Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40

Utlåtande 1870:LU40

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

N:o 40.

Ank. till Riksd. Kansli d. 26 April 1870, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af föreskrifterna
i 21 Kapitlet Rättegångs-balken, angående gäldande af rättegångskostnad.

Såsom allmän regel i afseende å gäldande af rättegångskostnaden i Underrätt
och i Hofrätt stadgar § 3 i nämnda kapitel och Bajk: “Den saken tappar,

gälde sin vederdeloman det allt åter, som han trängd varit derå kosta.” Härifrån
göres i samma § följande undantag: ”Finnes någon sak hafva varit så mörk och
tvifvelaktig, att man till rättegång skälig orsak haft; eller häfver man sin vederpart
på edgång kommit; känne då hvar sin kostnad sjelf;» hvarjemte nästföljande
§, sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 18 April 1849, stadgar: »Häfver

man Underrätts dom för sig, men tappar i Hofrätt; då bör kostnaden å båda sidor
mot hvarannan qvittas, der domaren ej finner de omständigheter i något mål vara,
att endera ändå rättegångskostnaden gälda bör. Äro i saken åtskilliga käromål,
och vinna eller tappa parterna deri ömsom; da stande ock hvar sin skada, “ Beträffande
rättegångskostnaden hos Kongl, Maj::t i der fullföljda mål finnes särskildt
stadgadt i 30 Kapitlet 16 § Rättegångs-balken, der det heter: “Gillar Konungen

Hofrättens dom; gälde den, som Konungen sökte, sin vederpart kostnad och skada."

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 69, har Herr P. Ungman
anmärkt, hurusom stadgandet i förra delen 4 § i 21 Kapitlet Rättegångs-balken stode
i strid med den allmänna föreskriften i 3 § af samma kapitel, samt, att enligt
vanlig tillämpning af förstnämnda stadgande så väl i Hofrätterna som hos Kongl.
Maj:t, en i underrätt tappande part, som sin sak sedermera hos Hofrätten vunne,
icke tillerkändes någon ersättning för rättegångskostnaden vid underrätten; hvilket
förfaringssätt motionären icke kunde erkänna såsom rättvist; hemställande motionären
derföre: “det Riksdagen beslutar den ändring uti 21 Kapitlet Rättegångs-balken,

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

att den saken slutligen tappar skall gälda sin vederparts alla rättegångs- och andra
kostnader, utan afseende å huru målet blifvit afdömdt i underrätt.1''

Lag-Utskottet, som efter erhållen remiss har att häröfver yttra sig, får dervid
erinra, att stadgandena i 3 och 4 §§ ingalunda, såsom motionären förmält, stå
i strid med hvarandra. Den sednare § innefattar endast ett undantag från den i
§ 3 stadgade allmänna regel. Detta undantag, liksom den i 3 § jemväl förekommande
undantagsbestämmelse, saknar icke giltig grund. Ofta inträffa nemligen fall,
der den vid underrätten tappande kan hafva egt skälig anledning att icke utan
rättegång gifva sin sak förlorad, och der utgången icke af honom kunnat förutses.
Rättegången kan i flera fall hafva varit parternas enda utväg att få utredt ett inveckladt
rättsförhållande dem emellan. Stundom kan det ock vara den vid underrätten
tappandes fel, att ej förr än i Hofrätten den utredning af saken erhålles,
hvarigenom han der blir den vinnande. Billigheten fordrar derföre att i sådana
fall en hvar af parterna vidkännes sin kostnad å saken, der ej särskilda omständigheter
föranleda dertill att den ene bör gälda äfven den andres kostnader,
hvilket lagen lemnar domaren öppet att pröfva. Mot stadgandet att hvar skall
stånda sin skada, då parterna i en sak, som innehåller åtskilliga käromål, ömsom
vunnit och tappat, har motionären ej riktat någon anmärkning, och lämpligheten
af detta stadgande torde ej heller kunna ifrågasättas.

På grund af hvad nu blifvit anfördt får Utskottet tillstyrka,

att ifrågavarande motion ej må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 25 April 1870.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.