Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37

Utlåtande 1876:LU37

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37.

13

N:o 37.

Änk. till Kiksd. Kansli den 27 April 1876, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande
stadganden i fråga om skyldighet att hygga och Under hålla
allmänna vägar och broar.

Uti särskilda i ämnet inom Kamrarne väckta motioner, hvilka blifVit
till Lag-Utskottet remitterade, har blifvit föreslaget

inom Första Kammaren.

1) af Herr N. ti. von Kock, (motionen N:o 33) att Riksdagen måtte
för sin del besluta, “att med ändring af hvad nu stadgadt är angående
byggnad och underhåll af allmänna vägar bestämmes:

att alla lands-, härads- och å hd socken indelade sockenvägar jemte
dem, som leda till hamn, lastplats, varunederlagsplats eller emellan segelleder,
båtleder eller flottleder eller eljest pröfvas vara för varutransporten af
allmän nytta och nödvändighet, skola från och med 1878 års början indelas
till byggnad och underhåll å den stad, socken eller annat, i brist af åsämjande,
af Kongl. Maj:t bestämdt mindre distrikt, inom hvars område de äro
belägna;

att alla både sommar- och vintervägar å landet, med undantag af
enskilda utfartsvägar för by eller annan lägenhet, framgent skola anläggas
och underhållas af dem, som, när denna författning träder i verkställighet,
hafva allmänna väghållningsskyldigheten inom socknen eller distriktet sig
ålagd;

att desse väghållningsskyldige ega sig emellan, på sätt de önska, fördela
vägunderhållet, derest de alla derom äro ense, men att i annat fall

14

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

fördelningsgrunden bör vara det jordbruksfastighet, för år 1872, åsätta och
faststalda taxeringsvärde, minskad t till jemnt hundratal af kronor, i stället
för hemmantalet;

att egare af bruk, fabrik, såg, qvarn eller annan fast egendom inom
socknen eller distriktet, som icke äro väghållningsskyldige, böra, i förhållande
till slitning å vägarne genom deras, eller för deras körslor förhyrda, åkdon,
erlägga den årliga ersättning till de väghållningsskyldige, hvarom de med
desse kunna öfverenskomma, eller som, i annat fall, bestämmes af nämnd,
bestående af en utaf ordinarie domare och två af hvardera parten utsedde
personer;

samt att för de distrikter, hvilkas väghållning, vare sig genom dyrbara
broar, närbelägna bruk eller fabriker, eller jernvägsstationer, eller af
andra orsaker befinnas, jemförelsevis med andras i samma län, särdeles betungande,
må, i vanlig ordning, beviljas rätt att upptaga bro- eller vågpenningar
för for- eller åkdon, tillhörande utom distriktet boende personer, när
åkdonet icke begagnas af resande eller skjutsande, eller af tjensteman, som
färdas inom sitt tjenstgöringsdistrikt;“

inom Andra Kammaren.

2) af Herrar A. Bäckström. Per Nilsson i Wittjerf, Joll. Rutberg och
L. J. Fahlander, (motion N:o 15), att “Riksdagen antingen sjelf för sin del
ville utarbeta och besluta en vägbyggnads- och underhållslag eller uti underdånig
skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t snarast
möjligt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ny lag för
vägbyggnad och dess underhall, stödd pa att hvarje härad ollei kommun
med egen kommunal styrelse utgör ett väghållningsdistrikt, och bygd på, att
väghållningsbesväret på lämpliga grunder fördelas mellan jordbruk efter dess
värden och andra näringar eller inkomster, samt att, der kronoallmänning
eller privilegierade stockfångst-skogar eller marker falla inom härads- eller
kommun-området, sådan egendom ock ma i väghållningsbesväret deltaga efter
grunder och bestämmelser, som kunna finnas lämpliga och rättvisa.“

3) af Herr Johan Jönsson (motion N:o 36), att “Riksdagen måtte i
underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla att Kongl. Maj:t täcktes med
det snaraste låta utarbeta och för Riksdagen framlägga ett fullständigt förslag
till de förändringar i fråga om underhållsskyldigheten såväl vinter som sommar
af allmänna broar samt lands- och häradsvägar i allmänhet, hvartill
omständigheterna må finnas föranleda. “

4) af Herr Per Nilsson i Kulhult (motion N:o 61), att “Riksdagen
måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maja anhålla, det täcktes Kongl.

