Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38

Utlåtande 1869:LU38

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

11

Wto 38.

Ank. till Riksd. Kansli d. 4 Maj 1869, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta förslag om ändring i gällande föreskrifter
rörande förvaltningen af omyndiges egendom.

1 detta ämne hafva motioner blifvit väckta inom Andra Kammaren af Herrar
O. E. L. Dahm (motionen N:o 76), 8. Hansson (motionen N:o 77), Jöns Olsson
(motionen N:o 119) och Johannes Andersson (motionen N:o 155); hvarjemte Justitieombudsmannen
i sin vid innevarande riksdag afgilna embetsberättelse fiamhållit de
olägenheter, som skulle härflyta från ofullständigheten i några stadgande!! uti Kongl.
Förordningen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom den
24 September 1861, samt för undanrödjande af dessa olägenheter föreslagit följande
förändrade lydelse af förordningen:

”§ 1. Förmynderskap stånde under vårdnad af den llätt, hvarunder den
omyndiges fader, der han död är, vid dödsfallet lydt, eller, om han lefver, stadigt
hemvist häfver. År den omjndige född utom äktenskap och ej för äkta ■larn i laga
ordning förklarad, höre förmynderskapet under den Rätts vårdnad, hvarunder modren
vid dödsfallet lydt eller, om hon lefver, stadigt hemvist häfver. Äro hvarken fader
eller moder kända, eller häfver ingendera af dem stadigt hemvist, lyde den omyndige
i förmyndaremål under Rätten i den ort, der han kor, da behof af förmyndare
för honom yppas eller, om han ej stadigt hemvist häfver, der dylikt behof först anmäles.
Lefver fader eller moder, men är annan till förmyndare förordnad, eller har
den, som uppnått myndiga år, blifvit under förmyndare ställd, lyde förmynderskapet
under den Rätt, som förmyndare förordnat.

§ 5. Ordet socknenämnd utbytes emot kommunalnämnd.

§ 4. Förmyndare skall, för hvart år, afsluta räkning öfver allt det lian
har om händer, med uppgift af den säkerhet, hvaremot den omyndiges reda pen -

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

ningar utsatta äro, och ingifve, vid början af följande år, den räkning jemte ett utdrag
derur, innehållande summarisk uppgift af den omyndiges behållning så i fast
som lös egendom, till gode männen eller kommunalnämnden. I detta utdrag skall
ock tillkännagifvas om under årets lopp förmynderskap upphört, ehvad den omyndige
■uppnått myndig ålder eller aflida eller omyndig qvinna trådt i äktenskap. Det utdrag,
hvarom nu sågfil är, skall etc.

§ 5. Vid slutet tillägges: Förordnar Rätten, att förmyndaren dylik säkerhet
lemna skall, och bibehålies denne ändock vid förmynderskåpet, varde slik säkerhet i
förvar satt hos kommunalnämnden i den församling, till hvilken den omyndige, efter
de i 1 % stadgade grunder, må anses höra?

Herr Dahm har yrkat, att den sednare punkten i åberopade Kongl. Förordningen
måtte erhålla följande förändrade lydelse: ”Förmyndare skall för de medel,
som hos honom innestå eller till andra utlånta äro, aflemna inteckning eller andra
säkra värdepapper till den förmyndarenämnd, bestående af tre eller fem personer,
som af landstingen för hvarje landslingsdistrikt årligen utses. Nämndens qvitto å
sådan deposition skall åtfölja den förmyndareräkning, som till gode männen eller
kommunalnämnden aflemnas. Förmyndarenämnden vare skyldig alt värdepapperen
förvara och i laga giltighet bevara. Dessa säkerheter få af förmyndare användas
endast på samma vilkor, som lag stadgar rörande användning af omyndigs fasta
egendom. Landsting bestämmer, i mån af behof, den procent af räntan, som inom
dess distrikt må såsom nämndens arfvode beräknas.”

