Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49

Utlåtande 1882:LU49

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

1

M:o 49.

Ank. till Riksd. Kansli den 18 April 1882, kl. 2 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om förändrade
stadganden angående befälhafvares å kronofartyg ersättningsskyldighet
för skada, som genom hans vållande tillskyndats
fartyget eller annan egendom.

Lag-Utskottet afgifver härmed utlåtande öfver en från Andra Kammaren
till Utskottet hänvisad motion, N:o 62, af Herr G. G. Lindmark.
Motionären anför hufvudsakligen:

Ö

»Grunden för sjöfficerares ersättningsskyldighet för skada, vållad under

tjensteutöfning, sökes, som bekant, i kap. 6 § 1 i allmänna strafflagen.--

o »Strafflagen för krigsmakten innehåller inga närmare bestämmelser
angående ersättningsskyldighet, utan hänvisar beträffande dem till allmänna
lagen. Men när helst ansvar för försummelse i tjensten, som vållat skada,
medför straffpåföljd enligt sistnämnde lag — ja, äfven när ingen sådan
straffpåföljd ansetts kunna ådömas — har ersättningsskyldighet blifvit af
krigsdoinstolarne ådömd.

»Som bevis på hvilka, lindrigast sagdt, underliga, men för sjöofficerarne
känbara konseqvenser nu gällande lagstiftning har, ber jag att få
åberopa Kongl. Krigshofrättens utslag af den 2 September 1864 rörande
ångfregatten »Vanadis» sammanstötning med storfiskesbåten »Fursten», och
hvilket mål finnes relateradt i Naumanns Tidskrift för Lagstiftning år 1866
Bill. till Biksd. Frat. 1882. 7 Sami. 27 Haft. 1

2

Lag-Utslcottets inlåtande N:o 49.

under N:o 87 på sidan 530. Och af egen erfarenhet vet jag, att vår
åklagaremakt icke försummar något, för att i fall, sådana som dessa, påyrka
skadeersättningar, der menniskor, som sakna den högre juridiska insigten,
icke kunnat drömma om att ersättningsyrkanden ens skulle kunnat
förutsättas. Så till exempel erinrar jag mig, när jag som tillfällig ledamot
i Krigshofrätten varit med vid handläggning af ett mål mot en fartygschef,
som med en kanonbåt stött på grund i Stockholms skärgård och
först efter tre dagar kunnat tagas af grundet, att kronans åklagare vid
krigsrätten, förutom alla kostnadsersättningar för fartygets tagande af grund
m. in., äfven påyrkade, att fartygschefen skulle kännas skyldig att ersätta
kronan för till underbefäl och manskap utgående aflöning och portion
under de dagar fartyget qvarstod på grundet, under förebärande att, enär
fartyget icke under dessa dagar kunde anses bibringa den för besättningen
med expeditionen afsedda öfningen, dessa kostnader voro för kronan ren
förlust, som borde af fartygschefen ersättas. Visserligen blef icke detta
yrkande af Krigshofrätten godkändt; men som det är kännetecknande för
den juridiska uppfattningen i frågor som dessa, bär jag trott mig med fog
kunna här framhålla detsamma.

»För att emellertid kunna bilda sig ett omdöme i frågan, är det nödvändigt
att se till, huru enahanda frågor bedömas och behandlas i andra
länder; och vänder jag mig då först till våra närmaste grannländer, Kor ge
och Danmark.

»I Norges kriminnallag, 26 kap. 1 §, heter det: »Den ved Forbrydelse
forvoldte Skade paaligger den skyldige åt erstatte, enten han har
forbrudt sig försåtlig eller af Uagtsomhed.»

»Enda tillfället, då det varit i fråga att göra gällande denna ersättningsskyldighet
af norsk sjöofficer var, när chefen på monitorn Mjölner,
med lots om bord, den 21 Juni 1869 stötte på grund vid Ivragerö. Enligt
den af Höiesteret den 8 Februari 1870 faststälda domen ålades chefen
15 dagars vaktarrest, med skyldighet att jemte JlotsenJ* betala rättegångskostnaderna.
Men frågan om ersättning till staten för omkostnaderna för
fartygets tagande af grund och reparation blef på Marine-Departementets
hemställan icke upptagen till behandling vid frågans handläggning af
krigsrätten, utan gjorde regeringen i proposition till Storthinget af den
25 Oktober 1870 hemställan, att allt ersättningskraf emot chefen och
lotsen skulle efterskänkas; och ville regeringen härvid göra den åsigten
gällande, att, med ett sådant efterskänkande, ett precedensfall skulle komma

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

till stånd, som för framtiden skulle blifva gällande som regel för slika
fall. Men ehuru Storthinget icke ville acceptera denna regeringens tolkning
af det blifvande beslutets betydelse, biföll det dock enhälligt att ersättningskrafvet
emot chefen och lotsen skulle förfalla.

