Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40

Utlåtande 1867:LU40

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

att hvad 29 punkten i Ridderskapet och Adelns privilegier
den 16 Oktober 1723 i strid med ofvan beslutade lagförändring
angående giftomannarätt stadga, varder upphäfdt.
Härtill erfordras, enligt nämnda § i Regeringsformen, äfven Ridderskapet
och Adelns samtycke. Men Utskottet har föreställt sig, att, derest Riksdagen
gillar hvad af Utskottet nu blifvit föreslaget, och Kongl. Maj:t dertill lemna!1
sitt bifall, så skulle, om än icke innan nästa Riksdag Ridderskapet och Adeln lemnat
sitt samtycke till den ifrågavarande förändringen, i hvad den Ridderskapet och Adeln
rörer, förordning i ämnet likväl kunna och böra utfärdas till efterrättelse för
öfriga Svenska medborgare; och Utskottet hemställer alltså,

att underdånig framställning derom till Kongl. Maj:t måtte
af Riksdagen göras.

Stockholm den 12 Februari 1867.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

N:o 40,

Ank. till Riksd. Kansli d. 1 Mars 1867, kl. 6 e. m,

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande
af förbudet mot gemensamma andaktsöfning ar utan
prests ledning ä tid, då allmän gudstjenst hålles.

Uti eu inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 211) som blifvit till Lagutskottet
öfverlemnad, har Herr C. Graf ström anfört, hurusom den, vid konventikelplakatets
upphäfvande genom Kongl. Förordningen den 26 Oktober 1858,
uti tillåtelsen att utan ledning af prest hålla gemensamma andaktsöfningar gjorda
inskränkning, att sådana icke finge ”ega rum å tid, då allmän gudstjent i församlingen
förrättas”, ledt dertill, att redlige medborgare, som icke vetat sig begå

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o do.

ett brott genom sammankommande å en söndagseftermiddag till andaktsöfningar,
fått plikta derför med böter eller fängelse; Och då det icke, efter motionärens
förmenande, kunde annat än leda till förakt för lagen att, på samma gång det
vore, om icke i lagen, åtminstone i tillämpningen, lemnadt en hvar fritt att på
hvad sätt som helst använda den tid, då allmän gudstjenst förrättades, samma
tids begagnande till förstberörda ändamål deremot betraktades såsom samhällsvådligt
och brottsligt, har motionären föreslagit, att förbudet mot sammankommande
till gemensamma andaktsöfningar utan prests ledning å de tider, då gudstjenst
hålles, måtte upphäfvas.

Ofvanberörda Kongl. Förordning innehåller följande:

”Medlemmar af den Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment att sammankomma
till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande presterskaps
omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst ej, utan särskilt tillstånd,
ega rum å tid, då allmän gudstjenst i församlingen förrättas. Ej eller må
vid religionsöfning, som ej är att hänföra till enskild husandakt, tillträde vägras
församlingens presterskap, medlem af deras kyrkoråd eller den offentliga myndigheten
i orten, hvilken sistnämnda myndighet, i händelse af inträffad olaglighet
eller oordning, eger att, der så nödigt anses, sammankomsten upplösa.
Uppträder någon, som ej är prest eller enligt kyrkolagen berättigad att offentligen
predika, vid dylik sammankomst såsom lärare med andliga föredrag, som
anses leda till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna
gudstjensten eller eljest till undergräfvande af religionens helgd, ankomme på
kyrkorådet att honom förbjuda att i berörda egenskap inom församlingen vidare
uppträda.

Hvar som föranstaltar så beskaffad sammankomst, hvarom nu sagdt är, å
tid, då den ej hållas må, eller å sådan tid dertill upplåter hus eller underlåter
att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds förbud mot utöfvande af lärareverksamhet,
höte från och med femtio till och med trehundra Riksdaler Riksmynt,
till tväskiftes emellan åklagaren och församlingens fattige. Saknar den bötfällde
tillgång till böterna, skola de förvandlas till fängelse efter samma grunder, som
gälla för förvandling af böter enligt Utsöknings-balken.”