15

Lag-Utsk&ttets Utlåtande N:o 37.

Maj :t låta utreda, huruvida icke skyldigheten att deltaga i väg- och brounderhållet
på landet må kunna åläggas all fast egendom och följaktligen
äfven sådan, hvilken, ehvad den tillhör staten eller enskild person, som hittills
varit från vägtullningsskyldighet befriad, äfvensom alla dem, som idka
näring eller rörelse, samt derefter låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till förändrad lagstiftning i ämnet."

5) af Herr Au g. Pettersson, (motionen N:o 75), att lagförslag angående
förändrade stadgande!) i väg- och brobyggnadsskyldighetens framtida utgörande
måtte blifva utarbetadt, i afseende hvarå motionären, såsom sin åsigt
uttalat, att “skyldigheten att bygga och underhålla allmänna vägar och broar
bär åligga icke allenast innehafvare af i mantal satt jord utan afseende
pa dess skattenatur, än äfven alla i landsbygden befintliga fabriker och i
likhet med sådana stående inrättningar, äfvensom att väghållningsdistrikten
bör ordnas häradsvis samt att underhållet af allmänna vägarne bör uppdragas,
sommartiden åt väglagningsföreståndare, liksom det nu sker om vintern
åt plogmästare, med skyldighet för kronobetjeningen att hädanefter som
hittills i hvarje fall hafva tillsyn derom, att vägarne alltid äro i godt skick."

G) åt Herrar C. Magni och C. 1. Bengtsson (motionen N:o 79), att
"Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kong!. Maj:t täcktes
låta utreda i hvad mån och på hvad sätt vägunderhållet må kunna åläggas
bruk, fabriker, qvarnar och annan fast egendom, som hittills varit från vägbyggnad
»skyldighet. befriade, äfvensom å landet besatte handlande, och derom
till Riksdagen aflåta nådig proposition. “

7) af Herr P. Näsman (motionen N:o 89), att “Riksdagen måtte i
underdånig skrifvelse anhålla, det täcktes Kong). Maj:t låta utreda, huruvida
icke skyldigheten att deltaga i vägunderhållet på landet må kunna åläggas
all fäst egendom och följaktligen äfven sådan, hvilken, ehvad den tillhör
staten eller enskild person, hittills varit från våghål) ningsskyldighet befriad,
dels ock, ehuru i någon mindre proportion än fastighet, alla dem, som idka
näring eller rörelse, samt derefter låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till förändrad lagstiftning i ämnet. “

8) af Herr J. F. Carlsson från Kalmar län, att “Lag-Utskottet ville
upprätta och för Riksdagen framlägga förslag till lag i ämnet, hufvudsakligen
efter följande grunder:

att byggnads- och underhållsskyldigheten bör utgöras af alla, som enligt
2 artikeln bevillningsstadgan erlägga skatt för fastighet, ehvad den är
i mantal satt jord, eller andra af fastighetsnatur beskattningsbara föremål;

att väg- och brou nde rhållni ngsdistri k tet bör utgöras af häradet med
rättighet att inom distriktet för viss tid förena sig om sättet för fullgörande
af samma skyldighet. “

16

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 37.

Sedan längre tid tillbaka har frågan om allmänna väghållningsbesväret
utgjort föremål för representationens öfverläggningar. Redan vid 1853
_1854 årens riksdag beslöto Rikets Ständer att i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kong! Maj:t täcktes låta undersöka enligt hvilka grunder och på
hvad sätt bruk och bergverksanläggningar, skattlagda mjöl- och sågqvarnar
samt andra fabriksinrättningar på landet kunde åläggas att till vägarnes
byggande och underhållande bidraga, samt efter vederbörandes hörande nådig
proposition i ämnet till Rikets Ständer aflåta; men Kongl. Maj:t förklarade
medp. anledning häraf, att »denna skrifvelse icke borde till någon åtgärd
föranleda, helst grunden för och verkställigheten af väghållningsbesvärets
inom kommunerna fördelning på andra skattdragande, än dem hvilka del
hittills ålegat, måste — ehvad denna fördelning skedde i det inskränktare
omfång,'' Rikets Ständer föreslagit, eller utsträcktes till de skattskyldige

viss män bero på de till bebevillningsgrunderna
och om

allmänhet — stå i sammanhang med och
handling då väckta frågorna om ändring
inrättande af kommunalstyrelser».

