Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48

Utlåtande 1886:LU48

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

1

N:o 48.

Ank. till Riksd. Kansli den 27 Mars 1886, kl. 12 nödd.

La,g-Utskottets Utlåtande i anledning af väckt motion om tillägg
till förordningen angående sparbanker den 1 Oktober
1875.

Till Lag-Utskottets handläggning har Första Kammaren hänvisat
en inom Kammaren af Herr L. O. Smith väckt motion, N:o 9, med förslag
om tillägg till förordningen angående sparbanker den 1 Oktober
1875, öfver hvilken motion Lag-Utskottet nu går att afgifva utlåtande.

I inledningen till motionen meddelas åtskilliga statistiska uppgifter
angående antalet af de i riket befintliga sparbanker och delegarne
deri, omfattningen och beskaffenheten af dessa bankers lånerörelse m. m.,
till hvilka uppgifter Utskottet tillåter sig att hänvisa. Härefter anför
motionären:

»Dessa uppgifter, som alla äro hemtade ur statistiska centralbyråns
omsorgsfullt utarbetade berättelser, ådagalägga visserligen, att
den uppsamling af de små besparingarna, som utgör sparbankernas
första uppgift, på ett tillfredsställande sätt fortgår; men likväl tvekar
jag icke uttala den åsigt, att åtskilliga så betänkliga fel vidlåda vårt
sparbanksväsende, att de böra i tid afhjelpas.

Det största af dessa är, att af de medel, som sparbankerna förvalta,
en mycket betydlig del är på ett särdeles otillfredsställande sätt placerad.

För att styrka detta påstående, som antagligen skall förefalla
många förhastadt, får jag anföra:

dels att, fastän i fondmarknaden tillgången på statens, kommuners
och hypoteksbankens obligationer under årens lopp ökats, hafva
Bih. till Biksd. Prot. 1886. 7 Sami. 21 Raft. 1

o

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

likväl sparbankerna minskat sin kapitalplacering i sådana värdepapper,
nemligen från 12,oe °/0, som förhållandet var år 1876, till 10,21 °/0
år 1883;

dels att sparbankernas kapitalplacering i intecknade förbindelser
ökats från år 1876, då den uppgick till 38,64 °/0 till 42,69 °/0, som den
utgjorde 1883, hvarvid synnerligen bör beaktas att, enär med temlig
visshet kan antagas, att i de fastigheter här afses första inteckningen
lemnats till säkerhet för lån i hypoteksförening eller i annan publik
penninganstalt, hafva sparbankerna i regel nöjt sig med den säkerhet,
som intager andra rummet, ett förhållande som vid inträffande
fastighetskriser kan blifva förlustbringande; och

dels att sparbankernas fordringar mot borgen sedan år 1880, då
de utgjorde 30,76 °/0, ökats till 33,79 0/0 år 1883.

Redan det är ganska betänkligt, att mer än 42 procent af sparbankernas
medel äro placerade mot sådan inteckningssäkerhet, som i
regeln torde böra hänföras till andra klassens; men än mera och som
en verklig fara måste anses, att mer än en tredjedel af berörda medel
äro utlånade mot borgenssäkerhet.

Sparbankernas ändamål är att uppsamla och förvalta de små
kapitalen, livilkas egare i de allra flesta fall äro urståndsätta att kontrollera,
huru deras medel förvaltas. Man bör villigt erkänna, att denna
förvaltning hittills fortgått särdeles lyckligt, men hvar och eu som
tager i betraktande att, då af de medel sparbankerna förvalta mer än
tre fjerdedelar äro placerade mot sådan säkerhet, som icke kan räknas
till första klassens, detta förhållande är betänkligt, och det så mycket
mera, då af de medel, som förvaltas af landsbygdens sparbanker, ända
till 63,03 °/u äro placerade mot borgenssäkerhet, hvaraf oförtydbart
framgår, att dessa banker bedrifva, hvar och en inom sitt område, eu
betydlig privat bankrörelse, grundad företrädesvis på borgenssystemet,
således just på det, som alltmer inom affärsverlden anses förkastligt.
Och vidare kan ej nog beaktas, att, emedan det kapital, som sparbankerna
förvalta, med hvarje år växer, ökas också i samma mån risken,
om detta kapital på samma sätt som hittills placeras.

