Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40

Utlåtande 1881:LU40

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40,

3

N:o 40.

Ank. till Riksd. Kansli den 19 Mars 1881, kl. 5 e. in.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion rörande ändring
i lagens stadgande om kronans rätt till danaarf.

Uti en från Andra Kammaren till Lag-Utskottet remitterad motion,
K:o 136, liar Herr P. Westman andragit, att »nästan vid hvarje riksmöte
framställningar gjordes dels från enskilde, dels från kommuner om att komma
i åtnjutande af arf efter sådana personer, hvilkas anförvandter vore okände
och hvilkas efterlemnade tillgångar af sådan ''anledning skulle tillfalla kronan
under benämningen »danaarf». Oftast inskränkte sig behållningen till en ren
obetydlighet och beredde staten ganska ringa, om ens någon fördel. Billighet,
om ej annat, syntes fordra, att den kommun, inom hvilken en sådan person
varit boende och hvilken, i händelse af behof, varit lagligen pligtig att
meddela honom och hans familj fattigunderstöd, borde komma i åtnjutande
af hvad en medlem utan kända arfvingar möjligen lemnade efter sig — en
rättighet, som redan tillkomme en del stadskommuner. Motionären föreslår
derföre »att Riksdagen, med upphäfvande af de lagstadganden, som berättiga
kronan till danaarf, ville för sin del besluta en författning af innehåll, att
sådant arf hädanefter må tillkomma den kommun, i hvilken den aflidne vid
dödstillfället egde hemortsrätt.»

Da någon dör utan att efter honom finnas anförvandter, som äro till
arf berättigade, tillfaller hans egendom kronan. Detta kallas danaarf.

Denna kronans rätt är gammal, och har kronan till vissa städer öfverlåtit
sin rätt till de inom dem fallande danaarf, vare sig i dess helhet eller
till hälften,

4

Lag-Utsliottets Utlåtande N:o 40.

Så är, eldigt upplysningar, som Utskottet sig förskaffat, rätt till danaarf
förunnad följande städer: Stockholm: till hälften enligt privilegierna den 10
Mars 1636, § 35, samt tills vidare till andra hälften för fattighusen
enligt Kong!, resolutionerna den 10 Juli 1660, § 9, och den 26 Juni 1750;
Göteborg till hälften enligt privilegierna den 4 Juni 1621, §24, och till andra
hälften enligt Kongl. konfirmationen den 24 Maj 1716, § 8; Norrköping enligt
Kong!, resolutionen den 2 Juli 1777; Karlskrona enligt Kongl. Maj:ts dom
den 11 September 1822; Kristianstad enligt Kongl. resolutionen den 1 September
1664, § 3, Kongl. konfirmationen den 15 April 1676 och Kongl.
brefvet den 4 September 1780; Landskrona till hälften enligt privilegierna
den 14 Mars 1663, § 35; Vesterås enligt Kongl. resolutionen den 29 Oktober
1664, § 19, samt Sigtuna enligt Kongl. resolutionen den 24 December
1652. Dessutom hafva, i senare tider, på grund af Konungs och representations
gemensamma beslut, danaarf ej sällan blifvit efterskänkta till förmån för efterlefvande
maka eller nära slägtingar till den döde, till den kommun, hvarinom
han vid dödsfallet var bosatt, eller till någon välgörande anstalt i orten o. s. v.

Danaarf, som förut influtit till jemförelsevis mindre betydliga belopp,
hafva från och med år 1870, då noggrannare kontroll började att hallas öfver
sådana, ingått till ganska stora summor. Under de 32 åren 1821 1852
upptagas i kapitalräkningarne till rikshufvudböckerna danaarfsmedel till belopp
af 18,074 rdr 10 sk. 9 rst. banko, och enligt riksdagshandlingarne utgjorde
de under samma tid efterskänkta danaarfsmedel 9,708 rdr 42 sk. 2V2 rst.
banko. För åren 1853—1869, under hvilka Statskontorets räkenskaper icke
äro så förda, att upplysningar i ämnet kunna ur dem hemtas, uppgå de uti
Kammarkollegii advokatfiskalskontors aktoratshandlingar upptagna danaarfsmedel
till ett belopp af 12,798 kronor 68 öre, och enligt riksdagshandlingarne
hafva under samma tid danaarfsmedel blifvit efterskänkta till ett belopp
af 33,843 kronor 16 öre. Under åren 1870—1880 hafva, enligt uppgifter
från Kammarkollegii advokatfiskalskontor, danaarfsmedlen uppgått till
116,956 kronor 4 öre, hvaraf blifvit efterskänkte 50,835 kronor 57 öre.

Då vid 1859—1860 års riksdag förslag framstäldes, att danaarfsmedel
måtte tillfalla de fattige i den församling, der den aflidne personen, efter
hvilken arf fallit, vid dödsfallet haft sitt rätta hemvist, sade Utskottet sig
icke kunna understödja detta förslag, hvilket innebure ett fullkomligt upphäfvande
af begreppet danaarf, sådant det i vår lagstiftning af ålder förekomme.
Statens rätt till dessa slags arf vore dock icke endast traditionel:
den hade äfven en förnuftsenlig grund. Det vore staten, som gifvit arflåtaren
hägn och skydd — som betryggat hans borgerliga existens; och detta torde
betyda mera, än den tillfälliga omständighet, att han, kanske endast sedan
någon kortare tid, vid dödsfallet bott i den ena eller andra kommunen. Såsom

Log-Utskottets Utlåtande N:o 40. 5

än mera tillfälligt borde väl det betraktas, om den efterlemnade egendomen
just inom samma kommun blifvit samlad. — — Icke heller kunde Rikets Ständer
anses hafva såsom allmän regel antagit att alltid efterskänka danaarf till
förmån för kommunerna. Fall kunde inträffa — och hade väl icke heller dittills
varit sällsynta — då bevekande skäl talade för dessa medels disposition åt
helt annat håll, t. ex. åt efterlefvande maka, hvilken ej enligt lag voie
arfvinge, eller åt arfvinge, som försummat att i laga tid bevaka sin rätt. —■
Genom förslaget beröfvades likväl Rikets Ständer denna för hvart särskildt
fall önskvärda pröfningsrätt, och då således en förändring af ifrågavarande
lagstiftning i den angifna syftningen syntes vara hvarken nödig eller nyttig,
afstyrktes förslaget. Utskottets hemställan bifölls af samtliga riksstånden.

Utskottet, som fortfarande anser, att staten står närmare att taga
danaarf, än kommunerna, samt att Riksdagen icke bör, genom bifall till före
liggande förslag, i danaarfsfrågor beröfva sig den pröfningsrätt i hvaije säiskildt
fall, Riksdagen hittills utöfvat, och hvarvid ej sällan den dödes efterlefvande
maka eller arfvingar blifvit återinsatte i den rätt till qvarlåtenskapen,
de försuttit, eller danaarfsmedlen öfverlemnats åt något välgörande ändamål
i orten — dispositioner, dem kommunerna, derest danaarfsrätten pa dem öfverlätes,
skulle vara antagligen icke hugade och säkerligen icke berättigade att
efterlikna, hemställer,

att motionen icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 19 Mars 1881.

På Lag-Utskottets vägnar:
G. LAGERSTRÅLE.