Vid de tvänne näst derpå följande riksdagarne förevar frågan ånyo.
Hon återkom jemväl vid riksdagen 1865-—1866, da Rikets Ständer uti
underdånig skrifvelse, den 7 April sistnämnda ar med uttalande .it
den åsigt, att skyldigheten att deltaga i väghållningsbesväret borde utsträckas

ej

allenast till fastigheter af alla slag, utan äfven till eu hvar till del -

, kommunalutskylder förpligta person och utgöras efter samma
grund som nämnda utskylder, men att dervid likväl borde medgifvas dels
vissa undantag med afseende å tjenstemäns löner och pensioner samt några
andra med dem jemförliga inkomsttitlar, dels vissa modifikationer med afseende
å inkomstbevillningen i allmänhet, helst grunden för kommunalutskyldernas
utgörande, under den korta tid, som förflutit från kommunallagens
antagande, icke kunde anses hafva undergått de jemkningar, till
hvilka omständigheterna torde föranleda, och vissa kategorier, genom ett
ovilkorlig! antagande af denna grund för vägbållningsskyldigheten, möjligen
skulle blifva allt för hardt betungade — hos Kongl. Maj:t anhöljo, att
Kongl. Maj:t täcktes i öfverensstämmelse härmed låta utarbeta och, så snart
ske kunde, till Riksdagen framlägga nådig proposition i ämnet.

Med anledning "häraf, och sedan Kongl. Kammarkollegium afgifvit
infordradt underdånigt utlåtande i frågan, aflat Kongl. Maj:t till 1868 ars
riksdag nådig proposition, hvaruti förklaras, att, hvad anginge frågan huruvida
vägröjnings- och brobyggnadsskyldigheten inom kommunerna å landet
borde utsträckas till alla skattskyldig^, vare sig, pa sätt Rikets Ständer
förutsatt, med eller ock utan iakttagande af undantag för tjenstemäns löner
och pensioner samt andra dermed jemförliga inkomsttitlar, Kongl. Maj:t ansåge,
att, derest ifrågavarande besvär må kunna öfverflyttas på samhälls -