Om detta system för sparbanksmedlens placerande erkänts vara
fullt betryggande, är väl troligt, att just det skolat tillämpas vid Postsparbankens
inrättande, men ehuru denna bank har alldeles samma
ändamål som sparbankerna, bär dock i förordningen om Postsparbanken
en mycket vigtig bestämmelse införts, som icke förekommer i sparbankslagen.

För att icke utsätta Postsparbankens delegare för möjligheten af
förlust, liar staten iklädt sig ansvarighet för det rigtiga utbetalandet

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

af så val insätta medel som härå upplupen ränta; men staten har också,
för att sjelf skyddas för förlust, förbehållit sig, att inflytande medel, i
stället för att utlånas, skola göras fruktbärande, dels genom insättning
i Riksbanken, dels ock genom inköp af räntebärande obligationer, utfärdade
af staten eller Allmänna hypoteksbanken, hvilka i Riksbanken
förvaras.

Med iakttagande af dessa bestämmelser är det påtagligt, att hvarken
staten eller de som anlita Postsparbanken utsättas för någon förlust,
hvaremot lika påtagligt är, att på det sätt största delen af sparbankernas
medel placerats förluster kunna uppstå. Jag vill blott erinra,
att absolut omöjligt är det väl icke, att äfven eu sparbank kan
utsättas för verkningarna al en panik, föranledd af misstro till dess
styrelse. Sparbanken har, och det är förhållandet med alla dylika inrättningar,
förbundit sig att efter kortare eller längre uppsägningstid,
högst sex månader, återbetala alla de penningbelopp, som banken till
förvaltning mottagit; paniken kan medföra eu allmän uppsägning, men
huru skall väl banken kunna motstå en sådan kalamitet, när den placerat
största delen af de mottagna medlen i intecknings- och borgensförbindelser,
då dessa lån i regeln betraktas som ouppsägbara, om
räntan i rätt tid erlägges? Derför att någon sådan katastrof icke inträffat,
bör man ej absolut antaga, att den icke kan inträffa. Enligt
min uppfattning är Stockholms Handtverksbanks fall eu beaktansvärd
varning för all på icke fullt solida grunder bedrifven utlåningsrörelse.

Man skall af hvad nu anförts sannolikt icke kunna förneka, att
de två former, i hvilka största delen af sparbanksmedlen placerats,
innebära eu fara, som i tid bör afvändas; men deremot skall man möjligen
invända, att sparbankerna äro »enskilda inrättning ant, för hvilkas
verksamhet vederbörande ega att sjelfve uppgöra och antaga reglementen,
och att statsmakterna således med dessa inrättningar icke
hafva något att skaffa. De som så resonnera, dock numer troligen
ett fåtal, förbise, att omförmälda »vederbörande)) — hvarmed rimligtvis
bör förstås de personer, som i sparbankerna hafva medel insatta
— år 1883 utgjorde i rundt tal 891,000 personer och uppgå nu sannolikt
till mer än en million, deraf blott ett ytterst ringa antal är i tillfälle
att om sparbankernas förvaltning taga någon kännedom, och äfven
att det var på Riksdagens initiativ, som Ivongl. Maj:t år 1875 utfärdade
den nu gällande förordning angående sparbanker. Statsmakternas befogenhet
att rörande sparbankerna lagstifta är således faktiskt erkänd.
Då nu så är förhållandet, då sedan år 1875 sparbanksväseudet blifvit
högst betydligt utveckladt, men då, såsom jag tror mig hafva visat,
placeringen af sparbanksmedlen icke är betryggande, synes mig oafvis -

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

ligt nödvändigt att i Kong], förordningen angående sparbanker åtskilliga
bestämmelser införas i syftning att säkrare betrygga deras rätt
och säkerhet, hvilka i sparbankerna insätta sina penningar.

I nämnda Kongl. förordning tinnes icke med ett enda ord antydt,
huru sparbanksmedlen skola placeras och är således denna, den vigtigaste
åtgärden, öfverlemnad åt sparbanksstyrelsernas eget godtfinnande,
men också med det betänkliga resultat, att, enligt hvad ofvan visats,
vid 1883 års utgång af 205| millioner kronor mer än tre fjerdedelar, eller
närmare bestämdt 76,29 °/0 voro utlånade mot inteckningar, i regeln andra
klassens, och mot reverser, försedda med borgen. För sådana lån har
visserligen erhållits något högre ränta, men vid all utlåning af sparbanksmedel
bör säkerheten ställas i första, räntesatsen i andra rummet.
Denna regel bär också tillämpats i afseende å Postsparbankens medel.

