Lag- Utskottets Utlåtande N:o 41

Utlåtande 1885:LU41

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 41.

1

N:o 41.

Ank. till fiiksd. Kansli den 10 April 1885, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar
i 1, 3 och 14 §§ i förordningen angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning den 31
Oktober 1873.

I fråga om ändring uti de i förordningen angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning den 31 Oktober 1873 stadgade
vilkor för utträde ur svenska kyrkan hafva vid innevarande riksdag
inom Andra Kammaren afgifvits tvenne motioner, hvilka blifvit
hänvisade till handläggning af Lag-Utskottet.

I den ena af dessa, N:o 95, anför Herr Jakob Erikson hufvudsakligen
följande:

Med alla sina förtjenster vore likväl 1873 års förordning besvärad
af många felaktigheter. Till dessa senare ansåge motionären höra
den inskränkning i friheten att ur svenska kyrkan utträda, som läge
deri, att sådant utträde icke beviljades andra än dem, hvilka uppgåfve
ett visst samfund, till hvilket de ville öfvergå. Denna inskränkning
åsyftade uppenbarligen att med eller mot den utträdessökandes vilja
sörja derför att han blefve fortfarande föremål för ett direkt inflytande
från kristendomen, hvilket vore i hög grad berömvärdt, strede det
blott icke mot religionsfrihetens grundsats. Huru olämpligt ofvan påpekade
stadgande vore för vinnande af angifna syftet, framginge tydBih.
till llilsd. Prof. 1885. 7 Sami. 24 Haft. 1

2

Lag- Utskottets Utlåtande N:o il.

ligt deraf, att detta stadgande alldeles icke lemuade någon garanti för
att den, som uppgåfve sig vilja öfvergå till ett annat trossamfund,
verkligen inträdde i detta samfund. Att det ginge för sig att på så
sätt kringgå lagen, derpå skulle det icke vara svårt att anföra exempel.
Komme härtill, att de allra flesta sådana samfund af inträdessökande
fordrade vissa qvalifikationer, och det derför alldeles icke kunde tagas
för gifvet, att en person vunne inträde i ett af honom uppgifvet samfund
blott derför, att han ville öfvergå till detsamma, och besinnade
man vidare, att sådana samfund rätt ofta från sig afskilde medlemmar,
Indika bröte mot vid sitt inträdande afgifna förbindelser eller förde
ett oskickligt lefverne o. s. v. — öfvervägde man allt detta, så blefve
det säkert klart, att en så beskaffad lagbestämning som den ofvan
omtalade vore både obehörig och ur praktisk synpunkt värdelös. —
Då det vidare hvarken för kyrkan eller individen sjelf vore gagneligt,
att den förutnämnda inom sig qvarhölle personer, som alldeles icke
gillade hennes läror, utan snarare ett sådant qvarhållande vore egnadt
att främja skrymteri, samt då hvarje försök att med användande af
lagens vapen återföra den förvillade nu mera inför allmänna opinionen
gälde som förföljelse, föreslår motionären, »att Riksdagen ville besluta,
det sådana förändringar göras i § 3 af Kongl. förordningen af den 31
Oktober 1873, angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning,
samt öfriga delar af samma förordning, att det varder hvarje
medlem af svenska kyrkan, som sådant önskar, medgifvet att på anmälan
hos vederbörande kyrkoherde få utträda ur kyrkan, utan att
behöfva uppgifva sig vilja öfvergå till något annat samfund.»

I den andra motionen, N:o 118, redogör Herr K. P. Arnoldson
för några hufvudpunkter uti nu ifrågavarande lagstiftnings historia
sedan år 1860, utvecklar derpå närmare samma åsigter i frågan, om
än med andra ord, som den förut anförde motionären, samt föreslår:
»att 3 § i Kongl. förordningen den 31 Oktober 1873, angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning, måtte erhålla följande
lydelse:

Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande lära och vill
för den skull ur kyrkan utträda; gifve sin afsigt till känna för kyrkoherden
i den församling, han tillhör. Framhärdar han i sin afsigt; inställe
sig, sedan minst två månader förflutit, personligen hos kyrko -

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 41.