Utskottet har efter inhemtad kännedom om den erfarenhet, som tillämpningen
af denna författning i nu ifrågavarande hänseende lemnat, kommit till den
öfvertygelse, att motionärens framställning är synnerligen behjertansvärd, Det
omförmälda förbudet mot hållande af gemensamma andaktsöfningar, utan ledning
af prest, å tid då allmän gudstjenst hålles, var visserligen icke endast en gärd
åt den varsamhet, hvarmed man ansåg sig böra gå till väga vid öfvergången
från den mindre toleranta lagstiftning, i hvilken åren 1858 och 1860 medförde
vigtiga och högt påkallade förändringar; ty erfarenheten hade gifvit vid handen,
att åtskillige ledare .jif de separatistiska rörelserna icke dragit i betänkande att

8

Lag-Utskottets Vflätande N:o 40.

trotsa gällande ordning medelst att ända invid dörrarne af den kyrka, i hvilken
församlingen förrättade sin gudstjenst, föranstalta sammankomster, Indika för
den förra voro störande och icke kunde undgå att väcka förargelse. Men om
än det ifrågavarande förbudet må anses egnadt att skydda mot dylika tilltag,
så torde detsamma deremot, i sin stränghet tillämpad!,, icke befinnas öfverensstämma
med den fördragsamhet, som vunnit ett uttryck i Kongl. Förordningen
om främmande religionsbekännare och deras religionsöfning den 23 Oktober 1860,
enligt hvilken kristna trosbekännare, af hvilken annan lära som helst än den
rena evangeliska, ega att förena sig i församling och hafva rätt till offentlig
religionsöfning i egna bönehus å tid, som de fritt välja, under det allmänna vilkoret
att sådant sker inom de af lag och sedlighet bestämda gränser. Förordningen
föreskrifver väl, att en ansökan om tillstånd att ingå sådan förening
skall hos Konungen göras: men om det förra vilkorets öfverträdande icke klätt
befara, lärer väl afslag å sådan ansökan icke ifrågakomma. F,medlertid befinner
sig inom landet en sekt, de s. k. baptisterna, den talrikaste bland alla,
hvilken icke vill formligen utträda ur Svenska kyrkan och bilda egen församling.
Denna sekt kan - såväl som öfriga independenter, Indika icke göra mera buller af
sig än de s. k. tillåtna religionssamfunden — i de större städer, der både ottesång,
högmessa och aftonsång i de allmänna kyrkorna ega rum, svårligen få tillfälle
att gemensamt förrätta sin andakt, så länge det är förbjudet att sammankomma
till andaktsöfningar å tid, då allmän gudstjenst i församlingen hålles. Sådant
får dock, kan man invända, enligt författningen ske efter ”särskildt tillstånd.”
Men utom det att i åliggandet att för hvarje särskildt tillfälle utverka tillstånd
att sammankomma till utöfvande af sin andakt, ligger ett tvång, som synes icke
val öfverensstämma med de grundsatser, den till tiden sednare lagstiftningen angående
religionsfrihet upptagit, och som derför blir desto mera förhatligt, bör
ock tagas i betraktande, att en dylik sammankomst stundom icke torde vara
beramad så tidigt, att vederbörandes tillstånd kan hinna utverkas, hvilket dock,
enligt sammanhanget i författningen, synes böra ske för hvarje särskildt tillfälle.
Hvad landsbygden beträffar kan denna svårighet jemväl för den rena evangeliska
lärans egna bekännare till och med vara oöfvervinnelig, enär för oväder
och under vissa årstider det från somliga trakter kan blifva omöjligt såväl att
samlas till den allmänna gudstjensten som att meddela sig med de vederbörande,
ad hvilka den omförmälda tillåtelsen skall utfärdas, än mer att erhålla en prest
till ledning vid den gemensamma andaktsöfningen, för hvilken, till följd af behof
och sed, befolkningen hyser eu benägenhet, som ingalunda torde böra motverkas.

