Lag-Utskottets Utlåtande N:o 46

Utlåtande 1885:LU46

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 46.

1

N:o 46.

Ant. till Riksd. Kansli den 17 April 1885, kl. 2 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ny
författning för svenska evangelisk-lutherska statskyrkan.

to

Det åligger Lag-Utskottet, på grund af remiss från Andra Kammaren,
att yttra sig öfver en af Herr Sigfrid Wieselgren afgifven motion, N:o 7,
hvari motionären föreslår, »att Riksdagen må i underdånig skrifvelse
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till ny, på basis af det förenade konsistorial- och synodalsystemet
hvilande författning för svenska evangelisk-lutherska statskyrkan».

De skäl, motionären anför för sin motion, äro hufvudsakligen följande:

Redan länge hade svenska statskyrkans ställning varit allt annat än
tillfredsställande. — Man hade vanligen sökt anledningarne härtill i det
inre förfall, den andliga liknöjdhet eller död, som inom henne skulle
vara rådande. Men om än hvad sålunda henne förevitats å somliga orter
och i fråga om vissa hennes medlemmar kunde vara sanning, vore det
deremot oberättigadt, om man åsåge henne i hennes helhet. Kraftig
tro, varm nitälskan, uppoffrande kärlek och frimodig bekännelse inom
så väl läroståndet som de särskilda församlingarne bure henne, om än
icke i lika grad öfver allt i landet, vittne, att hennes andliga lifskraft
visserligen ännu icke vore utsinad eller förtärd. — Men hon lede deremot
i annat afseende af en brist, som säkerligen icke mindre än de så
ofta omordade inre skadorna hotade hennes bestånd. — Hon lede brist
på organisation. —- Det borgerliga samhället hade i detta afseende följt
med sin tid. Dennas lösen vore sjelfverksamhet, sjelfstyrelse. Utvecklingen
inom folket hade fortskridit så långt, att till och med dess djupare
lager kände sig sjelfmedvetna och myndiga; embetsstyrelsens förmynder Bih.

till Riksd. Prot. IS85. 7 Sami. 21 Hcift.

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 46.

skap hade allt mera begränsats, och i dess ställe hade skapats en mångfald
af representativa organ, genom hvilka samhället öppnade väg för
och tillgodogjorde sig sine enskilde medborgares förmåga och verksamhetsbegär.
— — — Hvad än man kunde hafva att anmärka mot
särskilda verksamhetsyttringar af den ena eller andra delen inom denna
organisation, måste man dock erkänna, att sjelfva organisationen i och
för sig vore af den största betydelse, såsom otvifvelaktigt ökande samhällets
inre styrka och kraftigt främjande dess utveckling. — Om man
vände blicken till det kyrkliga samhället — hvilka motsvarigheter i organisativt
hänseende mötte väl der? — Församlingarne egde sina kyrkoråd
och kyrkostämmor; stiften sina prestmöten, återkommande minst hvart
sjette år; hela det kyrkliga samhället sitt hvart femte år en månad samlade
kyrkomöte, bestående af 60 ledamöter, minst 30 prester och högst 30 lekmän,
de senare valde af elektorer från rikets alla församlingar. Detta vore
allt. — Men det vore icke, kunde icke vara nog i eu sådan tid som vår, då
i all synnerhet på det religiösa området sjelfverksamhets-, sjelfstyrelsebegäret
öfver allt och så kraftigt gjorde sig gällande. Funne icke detta
begär lagliga former, i och genom hvilka det kunde verka, bildade det sig
snart former efter eget behag, och inom kort bekämpade det med dessa
det samhälle, hvars föråldrade byggnad stält sig hindrande i vägen för det
frambrytande individuella lifvet. :— Vi kunde icke dölja det för oss:
svenska kyrkan, fattad såsom organism, vore bunden vid former af en
urvuxen och föråldrad modell. — Styrelseformen för svenska lutherska
kyrkan från hennes uppkomst och tills i dag sammanfölle i det närmaste
med det så kallade konsistorialsystemet. Dettas enkla grunddrag visade
oss konungen såsom summus episcopus, med superintendenter eller
biskopar och konsistorier såsom förvaltningsorgan, styra kyrkan, hvilken
territorielt sammanfölle med riket. Men just på grund af denna form för
kyrkostyrelsen i vårt land hade åt svenska kyrkan blifvit förvarad ett
slags synodal delaktighet i styrelsen. Ty det hade icke kunnat fela, att
ju icke konungen ganska ofta skulle känna sig i behof af uttalanden i
kyrkliga frågor från en mera allmänt representativ auktoritet; och då
rikets presterskap, en icke blott kyrkans utan äfven statens embetsmannacorps,
hade egt tillträde till det. borgerliga samhällets representation,
hade det legat så mycket närmare till hands för honom att i antydda
fall inhemta yttranden af detta stånds representanter, som begreppen
kyrka och presterskap ännu då i allmänna uppfattningen väl oftast sammanfallit.
Presteståndet hade på detta sätt kommit i tillfälle att fungera
icke ensamt såsom ett riksstånd i statsrättsligt, utan jemväl såsom »Clerus
Comitialis» i kyrkligt afseende; och det kunde svårligen nekas, att denna