Herr S. Hansson, med hvilken Herr J. Sjögren sig förenat, har hemställt, att
Riksdagen måtte ”uti underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes genom sakkunnige gode män låta utarbeta, för alt eu kommande Riksdag
föreläggas, förslag till ny förordning om förvaltning af omyndiges egendom”, i den
syftning, ”att all förvaltning af omyndiges egendom skall, med undantag af hvad
här nedan sägs, öfvertagas af å kommunalstämma utsedd förmyndarestyrelse, bestående
af tre högst fem ledamöter, som inom sig välja ordförande, och med rätt för
flere kommuner att sig om en dylik styrelse förena; att kommunen har ansvarighet
till de omyndige för medel, som förmyndarestyrelsen om händer får; att ledamot i
denna styrelse är ansvarig till kommunen, på sätt nu är stadgadt i afseende på
medel, som stå under kommunalnämnds förvaltning.

Lefver fader eller moder, som vill och kan af Häradsrätten dertill anses
lämplig, sina barns egendom förvalta, vare då dervid bibehållne, då god man skall
af Häradsrätten förordnas att de omyndigas rätt under utredningen af boet bevaka.
År fader eller moder sina barns förmyndare, åligge dem att göra till kommunens
förmyndarestyrelse en sådan redovisning, som eu förmyndare är till god man skyldig.”

Herr Jöns Olsson har föreslagit, ”att Riksdagen ville för sin del besluta en
förändring i lagstiftningen, rörande förvaltningen af omyndiges egendom, på följande
grunder:

Lag-Utskottets Utlåtande N''-o 38.

13

l:o Der, hvarest sparbank linnés inom länet, som vill emottaga omyndiges
medel till förvaltning och desamma ansvara samt utlåna på 10 års amorteringstid,
vare förmyndare skyldig insätta den omyndiges kontanta förmögenhet, på följande
villkor:

2:o Fader eller moder, som blifva förmyndare för sina barn, lillförbindas
alt, så snart arfskifte blifvit förrättadt och myndlings lösa egendom förvandlad i
penningar, till den sparbank, som Rätten vid förmyndareförordnandet bestämmer,
inlemna förbindelse, med sådan säkerhet som af sparbanksdirektionen godkännes, på
det belopp, hvartill de omyndiges reda penningar uppgå, med skyldighet att till
sparbanken inbetala de omyndiges penningeförmögenhet på 10 år med jl0:del årligen,
räkuadt från ett år efter den dag, då bouppteckningen blifvit verkställd.

3:o Förmyndare, som redan innehafva förmynderskap, vare sig fader eller
moder, eller annan person, vare skyldig att på samma sätt till sparbanken inbetala
de i deras vård för omyndige omhänderhafda penningemedel, räknadt från ett år
efter den dag då ett sådant förslag blifver faststäldt.

4:o Annan förmyndare än fader eller moder vare skyldig att, så snart den
omyndiges lösa egendom blifvit förvandlad i penningar, genast insätta i sparbanken
hela de omyndiges kontanta förmögenhet.

5:o För alla de i sparbanken insatta medel vare sparbanken ansvarig och
utlåne dessa på en återbetalningstid af 10 år.

6:o Alla de medel, som insättas i sparbank för omyndiges räkning, böra insättas
hvar för sig särskilt i den myndlings namn, som medlen tillhöra, och få icke
af annor person, än den myndling, för hvars räkning medlen blifvit insatta, lyftas då
han eller hon myndig blifvit.

7:o Skulle af eu eller annan orsak förmynderskap upphöra före den lid, då
man eller qvinna enligt lag sjelfva få omhänderhafva sina medel, upphöre insättningen
i sparbank och vare myndlingens länsinnehafvare berättigade att ur sparbanken
utfå alla de för myndlingens räkning insatta penningar, sex månader efter derom
skedd uppsägelse.”

Herr Johannes Andersson har vrkal, att Riksdagen måtte, med upphäfvande
af förmyndareordningen den 17 Mars 1609, ”besluta följande förändring
och tillägg i 23 Kap. 5 § Ärfda-Balken:

Den förmynderskap väl och troliga förestått, njute den lön och vedergällning,
som Rätten pröfvar skälig, så vida han icke åtnöjes med eu sjettedel af den omyndiges
årliga ränta.”

Enligt erhållna remisser har Lag utskottet alt öfver dessa framställningar afgifva
yttrande.