I sparbanksreglementena föreskrifves visserligen, huru styrelseledamöter
och revisorer skola väljas; men allmänt kändt är, att i regeln
deltaga icke och kunna icke de, som i sparbank hafva medel insatta,
deltaga. Det är »hufvudmännen», och alltid ett fåtal, som afgöra dessa
val. Då således sparbankernas egentliga delegare icke äro representerade
i styrelsen och revisionen, men böra i båda hafva sina särskilda
målsmän för att öfvervaka deras rätt, har jag- tänkt mig, att det skulle
åstadkommas på det sätt, att i hvarje sparbanksstyrelse invalde det
respektiva landstinget en ledamot och att i hvarje sparbanksrevision
förordnades en ledamot af Kongl. Maj:ts respektive Befallningshafvande.

På grund af hvad jag här anfört, tillåter jag mig vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte för sin del besluta följande tillägg i Kongl.
förordningen den 1 Oktober 1875 angående sparbanker:

l:o) att de medel, som från och med 1888 års början insättas i
sparbank och icke för den rörliga fonden erfordras, skola placeras i
obligationer, utgifna af Riksgäldskontoret, Hypoteksbanken, städernas
hypoteksföreningar samt andra under statskontroll stående inrättningar;

2:o) att de i sparbanker insatta medel, som före år 1888 blifvit
utlånade mot inteckningar eller förbindelser med borgen, skola successive
inom en tid af tio år placeras i obligationer af ofvannämnda beskaffenhet; 3:o)

att i hvarje sparbanksstyrelse vederbörande landsting eger
att invälja en ledamot; och

4:o) att i hvarje sparbanksrevision Kongl. Maj:ts respektive Befallningshafvande
eger att förordna en ledamot.»

Såsom bilaga till motionen meddelas åtskilliga uppgifter angående
sparbanksförhållanden i vissa främmande land.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48. 5

Motionären uppgifver såsom skäl till sina i de båda första punkterna
af motionen framstälda förslag, att mera än tre fjerdedelar af
de vid 1883 års utgång i rikets samtliga sparbanker insatta medel
skulle vara utlånade mot säkerhet, som icke kunde anses fullt betryggande.
Utskottet hyser för sin del den öfvertygelse, att denna uppgift
är långt ifrån öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Utskottet
är naturligtvis icke i tillfälle att med exakta sifferuppgifter
vederlägga motionärens påstående; men detta lärer icke heller vara
behöflig!, då motionären till stöd för sin mening icke kunnat anföra
annat än mera eller mindre sannolika antaganden.

1 afseende å inteckningssäkerlieten torde det vara bekant, att
låntagare hos hypoteksföreningar och andra allmänna penninginrättningar
i allmänhet äro angelägna att på ett ställe få sina fastigheter
belånade till så högt belopp som vederbörande penninginrättnings
styrelse finner med inrättningens säkerhet förenligt. Utskottet kan
derför icke föreställa sig, att sparbankerna i regeln skulle nöja sig
med de inteckningar, som gälla med betalningsrätt efter de af nämnda
föreningar och inrättningar belånade, utan lära väl i många fall sparbankerna,
som ofta torde kunna erbjuda lika billiga lånevilkor som
andra kassor, såsom säkerhet för sina fastighetslån innehafva första
inteckningarna.

I fråga om motionärens anmärkning mot sparbankernas utlåning
mot borgenssäkerhet kan erinras, att sådan säkerhet icke i och för sig
behöfver vara mindre betryggande än realsäkerhet, ehuru visserligen
vid utlåning mot borgen i regeln kräfves större försigtighet och
personalkännedom hos den, som eger att pröfva säkerhetens beskaffenhet.
I)å man besinnar, att sparbankernas rörelse i allmänhet är begränsad
till jemförelsevis små områden, torde man dock få antaga, att
hos dem, som å sparbankernas vägnar verkställa dylik pröfning, i de
flesta fall icke saknas erforderlig personalkännedom; och resultaten af
sparbankernas verksamhet gifva ej rum för det antagande, att nödig
försigtighet i sådant afseende blifvit åsidosatt.