3

herden samt anmäle sig till utträde ur kyrkan; och göre kyrkoherden
derom anteckning i kyrkoboken. Ej må någon på grund af anmälan,
som skett innan han fylt aderton år, anses från svenska kyrkan skild.
I främmande församling må ej heller någon före nämnda ålder upptagas
;

och att i oskiljaktigt samband härmed 1 och 14 §§ i samma förordning
ändras på så sätt, att ordet kristen utgår framför ordet »troslära»
på förra stället och framför ordet »trosbekännelse» på det senare,
hvadan dessa §§ skulle kunna lyda sålunda:

1 §. "Vilja bekännare af annan troslära, än den evangeliskt-lutherska,
bilda särskild församling och önska de, att densamma varder af
staten erkänd, göre derom hos Konungen ansökan, samt uppgifve sin
trosbekännelse och församlings ordning; bifoge ock, der de svenska
kyrkan tillhört, bevis om sådan anmälan för utträde derur, som i 3 §
omförmäles. Finner Konungen skäl att ansökningen bifalla; ege den
församling rätt till offentlig religionsöfning.

Enahanda rätt tillkomme ock de, på grund af hittills gällande författningar,
redan bildade församlingar af främmande trosbekännare.

14 §. Med de undantag och inskränkningar, som af grundlag eller
eljest gällande författning föranledas, skall skiljaktighet i trosbekännelse
icke medföra någon olikhet i svenska medborgares rättigheter och
skyldigheter.

Den förste motionären har icke formulerat något förslag till de
lagändringar, hvilka han åsyftar, men torde han beträffande dessa få
anses instämma med den andre motionären.

Dennes förslag är ordagrant lika lydande med det, hvilket han
afgaf vid 1882 års riksdag, och hvilket af Lag-Utskottet afstyrktes i
dess utlåtande N:o 11, första punkten.

Utskottet yttrade då:

»Såsom sig visar vid närmare betraktande af motionärens förslag,
åsyftar detta dels frihet för medlem af svenska kyrkan, som omfattat
främmande lära — äfven om denna icke kan anses såsom kristen —
att ur kyrkan utträda, allenast han på föreskrifvet sätt tvenne gånger
anmäler sig hos vederbörande kyrkoherde, hvarvid icke skulle, såsom
enligt nu gällande lagstiftning, erfordras uppgift om det trossamfund,
till hvilket han vill öfvergå; dels oek rättslig möjlighet för bekännare
af hvilken annan troslära som helst, än svenska statskyrkans, att bilda

4

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 41.

särskilda, af staten erkända församlingar; hvilken rättsliga möjlighet
således, i motsats mot hvad för närvarande, utom beträffande judar,
är förhållandet, skulle komma jemväl bekännare af annan, icke-lcristen
lära till godo.

»Så genomgripande förändringar i svensk lagstiftning och svenskt
samfundsskick kan Utskottet icke tillstyrka.

»Genom dem skulle i sjelfva verket den svenska staten komma
att uppgifva sin ställning såsom kristen stat och den svenska evangelisk-lutherska
kyrkan sin ställning såsom statskyrka, såsom folkkyrka.

»Men för sådana omgestaltningar skulle det svenska folket säkerligen
icke vara mottagligt. I sekler har det af sin kristna tro och
inom sin evangelisk-lutherska kyrka funnit sitt religiösa behof tillfredsstäldt,
och den svenska staten bär deraf haft frid inåt och styrka utåt.
Utskottet tror icke, att det svenska folket skulle vilja midt ibland sig
se af staten erkända religionssamfund, som stält sig helt och hållet
utanför inflytandet af all slags kristlig tro, och med statens ändamål
skulle det stå i föga öfverensstämmelse, att vissa dess medborgare
skulle få sjelfvilligt lösslita sig från hvarje inverkan från den bestående
folkkyrkans sida för att kanske öfvergå till fullständig religionslöshet
— ställa sig utom all religion.

»Till hvad Utskottet nu anfört kommer, beträffande särskildt det
påyrkade borttagandet af nu gällande fordran af uppgift om det trossamfund,
till hvilket den utträdande vill öfvergå, att föreskriften härom
icke torde böra så förstås, att detta »trossamfund» måste vara något
inom staten befintligt och af staten erkändt. Föreskriften torde endast
angifva, att den svenska kyrkan, som dittills under sin religiösa vård
haft personen i fråga, icke — äfven om han derom uttalar sin önskan
— är färdig att förr, än kyrkan på sätt ske kan förvissat sig, att han
bekänner åtminstone någon kristlig tro, helt och hållet lösgöra honom
från sig och sitt, om än, i anseende till hans åsigter, försvagade religiösa
inflytande».

