt af högre rätt, sökanden vore pligtig
att inom sagda tid från det utslaget om ändringen vunnit laga kraft
förete detsamma hos underrätten, vid äfventyr att i annat fall den inteckning,
som på grund af utslaget beviljats, skulle gälla såsom vore
den sökt först å den dag, utslaget vid underrätten företeddes. Men
i de fall, som omförmälda lagbud afsåge, saknade vederbörande domare
all kännedom om ärendet från den dag, underrättens utslag meddelades,
och till dess en sådan anmälan, som föreskrefves i den åberopade

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o å.

65 § af 1875 års inteckningsförordning, egde rum; och om under denna
tid ett gravationsbevis rörande den fastighet, ansökan afsåge, skulle af
domaren utfärdas, kunde dennes bristande kännedom om det skick,
hvaruti inteckningsärendet befunnes, föranleda till ofullständighet i gravationsbeviset.
Det kunde visserligen invändas, att denna felaktighet i
gravationsbeviset undvekes, om jemväl en afslagen ansökan i beviset
upptoges, men egaren af fastigheten i fråga borde kunna fordra, att
uti beviset ej infördes annat än det, som graverade eller kunde komma
att gravera egendomen, och i det fall att underrättens beslut i inteckningsärendet
vunnit laga kraft, skulle en sådan anteckning vara fullkomligt
obehörig. Icke heller kunde det fordras, att fastighetsegaren
skulle anskaffa intyg om, huru med en af underrätt afslagen inteckningsansökan
vidare aflupit, enär bevisningsskyldigheten i detta afseende väl
borde åligga sökanden och ej förklarande!!. Med hänsyn till den stora
betydelse, gravationsbevisen hade för realkrediten, måste hvarje ofullständighet
och otydlighet i desamma högst menligt tillbakaverka på
kreditförhållandena och det i samma mån vara angeläget att sådana åtgärder
vidtoges, hvarigenom en dylik ofullständighet blefve förebyggd.
Uti rättegångsordningen för mål, som från domkapitlen droges under
högre rätts pröfning, funnes föreskrifter, som torde förtjena uppmärksamhet,
då fråga uppstode, huruledes den anmärkta ofullständigheten i
lagstiftningen rörande förevarande ämne lämpligen skulle kunna afhjelpas.
I Kongl. förordningen angående fullföljd af besvär mot domkapitels
utslag af den 29 Juli 1812 vore det nemligen stadgadt, att den
som ville söka ändring i domkapitlens utslag, vare sig i de mål, som
omedelbart droges under Kongl. Majds pröfning, eller sådana, hvilka
ginge till vederbörande hofrätter, skulle ej mindre inom besvärstidens
utgång underrätta domkapitlet om denna sin föresats än äfven inom
idgången af lika lång tid derefter med bevis inför domkapitlet styrka,
att han sina besvär i laga tid och ordning ingifvit, allt vid äfventyr att
besvären eljest icke blefve till pröfning upptagna. Ändamålet med dessa
bestämmelser angåfves i förordningen uttryckligen vara det, att lemna
domkapitlen kännedom om de af dem meddelade utslag vunnit laga
kraft eller kommit genom besvär under högre rätts pröfning; och då
det just vore en sådan kännedom, som för underdomarena vore nödig för
undvikande af här framhållna ofullständighet i gravationsbevisen, syntes
jemväl enahanda utväg kunna i detta fall anlitas. Om ock rättegångsordningen
härigenom i någon mån invecklades, borde den olägenheten
ej gälla såsom hinder för beredande af erforderlig fullständighet åt gravationsbevisen,
på hvilkas tillförlitlighet så vigtiga intressen vore be -

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

roende. De fall, der dylika försigtighetsmått behöfde komma i fråga,
vore dessutom jemförelsevis fåtaliga, och då god ordning fordrade, att
allt, som skulle inflyta i gravationsbevisen, borde återfinnas i inteckningsprotokollet
och inteckningsboken, borde anmälan, att besvär mot
underrättens utslag anförts i högre rätt, ske hos rätten och anteckningar
derom göras i nämnda protokoll och bok. När dylik anmälan
skulle ske hos domstol på landet, kunde det väl inträffa, att tingen eller
domstolssammanträdena så infölle, att anmälan icke kunde göras inför
sittande rätt, och borde i så fall detta kunna ske jemväl hos domaren,
som hade att vid näst påföljande ting sådant för rätten tillkännagifva.
Enahanda anmälan torde ock blifva af nöden, derest underdåniga besvär
öfver hofrätts utslag i mål af nu ifrågavarande beskaffenhet tillärnades
och fullföljdes. Derest någon ändring i underrättens beslut
icke vunnes, och ändringssökanden följaktligen ej hos underrätten fullföljde
sin intéckningsansökan, borde det ankomma på den ifrågavarande
fastighetens egare att med bevis hos rätten eller domaren styrka
detta förhållande, derest han önskade, att fastigheten uti de derefter
öfver densamma utfärdade gravationsbevis icke skulle besväras med anteckning
om en gravation, som ej längre egde rum. På grund af hvad
sålunda anförts föreslår Justitie-ombudsmannen »det Riksdagen för sin
del beslutar, att 65 § af Kongl. förordningen om inteckning i fast egendom
den 16 Juni 1875 må ändras till ungefärligen nedanstående lydelse,
eller ock att särskild förordning af enahanda innehåll må utfärdas:

»Vill någon söka ändring i beslut, hvarigenom Underrätt eller Hofrätt
helt och hållet eller till någon del afslagit ansökan om intecknings
beviljande, åligge det honom att derom före utgången af besvärstiden
göra anmälan hos Underrätten eller å landet hos vederbörande domare,
som då har att vid näst påföljande ting gifva Rätten besked om samma
anmälan, hvarom anteckning göres i inteckningsprotokollet och inteckningsboken.
Inom trettio dagar efter besvärstidens slut styrke
ock klaganden hos Rätten eller Domaren att. besvären blifvit i laga tid
fullföljda, hvarom anmälan hos Rätten och anteckningar, på sätt nyss
sagdt är, verkställas. Varder dylikt beslut af högre Rätt ändradt, vare
sökanden pligtig att, å landet sist å det ting, som infaller näst efter
tre månader, och i stad inom tre månader från det utslaget vunnit laga
kraft detsamma hos Underrätten förete. Försummar sökanden något
af hvad sålunda blifvit föreskrifvet, kommer den inteckning, som på
grund af Ofverrättens utslag beviljas, att gälla såsom vore den sökt
först å den dag, utslaget vid Underrätten företes.»

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

5

Det af Justitie-ombudsmannen sålunda föreslagna stadgande skulle
endast angå det fall, att någon sökte ändring i beslut, hvarigenom underrätt
eller hofrätt helt och hållet eller till någon del af slagit ansökan om
intecknings beviljande. Om ändringssökanden i sådant fall ålägges att härom,
äfvensom sedermera om besvärens fullföljd, göra anmälan vid underrätten
eller hos vederbörande domare i och för anteckning i inteckningsprotokollet
och inteckningsboken, kan väl vid underrätten upplysning vinnas
derom, huruvida inteckningssökanden ämnar att anföra besvär öfver
beslutet samt huruvida sålunda anmälda besvär verkligen blifvit fullföljda,
och underrättelse om den icke slutligen afgjorda inteckningsansökningen
kommer sålunda ock att inflyta i de gravationsbevis å fastigheten,
som kunna komma att utfärdas under tiden till dess inteckningsärendet
blifver slutligen afgjordt och sådant för underrätten styrkes.
Utskottet kan emellertid icke finna, att härigenom någon nämnvärd
fördel vinnes. Den, som begär och erhåller gravationsbevis före
besvärstidens utgång, har ingen säkerhet, att icke öfver ett rättens afslag
å gjord inteckningsansökan besvär kunna komma att anföras, och den,
som erhåller det efter besvärstidens utgång, men inom trettio dagar
efter besvärstidens slut, har ingen visshet, huruvida besvären fullföljas.
Äfven om han sedermera, genom hos underrätten skedd anmälan och
derpå verkstad vederbörlig anteckning, erhåller visshet, att så är förhållandet,
eller i den händelse, att gravationsbeviset icke förr utfärdats,
än att detsamma kan innehålla upplysning om besvärens fullföljd, skall
den, som önskar visshet om de gravationer, som verkligen belasta en
viss fast egendom, dock i de fall, som härvidlag antagligen utgöra i-egeln,
eller att underrättens eller hofrättens beslut varder af högre rätt
laststäldt — i hvilken händelse klaganden icke skulle ega och icke
gerna kan med '' våra processuella grundsatser åläggas skyldighet att
härom vid underrätten göra anmälan — icke kunna känna den verkliga
betydelsen af anteckningen i det utfärdade gravationsbeviset, utan att
sjelf från öfverr ätten eller Justitierevisionen förskaffa sig upplysning om sakens
utgång. Vid sådant förhållande finner Utskottet ett stadgande, sådant
som det Justitieombudsmannen föreslagit, och'' hvithet ostridigt skulle
komma att göra det nu särdeles enkla rättegångs sättet i inteckningsärenden
ganska inveckladt, icke böra af Utskottet tillstyrkas.

För anteckning uti underrättens inteckningsprotokoll och inteckningsbok
af en utaf högre rätt på grund af der förda besvär beviljad
inteckning är redan sörjdt genom stadgandet i 65 § inteckningsförordningen
uti dess nuvarande lydelse; och om utfärdarne af gravationsbevis,
med ledning af 61 § i nyssnämnda förordning, följde den anvisBih.
till Riksd. Prot. 1881. 7 Sami. 4 Häft. 2

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

ning Svea Hofrätt^ af Justitie-ombudsmannen anförda cirkulär af den 29
Mars 1820 innehåller, nemligen (tätt uti gravationsbevisen upptaga icke
allenast de inom tio år beviljade inteckningar utan ock de inom samma
tid vid domstolen om inteckning gjorde ansökningar» sålunda alla. sådana
ansökningar, vare sig de blifvit af underrätten afslagna eller ej, skulle
visserligen ett sådant fall, som det, hvilket föranledt Justitieombudsmannens
framställning, icke kunna förekomma, om ock den ovisshet,
gravationsbeviset lemnade beträffande betydelsen af den deri omförmälda
inteckningsansökan, måste af den intresserade sjelf häfvas genom införskaffande
af vederbörliga upplysningar från högre rätt. Men, såsom
Utskottet ofvan visat, blifva sådana upplysningar äfven med antagande
af det utaf Justitie-ombudsmannen föreslagna stadgande erforderliga i
de allra flesta fall. Att åter frigöra fastigheten från den sålunda redan
i och med en inteckningsansökan uppstående gravation måste, med
våra närvarande inteckningsförhållanden, lemnas åt vederbörande egares
omtanke. Efter nya inteckningsförordningens tillkomst torde dessutom,
till följd af de förändrade vilkoren för intecknings fastställande, hvilket
nu allmännast, sker på ansökning af egaren, antalet afslagna inteckningsansökningar
hafva ej obetydligt förminskats.

På dessa skäl får Utskottet vördsamt hemställa,

att Justitie-ombudsmannens ifrågavarande framställning
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 Februari 1881.

På Lag-Utskottets vägnar:

G. Lagerstråle.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1881.