»Härvid är att märka, att ersättningskrafvet, som aldrig juridiskt
faststäldes, efterskänktes, utan att chefen var nödsakad att i nådeväg söka
befrielse från detsamma.

»Enligt danska lagstiftningens allmänna anda är det utom allt tvifvel,
att en sjöofficer, liksom hvarje annan embetsman, kan dömas att ersätta
den skada, han under sin embetsutöfning förorsakar; men så långt
man minnes, tillbaka har ingen sådan ersättning blifvit utkräfd, och vid
den senast stadfästade generalkrigsrättsdomen, genom hvilken eu fartygschef,
som satt bort sitt fartyg, blef skild från tjensten, nämnes icke ett
ord om skadeersättning till kronan.

»Inom den kejserliga tyska flottan tillämpas icke grundsatsen om personlig
ersättningsskyldighet i något afseende på officerare eller andra militärpersoner
för skada, som, till och med i följd af försummelse, förorsakas
å statens egendom under militärisk verksamhet, hvartill särskild! räknas
befäl å krigsfartyg.

»Enahanda är förhållandet i England, Frankrike, Holland och Österrike.

»I Förenta Staterna ställes officer i fall, hvarom nu är fråga, för
krigsrätt. Ehuru det icke finnes någon särskild lagstiftning i ämnet, anses
krigsrätten kunna ådöma officer ett mot skadan svarande ersättningsbelopp;
men amerikanska regeringen anser, att ett dylikt förfaringssätt
bör undvikas, hvarföre icke heller skadeersättning någonsin ådöxnes.

»Om vid dylikt fall, till exempel vid sammanstötning, skadeersättning
till ett främmande fartyg ifrågakommer, betalas densamma af marindepartementets
anslag till extra utgifter.

»Af denna kortfattade redogörelse, hvilken jag tror vara exakt, såsom
grundad på officiella dokument, kommer man till det öfverraskande resultat,
att i intet främmande land, så långt man minnes tillbaka — oaktadt
i flera bland dem lagens allmänna bestämmelser angående skadeersättning
äro ungefär enahanda som i Sverige — någon sjöofficer blifvit
ådömd ersättning för skada å fartyg under tjensteutöfning.

»Månne de domare, som under veckor, ja, månader kunna begrunda
ett utslag i ett krigsrättsmål emot en sjöofficer, och som från sakkunnige
män kunna inhemta moget öfvertänkta omdömen öfver en fartygschefs

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

handlingssätt vid ett gifvet tillfälle, alltid hafva klart för sig, att dennes
beslut oftast i farans stund måste fattas ögonblickligt och hardt nära intuitivt,
och att den utväg, han väljer för att draga sig ur en plötsligt
framträdande fara, mera beror af hans sjömannainstinkt och erfarenhet än
af moget öfvervägande, som vid tillfället förbjuder sig sjelf? Månne icke
sjömannens lif är det rikaste på faror och vexlingar af alla slag, och
månne det icke ligger i sakens natur, att hafvet måste kräfva större offer
af lif och egendom, än hvilket annat yrkesfält som helst? Är det icke
under sådana förhållanden billigt, ja, rättvist, att lagen vid tillämpning
af straff tager sjömannens exceptionella ställning med i beräkning? Månne
föreskrifterna i §§ 48 och 172 af sjölagen angående befälhafvares på handelsfartyg
ersättningsskyldighet för vållad skada å fartyg och last ens
ifrågasättas att tillämpas, om icke rent af brottsliga fel ligga befälhafvaren
till last? Allt synes mig sålunda tala för, att ändring i nuvarande
ansvarsskyldighet för sjöofficer, som vållat skada under tjensteutöfning,
måtte komma till stånd.

