Lag- Utskottets Utlåtande N:o 41

Utlåtande 1878:LU41

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 41.

1

N:n 41.

Ank. till Riksd. Kansli d. 13 Maj 1878 kl. 7 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om antagande
af en författning angående utredning af gäldbunden
köpmans bo medelst så kallad administration.

Från Första Kammaren har Lag-Utskottet till handläggning fått emottaga
en inom Kammaren af Herr A. O. Wallenberg väckt motion, N:o 23, i hvilken
motionären anfört, att en utredning af gäldbundet bo i öfverensstämmelse med
konkurslagens föreskrifter obestridligen vore i många fall förenad med ganska
väsentliga olägenheter, såsom stor tidsutdrägt, konkursrealisationens vanligen
ofördelaktiga resultat — en följd af de band, konkurslagen lade på konkursförvaltarne
i Låga om sättet för realisationen — de betydliga konkurskostnaderna,
m. m. Behofvet af friare former för utredning af gäldbundet bo, än de nu gällande,
både ock, åtminstone i fråga om köpmän, industriidkare och firmor, som
drifvit affärer i någon större omfattning, gjort sig lifligt kändt och på senare
tider fordringsegare hos sådana ej sällan utan lagens stöd beslutat en s. k. afveckling
under administration. De goda resultat, flera dylika afvecklingar lemnat,
både tillvunnit dem allmänhetens förtroende, och tidpunkten syntes vara inne att
låta en sådan afveckling erkännas af och vinna ett stöd i vår lagstiftning, likasom
den redan vore upptagen i flera andra länders. Med anledning häraf har motionären
hemstält,

»att Riksdagen ville för sin del besluta en så lydande
författning:

§ 1.

Vill köpman, som instält sina betalningar, men om hvilkens försättande i
konkurstillstånd yrkande ännu ej blifvit väckt, öfverlemna sitt bo till afveckling under
Bih. till Riksd. Prot. 1878. 7 Band. 26 Raft. 1

2 Lag- Utskottets Utlåtande N;o 41.

administration, och har han fört sådana böcker, som i Kongl. förordningen den 4
Maj 1855 om handelsböcker omförmälas, då må trenne eller flere af hans borgenärer
genom kungörelse i allmänna tidningarne kalla samtlige borgenärer att å
tionde dagen från kungörelsens införande sammanträda för att öfverlägga och
besluta om afveckling under administration: och skola alla kände borgenärer underrättas
om sammanträdet genom särskilda kallelsebref, hvilka böra till dem med
posten ofördröjligen afsändas.

§ 2.

Då sådan kungörelse utfärdats, och intill dess beslut i anledning af frågan
om afveckling under administration blifvit fattadt eller, der afveckling beslutas, så
länge den fortgår, ege borgenär för fordran, som före betalningsinställelsen tillkommit,
icke rätt att i annan ordning, än här nedan föreskrifves, söka det gäldenärs
egendom till konkurs afträdas skall, eller att samma fordran i laga ordning
utsöka.

§ 3.

Vid sammanträdet anmäler hvarje borgenär beloppet af sin fordran, dock
att det belopp, hvarför borgenär vid sammanträdet må rösta, i händelse det öfverstiger
hvad gäldenärens bok utvisar, skall medelst företeende af ostridigt fordringsbevis
styrkas.

Förslag till afveckling under administration skall såsom antaget anses, derest
antingen alla tillstädesvarande borgenärer sig derom förenat, eller ock fyra femtedelar
af de vid sammanträdet närvarande borgenärerne bifallit förslaget, och desse
borgenärer jemväl representera fyra femtedelar af de ostridiga fordringarne.

§ 4.

Varder beslut om gäldbundna boets afveckling under administration i behörig
ordning fattadt, ege borgenärerne i den ordning som för val af gode män i
konkurs är föreskrifvet utvälja administratörer, två eller flere, att boet om händer
taga och afveckla. Vid samma tillfälle utfärda borgenärerne instruktion och bemyndigande
för administratorerne.

Anse administratorerne, efter tagen närmare kännedom om gäldbundna boets
ställning, afveckling utan konkurs overkställbar, göte hos rätten ansökan om boets
försättande i konkurs, men ansvare för boets tillgångar, till dess de af konkursförvaltarne
omhändertagas.

Lag-ZJtskottets Utlåtande N:o 41.

§ 5.