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 46.

(less synodala verksamhet varit för svenska kyrkan af ganska stor betydelse.
— Med representationsreformen år 1866 hade detta förhållande
upphört, I stället för af ett hvart tredje år för 10 till 12 månader eller
än längre sammanträdande prestestånd representerades dädanefter det
synodala elementet i svenska kyrkostyrelsen af det hvart femte år för
en månads tid sammanträdande allmänna kyrkomötet. — Icke såsom en
af blott politiska förhållanden motiverad tillfällighet kunde anordnandet
af sagda kyrkomötesinstitution betraktas. Öfver allt i de många särskilda
stater, der styrelsen öfver den evangeliska kyrkan utöfvades af landsherren
med konsistorier såsom förvaltningsorgan, hade förr eller senare
synodalförfattningar i större eller mindre mån förenats med konsistorialsystemet.

Motionären redogör härefter för synodalsystemets utveckling i Tyskland
och Österrike samt särskilt för hufvudsakliga innehållet af de
preussiska synodalförfattningarna.

Motionären ber att få på det kraftigaste betona såsom äfven hans
öfvertygelse, att ingen organisation, inga, om ock de allra bästa former
vore i stånd att skapa lif. Men der lifvet funnes, der vore han viss, att
en god organisation, att ändamålsenliga former egde den allra största
betydelse i fråga om sagda lifs upprätthållande, stärkande och utveckling.
— Med denna öfvertygelse vore det som motionären ginge att
föreslå upprättandet af en likartad organisation för vår svenska kyrka
som den för den tyska evangelisk-lutherska gällande. — Då han använde
ordet likartad, sade han dermed, att han icke önskade en blott kopia,
eu enkel öfverflyttning till svensk botten af den tyska kyrkoförfattningen.
Han önskade tvärtom, att den endast i tillämpliga delar måtte tjena oss
till föredöme, och att vi i främsta rummet tillsåge, att vid fullföljandet
af vår kyrkliga organisation arbetet måtte varda icke en nybyggnad, utan
en tillbyggnad, icke en påklistring, utan en utveckling. — Öfverensstämmelsen
mellan svensk- och tysk-evangelisk-lutherska kyrkans yttre struktur
vore i ögonen fallande. Grunden vore, öfver hufvud taget, densamma
för båda: en mängd småförsarnlingar, anordnade till pastorat, hvart med
sin kyrkoherde och honom biträdande piaster, hvar församling med sitt
kyrkoråd och sin kyrkostämma eller församlingsrepresentation. I den
tyska kyrkan mötte sedan diocesen, kretsen, provinsen; i den mindre
folkrika svenska kyrkan: kontraktet och stiftet. Provinserna i den ena liksom
stiften i den andra bildade tillsammans lands- eller folkkyrkan. —
Att i nödig mån utvidga det synodala elementet inom de särskilda lokalförsamlingarna
i svenska kyrkan vore en jemförelsevis lätt sak. Det
skedde genom att vidga kyrkorådets befogenhet i öfverensstämmelse

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 46.

