Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39

Utlåtande 1880:Lu39

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

IV:o 39.

Ankom till Biksd. Kansli den 19 April 1880, kl. 6 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande
af dier ändring i förordningen den 29 Juni
1866, angående dispositionsrätten öfver skogen å sädana
skattehemman, som uppkomma af nybyggen, hvilka hädanefter
från kronan upplåtas, rn. m.

Enligt förordningen den 29 Juni 1866 eger å skattehemman,
som uppkommit vare sig af nybygge, hvilket efter nämnda tid från
kronan upplåtits, eller af redan upplåtet nybygge, för hvilket föreskrifna
byggnads- och odlingsskyldigheter icke blifvit inom behörig tid fullgjorda,
hemmansinnehafvaren ej anna^i rätt öfver hemmanets skog, än att han
derifrån må, dels utan utsyning, till husbehof hemta nödigt virke och
bränsle och dels, efter utsyning och stämpling af vederbörande skogstjenstemän,
fritt taga eller försälja hvad derutöfver kan, med bevarande
för framtiden af skogens bestånd, årligen afverkas, och annorledes må
ej heller för uppodling till åker och äng skog å hemmanet fällas, med
mindre särskildt tillstånd dertill erhållits af Konungens Befallningshafvande
(§§ 1, 2). Vill egare af sådant skattehemman, hvarom ofvan sägs,
för skogsmarks uppodling till åker eller äng, å hemmanet, utöfver husbehofvet
och det utsynade årshygget, fälla skog, skall han derom göra
ansökning hos Konungens Befallningshafvande med bifogande af två trovärdige
mäns intyg om odlingsmarkens läge, storlek, beskaffenhet, tjenlighet
för odling samt om den tid, som för odlingens fullbordande erfordras,
och eger Konungens Befallningshafvande, der ytterligare besigtning
anses nödig, låta sådan på sökandens bekostnad af vederbörande

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

kronobetjent verkställas. Finner Konungens Befallningshafvande skäl att
ansökningen bifalla, skall Konungens Befallningshafvande vid lämpligt
vite förelägga sökanden viss tid för odlingens fullbordande, och må derefter
den å marken växande skog, sedan den blifvit vederbörligen utstämplad,
af hemmansegaren fritt fällas och användas (§ 5). Enahanda
bestämmelser skola ock enligt Kongl. skrifvelsen till Kammarkollegium
af samma dag gälla för enskild egare af sådan öfverloppsmark i Stora
Kopparbergs och de norrländska länen, hvilken antingen blifvit med vissa
hemman förenad utan skatteköpeskilling, men med tillökning i hemmanens
mantal och ränta, eller ock belagd med skogsränta och åt den
högstbjudande under eganderätt försåld.

Under anförande att 1866 års omförmälda förordning och isynnerhet
dess 5 § insvept den norrländske odlaren i en tvångströja, som, om
den varit påklädd forntidens odlare, skulle hafva verkat derhän, att
knappt något norrlandsjordbruk nu funnits, och under åberopande af
de för framställningen tillämpliga skäl, som uti en vid 1878 års riksdag
i ämnet afgifven motion vore uttalade, har Herr N. Boström, med hvilken
Herrar A. Bäckström, Joll. Mörtsell och H. F. Bergström instämt,
uti en inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 118, hvilken blifvit
till Lag-Utskottet remitterad, hemstält, »att Riksdagen ville i underdånig
skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:ts nådiga förordning
af den 29 Juni 1866 rörande dispositionsrätt till skog å sådana skattehemman,
som efter den tiden af nybyggen uppkomma, måtte upphäfvas,
eller åtminstone så förändras, att dess 5 § upphör att vara gällande».

Uti den af motionärerne åberopade, vid 1878 års riksdag afgifna
motion anfördes hufvudsakligen, att grunden för stadgandet i § 5 af
1866 års förordning torde varit, att man velat förekomma, det från
ifrågavarande hemman skog uthögges och försåldes under förebärande
af odling, hvilket dock icke gerna kunde ske, enär å sådan mark, som
vore tjenlig till åker och ängs odling, icke mycket saluvirke växte, åtminstone
icke något sådant, som tålde en längre transport, men att
detta stadgande till följd af de många omständigheter, som vid ansökning
om rätt att fälla skog vore att iakttaga, samt de med ansökningen
förenade kostnader, verkade såsom ett absolut förbud, förhindrande odling
och dermed delning af hemmanet till uppehälle åt nya familjer;
samt att, hvad anginge de delar af Norrbottens län, som icke hörde till
Lappmarken, då den s. k. Norrbottenslagen af den 29 September 1874
fullkomligt skyddade från all utödning af ungskogen till afsalu, så väl
berörda förordning som Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse till Kammarkollegium
af samma datum i hvad den rörde användande af skogen

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30.

