Lag-Utskottets Utlåtande N:o 45

Utlåtande 1873:LU45

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 45.

1

N:o 45.

t

Ank. till Riksd. Kansli den 13 Maj 1873, kl. 7 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om förtydligande af
Kongl. Förordningen den 20 Januari 1865 angående
förändrade stadganden i afseende på frejdbetyg, som af
presterskapet meddelas.

Genom omförmälda Kongl. Förordning är förklarad!, att i de fall,
då enligt särskilda författningar det är presterskapet anbefaldt att meddela
betyg om personers frejd, dermed allenast förstås intyg, huruvida
den ifrågavarande personen, vid den tid då frejdbetyget meddelas, är i
följd af domstols utslag, derå ändring ej skett, förlustig medborgerligt
förtroende för alltid eller på viss tid, i hvilket fall betyget skall innehålla
uppgift så väl om dagen, då utslaget blifvit gifvet, som, der detsamma
icke meddelats af Kongl. Maj:t, om tiden, hvarinom besvär
deremot skolat anföras; dock att prestbevis, som för flyttning från en
församling till annan meddelas, jemväl skall, med afseende å kyrkotukten,
innehålla, ej allenast huruvida den ifrågavarande personen då är i följd
af begånget brott från delaktighet i flen Heliga Nattvarden utestängd
eller, genom domstols utslag, blifvit för brott under framtiden ställd, än
äfven huruvida den flyttande är vorden enligt kyrkolagen varnad att
från nattvarden sig afhålla, eller vid den tid, då betyget utfärdas, är ställd
under sådan kyrkotukt, som enligt Kongl. Förordningen den 21 Mars
18G2 af kyrkorådet utöfvas; varande derjemte förklarad!, att de sålunda
meddelade föreskrifterna icke skulle ega tillämpning i fråga om anteckning
i prestbevis rörande brott, hvarför någon genom utslag, deri ändring
ej skett, är vorden dömd före början af 1865, då nya strafflagen trädde
i verksamhet, utan skulle i sådant fall förfaras i enlighet med hvad dittills
varit iakttaget.

Herr A. W. Staaff har uti en inom Andra Kammaren väckt motion
(n:o 138), som blifvit till Lag-Utskottet remitterad, anmärkt, att, enär före
nyssnämnda tidpunkt alla förbrytelser skulle åtecknas prestbetygen, detta
Bill. till Likså. Prof. 1873. 7 Samt. 20 Höft. 1

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 45.

jemväl hädanefter syntes böra iakttagas i afseende å brott, hvarför någon
derförinnan blifvit dömd, och således äfven sådana förbrytelser antecknas,
hvilka enligt nu gällande lag ej medförde förlust af medborgerligt förtroende.
Häraf följde ofta ganska störa orättvisor, i det jemförelsevis
ringa förseelser skulle för lifstid qvarstå å betyget, under det vida större
kunde efter några år derifrån försvinna, eller möjligen icke ens behöfde ditsättas.
Om Kongl. Maj:ts nåd anlitades för att jemna detta missförhållande,
erhölle den sökande till svar, att, enär det ifrågavarande brottet icke medförde
förlust af medborgerligt förtroende, påkallades icke Kongl. Maj:ts
beslut i saken. Något annat svar kunde i sjelfva verket icke gifvas, så
länge lagen i detta afseende icke förändrades eller förtydligades. Emellertid
tolkades af mången detta svar såsom innebärande ett berättigande
för presten att ej vidare å betyget utsätta förbrytelsen, och såsom medförande
betydelse och kraften af ett prejudikat, under det andra prester
icke af ett sådant yttrande ansåge sig mera befogade än förut att handla
annorlunda än i noggrann öfverensstämmelse med förstnämnda Kongl.
Förordning. Att ej blott obehag, utan äfven fara för påföljd att hafva
handlat i strid med lag härutaf för presterskapet förorsakades, kunde lätt
inses. Motionären ville derföre föreslå: »att Kongl. Förordningen af den
20 Januari 1865, i hvad den rörer brott, som blifvit begångna före
nämnda år, måtte erhålla antingen förändrad ordalydelse eller särskild
förklaring och förtydligande i ofvannämnda syftning.»

