Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41

Utlåtande 1868:LU41

16

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

munalgrund, så kunde man hafva skäl till det hopp, att detta Kongl. Maj:ts förslag
skulle af Lag-Utskottet tillstyrkas.

Detta hopp har dock blifvit sviket. Den Kongl. Propositionen har af Utskottets
majoritet blifvit afstyrkt på skäl, som jag anser öfverflödigt att granska, då
de nu framläggas till Riksdagens eget bepröfvande. Som jag dock icke tillhört
denna majoritet, får jag härmed reservera mig mot Utskottets förslag och vördsamt
hemställa,

att Riksdagen ville, med afslag å Utskottets förslag, bifalla
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i ämnet.

N:o 41.

Ank. till Riksd. Kansli den 30 April 1868 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 8 Kap. 2 § Kyrkolagen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till Lag-Utskottets behandling öfverlemnad
motion (N:o 287,) har Herr 0. Hedengren förmält, hurusom det väl
syntes vara föräldrars och målsmäns oafvisliga rättighet, icke allenast i och för sig
sjelf, utan äfven såsom en följd af Kongl. Förordningen den 20 September 1859
om socknebandets upphäfvande i afseende på sakramentets utdelande, att) låta bereda
sina barn till deras första nattvardsgång och konfirmera dem af den^Ordets
tjenare, för hvilken de hysa förtroende, men att i verkligheten visade sig, att detta
ofta förmenas dem genom ofördragsamme kyrkoherdars vägran att lemna för ändamålet
erforderliga betyg, hvarigenom personer, hvilka sökt annan prests biträde,
tvungits att för det vigtiga ändamålets vinnande, låta skrifva sina barn i de församlingar,
der de prester äro boende, åt hvilka de önska att för sagda ändamål
anförtro barnen; och har motionären af förenämnda anledning, och då det icke
kunde anses vara med billighet öfverensstämmande, att, sedan de medlemmar af

församlingarne,

17

Lag-Utskottets Utlåtande N:o ål.

församlingarne, hvilka äro konfirmerade, blifvit genom ofvanberörda Kongl. Förordning
befriade från det ofta hårdt tryckande socknebandet, deras barn fortfarande
deraf skola betungas, föreslagit, att Riksdagen måtte för sin del besluta en sådan
förändring af eller tillägg till Kyrkolagens 8 Kap. 2 §.

a) att det måtte tillåtas föräldrar och målsmän att för sina barns nattvardsundervisning
och konfirmation vända sig till den prest, för hvilken de hysa förtroende;
samt

b) att kyrkoherdarne eller de prester, hvilka innehafva pastoralvården inom de
församlingar, der barn äro skrifna, för hvilkas undervisning och konfirmation
annan prest anlitas, måtte förklaras skyldige, dels att lemna för ändamålet erforderliga
bevis, dels att, sedan detta ändamål vunnits, derom göra anteckning
i kyrkoböckerna.

Genom åberopade Kongl. Förordning af den 20 September 1859 är, med ändring
af 11 Kap. 11 § Kyrkolagen, visserligen undanröjdt det binder, som i nämnda
lagrum förefunnits för person tillhörande viss församling, att begå nattvarden
inom annan församling, eller för ändamålet söka annan prest, än den som i den
förra församlingen är anställd; men enär 8 Kap. 2 § samma lag, hvilken föreskrifver
huru förhållas skall, då någon första gången vill begå nattvarden, icke blifvit
upphäfd eller ändrad, synes från bestämmelsen i sagda Kongl. Förordning icke
kunna ledas den följd, att äfven den, som skall beredas till sin första nattvardsgång,
redan eger någon ovilkorlig rätt att, för sådan beredelse, vända sig till annan
prest än kyrkoherden i den församling, till hvilken han hörer.

De skäl. som föranledt socknebandets upphäfvande för dem, som redan blifvit
konfirmerade, synas dock ega samma och kanske än större giltighet i fråga om
den, som skall beredas att första gången begå nattvarden; och Utskottet anser således
en hvar, som önskar att undervisas och konfirmeras af annan prest än kyrkoherden
i den församling, till hvilken han hörer, böra vara dertill oförhindrad,
naturligtvis alltid under förutsättning att den prest, som härom anlitas, lernnar
sitt bifall, och att den, som står under annans målsmanskap, erhåller sin målsmans
samtycke; likasom ordningen synes fordra, att den ordinarie själasörjaren underrättas,
på det att denne, i fall något är att erinra, må kunna antingen hos målsmannen,
eller eljest å vederbörlig ort, anmäla de betänkligheter, som kunna förefinnas.