Utskottet kan nu tillägga, att den uppfattning af 1873 års förordning,
Utskottet sålunda uttalat, vunnit stöd i det, äfven af motionären
omförmälda Kongl. Maj:ts utslag af den 7 November 1884, hvari
Kongl. Maj:t förklarat, att med föreskriften i 3 § af 1873 års förordning,
att medlem af svenska kyrkan, derest han omfattat främmande
kristen troslära och för den skull vill ur kyrkan utträda, skall, bland
annat, för kyrkoherden i den församling han tillhör uppgifva det tros -

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 41.

5

samfund, hvartill han vill öfvergå, icke åsyftas, att öfvergång ovilkorligen
skall ske till något af staten redan erkändt trossamfund. (Se bil. A.)

Med afseende å hvad mot motionärens år 1882 afgifna förslag
androgs, har denne nu visserligen i motionen å sin sida förklarat, att
))de grofva sofismer, med hvilka hans framställning möttes af motståndarne,
vittna tydligt nog om det bepreppsförvirrande och sedligt
förnedrande inflytande, som ett sekelgammalt samvetstvång förmår utöfva
på tänkesättet äfven hos annars dugande och aktningsvärde män»;
men enär år 1882 Utskottets afstyrkande utlåtande bifölls af Första
Kammaren utan öfverläggning eller omröstning samt af Andra Kammaren
efter en längre öfverläggning med 130 röster mot 61, hvilka
senare voro för bifall till motionen; får Utskottet, som antager, att de
af motionären åberopade nya allmänna valen icke skola komma att
förändra detta resultat, på de år 1882 anförda skäl hemställa,

att förevarande motioner icke må vinna Riksdagens
bifall.

Stockholm den 10 April 1885.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herrar Thoviasson, F. Andersson i Helgesta, Berglöf, H. Andersson
i Nöbbelöf, J. Anderson i Tenhult och Lewin; samt

af Herr Hasselrot, med hvilken Flerrar Smedberg och Näslund instämt:
»Då jag hyser den åsigt, att staten bör hvila på kristlig
grund samt att religionsfrihetsbegreppet ej bör derhän utsträckas,
att uppenbart affall från kristendomen tillätes, kan jag icke tillstyrka
bifall till Herr Arnoldsons ifrågavarande motion, så vidt den afser dels
ändring i 1 och 14 §§ af Kongl. förordningen den 31 Oktober 1873
angående främmande trosbekännare och deras religionsutöfning, dels
ock den ändring i 3 § af samma Kongl. förordning att utträde ur
svenska kyrkan må medgifvas den, som omfattat annan främmande lära
än kristen.

6 .Lag-Utskottets Utlåtande AT:o 41.

Deremot har jag den uppfattning, att nuvarande bestämmelse i
sistberörda § om skyldighet för den, som vill ur svenska kyrkan utträda
att uppgifva det trossamfund, hvartill han vill öfvergå, kan och
bör bortfalla. Genom detta stadgande kan nemligen den allmänna
religionsfrihet, som staten har att skydda och upprätthålla, på det sätt
lida intrång, att den medlem af den svenska kyrkan, som, ehuru befinnande
sig på kristlig ståndpunkt, dock hyllar sådan främmande lära,
som icke omfattas af något visst af staten erkändt eller eljest historiskt
gifvet trossamfund, såsom förhållandet t. ex. är med de så kallade lutherska
separatisterna, mot sitt samvete tvingas att inom svenska kyrkan
qvarstanna. Sedan den äldre bestämmelsen derom, att ingen skulle
anses från svenska kyrkan skild, förr än han blifvit i annat tillåtet
trossamfund upptagen, blifvit upphäfd, och staten på intet sätt kan
kontrollera, huru vida den utträdandes uppgift om sin afsigt att. tillhöra
ett visst annat trossamfund är enligt med verkliga förhållandet, eller
fullföljes, utgör skyldigheten att lemna en dylik uppgift intet hinder
för den mindre nogräknade att blifva från kyrkan skild, endast han
för sådant ändamål förmäler sin afsigt vara att sluta sig till något
kändt trossamfund, äfven om hans tro ej skulle med detta samfunds
bekännelse fullt öfverensstämma, hvaremot den samvetsömme, hvilken
i hufvudsak hyllar t. ex. baptismens lärosatser, men ej kan till alla
delar gilla dessa, icke tilltror sig kunna uppgifva, att han vill till baptistsamfundet
eller något annat visst samfund öfvergå, och alltså tvingas
att i svenska kyrkan qvarstanna. Att emellertid ett dylikt förhållande
icke kan anses för svenska kyrkan på något sätt gagnande eller förmånligt,
är af flera bland denna kyrkas mest framstående målsmän erkändt,
och vid sista kyrkomötet tillstyrktes ett upphäfvande af berörda
skyldighet af kyrkomötets tillfälliga utskott, ehuru detta förslag icke
vann kyrkomötets bifall.