Enligt nya strafflagen af den 16 Februari 1864 medföra vissa bestämda
brott den påföljd, att den dömde förklaras hafva förverkat medborgerligt
förtroende för alltid eller för viss tid. Härigenom erhöll begreppet
vanfrejd i legal bemärkelse en bestämdhet, som förut saknades.
Väl stadgade den äldre lagen ärans förlust såsom påföljd för vissa brott,
men äfven andra, t. ex. tjufnader och i allmänhet brott, som voro belagda
med skamstraff eller kyrkoplikt betraktades såsom vanfrejdande;
och saknaden af god frejd var förutsatt både i grundlag, i allmänna lagen
och i åtskilliga andra författningar, såsom näringsförfattningar, kommunallagar
m. in., ehuru - ingenstädes fanns bestämdt uttryckt hvad med vanfrejd
borde förstås.

Genom Kongl. Kungörelsen den 4 Maj 1855 är föreskrifvet, att domstolarne
skola meddela presterskapet förteckning å dem, som blifvit dömda
eller under framtiden ställda för gröfre brott, nemligen sådana, som angå
lif eller ära, tjufnader och sådana förbrytelser, som icke blott med penningar
få försonas, och i öfrigt alla dem, som äro af den beskaffenhet
att den sakfällde icke får komma i åtnjutande af den Heliga Nattvarden,
innan han låtit sig enskildt skriftas och aflösas. I brist på andra be -

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 45.

stämmelser lärer presterskapet i allmänhet, beträffande brott, hvarför
någon blifvit dömd innan nya strafflagen infördes, gjort till regel att
grunda sina betyg om personers frejd på de enligt berörda Kongl. Kungörelse
meddelade officiela uppgifter. I anseende till den föga utveckling
begreppet vanfrejd egde enligt den äldre lagen, synes presterskapet
icke gerna hafva kunnat annorlunda förfara, äfven om frejdbetygen derigenom
erhållit en större omfattning, än som erfordras för de med dem
afsedda ändamål. Då sålunda en förbrytare, som blifvit dömd efter den
äldre lagen, aldrig kan erhålla, såsom det i allmänna språkbruket heter,
»rent prestbetyg», oaktadt brottet, bedömdt efter nya strafflagen, antingen
icke skulle hafva medfört förlust af medborgerligt förtroende eller ock
medfört dylik påföljd endast på viss tid, så befinner sig en sådan förbrytare
i sämre ställning än den som blifvit dömd efter sistnämnda lag.
Att nu stifta en rehabilitationslag för dessa äldre brottslingar, synes föga
lämpligt, helst det svårligen låter sig göra att derigenom bestämma deras
vanfrejd efter måttstocken af den nya strafflagens stadgande!! om förlust
af medborgerligt förtroende. Deremot ahser Utskottet att olägenheterna
af anmärkta missförhållandet i hufvudsaklig mån kunde afhjelpas derigenom,
att anteckning om brottet icke finge i prestbeviset ega rum efter
förloppet af någon viss tid från den dag då ådömda bestraffningen blifvit
till fullo verkstäld, hvilken tid synes lämpligen kunna bestämmas till tio
år, hvarutöfver förlust af medborgerligt förtroende på viss tid enligt nu
varande lag icke må ådömas. Den ifrågavarande förmånen bör naturligtvis
icke tillgodokomma ärelös, dömd person, som är att jemföra med den,
hvilken blifvit dömd medborgerligt förtroende för alltid förlustig.

På grund häraf får Utskottet, i anledning af förevarande motion,
vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes meddela föreskrifter derom, att
presterskapet, vid utfärdande af frejdbetyg om personer,
hvilka före 1865 års början blifvit för brott dömde,
icke må, utom i det fall att den dömde är förklarad
ärelös, göra anteckning om brottet sedan tio år förflutit
från den tid då ådömda bestraffningen blifvit till
fullo verkställd.

Stockholm den 13 Maj 1873.

På Utskottets vägnar:

II. G. v. Gegerfelt.