Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38

Utlåtande 1880:Lu38

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

7

ISzo 38.

Ank. till Kiksd. Kansli den 19 April 1880, kl. 6 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om antagande
af en författning rörande gäldandet af sådan ersättning,
som omförmäles i 13 kapitlet Skiftesstadgan.

Från Första Kammaren har Lag-Utskottet till handläggning fått
emottaga en af Herr G. Asplund väckt motion, N:o 18, om antagande af
en författning rörande gäldandet af sådan ersättning, som omförmäles i
13 kapitlet skiftesstadgan.

Motionären erinrar först, hurusom, när vid laga skifte en delegare
nödgas utflytta eller afstå odlad jord mot ouppodlad, bättre häfdad mot
sämre häfdad eller skogbevuxen mark mot mindre skogbeväxt, honom
tillägges, jemlikt 13 kap. skiftesstadgan, viss ersättning, att gäldas af
den eller de delegare, åt hvilka sålunda på hans bekostnad beredes en
fördel. 1 motionärens tanke kunde väl då ingenting vara mera berättigadt,
än den förstnämndes anspråk att ega full trygghet för utbekommande
af denna ersättning, som vore afsedd att utjemna skilnaden i
värde emellan den lott, han genom skiftet tvingades att afstå, och den,
han genom skiftet finge i utbyte. Det lede icke heller tvifvel, att lagstiftaren,
när han genom skiftesstadgan påbjöd ett så beskaffadt tvunget
egobyte, oftast påkallande en sådan mellangift, som nyssnämnda ersättning
i sjelfva verket utgjorde, ansett det ligga så i sakens natur, att
denna ersättning skulle under alla förhållanden utgå ur den ersättningsskyldiges
nya egolott, att derom icke erfordrades annan och tydligare
bestämmelse, än skiftesstadgans föreskrift om ersättningens gäldande.
Också hade, enligt hvad motionären trodde sig veta, under lång tid en
sådan tolkning gjort sig allmänt gällande, lika som den ännu i många
fäll torde fortfara att göra. Men på senare tider hade skiljaktiga meningar
yppats i fråga derom, dels huruvida ersättning af omförmälda
beskaffenhet fortfore att vidlåda den ersättningsskyldiges jord, äfven
sedan den efter skiftet blifvit försåld, dels ock huruvida ersättningen

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

borde utgå med förmånsrätt framför annan gäld. Dessa frågor hade
någon gång blifvit efter rättegång afgjorda till nackdel för den till ersättningen
berättigade. Den förhöjning i värde, som, på hans bekostnad,
den ersättningsskyldiges hemmanslott genom skiftet erhållit, hade således
kommit denne eller hans rättsinnehafvare utan motsvarande valuta till
godo, eller, för att framställa förhållandet genom ett exempel: skiftesdelegaren
A. hade vid skiftet nödgats afstå större delen af sina odlade
och väl häfdade egor till skiftesdelegaren B. samt fått ouppodlad mark
och illa häfdad jord i stället, med rätt till odlings- och vanhäfdsersättning
af den senare, hvars nya hemmanslott derigenom erhållit ett motsvararande
högre värde; men det oaktadt och ehuru denna värdeförhöjning
väl icke utan fullgjord skyldighet till ersättningens gäldande borde
rättvisligen tillgodokomma B. eller hans rättsinnehafvare, hade A., i
följd af brist i lagstiftningen eller fel i lagskipningen, gått miste om
både egor och ersättning, till fromma för B:s förmånsrättsegande fordringsegare
eller honom sjelf, der han kunnat sälja jorden utan förbindelse
för köparen att utgifva den då obetalta och måhända till betalning ej
ens förfallna ersättningen. Att detta vore stridande mot rätt och billighet,
torde vara uppenbart. När, för att vidhålla det nyss uppstälda
fallet, B:s fordringsegare erhölle inteckning i ett hemman, som ej undergått
laga skifte, måste de underkasta sig de i skiftesstadgan föreskrifna
vilkor för hemmanets utbrytning ur samfälligheten och kunde rättvisligen
icke erhålla panträtt i den nya skiftes- eller hemmanslotten på
andra och bättre vilkor, än B. sjelf dertill erhållit eganderätt, det ville
här säga: mot skyldighet att vidkännas de vid skiftet honom och hans
skifteslott ålagda ifrågavarande ersättningar; och enahanda måste förhållandet
vara såväl med senare inteckningstagare, som med köpare.
Till ingenderas förmån borde A. tvingas att lemna en tillökning i värdet
af B:s lott, utan fortfarande säkerhet att utfå den motsvarande ersättningen
ur jorden i hvems hand den måtte vara och utan afseende
å den panträtt deri, som vid skiftet förefans eller sedermera tillkommit.
På grund af det sålunda anförda och då tydlig lag i ämnet saknades,
hemställer motionären, »att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning,
hvarigenom förordnas, att skyldigheten att gälda sådan ersättning,
som omförmäles i 13 kap. skiftesstadgan, vidlåder den jord, — i
hvars hand den må komma — från hvilken ersättningen blifvit vid skiftet
bestämd att utgå».

