Lag- Utskottets Utlåtande N:o 42

Utlåtande 1885:LU42

8

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 42.

kapitlet och kyrkoherden åberopade omständighet icke hafva utgjort
hinder för anteckning i kyrkoboken om klagandens utträde ur svenska
kyrkan; i följd hvaraf ärendet visas åter till pastorsembetet i Tunn
församling att, på anmälan af klaganden, dermed lagligen förfara.
Hvilket vederbörande till underdånig efterrättelse länder.

OSCAE.

(L. S.)

C. J. Hammarskjöld.

Utslag på besvär angående rätt för Ulrika Charlotta Blomberg att
utträda ur svenska kyrkan.

Vidimeras
ex officio
«/. Schröderheim.

N:o 42.

Ank. till Riksd. Kansli den 10 April 1885, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring
af § 15 i förordningen angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 31 Oktober 1873.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven samt till handläggning af
Lag-Utskottet öfverlemnad motion, N:o 116, andrager Herr K. P. Arnoldson
hufvudsakligen följande.

»Kongl. förordningen den 23 Oktober 1860 angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning, § 15, mom. 2, stadgar:

»Innehar den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält,
offentlig tjenst; varde han derifrån skild, der ej tjensten är af beskaffenhet,
att han utan afseende å sin trosbekännelse kunnat till densamma
nämnas samt konungen eller den myndighet, som eger att tjensten
tillsätta, finner skäligt att honom dervid bibehålla.»

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 42. 9

»Lag-Utskottet vid 1869 års riksdag föreslog, att detta stadgande
skulle i den tillämnade nya dissenterlagen erhålla följande lydelse:

»Innehar den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält,
offentlig tjenst, varde derifrån skild, så framt hans trosbekännelse skulle
utgjort hinder för utnämning till tjensten.»

»Båda Kamrarne antogo enhälligt denna förändring. Men i en Kongl.
proposition till 1873 års Riksdag föreslogs bibehållandet i den nya dissenterlagen
af den förra lydelsen, och samma års Riksdag antog henne,
till följd hvaraf hon är vorden lagfäst i 15 § af nu gällande Kongl.
förordningen den 31 Oktober 1873 angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning.

»Paragrafens slutord — »samt konungen eller den myndighet, som
eger att tjensten tillsätta, finner skäligt att honom dervid bibehålla» —
stå i rak strid med närmast föregående § i samma förordning. Det
heter nemligen i 14 §: »Med de undantag och inskränkningar, som af
grundlagen eller eljest gällande författning föranledas, skall skiljaktighet
i kristen trosbekännelse icke medföra någon olikhet i svenska medborgares
rättigheter och skyldigheter.» De tyckas ock sakna hållbart stöd
i Regeringsformens 28 §, 1 inom., som med afseende på föreliggande
fråga stadgar: »Till presterligt embete eller till annan tjenst, hvarmed
är förenadt åliggande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk
vetenskap, kan endast den utnämnas, som bekänner den rena
evangeliska läran. Till alla öfriga embeten eller tjenster, med det
undantag i afseende å Statsrådets medlemmar, som i 4 § stadgas, må
bekännare af annan kristen troslära, äfvensom af den mosaiska, kunna
nämnas; dock må icke någon, som ej tillhör den rena evangeliska läran,
såsom domare eller innehafvare af annan tjenst deltaga i handläggning
eller afgörande af frågor, som angå religionsvård, religionsundervisning
eller befordringar inom den svenska kyrkan.»

»Dessa stadganden gifva ju ingen synbar anledning till att öfverlemna
åt »konungen eller den myndighet, som eger att tjensten tillsätta»,
makten att kunna, när helst vederbörande finna det »skäligt»,
afskeda en tjensteman, som af samvetsskäl önskar utträda ur svenska
kyrkan, äfven då hans tjenst »är af den beskaffenhet, att han Titan afseende
å sin trosbekännelse kunnat till densamma nämnas.»

»En sådan undantagsmakt öfver vissa medborgare tyckes mig icke
hafva något förnuftigt ändamål. Det berättigade i svenska medborgares
likställighet i afseende på tillträde till statens tjenster, oberoende af
trosbekännelsen, har småningom vunnit allt större erkännande. Ett

Bill. till Riksd. Prot. 1885. 7 Sami. 24 Håft. 2

10

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 42.

steg till denna likställighet är taget i den 1870 gjorda förändringen af
Regeringsformens 28 §. Men är det icke no g med att den häri medgifna
möjligheten för icke-lutheraner att få efter anlag och förmåga
tjena sitt fosterland är inskränkt till vissa befattningar? Skall denna
möjlighet dessutom inskränkas till tjexistens tillsättning; skall den pligttrogne
tjenstemannen, som af samvetsskäl vill utträda ur statskyrkan,
af denna orsak icke ega rätt att behålla samma tjenst, till hvilken han,
enligt nämnda grundlagsförändring, kunde nämnas — då vore detta
framsteg mera sken än verklighet. En dylik uppfattning af förändringens
betydelse kan skäligen icke vara rigtig och öfverensstämmer väl
ej heller med Regeringsformens 36 §, enligt hvilken inga embete- och
tjensteman, utom de som hafva förtroendesysslor, kunna, utan medelst
ransakning och dom, ifrån sina innehafvande sysslor afsättas — så vida
icke detta stadgande skall bortförklaras med sofismer.»