Emellertid har mot det sätt, hvarpå utlåning mot borgenssäkerhet
af sparbankers medel eger rum, en anmärkning blifvit gjord, som, enligt
Utskottets tanke, icke saknar befogenhet. Det lärer nemligen i
vissa sparbanker förekomma, att lån utlemnas, för hvilka ledamöter i
bankens styrelse och styrelsen vid bankens förvaltning biträdande tjensteman
stå i betalningsansvar, vare sig såsom gäldenärer eller löftesmän.
Frågan om lämpligheten af ett sådant förhållande har af Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Kopparbergs län dragits under Kongl. Maj:ts
pröfning genom en underdånig skrifvelse af den 23 Oktober 1885,

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

deruti Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som funnit samma förhållande
icke vara förenligt med god ordning och lätt kunna leda till missbruk
och förvecklingar, hemstält, huruvida Kongl. Maj:t kunde finna godt
att i likhet med hvad som föreskrifvits genom kungörelsen angående
inskränkning i behörigheten att undfå lån af allmänna medel den 10
April 1863, förordna, att ledamot i styrelse för sparbank äfvensom
sådan styrelse biträdande tjensteman hädanefter icke må ikläda sig
betalningsansvar för lån af sparbankens under styrelsens förvaltning
stälda medel. Öfver denna framställning har Kongl. Maj:t inhemtat
yttranden af öfverståthållareembetet och samtliga länsstyrelserna. I
de i anledning häraf afgifna yttranden hafva flere af Kongl. Maj ds
Befallningshafvande erinrat, att det i allt fall icke vore nödigt eller
lämpligt att förbjuda styrelseledamöter och tjenstemän att i sparbanken
upptaga lån mot realsäkerhet. Utskottet, som finner jemväl sistberörda
anmärkning förtjena beaktande, hyser för sin del den öfvertygelse, att
Kongl. Majd åt den sålunda väckta frågan eguar erforderlig uppmärksamhet.

Med afseende å de nu ifrågavarande punkterna af motionärens förslag
kan vidare erinras, att sparbankerna å många orter göra tjenst såsom
verkliga banker genom att förmedla förbindelsen mellan kapitalegare och
näringsidkare, och det har härvid särskildt, ansetts för en fördel, att,
i följd deraf att sparbankernas såväl in- som utlåning vanligen är inskränkt
till ett mindre område, de inom detta område samlade kapital
jemväl der göras fruktbärande. Utskottet föreställer sig derför, att en
sådan förändring i användningen af de i sparbankerna insatta medel,
som motionären ifrågasatt, skulle utöfva ett högst olycksbringande inflytande
på näringslifvet i många delar af vårt land, i synnerhet under
nuvarande ogynsamma ekonomiska förhållanden, för hvilkas upphörande
motionären lika litet som Utskottet lärer kunna med någon grad af
sannolikhet beräkna eu viss tidpunkt.

Vid bedömande af motionärens förslag om inskränkning i sparbanksstyrelsernas
frihet att på det sätt, som synes dem fördelaktigast,
utlåna sparbankernas medel, torde man äfven böra taga hänsyn till
önskvärdheten deraf, att dessa medel må kunna utlånas mot så pass
hög ränta, att den ränta, som sparbankerna kunna erbjuda sina delegare,
ej behöfver sättas allt för lågt. Tydligt är, att genomförandet
af motionärens berörda förslag skulle medföra en märkbar nedsättning
af sistnämnda ränta. En sådan nedsättning skulle efter all sannolikhet
ofördelaktigt inverka på benägenheten att spara, hvilken redan förut
visat sig hos vårt folk ej vara så stor som önskligt vore.

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

Utskottet, som till fullo inser vigten deraf, att sparbankernas
medel utlånas på ett mot förluster betryggande sätt, finner sig dock
på de bär ofvan anförda skäl böra hemställa,

1) att motionen, såvidt angår lista och 2:dra
punkterna, ej må föranleda vidare åtgärd.

Beträffande det i motionens 3:dje punkt framstälda förslag, att
vederbörande landsting skulle i hvarje sparbanks styrelse invälja en
ledamot, får Utskottet anmärka, att det, med afseende å det betydliga
antalet af sparbanker, antagligen skulle blifva ytterst svårt, att ej säga
omöjligt, för landstingen att finna personer, som vore på en gång lämplige
och villige att mottaga ett sådant uppdrag. Utskottet kan också
för sin del icke inse, att ökad trygghet i afseende å sparbankens förvaltning
skulle genom en sådan åtgärd vinnas, helst det icke lärer
kunna ifrågasättas, att landstinget derigenom skulle ikläda sig någon
ansvarighet för de åt styrelsens förvaltning anförtrodda medel.