B

Har afveckling under administration blifvit beslutad och kommit till stånd,
må den under ingen förevändning fortgå längre tid än tolf månader, räknadt från
den dag beslut om afvecklingen fattades.»

Då motionären till stöd för sitt förslag åberopat flera andra länders lagstiftning,
har Utskottet trott sig böra lemna en kortfattad redogörelse för den
ställning, lagstiftningen i Europas större kultur- och affärsländer intagit till förevarande
fråga.

Den för det egentliga England nu gällande konkurslag är The BanJcruptcy
Ad af den 9 Augusti 1869 (32 & 33 Vict. c. 71). Denna är tillämplig å så väl
köpmän som icke köpmän, men för de aktie- och andra bolag, hvilka falla under
1862 och 1867 års Gompanies Acts, är i ämnet särskilt lagstiftadt genom The
Joint Stock Gompanies Arrangement Ad af den 10 Augusti 1870 (33 & 34 Vict. c.
104). The Bankruptcy Act upptager äfven de förlikningssätt med en på obestånd
kommen gäldenär, hvilka kunna förekomma utom och för undvikande af konkurs.
Dessa äro af tvenne slag: Liquidation hy Arrangement och Gomposition with Greditors.
Den förra tillgår sålunda. En gäldenär, som är urståndsatt att fullgöra
sina förbindelser, sammankallar sina fordringsegare och framlägger för dem en
uppgift å tillgångar och skulder med namn och adresser å sina samtlige kände
borgenärer. Vid detta och möjligen följande borgenärssammanträden får ingen
borgenär i omröstning deltaga, som icke (genom en statutory dcclaration) intygat,
att han eger en i konkurs giltig, till beloppet uppgifven fordran, och den, som
uppsåtligen härutinnan lemnar en falsk uppgift, gör sig skyldig till det brott, som
i engelsk rätt benämnes misdemeanour. För de fordringsbelopp, hvarför borgenär
har tillräcklig säkerhet, får han icke rösta. Vid ofvan nämnda sammanträde
kunna de tillstädeskomne borgenärerne genom en special resolution — bifallen af
mer än hälften af de personligen eller genom ombud närvarande och i omröstningen
deltagande, derest de bifallande derjemte rösta för minst 3/4 af hela det
representerade fordringsbeloppet, hvarvid dock de fordringsegare, hvilkas fordringar
icke öfverstiga 10 .£, icke tagas i beräkning vid bestämmande af erforderlig
majoritet efter hufvudtal, men väl hvad angår majoritet efter fordringsbelopp
— besluta, att gäldenärens affärer skola utredas genom liquidation hy
arrangement och icke in bankruptcy. Har sådant beslut fattats, tillsättes af borgenärerne
på ett följande, högst en veckas tid derefter, hållet möte, bland eller
utom fordringsegarnes krets, en syssloman (trustee) med eller utan ett vid hans