»Må strängt straff efter krigslagarne drabba officeren för fel och försummelse
i sin tjenst; men må han icke tvingas att under denna sin tjensteutöfning
ständigt hafva för ögonen eventuel ekonomisk ruin för sig och
familj hvarje gång hans sjömannaomdöme sättes på prof under kritiska
förhållanden.

»Och hvad vinner man i sjelfva verket med att fortfarande bibehålla
den nuvarande lagskipningen i dessa frågor? Jo, att de stora förlusterna
måste afskrifvas, medan några tusental eller hundratal kronor kunna utkräfva
s.

»Stödjande mig på hvad jag här ofvan haft äran anföra, får jag vördsamt
hemställa,

att Riksdagen ville för sin del medgifva, att på Ivongl.
Maj:ts pröfning i hvarje fall må bero, huruvida kronans rätt till
ersättning af befälhafvare å kronans fartyg skall göras gällande,
då skada å fartyget uppkommit endast genom befälhafvarnes
vållande och ej af uppsåt, äfvensom då af enahanda anledning
å annan egendom förorsakats skada, hvilken kronan såsom fartygets
egare i första hand ålagts ersätta.»

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

144 § i Strafflag för krigsmakten den 7 Oktober 1881 lyder som
följer:

»Visar krigsman vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet
i fullgörande -af de tjenstepligter, som honom, efter reglementen eller andra
allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter, åligga
eller af förhållandenas beskaffenhet påkallas, och är ej i denna eller annan
lag å förseelsen särskild! ansvar satt; belägges den brottslige med
disciplinstraff. Finnes förbrytelsen vara af svårare beskaffenhet, än att den
kan anses vara med disciplinstraff försonad; då skall den brottslige dömas
till fängelse i högst sex månader eller mistning af embete eller tjenst på
viss tid. Förekomma synnerligen försvårande omständigheter; må, om den
brottslige är officer eller underofficer, dömas till afsättning, och, om han
hörer till manskapet, tiden för fängelsestraffet höjas till två år;»

och i 30 § samma lag säges:

»kivad i allmän lag finnes stadgadt om delaktighet i brott, om sammanträffande
af brott, om förening eller förändring af straff, om återfall
i brott, om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäfva straffbarhet,
samt om skadestånd, lände till efterrättelse vid tillämpning af denna
lag, likväl med iakttagande af de ytterligare eller skiljaktiga stadganden,
som deri förekomma.»

I allmänna Strafflagen den 16 Februari 1864 stadgas i 6 kap., Om
skadestånd, hufvudsakligen,

att skada, som någon genom brott annan tillfogar, skall af den brottslige
gäldas, ehvad brottet skett med uppsåt eller af vållande, samt att,
om den, som skadan led, genom eget vållande dertill medverkat, skadeståndet
skall jemkas, efter ty som skäligt pröfvas (1 §);

att, om flere i bigott tagit sådan de], som i 3 kap. 1, 3, 4, 5, 6 eller
7 § samma lag sägs, de skola, en för alla och alla för en, svara till
skadestånd (5 §);

att, om straff förfallit eller tid till afbrutet åtals fullföljd blifvit försuten,
det dock ej derigenom är målsegande betaget att det skadestånd
söka, hvartill han eljest kan vara berättigad (7 §);

samt att målsegande är den, emot hvilken brott begånget är, eller
som deraf förnärmad blifvit eller skada lidit; så ock den, som för den
förnärmade eller skadade målsmannarätt eger eller eljest är satt att talan
fora. (8 §).

Af dessa lagbestämmelser framgår, att, så snart skada uppstått genom
krigsmans vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i fullgö -

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

rande af sina tjenstepligter, han kan kännas skyldig, icke allenast till straff
enligt lag, utan ock till utgifvande af skadestånd.

Genom vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet af sjöofficer
eller underofficer, kommenderad till tjenst på kronofartyg, kan nu
skada uppstå antingen å det kronans fartyg, som han sjelf förer eller å ,hvilket
han är tjenstgörande, etter ock — genom sammanstötning eller påstötning
— å främmande fartyg, sluss, kaj o. s. v. I förra fallet blifver vederbörande
officer eller underofficer ersättningsskyldig till sin redare, kronan,
såsom målsegande, i det senare åter antingen kan kronan, såsom det
skadande fartygets redare, vare sig på grund af laglig förpligtelse eller
godvilligt, i första hand ersätta målseganden den uppkomna skadan, i hvilken
händelse kronan har rätt att söka sitt åter af den, som vållat skadan
— hvarvid likväl, i händelse skadeersättning af kronan till tredje person
godvilligt utgifvits, sådant icke ovilkorligen grundlägger ersättningsskyldighet
för vederbörande sjöofficer eller underofficer — eller ock kan anspråket
å skadeersättning af målseganden göras gällande omedelbarligen mot
vederbörande officer eller underofficer.