med hvad som redan skett i den tyska församlingsordningen; det skedde
genom att samla och ordna församlingens kyrkligt intresserade krafter
i en representation, som kände både sin pligt och sitt ansvar. Den
senare vägen vore icke alldeles okänd för den svenska kyrkolagstiftningen,
sedan för Göteborgs stads territoriella församlingar Kongl. Maj:t
den 5 Maj 1882 utfärdat författningen om kyrkofullmäktige och kyrkonämnd.
— Att inom kontraktet införa någon synodal organisation vore
kanske icke af behofvet påkalladt. Deremot kunde icke nekas, att en
sådan väl skulle vara på sin plats för något visst antal kontrakt, förenade
till krets. De bestå af våra stift utgjordes af från 12 ända till 27
kontrakt och inbegrepe ofta inom sig olika landskap med en befolkning,
som på grund af skiftande förhållanden, så fort landskapsgränsen vore
öfverskriden, kunde vara för grannbefolkningen ganska främmande. Stiftsenheten
hade icke sammanfört dem. Kontraktets fördelning i vissa grupper,
vissa kretsar, Indika tillsammans utgjorde basis för kretssynoden, till
hvilken församlingarnas prester och valda ombud under äldste kontraktsprostens
presidium hvarje år församlade sig för att, inom gränserna af
dem tillmätt kompetens, i sina kyrkliga angelägenheter rådslå och besluta,
skulle helt säkert åstadkomma eu för den inre sammanslutningen
och det kyrkliga intresset ganska fördelaktig verkan. — Nästa led i
den kyrkliga organisationen vore stiftssynoden. Vår kyrklagstiftning
erbjöde redan en anknytningspunkt för denna i prestmötet. Uppkommet
ur de förhör, till hvilka biskoparne redan tidigt hade kallat sina
prester för »öfning och pröfning» af deras teologiska insigter, hade
det ännu i dag bibehållit sin företrädesvis teoretiska pregel och hade
för det kyrkliga lifvet redan mist den betydelse, det i socialt afseende
presterna emellan möjligen ännu bevarade. En helt annan och
vigtigare ställning skulle det deremot erhålla, ombildadt till stiftssynod.
Bestående af ledamöter, hvilka för viss tid valts till lika antal
af kretssynodens presterliga och lekmannamedlemmar samt möjligen
till någon del af de större församlingarna, med konungen förbehållen
rätt att utse något mindre antal, der han så aktade nödigt, med lagtima
sammanträden hvart tredje år under ordförandeskap af biskopen
eller hans ställföreträdare, med stadgadt område för sin befogenhet och
med lagfäst förhållande till så väl kretssynoderna och de särskilda församlingarna
som de ky^rkliga och civila embetsmyndigheterna inom provinsen,
komme stiftssynoden hvarken att sakna föremål för sin verksamhet
eller behöfva frukta, att denna skulle varda utan betydelse för det
kyrkliga utvecklingsarbetet. — Det vore icke motionärens mening att
ingå i någon framställning af organisationsfrågans detaljer. Han nöjde

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 46.

sig med blotta antydningar om huru han tänkte sig uppgiftens hufvuddrag,
och hänvisade i fråga om de öfriga till hvad han anfört ur den
tysk-evangeliska kyrkolagstiftningen. Dermed vore en hvar satt i stånd
att med ledning af likartade förhållanden sjelf för sig uppgöra, på hvad
sätt han ansåge våra behof och tillgångar bäst motsvaras af den ena eller
andra anordningen, och i hvad mån dessa derför borde hos oss komma
till användning. — Men i ett par afseenden ansåge han sig dock böra uttala
eu bestämd mening. — Han ansåge nemligen, att stiftssynoderna
borde blifva valkollegier ej mindre der det gälde att välja de kyrkomötets
ledamöter, som icke vore sjelfskrifne och icke valdes af universitetens
teologiska fakulteter, än äfven vid biskopsval. — Det otillfredsställande
i sättet för kyrkomöteselektorernes utseende vore nog allmänt
erkändt för att icke behöfva bevisas. Genom att åt stiftssynoderna uppdraga
rätten att välja kyrkomötets förberörde medlemmar skulle säkerheten
för valens halt i hög grad ökas, ocli derjemte ock den synnerligen
beaktansvärda fördelen vinnas, att genom en sådan anordning
kyrkomötet koinme att stå i ett fullt genomfördt sammanhang med den
öfriga kyrkliga synodalorganismen, hvars högsta led den således koinme
att utgöra. — Hvad åter biskopsvalen beträffade, så hade dessa val, i
hvilka äfven lekmännen från början deltagit, allt sedan medlet af 1200-talet blifvit, allt mera uteslutande kleresiet förbehållna, samt på grund
häraf den uppfattningen också blifvit allt starkare, allt allmännare, att
biskopen endast vore att betrakta såsom chef för stiftspresterskapet.
Att denna uppfattning vore en missuppfattning, vore väl sant; men
med bibehållande af nuvarande valordning häfdes den säkerligen icke.
För att frigöra våra mera framstående, vid val till sagda befattningar
ifrågakommande prester från det tryck, ett »skrå-val» svårligen underläte
att utöfva på deras åskådning och verksamhet, samt derigenom ock ställa
dem i rätt förhållande till församlingarna, vore nödvändigt att åt dessa
senare å nyo bereda rätt till deltagande i biskopsvalen. Till och med
Kyrkomötet hade (1868) uttalat sig i denna retning. Att dock intet
för målets vinnande åtgjorts, torde hafva berott på svårigheterna för anordnandet
af församlingarnas deltagande i sagda val; men dessa svårigheter
vore med inrättandet af ifrågavarande stiftssynoder undanröjda. —
Utan tvifvel skulle man möta motionärens förslag särskildt med den invändningen,
att det väl till föga tjenade utföra deri ifrågasatta organisationen
af svenska statskyrkan, efter som hon i alla händelser vore dömd
att falla. Motionären svarade härtill, att, om så skulle vara, om svenska
statskyrkan redan lefvat ut sin tid, så vore den föreslagna organisationen
desto nödvändigare. Ty om ock svenska statskyrkan kunde fin -