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

sida stäldt uppsigtsråd, utsedt till ett antal af högst fem personer bland de närvarande
borgenärerne eller deras fullmäktige, samt bestämmes den säkerhet, den
tillsatte sysslomannen bör ställa. Borgenärernes beslut samt den af gäldenären
lemnade förteckning å tillgångar och skulder öfverlemnas härefter jemte uppgift
å namnen på den utsedde sysslomannen, äfven som på uppsigtsrådets ledamöter,
derest ett sådant blifvit tillsatt, till konkursdomstolens registrator, hvilken, efter
pröfning, att allt lagligen tillgått, inregistrerar beslutet samt ofvan nämnda förteckning;
och räknas efter sålunda skedd inregistrering liqvidationens början från dagen
för sysslomannens tillsättning. Efter denna dag får icke heller någon kreditor för
utfående af sin fordran använda någon exekutiv åtgärd mot gäldenärens person
eller egendom; dock eger kreditor, som har panträtt i viss gäldenärens egendom,
fortfarande; rätt att ur densamma göra sig betäckt för sin fordran. Sysslomannen
har vid den honom anförtrodda förvaltning samma rättigheter och skyldigheter
som en syssloman i konkurs, och gäldenärens tillgångar utdelas i samma ordning,
som vid konkurs. Borgenärerne samt uppsigtsrådet kunna, beträffande
utredningen oah förvaltningen, lemna sysslomannen närmare anvisningar. Genom
en special resolution ega borgenärerne att bestämma liqvidationens slut, lemna
gäldenären frikallelse från gälden och sysslomannen ansvarsbefrielse. Borgenärernes
beslut om gäldenärens frikallelse öfverlemnas till ofvan omförmälde registrator,
som till gäldenärens framtida säkerhet häröfver meddelar bevis. Om
under liqvidationens lopp domstolen, efter der förd bevisning, finner, att liqvidationen,
till följd af lagliga svårigheter, eller emedan någon syssloman ej finnes,
eller af annan orsak, icke kan fortgå utan orättvisa mot eller otillbörlig tidsutdrägt
för borgenärerne eller gäldenären, eger domstolen att försätta gäldenären
i konkurs. — Composition witli Creditors tillgår på hufvudsakligen samma sätt som
Liquidation by arrangement. Gäldenären sammankallar sina fordringsegare, och
desse kunna ingå på en uppgörelse om gäldens betalning genom en extraordinary
resolution, hvarmed förstås ett beslut, fattadt efter samma föreskrifter, som ofvan
äro beträffande liqvidation angifna, men derjemte på ett nytt borgenärsmöte, som
icke får hållas förr än å sjunde och icke senare än å fjortonde dagen derefter, af då
närvarande borgenärer bekräftadt med absolut majoritet så till hufvudtal som fordringsbelopp.
Beslutet får äfven här först genom försiggången registrering giltighet,
och den skedda uppgörelsen är bindande för alla de borgenärer, hvilkas namn och
adresser jemte egande fordringsbelopp äro upptagna på den förteckning, gäldenären
äfven nu skall aflemna, men får icke leda till förfång i den rätt, andra fordringsegare
kunna hafva. Domstol eger dels efter framställning af någon i saken intresserad
sätta uppgörelsen ur kraft och dels, i fall den finner uppgörelsen icke kunna
utan orättvisa eller otillbörligt uppskof fortfara, försätta gäldenären i konkurs.
Joint Stock Cotnpanies med eller utan begränsad ansvarighet kunna icke försättas
i konkurs, utan, när de äro urståndsätta att uppfylla sina förbindelser

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

eller när Court of Chancery finner det rättvist (“just and equitable“), att så må
ske, skola bolagets afiärer af särskildt utsedda liqvidatorer utredas medelst det
förfarande, som benämnes “winding up“, hvilket på svenska blifvit återgifvet med
afveckling, och när helst ett bolag, som faller under The Joint Stock Companies
Act, befinner sig i liqvidation, kan domstol, på framställning af en liqvidator eller
borgenär, inkalla en borgenärsförsamling för att fatta beslut om eu uppgörelse.
Om de tillstädeskomne borgenärerne med majoritet af öfver hälften efter hufvudtalet
och minst tre fjerdedelar efter sitt fordringsbelopp biträda uppgörelsen, och
domstolen gillar den samma, är den för alla borgenärer och aktieinnehafvare
bindande.

Enligt den i Nord-Amerikas Förenta Stater gällande konkursrätt förekommer
icke någon tvångsförlikning i och för upphäfvande eller afböjande af konkurs,
men väl kan tillämpning af konkurs/öV/anmt^ undvikas genom ett utom rätta fattadt
beslut (“of superseding the bankrupt proceedings by arrangement11). Borgenärerne
i en konkurs kunna nemligen, vid det första konkurssammanträdet eller
ett särskildt härtill utsatt möte, med en majoritet af minst 3/4 efter fordringsbeloppet
besluta, att i konkursförfarandets ställe skall, under domstolens skydd,
träda en förvaltning uteslutande af borgenärerne sjelfve, och gäldenärens bo omhändertagas,
i stället för af en konkurssyssloman (assignee) af en utaf dem vald
förtroendeman (irustee), under ledning af ett uppsigtsråd. Efter hörande af gäldenären
och de borgenärer, som sådant åstunda, eger domstolen, om beslutet är
lagligen fattadt och finnes för borgenärerne i allmänhet (the general body) fördelaktigt,
bekräfta det samma; i annat fall fortsättes konkursförfarandet. I förra
fallet afhåller sig domstolen från hvarje inverkan på massans förvaltning och fördelning.