Då — beträffande det förra fallet eller den omedelbara ersättnings
skyldigheten till kronan — sjöofficeren eller underofficeren i sin egenskap
af embetsman är underkastad kriminelt ansvar äfven för oförstånd och
oskicklighet vid förande af fartyg, och icke, såsom befälhafvare å kofferdifartyg,
enligt § 288 Sjölagen den 23 Februari 1864, allenast för vårdslöshet
eller grof försummelse, och då, så snart någon, om äfven den allra ringaste,
brottslighet förefinnes, skadeståndsanspråk i hela dess vidd kan göras
gällande mot den .vållande, hvartill kommer, att vederbörande allmän åklagare
för eget skydd mot efterräkning icke kan underlåta att i alla händelser,
der lian påyrkar kriminelt ansvar, påyrka, derest skada uppstått,
äfven skadestånd till högsta möjliga belopp, blir sjöofficer eller underofficer
onekligen bunden till större ersättningsskyldighet i förhållande till
sin redare, kronan, än kofferdiskeppare eller medlem af besättningen å
kofferdifartyg i förhållande till sitt rederi.

Detta synes Utskottet innebära en oegentlighet.

Motionären har emellertid icke stannat vid att söka afhjelpa detta
missförhållande. lian har påyrkat rätt för Kongl. Maj:t att uti alla de fall,
då genom befälhafvares vållande uppstått skada, som kan blifva föremål för
vare sig omedelbart eller medelbart skadeersättningsanspråk mot honom från
kronans sida, efter sig företeende omständigheter bestämma, huruvida utgifvande
af sådant skadestånd till kronan skall i vederbörlig ordning påyrkas.

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

Utom det, att motionärens förslag, som endast angår befälhafvare å
kronans fartyg, men icke t. ex. vakthafvande officer eller underofficer,
äfven ur formel synpunkt synes oantagligt, torde öfver hufvud ett dylikt
stadgande, hvilket endast synes kunna gifvas i form af särskild lag, i och
för sig icke komma att stå väl tillsammans med 25 § Regeringsformen,
som begränsar Konungens rätt att i brottmål göra nåd till att, i hvad
sammanhänger med nu föreliggande fråga, återgifva till kronan förverkadt
gods; och ej heller i öfrigt skulle stadgandet vara väl förenligt med de
grunder, på hvilka våra samhällsinrättningar i hithörande delar hvila.
Aklagaremakten är hos oss icke ordnad i en skala af öfver- och underordnade,
der de senare i fråga om anhängiggörande af åtal utföra de förres
bud på desses ansvar, utan de särskilde allmänna åklagarne bevaka
vanligen på eget ansvar det allmännas rätt och bästa. Detta, i förening
med den omständighet, att hos oss krigsdomstol är behörig att afgöra
både ansvarsfrågan och skadeersättningsfrågan, under det att i åtskilliga
andra land den senare frågan tillhör de allmänna domstolarnes pröfning,
gör, att eu anordning, som i andra land förefaller naturlig, skulle hos oss
innefatta en stor oegentlighet. De upplysningar, motionären lemnar om
förhållandena i hithörande hänseenden i andra stater, och hvilka grunda
sig på officiella handlingar, som varit tillgängliga äfven för Utskottet, utmärka
för öfrigt icke, att någonstädes lagen befriat sjöofficer eller underofficer
i hithörande afseende från ersättning af skada, utan endast, att,
sedan krigsdomstol dömt i saken, vederbörande öfverordnade administrativa
auktoritet kan underlåta och underlåter att låta göra anhängig särskild
talan om skadestånd. Upplysningarna angå dessutom, med några undantag,
endast förhållandet beträffande skada, som skett å förande fartyg.