På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra får jag vördsamt
yrka, att Riksdagen för sin del ville besluta den förändring i 3 § af
Kongl. förordningen den 31 Oktober 1873, angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning, att orden »uppgifve ock det trossamfund,
hvartill han vill öfvergå)) måtte ur densamma uteslutas».

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 41.

7

Bil. A.

Kongl. Maj:ts utslag på de besvär, Ulrika Charlotta Blomberg i
underdånighet anfört deröfver att,

sedan hon den 29 sistlidne Februari hos kyrkoherden i Tima församling
J. G. Edlund gjort anmälan derom, att hon omfattat främmande
kristen troslära och derföre ville utträda ur svenska kyrkan för
att öfvergå till baptistsamfundet, och Ulrika Charlotta Blomberg två
månader derefter muntligen förnyat sin anmälan, samt bemälde kyrkoherde,
enär Ulrika Charlotta Blomberg icke uppgifvit sig hafva för
afsigt att söka inträde i det af Kong!. Maj:t legaliserade baptisttrossamfundet
i riket, förklarat sig icke kunna anse henne skild från svenska
kyrkan;

så och efter det Ulrika Charlotta Blomberg häröfver besvärat sig
hos Domkapitlet i Strengnäs samt under anförande, att hon genom sin
anmälan uppfylt hvad i Kongl. förordningen angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 31 Oktober 1873 stadgas om
uppgift på det trossamfund, hvartill hon ämnade öfvergå, yrkat åliggande
för pastorsembetet i Tima församling att förklara henne skild
från svenska kyrkan och derom göra vederbörlig anteckning i kyrkoboken,

har Domkapitlet, genom beslut den 9 Juli 1884, sig utlåtit, att
som pastorsembetet, då Ulrika Charlotta Blomberg ej förklarat sig hafva
för afsigt att söka inträde i det af Kong], Maj:t legaliserade baptistsamfundet
i riket, rätteligen förfarit, kunde besvären till någon Domkapitlets
åtgärd ej föranleda;

deruti klaganden i underdånighet sökt ändring; öfver hvilka besvär
vederbörande sig förklarat samt Domkapitlet med infordradt underdånigt
utlåtande inkommit; gifvet Stockholms Slott den 7 November
1884.

Kongl. Maj:t har låtit sig föredragas handlingarne i detta mål;
och som enligt 3 § i ofvannämnda förordning medlem af svenska
kyrkan, derest han omfattat främmande kristen lära och för den skull
vill ur kyrkan utträda, skall, bland annat, för kyrkoherden i den församling
han tillhör uppgifva det trossamfund, hvartill han vill öfvergå;
alltså och då klaganden hos vederbörande kyrkoherde tillkännagifvit
sin afsigt att öfvergå till baptistsamfundet, samt klaganden förty fullgjort
nämnda föreskrift, hvarmed icke åsyftas, att öfvergång ovilkorligen
skall ske till något af staten redan erkändt trossamfund, finner
Kongl. Maj:t med undanrödjande af Domkapitlets beslut, den af Dom -

8

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 42.

kapitlet och kyrkoherden åberopade omständighet icke hafva utgjort
hinder för anteckning i kyrkoboken om klagandens utträde ur svenska
kyrkan; i följd hvaraf ärendet visas åter till pastorsembetet i Tunn
församling att, på anmälan af klaganden, dermed lagligen förfara.
Hvilket vederbörande till underdånig efterrättelse länder.

OSCAE.

(L. S.)

C. J. Hammarskjöld.

Utslag på besvär angående rätt för Ulrika Charlotta Blomberg att
utträda ur svenska kyrkan.

Vidimeras
ex officio
«/. Schröderheim.

N:o 42.

Ank. till Riksd. Kansli den 10 April 1885, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring
af § 15 i förordningen angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 31 Oktober 1873.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven samt till handläggning af
Lag-Utskottet öfverlemnad motion, N:o 116, andrager Herr K. P. Arnoldson
hufvudsakligen följande.

»Kongl. förordningen den 23 Oktober 1860 angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning, § 15, mom. 2, stadgar:

»Innehar den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält,
offentlig tjenst; varde han derifrån skild, der ej tjensten är af beskaffenhet,
att han utan afseende å sin trosbekännelse kunnat till densamma
nämnas samt konungen eller den myndighet, som eger att tjensten
tillsätta, finner skäligt att honom dervid bibehålla.»