Då de förarbeten började, hvilka ledde till antagande af en för hela Tyska
riket gemensam konkursordning, förefunnos så väl på grund af den praxis, som
utbildat sig under tillämpningen af “das gemeine Recht“ som på grund af partikularlagstiftningar
i Tysklands olika delar flere slags rättsförfaranden (Moratorial-,
Akkord-, Ausgleichsverfahren, gerichtliche Nachlass- eller Erlass-, Borg eller
Stundungsverhandlungen), hvilka kunna sägas vara mer eller mindre analoga med
och i hufvudsakligen samma syfte införda, som nu ifrågasatta administration. Det
tyska handelsståndet önskade ock stadganden i sådan rigtning och hade å den
fjerde tyska handelsdagen (1868) antagit en härå syftande resolution. Uti det
förslag, som, utarbetadt genom preussiske justitieministerns försorg, år 1873 af
rikskansleren meddelades förbundsregeringarne, fans äfven, vid sidan af konkursförfarandet
(Gemeinschuldverfahren) upptaget ett “ Vergleichsverfahren sur Äbivendung
des Gemeinschuldverfahrensu. Enligt detta, skulle en gäldenär, hvilken utan
eget förvållande blifvit urståndsatt att fullgöra sina betalningar, kunna, innan konkursförfarande
beträffande hans egendom öppnats, för att afvända detta hos dom -

6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

stol begära öppnande af Vergleichsverfahren. Sådan ansökan skulle vara
åtföljd af eu, så vidt möjligt vore, fullständig förteckning på tillgångar och
skulder, upptagande de kände borgenärernes namn, stånd och boningsort, äfven
som de särskilda fordringarnes belopp och anledning med angifvande af fordringsbevisen,
en framställning af de orsaker, hvilka både vållat obeståndet, med uppgift
å tillgängliga bevismedel i detta hänseende, samt förklaring af minst 3/4, så
efter personantalet som fordringsbeloppen räknadt, af de borgenärer, livilkas rätt
af förlikningen berördes, att de till ett sådant förfarande lemnade sitt bifall.
Sedan domstolen, helst bland de uti dessa förklaringar förordade personer, utsett
två eller tre förtroendemän att iakttaga alla fordringsegares rätt; gäldenärenmed
biträde af desse upprättat ett fullständigt uppgörelseförslag, och förtroendemännen
afgifvit yttrande öfver, huru vida gäldenärens böcker vore öfversigtligt och rigtigt
förda, om den af honom aflemnade uppgift på tillgångar och skulder öfverensstämde
med hans räkenskapsböcker, huru, i fall af konkurs, förhållandet mellan
delnings- och skuldsummorna ansåges komma att blifva, och om skäl funnes till
att antaga, det gäldenären vore utan skuld ''till , sitt obestånd, så skulle domstolen
efter pröfning, huru vida föreskrifterna vore fullgjorda — i annat fall
skulle gäldenären genast förklaras i konkurstillstånd — utan appell besluta öppnande
af Vergleichsverfahren och inom en tid af högst fyra veckor medelst offentlig
kungörelse och kallelsebrefs jemte uppgörelseförslagets afsändande till hvar
och en i gäldenärens förteckning upptagen fordringsegare, hvars rätt berördes af
uppgörelsen, sammankalla fordringsegarne, hvarefter, och tills förfarandet förklarades
skola upphöra, gäldenären icke kunde i konkurs försättas eller de borgenärer,
hvilka icke egde förmånsrätt, få exekutiva åtgärder verkstälda. Efter det å
ofvan nämnda sammanträde förtroendemännen yttrat sig öfver ställningen samt
gäldenären aflagt uppteckningsed, samt ed, att han efter bästa vetande rigtigt
uppgifva orsakerna till sitt obestånd, skulle, derest icke uppskof beslutades, fordringsegarne
rösta öfver förslaget, till hvars antagande skulle erfordras, att det
af alla tillstädeskomne borgenärer bifölles. . Om dock minst 3/4 af borgenärerne,
efter så personantal som fordringsbelopp räknadt, bifölle det samma, egde gäldenären
rätt att fordra ny tid utsatt för företagande af ny omröstning, dervid
dock skulle erfordras enstämmighet. Berättigade att i sådan omröstning deltaga,
skulle de personer vara, som af gäldenären i hans uppteckning eller ett tillägg
dertill voro upptagna, efter sina der uppgifna fordringsbelopp, så vida de icke toge
i anspråk förmånsrätt. Innehafvare af vexlar eller andra indossabla papper och
de, som trädt in i ursprunglige fordringsegares rätt, måste, om gäldenären icke
erkände dem som sina borgenärer, framlägga sina fordrings- eller åtkomstbevis,
och domstolen skulle utan appell afgöra öfver deras rösträtt. En af borgenärerne
enhälligt antagen förlikning skulle af domstolen utan appell fastställas, så vida
lagens föreskrifter vore iakttagna eller en brist härutinnan blifvit afhulpen, och

Lag-Utskottets Utlåtande N:o ål.