»Då — — personer, som öppet vidkännas en från statskyrkans
lära afvikande religiös upfattning, men som ej utträdt ur statskyrkan,
kunna utan någon olägenhet innehafva embete i staten, kan jag ej inse,
hvarför de icke äfven skola kunna det, om de utträdt ur densamma.
Då härtill kommer, att ifrågavarande undantagsmakt, enligt min mening,
strider så väl mot berörda grundlagsbud som mot dissenterlagens 14 §,
och hon svårligen kan utan godtycklighet tillämpas, vågar jag föreslå,

att 15 § i Kongl. förordningen den 31 Oktober 1873 angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning måtte erhålla denna
förkortade lydelse:

Innehar den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, offentlig
tjenst; varder han derifrån skild, der ej tjensten är af beskaffenhet,
att han utan afseende å sin trosbekännelse kunnat till densamma nämnas.»

När Utskottet vid 1882 års riksdag (i Utlåtande N:o 11, punkten
2:o) yttrade sig öfver samme motionärs då afgifna, med det nu föreliggande
lika lydande förslag, anförde Utskottet:

»På sätt motionären ock uti motionen rigtigt anför, är lydelsen af
det uti förevarande hänseende nu gällande stadgande lika med lydel -

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 42.

11

sen af motsvarande bestämmelse uti förordningen den 23 Oktober 1860.
I Riksdagens underdåniga skrifvelse den 13 Maj 1869, om förändrade
stadganden angående främmande kristna trosbekännare och deras religionsöfning,
ifrågasattes deremot uti ämnet en bestämmelse af hufvudsakligen
samma innehåll som den nu föreslagna. I Kongl. Maj:ts proposition
i frågan till 1873 års Riksdag var emellertid den förra lydelsen
bibehållen och öfvergick, af Riksdagen antagen, uti 1873 års förordning.

»Redan denna omständighet, att Kongl. Magt jemförelsevis så nyligen
icke funnit skäl att göra den ändring, som nu åter äskas, finner Utskottet,
i ett ämne af den beskaffenhet som förevarande, göra det mindre
lämpligt att å nyo ifrågasätta sådan ändring, helst enligt Utskottets
tanke nuvarande stadgande icke utan skäl tillkommit.

»De tvenne bestämmelserna, att en person af främmande trosbekännelse
kan nämnas till innehafvare af offentlig tjenst, och att en innehafvare
af sådan tjenst, hvilken vid tiden för utnämningen tillhörde
statskyrkan, icke, derest han sedermera öfvergår till annan trosbekännelse,
har ovilkorlig rätt att varda vid tjensten bibehållen, synas icke
Utskottet vara mot hvarandra stridande. Vid tillsättningen af tjensten
har nemligen den utnämnande myndigheten tillfälle att, i den mån sådant
är förenligt med grundlag och annan gällande lag, pröfva personens
lämplighet för just ifrågavarande tjenst äfven ur synpunkten deraf,
att han är af främmande trosbekännelse, under det att, derest den senare
bestämmelsen ändrades enligt motionärens förslag, all. sådan pröfningsrätt
skulle, om tjensteinnehafvaren öfverginge till främmande trossamfund,
vara nämnda myndighet afskuren.»

På grund af denna motivering hemstälde Utskottet, att motionen
icke måtte vinna Riksdagens bifall. Denna hemställan bifölls af Första
Kammaren utan öfverläggning eller omröstning. När till behandling i
Andra Kammaren förekom ofvan omförmälda utlåtande N:o 11, i hvars
lista punkt Utskottet afstyrkt bifall till ändringar i 1873 års förordning,
liknande dem, hvilka samme motionär äfven vid innevarande Riksdag
afgifvit, enligt hvad Utskottets utlåtande N:o 41 utvisar, rörde sig
öfverläggningen på en gång kring båda punkterna; hvarefter Utskottets
hemställan under första punkten godkändes med 130 röster mot 61,
hvilka afgåfvos för motionen, samt andra punkten äfvenledes gillades
utan särskild öfverläggning eller omröstning.

Utskottet, som vidblifver sitt förut i frågan afgifna ofvan anförda
uttalande och härför hemtar särskild! stöd af den omständighet, att
Riksdagens båda Kamrar bifallit Utskottets på grund deraf gjorda hem -

12

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 42.

ställan om afslag å motionärens förra liknande förslag i ämnet, hemställer
äfven nu,

att motionen icke må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 10 April 1885.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservation:

af Herr Smedberg, som ansett, att Utskottet bort tillstyrka bifall
till motionen.

Stockholm, K. L. Beckman, 1885.