14

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

Hvarje omyndig har ett billigt anspråk derpå, att lagstiftaren, som bestämmer
huruledes och af hvilken den förres egendom skall förvaltas, jemväl bör tillse, att
densamma icke i följd af förmyndarens vårdslöshet, oredlighet eller bristande vederhäftighet
må minskas eller alldeles gå förlorad.

Den genom Kongl. Förordningen den 24 September 1861 föreskrifna kontroll
å förmyndarevården må väl anses hafva verkat derhän att vårdslöshet vid förmyndareförvallningen
någorlunda förekommits; men då förmyndare i allmänhet eger
innehafva och i sin rörelse begagna myndlingens penningar utan att derför ställa
säkerhet; då frestelsen för förmyndaren åt! använda myndlingens i hans vård befintliga
skuldsedlar och andra värdepapper till afhjelpande af egna penningebehof
ofta är alltför stark för att kunna emotstås; och då den, enligt nuvarande lag,
myndlingen i inkommande förmånsrätt hos förmyndaren i de flesta fall finnes vid
dennes obestånd vara otillfredsställande; så synas gällande föreskrifter ingalunda
lemna nöjaktigt skydd mot följderna af förmyndarens bristande vederhäftighet och
den oredlighet, som ej sällan dermed står i sammanhang. Den utväg, som lagen
anvisar, att hos Rätten påfordra inteckning eller annan säkerhet för de hos förmyndare
inneslående medel, synes ej vara af synnerligt värde, helst antagas kan, alt i
de flesta fall, då misstanke mot förmyndarens vederhäftighet föranleder eu dylik
anmälan, hans affärsställning redan är sådan all någon verklig säkerhet al honom
icke kan vinnas. Också hafva förluster af omyndiges tillgångar, synnerligen under
sednare liders allmänna osäkerhet i affärsförhållanden, ej sällan inträffat; Och lagstiftarens
skyndsamma och kraftiga mellankomst till förekommande åt sådana förluster
för framtiden är derföre oafvisligen påkallad.

Utskottet har ansett ändamålet åtminstone i hufvudsaklig mån kunna vinnas
derigenom att för hvarje domskrels eller annat lämpligt område tillsattes en al erforderligt
antal skicklige och vederhäftige personer bestående nämnd, till hvilken
förmyndare både alt aflemna myndlingarnes penningelillgångar antingen kontant eller
i sådana värdepapper, som af nämnden kunde godkännas. Har myndlingen fordringar,
Indika nämnden anser osäkra och följaktligen ej vill öfvertaga, skulle det tillkomma
förmyndaren att indrifva desamma och penningarne till nämnden öfverlemna.
Nämnden skulle åligga att för myndlingarnes gemensamma räkning utlåna medlen
och, efter afdrag af oundgängliga förvaltningskostnader, på utsatta terminer till förmyndarne
utbetala den på deras myndlingar belöpande ränta. I den mån denna
öfverstege myndlingens behof komnie den alt läggas till det hos nämnden innestående
kapitalet; om åter förmyndaren behöfde för myndlingens räkning uttaga någon
del af kapitalet, torde Rättens samtycke dertill erfordras. Kontrollen å förmyndarevården
skulle fortfarande utöfvas af de enligt nu gällande lag lör sådant ändamål
tillsatte gode män, Indika följaktligen jemväl hade alt tillse, alt förmyndare fullgjorde
sin skyldighet i afseende på medlens öfverlemnande till nämnden. Härigenom blefve
nämndens befattning af särdeles enkel beskaffenhet och närmast öfverensstämmande

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38. 15

med den, som hittills på etl i allmänhet tillfredsställande sätt utöfvats af styrelserna
för de i de flesta orter inrättade sparbanker, hvilka möjligen skulle kunna, der det
lämpligt funnes, med de nu föreslagna inrättningarne förenas.

Någon gång torde inträffa, att myndlingarnes tillgångar bestå i sådana värdepapper,
som ej med förmån kunna förvandlas i penningar eller af andra skäl böra
för deras läkning bibehållas; och likasom nämnden, på sätt nu sker i sparbankerna,
måste upplägga ett särskild! insättnings- och uttagningskonto för hvarje omyndig,
kunde för dylika handlingar, hvilka jemväl borde hos nämnden deponeras, särskilda
depositiouskonlo upprättas.