7

skulle härigenom blifva för och mot alla i gäldenärens förteckning eller tillägg
dertill upptagne, icke med förmånsrätt i all eller viss egendom försedde borgenärer
— de månde hafva deltagit i uppgörelsen eller ej — så väl som mot gäldenären
förbindande. — Sedan emellertid det regeringarne delgifna förslaget till
konkursordning öfverlemnats till granskning af en utaf jurister och köpmän sammansatt
kommission, blef det sålunda föreslagna Vergleichsverfahren uteslutet ur
det konkursordningsförslag, som, ytterligare granskadt af Bundesrath, förelädes
tyska riksdagen under sessionen 1874—1875, och förekommer icke heller i den
till efterrättelse kungjorda allmänna konkursordningen.

I Österrike försvann uppgörelseförfarandet med den nya konkursordningen
(1868); och i motiven härför säges, att “det i nyare tid för köpmansståndet skapade
öfverenskommelseförfarandet undvek visserligen de beklagliga vidlyftigheter,
som vidlådde det gällande konkursförfarandet, och förde med hast till ett slut",
men att “de sista årens erfarenhet ovederläggligen bevisat, att denna “afvecklingens“
raska gång blott allt för ofta vunnits på den goda rättens bekostnad och följaktligen
köpts alldeles för dyrt".

Den franska lagen om fallissementer och bankrutter den 28 Maj 1838,
som endast gäller köpmän, har äfvenledes uteslutit hvarje rättsligt förfarande i
och för afvändande af konkurs. —

Af denna redogörelse framgår, att hvarken i Tyska riket, Frankrike eller
Österrike något rättsinstitut förekommer, som skulle motsvara den ifrågasatta “afvecklingen“;
och då vidare det ofvan omförmälda nordamerikanska förfarandet
endast kan inträda under pågående konkurs, är det egentligen endast till England,
man med något skäl kan hänvisa, då man i främmande lagstiftning söker stöd för att
nu i vårt land införa lagstadgad “afveckling under administration''1.

Men härvid ligger den anmärkning nära, att hvarken våra affärsförhållanden
äro jemförliga med Englands eller rättsliga åtgärder i allmänhet här i landet
förenade med de dryga kostnader och, i många fall, vidlyftigheter, som der göra
så önskvärdt att undvika deras anlitande.

Mot hela anordningen möta derjemte, enligt Utskottets tanke, ur principiel
synpunkt stora betänkligheter. Hvarje lagstiftning i förevarande afseende måste
— derest den skall hafva något ändamål — leda till ett genom andras beslut för
enskilde fordringsegare stadgadt hinder att medelst anlitande af vanliga exekutiva
åtgärder göra sin rätt gällande och till ett mot dem öfvadt rättsligt tvång att deltaga
uti eu af andra beslutad ”afveckling11, eller med ett ord: det är här fråga
om ett slags rättsligt förfarande, som, utan att heta konkurs och utan att i förhållande
till gäldenären så verka, dock, hvad fordringsegarne beträffar, skulle
medföra alla följder af en konkurs. I alla händelser borde väl denna “afveckling11
med alla sina i en mängd rättsförhållanden så ingripande följder icke kunna inträda
förr, än efter domstols pröfning af och bekräftelse å borgenärernes beslut.

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

Men härför erfordras ett rättsligt fastställande af fordringarne och fordrings*
egarnes å dem grundade rösträtt, hvilket åter till följd af den omgång och tidsutdrägt,
deraf skulle förorsakas, komme att i hög grad förminska värdet af hela
förfarandet.