å sådana skogslägenheter, som försålts under full eganderätt mot skogsränta,
borde upphöra att vara gällande för ofvan nämnda delar af
Norrbottens län, hvarföre hemstäldes, det Riksdagen ville uti underdånig
skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:ts nådiga förordning
af den 29 Juni 1866 rörande dispositionsrätt till skogen å sådana skattehemman,
som efter den tiden af nybyggen uppkomme, måtte derhän
förändras, att § 5 upphäfdes och i följd deraf i öfriga delar omarbetades;
att för de delar af Norrbottens län, der den s. k. Norrbottenslagen
af den 29 September 1874 vore gällande, ofvan berörda 1866 års nådiga
förordning i sin helhet upphörde att gälla; samt att Kongl. skrifvelsen
af samma år och dato till Kongl. Kammarkollegium, i hvad den rörde
dispositionsrätten till skogen å sådana skogslotter, som till full eganderätt
åt enskilda af kronan försålts, mot skogsränta, måtte för samma
delar af Norrbottens län, der berörda Norrbottenslag gälde, icke vidare
vara tillämplig.

Denna motion blef af Utskottet afstyrkt och af Kamrarne afslagen,
af Första Kammaren utan öfverläggning eller votering samt af Andra
Kammaren med 89 ja mot 30 nej.

I afseende å förordningens tillkomst anser sig Utskottet böra meddela
följande. I underdånig skrifvelse den 30 November 1863 yttrade
Rikets Ständer med afseende å medlen att förekomma den öfverklagade
förödelsen af skogarne i riket, bland annat, att Rikets Ständer icke
önskade något reglementerande för hushållningen med de enskilda skogarne,
men, hvad särskildt anginge rikets norra landskap, der faran af
skogarnes förödelse vore störst och, enligt gällande författningar, betydliga
delar af kronans skogar nästan dagligen öfverginge på enskildes
händer för att, efter hvad erfarenheten gåfve vid handen, i de flesta
fall jemnas med jorden, dock ansåge, att kronan icke längre borde sålunda
släppa ifrån sig denna för staten nödvändiga egendom, utan att
kraftiga åtgärder ofördröjligen borde vidtagas till densammas bevarande
för det allmänna, hvarföre Rikets Ständer i underdånighet hemstälde
om åtskilliga åtgärder i, sådant syfte. Med anledning af denna Rikets
Ständers skrifvelse afläts till 1865—1866 års Riksdag en Kongl. proposition
af innehåll, bland annat, att Kongl. Maj:t, med afseende å de af
Rikets Ständer anmärkta förhållanden, ansett nödigt, att kronan på något
sätt förbehölle sig rättigheten att deltaga i vården om den växande
skogen i rikets vidsträckta nordliga trakter, hvarvid dock icke kunnat
ifrågakomma någon inskränkning i den dispositionsrätt, som enligt gällande
författningar tillkomme, vare sig egare af redan befintliga skattehemman
i afseende å dertill hörande skog, eller innehafvare af redan

13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

lagligen anlagda nybyggen, i afseende å den skog, som genom framdeles
skeende afvittring kunde dem tillfalla. Men deremot hade Kongl. Maj:t
icke funnit någon betänklighet möta för att i fråga om nybyggen, hvilkas
anläggande ännu icke blifvit af vederbörande myndighet medgifvet,
eller sådana äldre nybyggen, för hvilka föreskrifna odlings- och byggnadsskyldigheter
icke inom behörig tid blifvit i enlighet med gällande
författningar verkstälda, och öfver hvilka kronans dispositionsrätt i följd
häraf måste anses vara återstäld, bestämmelser meddelades, hvarigenom
innehafvare af dylika nybyggen, äfven sedan desamma efter fullgjorda
odlings- och byggnadsskyldigheter i öfrigt iklädt sig natur af skattehemman,
underkastades den inskränkning i rättigheten till skogens begagnande,
som med hänsigt till det allmännas intresse kunde anses erforderlig.
Då emellertid genom berörda bestämmelser, hvarmed Kong],
Maj:t icke åsyftat att på något sätt förhindra sådana nybyggesanläggningar,
som hade till verkligt ändamål, icke skogens afverkande, utan
landets varaktiga uppodling, skulle föranledas uppkomsten af ett nytt
slag skattehemman med särskilda förpligtelser och skyldigheter, hade
Kongl. Maj:t ansett sig icke böra utan Rikets Ständers hörande i detta
ämne förordna, hvarföre Kongl. Maj:t föreslog Rikets Ständers antagande
af de bestämmelser, som, af Rikets Ständer gillade, sedermera genom
ofvan omförmälda förordning och Kongl. skrifvelse den 29 Juni 1866
blifvit till efterrättelse kungjorda.

Då Utskottet anser de skäl, som föranledde förordningens antagande,
fortfarande ega giltighet, kan Utskottet icke förorda bifall till nu i
ämnet väckta förslag om förordningens upphäfvande i dess helhet; och
då de band, som vid tillämpningen af förordningens 5 § lagts på uppodlingen
af de hemman, hvilka äro underkastade dess stadganden, väl
varit för odling hinderliga, men enligt Utskottets åsigt torde kunna
väsentligen lossas genom på administrativ väg meddelade bestämmelser,
får Utskottet hemställa,

att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 19 April 1880.

På Lag-Utskottets vägnar:

G. LAGERSTRÅLE.

Bill. till Rilcsd. Prot. 1880. 7 Sami. 23 Häft.

3