Lag-Utskottets Utlåtande N:''o 37. 17

klasser, hvilka förut varit derifrån befriade, sådant likväl icke skäligen
kunde i sin helhet på en gång bringas till utförande; att om en sågenomgripande
förändring, som dessa besvärs fördelning på alla skattskyldige,
skulle kunna komma till stånd utan att väcka billig klagan, den måste
endast småningom genomföras och en dylik fördelning företrädesvis ske i
sådana fall, der en allmän delaktighet kunde med mindre praktiska svårigheter
astadkommas; att härtill lämpade sig företrädesvis det åliggande, som
af de väghållningsskyldige redan nu bestredes genom kontanta tillskott,
nemligen vägarnes hållande i fargildt stånd vintertiden vid snöfall; att det
icke borde lemnas utan uppmärksamhet, att måhända den största ojemnheten
vid väghållnings- och brobyggnadsbesvärets fördelning, likasom i fördelningen
af kostnaderna för vinterväghållningen, der ploglag vore inrättade, icke
läge så mycket deri, att besvär och kostnader drabbade jordbruket allena,
som fast hellre —- åtminstone inom flera orter —- deruti, att desamma vore
pa jorden ytterst ojemnt fördelade, enär fördelningsgrunden varit och ännu
vore hemmantalet oberoende af hemanens högre eller lägre värde; att
en öfverflyttning'' pa andra samhällsklasser af större eller mindre del af detta
besvär derföre icke borde ega rum, utan att samtidigt dermed jemväl
ändrades den fördelningsgrund emellan hemmanen, som hittills varit gällande;
att det möjligen kunde ifrågasättas, huruvida den frihet från deltagande i
kostnaden för vinterväghållningen, som i följd af frihet från deltagande i
väg- och brohallningsbesväret, på grund af särskilda Kongl. resolutioner, hitintills
varit bruk, qvarnar, skattlagda utjordar och lotshemman beviljad,
likasom den frihet, som i detta hänseende tillkomme säterierna i Skåne,
Halland, Blekinge och Bohuslän, borde fortfarande gälla, äfven om en förändring
i ifrågasatta syftningen komme till stånd, men att, då berörda frihet
maste anses meddelad endast med afseende å de förhållanden, som egde rum,
då desamma beviljades, eller att väg- och brohållningen var ett jorden
uteslutande åliggande besvär, så torde deraf följa, att tillämpningen af denna
frihet förfölle för den del af ifrågavarande besvär, som genom statsmakternas
beslut, efter en helt och hållet ny grund, gjordes gemensamt för alla skattskyldige;
att rättvisa och billighet dock fordrade, att vid en sådan öfverflyttning
jorden fortfarande droge samma andel, som i kommunalförfattningarne
vore i afseende å fyrktalsberäkningen iakttaget; men att det syntes
icke höra ifrågakomma att befria vissa slag af inkomst från all delaktighet
härutinnan; och fann Kongl. Maj:t på grund häraf skäligt ^föreslå Riksdagen
att, med ändring af föreskriften i Kongl. förordningen den 13 September
1790, § 5, må stadgas att, när i öfverensstämmelse med nämnda
författning till vägarnes hållande i fargildt stånd under vintertiden vid snöfall
s. k. ploglag äro eller blifva inrättade, den för alla ploglagen uti socker.
till Riksd. Prof, 1876. 7 Sami. 20 Håft. 3

18

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37.

nen eller häradet belöpande ersättning sammanslås och inom socknen eller
häradet fördelas efter den allmänna grund, som gäller för uttagande af
kommunalutskylder på landet»-

Uti det utlåtande, som häröfver afgafs af 1868 års Lag-Utskott,
hemstäldes på anförda skäl, att Riksdagen, med förklarande att den lunnit
sig förhindrad att lemna bifall till berörda nådiga förslag, måtte hos Kong!.
Maj:t i underdånighet anhålla, det täcktes Kongl. Maja låta tillvägabringa
den utredning, som, enligt hvad i utlåtandet blifvit anmärkt, erfordrades
för bedömande af den föreslagna förändringens verkningar inom de särskilda
orterna, samt derefter till Riksdagen göra den förnyade framställning i ämnet,
hvartill omständigheterna föranledde.

I öfverensstämmelse med denna hemställan beslöt Första Kammaren
för sin del, att underdånig framställning i omförmälda syftning skulle till
Kongl. Maj:t aflåtas, hvaremot Andra Kammaren, med anslag å Utskottets
utlåtande, biföll Kongl. Maj:ts nådiga proposition; och som någon sammanjemkning
af Kamrarnes skiljaktiga beslut ej kunde åvägabringas, var således
den nådiga propositionen å Riksdagens sida utslagen.

Genom enskilda motioner blef frågan i hela dess omfattning å nyo
bragt å bane vid 1869 års riksdag, som, under antagande att frågan om
väghållningsskyldigheten i allmänhet skulle, i anledning af Rikets Ständers
åberopade skrifvelse den 7 April 1866, komma under vidare öfvervägande
och behandling inför Kongl. Maj:t, åt sådan orsak förklarade, att de härutinnan
gjorda framställningar ej kunde till någon åtgärd å Riksdagens sida
föranleda; men deremot, beträffande vinterväghållningen, aflat till Kongl.
Maj:t underdånig skrifvelse, med anhållan att Kongl. Maj:t täcktes låta tillvägabringa
den utredning, som erfordrades för bedömande af den föreslagna förändringens
verkningar inom de särskilda orterna, samt derefter till Riksdagen
göra den förnyade framställning i ämnet, hvartill omständigheterna kunde
föranleda.

Förnyade motioner i ämnet gjordes vid 1870 års riksdag, som dock,
enligt hemställan af då varande Lag-Utskott, lemnade dessa motioner utan
afseende, emedan frågan i hela dess vidd ansågs vara beroende på åtgärd

af Kongl. Maj:t.