I detta sammanhang vill Utskottet äfven erinra, att då, såsom motionären
ock anför, till Norges Storthing af Ivongl. Maj:t hemstäldes, att ersättningskraf
för monitorn Mjölners stötande på grund vid Kragerö den 21 Juni 18(59
icke skulle göras gällande, samt i motiven för den Ivongl. propositionen
härom uttalades, att, då det, så vidt man kände, vore första gången, som
dittills en dylik fråga förekomme, det vore antagligt, att det afgörande,
denna sak erhölle, skulle blifva ett prejudikat för framtiden, Storthingets
militärkomité, uti betänkande af den 18 April 1871, visserligen tillstyrkte
bifall till den Kongl. propositionen, men endast af billighetshänsyn och
»med Reservation mot, åt der ved Afgjörelsen fastslaaes nogensomhelst
Praacedens for Eftertidenj». Såsom skäl för denna reservation anförde
militärkomitén:

B

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 49.

»Imod denne Departementets Opfatning — hvarefter mer vast’ende Afgjörelse
skal blive åt anse som en Pracedens for Eftertiden, saa åt altsaa
vore Söofficerer herefter ikke skulle »have den Bevisthed, åt de under
Udförelsen af sin Tjeneste i Tilfaelde af begaaet Feil ere udsatte for åt
paadrage sig Erstatningsansvar» — Under Komiteen udtrykkelig åt maatte
reservere sig. Det er saa långt fra, åt den kan vtere med paa åt fastslaa
en saadan Indemnitetsbil for al Fremtid for de Erstatningsansvar,
som vore Söofficerer ved deslige Misgreb maatte paadrage sig, att Komiteen
tvertimod, om Sägen skulde forudsaettes att eie denne Baarevidde, ikke
havde vovet åt indstille paa den af Regjeringen foreslaaede Eftergivelse.

»Åt en militär Skibschefs Straffeansvar, som af Departementet paapeget,
af Lovgivningen er sat strengere end en Skippers, idet lian ikke som
denne er fritaget for Sträf, naar han efter Söfartslovens § 18 har havt
Lods ombord, men tillige pligter, saavidt muligt, åt kontrollere Lodsen
ved Beskrivelser og Kartel’ over Farvandet, viser efter Komiteens Mening —
modsat af, hvad Departementet har troet deraf åt kunne udlede — åt
man har fundet åt burde skjasrpe Ansvaret og derigjennem Garantierne
for Söofficerernes forsvarlige Fcerd, Men i hvor höi Grad Statens Betygelse
vilde formindskes, om Erstatningsansvaret borttages, viser netop det
foreliggende Tilfaelde paa eu saerligt slaaende Maade. Thi Udsigten til
alene enlet Sträf af 14 Dages Husarrest, — saaledes som i denne Sag

Kaptein--ilagt — vilde sandelig ansees for alt Andet end den

önskelige Betryggelse mod forsömmelig og uforsvarlig Fremfierd med et
Krigsskib, der har kostet Staten flere hundrede Tusinder Speciedaler, dersom
man ikke tillige viste, åt det fulde Erstatningsansvar her ligesom i
Koffardiflaaden stod i Perspektiv ved enhver tilregnelig Skjödeslöshed
eller Forgaaelse. En af de Hovedfordringer, som stilles til eu god Sömand,
er netop åt han skal eie Mod og Kraft til åt seile under Ansvar.
Under dette opdrages, udvikles og hairdes Dygtigheden i allé Livsstillinger,
og, ligesom det aldrig kunde falde nogen ind, åt dette Erstatningsansvar,
hvori vore Redere eie saa stor Garanti for försvarlig Fremfierd, kunde
borttages fra vore Koffardiskipperes Skuldre, saaledes passer de samme
Grunde efter Komiteens Förmening, om muligt i endnu höiere Grad paa
vore Söofficerer og de rigsvigtige Betroelser som ltegges i disses Hsender.
Under en saadan Forskjel i den retslige Stilling maatte man saaledes —
for åt anföre et Exempel — klarlig hellere önske Statens Dampskibe förte
inad vor farefulde Kyst af Koffardikapteiner end af Söofficerer, der seilede
paa Privilegium med Hensyn til en Hovedside af Ansvaret for For -

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

sömmelighed och Malkonduite i Tjenesten, nemlig Erstatningsansvaret.
Ved åt »en Praecedens», hvorved Muligheden af fuldt Erstatningsansvar
»for Eftertiden» blev fjernet for deslige Misgreb, som de af Kaptein
— — og den fäste Lods i denne Sag udviste, tror Komiteen, åt man
vilde rokke et af Hovedgrundlagene for den Sömandsaand, som til den
Dag i Dag har saa hederlig besjaelet vor Marines Officerstand og skabt
den Sum af Söinandsdygtigbed, hvoraf den med rette kan röse sig.»