Utskottet anser nu anförda omständigheter tillräckligt tala för behöfligheten
åt en ändring i den ifrågavarande författningen, dervid dock Utskottet medgifver
angelägenheten deraf, att afvärjandet af de missbruk, stadgaudet haft för afsigt

att

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

att förekomma, icke lemnas ur sigte. Detta dubbla ändamål har Utskottet trott
kunna vinnas genom borttagande af bestämmelsen, att sammankomster till gemensamma
andaktsöfningar utan vederbörande presterskaps omedelbara ledning icke
må ”utan särskildt tillstånd ega rum å tid, då allmän gudstjenst i församlingen
hålles”, och införande i dess ställe af det stadgande, att sådan sammankomst ej
får hållas så nära stället för den allmänna gudstjensten, att den sednare eller
ordningen vid densamma störes; såsom följd hvaraf den i författningens sednare
del fastställda ansvarspåföljd för föranstaltande af så beskaffad sammankomst och
för upplåtande af hus dertill bör utgå, och öfverträdelse af det nya stadgandet
falla under ansvarsbestämmelsen i 11 Kap. 2 § Strafflagen.

Vid den ändring af gällande bestämmelser i ämnet, som sålunda skulle
ega rum och som icke lärer kunna ske på annat sätt än genom att, med upphäfvande
af Kongl. Förordningen den 26 Oktober 1858, utfärda en annan i dess
ställe, hvilken således får sednare datum än nya strafflagen, synes, med afseende
på innehållet af 8 § i den s. k. Promulgations-lagen den 14 Mars 1864, hvilken
§ väl i fråga om förvandling af vitesböter, som enligt äldre författning ådömas,
hänvisar till den i 2 Kap. 11 § Strafflagen för vissa böters förvandling angifna
grund, men om hvars tillämpning tvekan kunde uppstå, då fråga blir om förvandling
af likartade böter, ådömda enligt en författning af yngre datum än
Strafflagen, om denna författning bibehölle samma hänvisning som 1858 års förordning
till hvad Utsöknings-balken angående böters förvandling stadgar, sistnämnda
hänvisning böra utgå.

Utskottet hemställer således vördsamligen, att den väckta motionen så till
vida måtte bifallas, att

Riksdagen för sin del beslutar en författning, hvarigenom,
med ändring af Kongl. Förordningen angående särskilda sammankomster
för andaktsöfning den 26 Oktober 1858, stadgas
som följer:

”Medlemmar af Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment
att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande
presterskaps omedelbara ledning; dock må sådan
sammankomst å tid, då allmän gudstjenst i församlingen förrättas,
ej ega rum så nära det ställe, der gudstjensten hålles,
att denna eller ordningen dervid störes. Ej eller må vid
religionsöfning, som ej är att hänföra till enskild husandakt,
tillträde vägras församlingens presterskap, medlem af dess
kyrkoråd eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken
sistnämnda myndighet, i händelse af inträffad olaglighet eller
oordning, eger att, der så nödigt anses, sammankomsten upplösa.
Uppträder någon, som ej är prest eller enligt kyrko Biii.

till Biksd. Prot. 1867. 7 Sami. 6 Häft. 2

10 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40,

lagen berättigad att offentligen predika, vid dylik sammankomst
såsom lärare med andliga föredrag, som anses leda
till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna
gudstjensten eller eljest till undergräfvande af religionens
helgd, ankomme på kyrkorådet att honom förbjuda att
i berörda egenskap inom församlingen vidare uppträda.

Hvar som underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds
förbud mot utöfvande af lärareverksamhet, böte från och
med femtio till och med trehundra Riksdaler till tväskiftes emellan
åklagaren och församlingens fattiga.

Stockholm den 11 Februari 1867.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservation:

af Herr Beckman: Enär till god kyrklig ordning hörer, att ifrågavarande
sammankomster för andaktsöfning icke af församlingens medlemmar hållas på de
tider, då offentlig gudstjenst i församlingen förrättas, och att undantag från denna
regel få ega rum endast då aflägsenhet från kyrkan eller annan skälig orsak sådant
undantag föranleder, men denna grundsats i den af Utskottet beslutade förändring
icke synes tillräckligt afsedd, så bär jag för min del icke kunnat samma förändring
biträda annorlunda, än såsom ett, i jemförelse med det af motionären föreslagna,
mera antagligt alternativ; hvaremot jag för min del ansett den ifrågavarande
punkten af förordningen böra förändras till följande lydelse:

Dock må sådan sammankomst å tid, då allmän gudstjenst i
församlingen förrättas, icke ega rum, med mindre aflägsenhet
från kyrkan eller annan skälig orsak sådant föranleder.