Frågan förevar jemväl vid de tre nästpåföljande riksdagarne, då Lagutskottet
uti afgifna utlåtanden hemstälde, att Riksdagen måtte aflåta underdånig
skrifvelse, med anhållan att Kongl. Maj:t täcktes, så snart ske kunde,
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till de förändringar i
fråga om väghållningsbesväret i allmänhet, hvartill omständigheterna föranledde;
men dessa utlåtanden, som af Andra Kammaren godkändes, blefvo
deremot af Första Kammaren ogillade.

19

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 37.

Äfven vid sistlidet års riksdag väcktes åtskilliga motioner i detta ämne
Under uttalande äfven för egen del af den åsigt, att en lagforändring, hvarigenom
väghållningsskyldigheten komme att mera tidsenligt fördelas, vore
af omständigheterna påkallad, yttrade i afseende på de grunder, hvarpå en
sådan lagförändring borde åvägabringas, Utskottet den mening:

att byggandet och underhållet af vägarne, såsom en kommunens angelägenhet,
äfven borde af kommunen bekostas;

att då väghållningen emellertid icke lämpligen kunde på den större
kommunen — länet eller landstingsområdet — öfverflyttas, den borde besörjas
af någon af de mindre — häradet eller socknen — men att, som
väghåliningsbesväret syntes jemnare och följaktligen äfven rättvisare kunna
fördelas härads- än socknevis, häradet jemväl borde fä samma besvär sig
ålagd t;

att deltagandet i kostnaderna för vägunderhållet borde, med fyrktalet
såsom skattegrund, bestämmas och jemkas efter den större eller mindre nytta,
de skattskyldig!1 kunde anses, med hänsyn till de olika beskattningsföremålen,
af de allmänna vägarne hemta;

att ur denna synpunkt borde bestämmas, dels att samma kostnad skulle
utgå, för fastighet efter hela åsätta fyrktalet, för inkomst af rörelse, näring
eller yrke allenast efter någon del deraf och för öfriga beskattningsföremål efter
någon än mindre del af fyrktalet, dels ock att staten borde för kronopark
eller annan dermed likartad skogsegendom uti vägarnes underhåll deltaga;

och att den största möjliga frihet borde medgifvas häradet att inom
sig ordna ifrågavarande angelägenhet och i afseende derå allenast föreskrifvas,
att häradet egde inför häradsrätt välja fullmäktige, som hade att på
lämpligt sätt efter hvarje orts olika förhållanden anordna väghållningsbestyret; Och

hemstälde Utskottet, att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse
hos Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, så snart ske kunde, låta,
i öfverensstämmelse med ofvan angifna grunder, utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till förändrad lagstiftning i fråga om väghållningsbesvärets
utgörande på landet.

Denna Utskottets hemställan vann Andra Kammarens bifall, hvaremot
Första Kammaren för sin del beslutade, att Riksdagen skulle till Kongl.
Maja, aflåta underdånig skrifvelse med anhållan, att Kongl. Maja täcktes låta
utreda ej blott i hvad mån och på hvad sätt deltagande i vägunderhållet
skulle kunna åläggas bruk, fabriker, qvarnar och annan fäst egendom, som
hitintills varit från vägbyggnadsskyldighet befriade, äfvensom grufvor, utan
ock hvad som erfordrades för bedömande af en dylik förändrings verkningar
inom de olika orterna, och sedermera till Riksdagen aflåta nådigt förslag i
ämnet.

20

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37.

Under den diskussion, som föregick detta Första Kammarens beslut,
uttalade, under erkännande af rättmätigheten af anspråket på en lagförändring,
hvarigenom bördan af väghållningsbesväret till någon del lyftades
från den i mantal satta jorden, de flesta talarne den mening, att då, efter
deras åsigt, byggandet och underhållet af vägarne icke vore att anse såsom
en kommunal-angelägenhet, så kunde fyrktalet, den för kommunala utskylder
i allmänhet gällande grund, icke lämpligen tjena till ledning för ifrågavarande
besvärs förändrade fördelning, utan borde dervid tagas hänsyn till
den direkta nytta olika samhällsmedlemmar genom vägarnes begagnande af
dem kunde anses åtnjuta.