Utskottet hemställer derför,

2) att hvad i motionens 3:dje punkt föreslagits
icke må vinna Riksdagens bifall.

I motionens 4:de och sista punkt föreslår motionären, att Kong],
Maj:ts Befallningshafvande skall ega att förordna en person att deltaga
uti den revision af hvarje sparbanks förvaltning och räkenskaper,
som enligt § 3 i förordningen om sparbanker årligen skall ega rum.
Införandet af eu sådan lagbestämmelse synes ock Utskottet vara egnadt
att medföra en ökad trygghet i afseende å förvaltningen af sparbankens
medel.

Enligt förordningen den 1 Oktober 1875 är sparbankernas förvaltning
på två särskilda sätt underkastad kontroll från Kong]. Majits
Befallningshafvandes sida. I § 3 föreskrifves, att revisionsberättelse,
upptagande beloppen af sparbankens tillgångar och skulder jemte beskaffenheten
af de säkerheter, mot hvilka tillgångarne äro utlånade,
skall till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande insändas, och i § 7 stad -

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

gas rätt för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att sjelf eller genom
ombud taga kännedom af sparbanks räkenskaper, protokoll och lånebandlingar.
Rörande utöfningen af den i sistnämnda paragraf omförmälda
inspektion har Kongl. Maj:t, som ansett angeläget vara, att sådan
inspektion tid efter annan verkstäldes, genom cirkulär den 10 Oktober
1884 medgifvit att, för den händelse Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
underlydande tjensteman icke lämpligen kunde till förrättande
deraf förordnas, enskild'' person, som i tjenstemans ställe erhölle sådant
uppdrag, må derför åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning
enligt tredje klassen af resereglementet den 11 Februari 1881.

Den kontroll, som Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sålunda eger
utöfva, torde dock icke alltid vara tillräcklig. Berättelse öfver en revision,
förrättad af personer, som sakna de för en sådan förrättnings
behöriga verkställande erforderliga insigter och erfarenhet, kan icke
lemna Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillförlitlig grund för bedömande
af det sätt, hvarpå sparbanksstyrelsen skött sina åligganden,
och den på obestämda tider återkommande inspektionen lärer ej alltid
kunna ersätta hvad som sålunda kan brista i granskningen af sparbankens
förvaltning. Utskottet anser derför, i likhet med motionären,
att eu bestämmelse i föreslagen syftning bör inflyta i förordningen om
sparbanker.

Då eu af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordnad persons
deltagande i revisionen afser och, enligt Utskottets tanke, verkligen
bör kunna bereda ökad trygghet för delegarne, lärer det ej vara obilligt,
att ersättning för dennes besvär utgår af sparbankens medel.
Beloppet af denna ersättning torde böra bestämmas af Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, som dervid synes ega eu ledning uti den bestämmelse,
som i detta afseende meddelats genom ofvan anförda Kongl.
cirkulär angående inspektion af sparbankernas förvaltning.

Utskottet får sålunda hemställa,

3) att Riksdagen ville, med gillande af det i
motionens 4:de punkt framstälda förslag, för sin del
antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af § 3 i förordningen angående sparbanker

den I Oktober 1875.

Härigenom förordnas, att § 3 i förordningen angående sparbanker
den 1 Oktober 1875 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.

9

§ 3-

Revision af sparbanks förvaltning och räkenskaper skall årligen
förrättas. I revisionen skall deltaga en af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
förordnad person, hvilken derför af sparbanken åtnjuter ersättning
efter bestämmande af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. Revisionsberättelse,
upptagande beloppen af sparbankens tillgångar och skulder
jemte beskaffenheten af de säkerheter, mot hvilka tillgångarne äro utlånade,
skall tillika med det yttrande af sparbankens styrelse, hvartill
berättelsen må hafva gifvit anledning, till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
insändas och, som i § 2 sägs, offentliggöras.

'' Stockholm den 27 Mars 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Bih. till Likså. Prot. 1886. 7 Sami. 21 Käft.

2