Slutligen vill Utskottet såsom ett hufvudskål mot det föreliggande
förslaget anmärka, att detsamma icke kommit från Kong]. Maj:t i form
af en Kongl. proposition.

Det har hittills varit en genomgående grundsats, som synes hafva
särdeles goda skäl för sig, att Riksdagen icke, i frågor, af hvilkas afgörande
ställningen och ansvarsskyldigheten hos en hel embets- och tjenstemannaklass
är beroende, godkänner några förslag, som ej grunda sig på
en Kongl. proposition, och Utskottet finner för sin del, att denna grundsats
äfven här vid lag bör upprätthållas icke blott af grannlagenhetsskäl,
utan äfven derföre, att Konungen, enligt 14 § Regeringsformen, eger högsta
befälet öfver rikets krigsmakt till lands och sjös, samt att det ingalunda
kan vara lämpligt, att Riksdagen söker på egen hand och utan den
utredning, hvilken måste ligga till grund för en Kongl. proposition, lagstifta
inom ett område, inom hvilket lagstiftningen äfven enligt motionärens antagande
skulle utöfva ett väsentligt inflytande på sjöofficerens duglighet i tjensten.

Riksdagen synes icke höra taga initiativet till bestämmelser, som
skulle för sjöofficerare eller underofficerare göra andra regler gällande,
än för andre embetsman enligt 25 och 6 kapitlen af allmänna Strafflagen.

I de fall, då tillämpning i hela dess utsträckning af ersättningsansvar
enligt gällande lag mot sjöofficerare ansetts icke billigtvis böra ega rum,
och frågor om efterskänkande af ersättningen derför understälts Riksdagens
pröfning, har Riksdagen icke visat sig otillgänglig för de skäl, som för
ett sådant efterskänkande kunnat anföras.

Med anledning af hvad sålunda andragits, får Utskottet hemställa,
att motionen icke må föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den IS April 1882.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Bih. till Biksd. Prof. 1882. 7 Sami. 27 Haft.

2

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

Reservation:

af Herrar Bergström, Friherre Hamilton, LotJiigius, Friherre von Essen,
Grefve Strömfelt, Åbergsson, Lindahl och Fröberg, hvilka yrkat, det Utskottet
måtte hemställa om bifall till motionen på det sätt, att Riksdagen
i underdånig skrifvelse anhåller om framläggande af förslag
till författning af hufvudsakligen det innehåll, att, derest någon under
utöfningen af befäl å kronans fartyg visar vårdslöshet, försummelse, oförstånd
eller oskicklighet i tjensten och derför varder stäld under åtal, fråga
om skadestånd för den förlust, den felaktige må hafva tillskyndat staten
vare sig omedelbart genom skada å fartyget med hvad dertill hörer eller
medelbart derigenom, att staten som redare måste vidkännas skyldighet
att gälda å annans egendom genom det felaktiga förfarandet uppkommen
skada, icke må i sammanhang med åtalet af åklagaren väckas, utan denne
endast ega att jemlikt 10 kapitlet 12 § Rättegångsbalken förbehålla staten
rättighet att å skadestånd särskild!; kära samt att det skall åligga åklagaren,
sedan öfver åtalet blifvit slutligen dömdt, att insända handlingarne
till Ivongl. Sjöförsvarsdepartementet; hvarefter, sedan vederbörande blifvit
hörde, Konungen, enligt de i gällande Sjölag stadgade grunder för enskild
fartygsbefälhafvares ersättningsskyldighet i ty mål, eger pröfva och besluta,
huruvida käromål å skadestånd skall mot den felaktige väckas eller icke.

Herrar TJiomasson, Grefve Mörner och Magnus Jonsson hafva begärt
få här antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling, den först
nämnde i följd af sjukdom och de senare i följd af erhållen ledighet från
riksdagsgöromålen.

cö o

Stockholm, Ceutral-Tryckeriet, 1882.