För sammanjemkuing af Kainrarnes olika meningar, ansåg Utskottet
sig böra hemställa, att Kamrarne, å ömse sidor med frånträdande i vissa
delar af sina förut i ämnet fattade beslut, ville besluta, att Riksdagen måtte
i underdånig skrifvelse anhålla, det täcktes Kong!.. Maj:t låta utreda, huruvida
icke skyldigheten att deltaga i vägunderhållet på landet skulle kunna
åläggas dels all fast egendom och följaktligen äfven sådan, hvilken, ehvad
den tillhörde staten eller enskild person, hittills varit från väghållningsskyldighet
befriad, dels ock, ehuru i någon mindre proportion än fastighet, alla
dem, som idkade näring eller rörelse, samt derefter låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till förändrad lagstiftning i ämnet.

Denna hemställan blek emellertid af båda Kamrarne utslagen, i den
Första efter omröstning med 86 röster mot 24 och i den Andra, efter hvad
förhandlingarna derstädes antyda, hufvudsakligen med anledning af den åtgång,
frågan i Första Kammaren erhållit.

Det är bekant, att Kongl. Maj:t infordrat länsstyrelsernas och landstingens
yttrande i fråga om förändrad lagstiftning angående skyldigheten
att bygga och underhålla större broar och färjor, i syftning att utsträcka
detta besvär till alla dem, som erlägga kommunalutskylder, och att, för åstadkommande
af en jemnare och billigare fördelning af kostnaden, antaga
landstingsområdet i stället för häradet till gemensamhet. Och beträffande
Riksdagens ofvan berörda, den 11 Maj 1869 aflåtna underdåniga skrifvelse
om ändring i gällande föreskrifter rörande skyldigheten att hålla allmänna
vägar i fargildt stånd vintertiden, inhemtas af Justitie-ombudsmannens till
innevarande Riksdag afgifna berättelse, att detta ärende, när berättelsen afgafs,
ännu icke till slutlig behandling förevarit.

Det vill häraf synas, såsom om Kongl. Maj:t tills vidare lemnat å
sido frågan om väghållningsskyldigheten i allmänhet; och enär det af Kongl.
Maj:t framstälda förslag om ordnandet af vinterväghållningen icke vann
Riksdagens bifall, torde i denna omständighet finnas förklaringsgrunden, hvarför
nytt förslag i ämnet icke blifvit afgifvet.

21

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37.

Utskottet anser vid sådant förhållande initiativ i frågan böra tagas af
Riksdagen;

Och då rättmätigheten i anspråket på ett efter tid somständigheterna
mera lämpadt ordnande af väghållningsskyldigheten blifvit af båda Kamrarne
erkändt;

då åsigterna inom Kamrarne jemväl öfverensstämma derutinnan, att
deltagandet i vägunderhållet i viss mån bör bestämmas efter den större eller
mindre direkta nytta, de olika samhällsmedlemmarne genom vägarnes begagnande
af dem kunna anses åtnjuta;

då ovedersägligt synes, att de, indika idka bergsbruk, fabriks- och
handelsrörelse, minst i lika grad med den jordbrukande befolkningen använda
vägarne;

och då, beträffande stadskommunens medlemmar, likställighet uti ifrågavarande
hänseende redan enligt öfverenskommelse på många ställen torde
ega rum, så att någon förändring i lagstiftningen rörande dem synes mindre
erforderlig;

har Utskottet, som uti detta inom representationen så ofta omtvistade ämne
trott sig böra i främsta rummet bemöda sig om att framlägga ett förslag af
den beskaffenhet, att för detsamma kan påräknas Kamrarnes bifall, ansett
sig med denna uppfattning böra i anledning af föreliggande motioner vördsamt
hemställa,

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,
det täcktes Kong! Magt låta utreda, dels huruvida icke
skyldigheten att deltaga i vägunderhållet på landet må
kunna jlläggas all fast egendom och följaktligen äfven
sådan, hvilken, ehvad den tillhör staten eller enskild person,
hittills varit från väghållningsskyldighet befriad, äfvensom
bergsbruks-, fabriks- och handelsrörelse, dels ock
hvilka verkningar eu dylik förändring inom olika orter
antagligen skulle medföra, samt derefter till Riksdagen
aflåta nådigt förslag till förändrad lagstiftning i ämnet.