Mot detta förslag skulle visserligen kunna invändas, atl, när förmyndarebefattningen
ej vidare medförde fördelen att innehafva myndlingarnes medel, den stundom
redan nu befintliga obenägenheten att emottaga sådan befattning skulle blifva ännu
större; men då förmyndare torde komma att åtnjuta företrädesrätt att såsom lån
erhålla dessa medel, om lian derför ställde nöjaktig säkerhet, samt, i händelse han
detta ej förmådde, han ingalunda borde under nuvarande lagstiftning anses vederhäftig
för förmynderskapel, så synes omförmälda invändning icke förtjena afseende. Deremot
torde det vara uppenbart, att förmyndaremedlens sammanslående till en gemensam
kassa och förvaltning under den allmänna kontroll, som derigenom möjliggöres,
väsendtligen komme att befordra de omyndiges säkerhet, på samma gång som förmyndarne
befriades å ena sidan från skyldigheten att ombesörja en utlåning, som ej
sällan är förknippad med stora svårigheter, och å andra sidan från frestelsen att
för användande inlåta sig i stundom olycksbringande spekulationer. Ofvertagande af
förmynderskap blefve ej heller, såsom nu någon gång inträffar, ett eftersökt medel
att åtkomma penningelån utan alt behöfva derför ställa säkerhet. Men genom nu
föreslagna anordningen skulle tillfälle för säkra lånesökande att erhålla lån på längre
tid betydligt underlättas.

För utarbetande af fullständigt lagförslag i detta afseende erfordras dock icke
allenast längre lid, än den, som står till Utskottets förfogande, utan äfven åtskilliga
upplysningar om lokala förhållanden m. m., dem Utskottet icke är i tillfälle att sig
förskaffa.

Med föranledande af ej mindre Herrar Dahms, S. Hanssons och Jöns Olssons,
än äfven Justitie-ombudsmannens ofvanberörda framställningar, får Utskottet alltså
vördsamt tillstyrka:

l:o att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes, med afseende å hehofvet af betryggande föreskrifter rörande
förvaltningen af omyndiges medel, taga i nådigt öfvervägande, huruvida
lämpliga bestämmelser i ofvan angifna syftning må kunna meddelas, samt
i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag i
ämnet, äfvensom att Justitie-ombudsmannens framställning om speciel
ändringar i ofvanberörda Kongl. Förordning dervid jemväl torde komma
under öfvervägande.

16

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.

Vidkommande Herr Johannes Anderssons förslag, som afser förändrade bestämmelser
i fråga om förmyndares rätt till arfvode; så och då detta förslag grundar
sig på det antagande, att 40 § i Förmyndare-ordningen af den 17 Mars 1669
ännu skulle vara gällande, torde allenast behöfva erinras, att denna § i Förmyndareordningen
måste betraktas såsom upphäfd genom 1 754 års lag. I)å nemligen den
förra innehöll, att förmyndare skulle ”hvar tjugonde penning af alle omyndige barnens
årliga räntor och inkomster halva för sitt omak och dem dessutan bestås skäliga
löningar åt de betjente samt kost- och resepenningar åt dem sjelfva och dem
som uti deras högnödiga ärender blifva brukade”, stadgar deremot den sednare lagen
rörande detta ämne uti 25 Kap. 5 § Ärfda-Balken: ”Den förmynderskap väl och
troligen förestått; njute den lön och vedergällning, som Rätten pröfva!'' skälig, utan
han sig annorledes åtnöja låter”, hvilket innebär eu tydlig ändring af förut gällande
bestämmelse.

På grund häraf får Utskottet hemställa,

2:o att Herr Johannes Anderssons motion ej må till någon vidare
åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 Maj 1869.

På Utskottets vägnar:

Arvid Faxe.

Reservationer:

af Herrar Ola Bosson Olsson och Bergström.

Herrar Grefve J. O. Mörner och Beckman hafva begärt att få antecknadt,
det de ej öfvervarit ärendets behandling hos Utskottet.

STOCKHOLM. ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI, 1869.