Tvångsackordet har visserligen åberopats såsom exempel på, att den ena
fordringsegarens rätt gjorts beroende af de andras beslut, men härvid har förbisetts,
att i fråga om antagande af ackord förefinnas flere garantier och den domstolens
medverkan, hvilka det föreslagna administrationsförfarandet skulle komma att
sakna. Så sker pröfning af ackordsanbud icke förr än efter inställelsedagen, hvadan
ock rättens ombudsman kan vara förpligtad att dervid tillhandahålla “skriftlig
förteckning å alla röstberättigade borgenärer jemte det belopp af deras fordringar,
som vid ackordet i betraktande komma må“ ; så får den, hvars anmälda
fordran är bestridd, visserligen i omröstningen öfver ackordsanbudet deltaga, men,
om hans röst kan på utgången inverka, dömes först öfver jäfvet och bestämmes
sedan definitivt utgången af omröstningen, och så är det vidare i fråga om ackord
rätten, som, ändå att ackord ej bestridt är, under lagbundna förutsättningar
och former pröfvar det erbjudna ackordet.

Hvad det föreliggande förslagets detaljer beträffar, så torde den till tio
dagar från kungörelsens införande i allmänna tidningarne bestämda inställelsetid
för beslut om administration icke i vårt land kunna anses så tillräckligt tilltagen,
att ingen borgenär derigenom kan beröfvas sin obestridliga rätt att under vanliga
omständigheter hinna att sig vid sammanträdet infinna. Visserligen skulle,
såsom Utskottet, då denna fråga sistlidne riksdag förelåg, erinrade, vid större
fallissementer, som väcka mera allmänt uppseende, borgenärerne, derigenom uppmärksamgjorde
på saken, komma i tillfälle att vid det utlysta sammanträdet temligen
allmänt bevaka sin rätt; men vid mindre sådana skulle möjligen ett fåtal af
borgenärerne efter samråd med gäldenären kunna åstadkomma ett moratorium
på ett år, som för öfrige borgenärer kunde vara ofördelaktigt och för den allmänna
krediten skadligt; och i allmänhet synes, då ett hufvudvilkor föräta en “afveckling''1
skall kunna med fördel åvägabringas, är, att den samma kan komma till
stånd, utan allt för lång tidsutdrägt, mot en sådan “afvecklings" lagstadgande den
härvid erforderliga kallelsetidens längd utgöra ett väsentligt binder.

Vidare skulle, derest anmärkningar gjordes mot någon eller några fordringar,
hvarpå borgenär vid sammanträdet ville grunda sin talan, stora svårigheter
möta att bestämma, huru förfaras skulle för att få en sådan anmärkning pröfvad.
Lika litet som fullt vitsord i detta hänseende kan tillerkännas gäldenärens böcker,
lika olämpligt vore att åt öfrige borgenärer uppdraga en sådan pröfningsrätt, och
att hänskjuta tvisten till domstols bedömande, kan, till följd af den tidsförlust,
detta skulle förorsaka, icke ifrågasättas. Med rättvisa torde ej heller vara
förenligt att, såsom enligt förslaget skulle blifva förhållandet, äfven de borgenä -

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

rer, som för sin fordran egde panträtt, skulle kanske genom oprioriterade borgenärers
beslut blifva under möjligen ända till ett års tid förhindrade att ur panten
utfå sin fordran.

Då till det redan anförda kommer, att Utskottet, lika litet nu som tillförene,
finner lagstiftningens mellankomst uti förevarande hänseende vara af något
trängande behof påkallad, enär erfarenheten visat, att, der skäliga anledningar
till utredning af ett gäldbundet bo utan konkurs förefunnits, en sådan utredning,
kanske i de flesta fall, kunnat på den enskilda öfverenskommelsens väg åstadkommas,
får Utskottet vördsamt hemställa,

att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 13 Maj 1878.

På Utskottets vägnar:

H. O. v. Gegerfelt.

Reservationer:

af Herr Bibbing mot vissa delar af motiveringen; och

af Herr Samzelius. som för sin del förordade bifall till Grefve E. Sparres
vid frågans behandling under nästlidet års riksdag afgifna samt af Första Kammaren
utan votering godkända reservation, innefattande hemställan,

att Riksdagen måtte genom underdånig skrifvelse anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förlag till sådan förändring i eller tillägg till konkurslagen,
att det måtte medgifvas borgenärer att medelst förstärkt röstpluralitet
besluta om utredning af gäldbundet bo^genom administration.

Herr Lindgren har begärt få här antecknadt, att han efter undfången ledighet
varit från Riksdagen frånvarande, då detta ärende uti Utskottet afgjorts.

Bill. till Riksd. Prot. 1878. 7 Sami. 26 Häft.

2