Stockholm den 27 April 1876.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

22

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37.

Reservationer:

af Herr Ribbing: “Utskottets uppgift vid meddelande af utlåtande
öfver motioner rörande skyldigheten att deltaga i byggnad och underhåll af
allmänna vägar och broar är, efter min uppfattning, i närvarande ögonblick
icke att, efter pröfning och afgörande af hvilka de första grunder äro, på
hvilka nämnda skyldighet må anses hvila, framställa ett ur dessa grunder härflytande,
såvidt möjligt är fullständigt förslag till ändrade laga bestämningar
för skyldighetens fullgörande. Den föreliggande frågan är nemligen, såsom
bekant, för Riksdagen ej ny, utan har fastmer under senaste tiden nära
nog hvarje år utgjort föremål för Riksdagens öfverläggningar och beslut.
Under de diskussioner, som afgifna motioner och utskottsbetänkanden i ärendet
föranledt, hafva alltmer bestämda åsigter i Kamrarne blifvit uttalade,
och särskildt under sistförflutna riksdag har Första Kammaren, vid förnyad
behandling af frågan, såväl genom diskussion som genom formulerade beslut
otvetydigt och bestämdt angifvit de gränser, inom hvilka Kammaren ville
medgifva en utsträckning af skyldigheten att deltaga i vägars och broars
byggnad och underhåll. Då nu inga nya omständigheter sedan sistlidet år,
mig veterligen, tillkommit eller af motionärerne i ämnet blifvit andragna,
och skäl sålunda ej finnas förhanden till det antagande, att första Kammaren
ändrat sin åsigt sedan i fjol, synes det som om Utskottet vid en i praktiskt
syfte företagen behandling — sådan den otvifvelaktigt åligger Utskottet
— af hithörande motioner borde affatta sitt utlåtande öfver dessa motioner
med väsentlig hänsyn till ofvan omnämnda uttalanden om den omfattning,
i hvilken utsigt finnes att erhålla bifall till och beslut om ändringar
i det bestående; — detta naturligen alltid under förutsättning att
samma uttalanden äro enliga med rätt och billighet samt innefatta ett steg
framåt i förhållande till det närvarande. Skulle någon också anse att ännu
större förändringar i lagens statjganden beträffande vägunderhållningsbesväret
vore önskvärda, är dock att märka, att ett under nyss anförda hänsyn
affattadt utskottsbetänkande i alla fall innebure ett förslag med utsigt till
framgång, genom hvars bifallande en verklig förbättring vore vunnen.
Då jag för min del anser Första Kammarens uttalanden och beslut ega
nyss nämnda karakter och betydelse, är det ock, på nu anförda skäl,
som enligt mitt omdöme Utskottet, med anledning af de i ämnet afgifna
motioner och innehållet i desamma, i närmaste öfverensstämmelse med
samma uttalanden och beslut liksom med Kammarens Första Tillfälliga Utskotts
utlåtande n:o 2, lämpligast kunde hafva föreslagit,

23

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37.

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse hos Kong],
Magt anhålla, det täcktes Kong]. Maj:t låta utreda, ej
blott i hvad mån och på hvad sätt deltagande i vägunderhållet
på landet må kunna åläggas bruk, fabriker,
qvarn ar, sågar, allmänna skogar eller annan fast egendom,
som hitintills varit från vägunderhållningsbesväret
fritagen, äfvensom grufvor, utan ock Indika verkningar
eu dylik förändring inom olika orter antagligen skulle
medföra, samt att derefter låta utarbeta och till Riksdagen
aflåta nådigt förslag till förändrad lagstiftning i fråga
om vägunderhållningsbesvärets utgörande å landet. “

af Herr Grefve Mörner.

Friherre Wrede har begärt få antecknadt, att han, som varit borta
från riksdagen, i följd deraf icke deltagit i Utskottets beslut.

Rättelse

i Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

Sid. 9, rad 12 uppifr. står: vill Kongl. Maj:t

läs: får Utskottet

Bill. till Riksd. Prot. 1876. 7 Sami.