Hvad åter angår sednare delen af motionen eller mom. b, sa och då presterskapet
i intet fall lärer ega vägra meddelandet af ålders- och frejdebevis, när
sådant äskas; likasom vederbörande kyrkoherde måste anses pligtig att i kyrkoboken
anteckna allt, som rörer församlingens medlemmars religions-förhållanden, synas
några särskilda föreskrifter i dessa afseenden icke vara beliöfiiga.

Bih. till Biksd. Prot. 1868. 7 Sami. 22 Håft.

3

18

Lag-Vtskottets Utlåtande N:o 41.

Med hänsigt till hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet vördsamt hemställa,
att ifrågavarande motion må i så måtto bifallas,

att Riksdagen, för sin del, beslutar utfärdandet af en förordning,
hvarigenom, med ändring af 8 Kap. 2 § Kyrkolagen, stadgas:
att, om den som första gången skall gå till Herrans heliga
nattvard, vill låta sig dertill undervisas och beredas af annan
prest, än kyrkoherden i den församling, till hvilken han hörer,
sådant må vara honom tillåtet, der han med kyrkoherdens bevis
styrker, att denne blifvit derom underrättad, och målsman,
om sådan finnes, jemväl lemnar sitt samtycke.

Stockholm den 38 April 1868.

På Utskottets vägnar.

Eric Sparre.

af Herr Grefve Sparre.

ReservatioB:

STOCKHOLM, tryckt hos A. L. Norman 1868.

Tillägg till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41.

I

Tillägg till Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 41.

Reservation:

Grefve Sparre, Eric: Den mening Utskottet hyllar, finner jag så ofelbart
uttryckt i Kongl. Förordningen den 20 September 1859 om socknebandets upphäfvande,
att jag anser alldeles obehöflig! det af Utskottet föreslagna tillägg, som, om
det äfven af Riksdagen godkändes, men af ett kyrkomöte, hvars godkännande frågan
lärer underställas, möjligen afslogs, kunde gifva stöd åt den efter min uppfattning
alldeles origtiga tolkning, som velat anse berörda författning ej tillämplig i fråga
om dem som första gången begå Herrans nattvard. Författningens ordalydelse är
denna:

»att, om någon åstundan att, äfven vid annat tillfälle, än då nödfall inträffat,
låta sig skriftas och anamma Herrans nattvard i annan församling, än den, till
hvilken han hörer, eller att för ändamålet söka annan prest, än den, som i denna
församling är anställd, sådant må vara honom tillåtet, der han med sin själasörjares
bevis styrker, att han till sakramentets begående är, efter gällande lag, oförhindrad.»

Författningen skiljer således icke mellan dem, som första gången eller sedermera
begå nattvarden, och vid de förhandlingar, som föregingo antagandet af denna
författning, finnes icke någon skymt af antydan på en sådan skilnad.

Den af Utskottet åberopade 2 § i 8 Kap. Kyrkolagen åter stadgar:

»De, som första resan vilja gå till aflösning och Guds bord, eller nyligen äro
komne utur en församling, i en annan, eller eljest obekante, skola intet tillåtas
förrän de hos kyrkoherden sig angifvit, och han dem uti deras christendom förhört,
samt inhemtat kunskap och vittnesbörd om deras lefverne.»

Denna §, jemförd med Kongl. Förordningen den 20 September 1859, ger
således vid handen: att om den prest, hos hvilken eu person anmäler sig att första
gången begå nattvarden, vid det förhör pastor med honom anställer, finner honom
kunna lemnas tillträde till nådabordet, han eger rätt dertill. Något annat innehåller
icke Utskottets förslag, ty den underrättelse till kyrkoherden, hvarom förslaget
stadgar, erhåller ju denne, då man af honom begär det bevis, hvarom i Kongl.
Förordningen den 20 September 1859 stadgas. Ingen lag har hittills förbjudit mig
att låta mina barn undervisas af den, för hvilken jag hyser förtroende; men det

Bih. till Biksd. Prof. 1868. 7 Sami. 23 Haft. 1

2

Tillägg till Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 41.

vore möjligt, att Utskottets förslag kunde alstra föreställning om motsatsen, samt
gifva stöd åt en ogen prest, som ville förvägra mig denna obestridliga rätt.

Det i Utskottets förslag förekommande uttryck »med ändring af 8 Kap. 2 §
Kyrkolagen» synes mig också origtigt, då någon ändring i detta här ofvan anförda
lagrum icke göres.

Jag anser således motionen

icke böra till någon vidare åtgärd af Riksdagen föranleda.

Uti förestående reservation instämde Herr Holmberg.

Stockholm, 1868. Åssociations-Tryckeriet.