Under ärendets behandling inom Utskottet har motionären modifierat
sitt förslag derhän, att i ämnet skulle blifva gällande hufvudsakligen

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

enahanda bestämmelser, som, beträffande vattenafledningsföretag, till säkerhet
för utbekommande af dervid ifrågakommande bidrag, äro meddelade
i § 79'' af lagen om dikning och annan afledning af vatten den
20 Juni 1879, samt sålunda skyldigheten att gälda bidrag eller ersättning
af den i motionen antydda beskaffenhet åtfölja eganderätten till
den skifteslott, från hvilken bidraget eller ersättningen blifvit. vid skiftet
bestämd att utgå; dock att ny egare ej, såsom i dikningslagen stadgas,
skulle ansvara allenast för den del af bidrag eller ersättning, som förfallit
till betalning sedan eganderätten öfvergick, utan jemväl för den
del deraf, som förfallit inom någon viss kort tid derförinnan, förslagsvis
tre månader.

Lika med motionären finner Utskottet närmare bestämmelser erforderliga
till tryggande af skiftesdelegares rätt att utbekomma sådant vid
skifte dem tillerkändt bidrag eller ersättning, som omförmäles i 13 kap.
skiftesstadgan. Utskottet har emellertid tvekat, om det af motionären
framstälda förslag, äfven efter ofvan nämnda jemkning deraf, innebure
lämpligaste sättet att å ena sidan bereda den till ersättning berättigade
nöjaktig säkerhet, utan att å den andra vidare, än nödigt vore, störande
inverka på ny egares eller öfrige fordringsegares rätt; och då Utskottet,
vid skilda försök till en fullt tillfredsställande lösning af den väl icke
synnei ligen omfattande, men med afseende a sina verkningar grannlaga
frågan, funnit, att härtill skulle erfordras mera tid och omsigt, än Utskottet,
upptaget som Utskottet är af många till en del vidlyftiga och
maktpåliggande frågor, ansett sig kunna deråt egna, får Utskottet vördsamt
hemställa,

att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till författning i syfte att bereda
större säkerhet, än för närvarande eger rum, för utbekommande
af sadant bidrag eller sådan ersättning,
som omförmäles i 13 kap. af Kongl. Stadgan om skiftesverket
i riket den 9 November 1866.

Stockholm den 19 April 1880.

På Lag-Utskottes vägnar:

G. LAGERSTRÅLE.

Herrar Grefve Mörrier och Torpadie hafva begärt få här antecknadt,
att de icke inom Utskottet deltagit i ärendets behandling.

Bih. till Riksd. Prot. 1880. 7 Sami. 23 Häft.

2