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 46.

nas oförenlig med nu rådande tidsuppfattning, så vore dermed ingenting
annat sagdt, än att den svenska evangelisk-lutherska kyrkan behöfde eu
ny form för sin tillvaro, och denna form kunde icke gerna med anslutning
till historiskt gifna förhållanden varda någon annan än en med
tillämpning af både konsistorial- och synodalsystemet uppgjord författning
åt här antydda hufvuddrag. Men öfvergången från en evangeliskluthersk
statskyrka till en af staten doterad evangelisk-luthersk folkkyrka
blefve säkerligen mindre brydsam, mindre äfventyrlig, om den
förra kunde åt den senare erbjuda en redan befintlig organisation, hvars
lämpande för de nya förhållandena utan större svårigheter kunde verkställas.

Det synes Utskottet, som motionären mera lemnat ett i stora konturdrag,
men ock derföre i något obestämda former tecknadt utkast till eu
ny, på förening af konsistorial- och synodalsystemet byggd organisation
af den svenska evangelisk-lutherska kyrkan, än ett förslag, egnadt att
läggas till grund för en Riksdagens skrifvelse till Konungen i ämnet.

En dylik skrifvelse i en så stor, omfattande och svårlöst organisationsfråga,
som en omgestaltning af hela kyrkoförfattningen ju måste
innebära, borde emellertid, enligt Utskottets tanke, derest densamma
skulle för frågans lösning ega någon verklig betydelse, innefatta en
framställning af bestämda, ej för allmänt angifna hufvudgrunder, på hvilka
omorganisationen borde enligt Riksdagens mening byggas. 1 sådant
hänseende innebär motionärens skrifvelseförslag allenast, att den nya
kyrkoförfattningen skulle »hvila på basis af det förenade konsistorialoch
synodalsystemet». Motionären har visserligen uti motiveringen för
sin del något närmare utfört, huru han tänkt sig den nya organisationens
hufvuddrag, men planen torde vara allt för stor och omfattande för
att Riksdagen, innan Kongl. Maj:t ännu till slutlig pröfning företagit de
af den för revision af 1686 års kyrkolag i nåder förordnade komité
under den 2 Oktober 1873 afgifna förslag till kyrkolag och k3''rkostadgar,
lämpligen skulle kunna inlåta sig i pröfning af samma plan.

De nödiga förändringarna i den svenska kyrkans organisation hafva,
enligt hvad erfarenheten hittills gifvit vid handen, lättast låtit sig genomföras,
när man icke tagit före allt för mycket på en gång; och vid
dessa partiella, men derföre dock ofta mycket genomgripande förändringar
— Utskottet erinrar särskildt om den nya lagen angående tillsättning
åt presterliga tjenstår — har nämnda komitébetänkande, om
det ock icke ens i hufvudgrunderna alltid följts, dock tjenat till en
välkommen öfversigts- och utgångspunkt.

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 46.

Det är på den sålunda redan med framgång beträdda väg, som
Utskottet för sin del finner, att arbetet å de nödiga organisativa förändringarne
i den svenska kyrkoförfattningen bör fullföljas, och såsom
ett bland de främsta föremålen för detta arbete torde kunna uppställas
omorganisationen af domkapitlen, af hvilken frågas lösning åtskilliga
andra för kyrkan och dess författning vigtiga frågor torde vara beroende.

Med anledning af det nu anförda får Utskottet, under allt behjertande
af det i mycket tilltalande, som innebäres uti motionen, hemställa,

att motionen icke må föranleda någon Riksdagens
vidare åtgärd.

Stockholm den 17 April 1885.

På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Herrar Widmark, Stråle, Hasselrot och Berglöf hafva begärt få här
antecknadt, att de ej deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.