Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36

Utlåtande 1867:LU36

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

1

\:o 36

Ank. till Riksd. Kansli d. 16 Febr. 1867, kl. 6 e. m.

Lag Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om indragning af
åtskilliga helgdagar.

Utskottets yttrande har af Andra Kammaren blifvit infordradt öfver en
af Herr S. A. Hedlund väckt motion (N:o 141), hvari, under erinran om den
från romersk-katolska och grekisk katolska länder vunna erfarenhet, att nemligen
många s. k. helgdagar icke skulle befrämjat religionen, och om kyrkoreformatorernes
bemödanden att bortskaffa de många katolska lcyrkofesterna till
helgonens ära, föreslås, “att de tre s. k. annandagarne vid Jul, Påsk och Pingst
må varda indragna såsom helgdagar, äfvensom ock Trettondedag Jul, samt att
firandet af Marise Bebådelsedag och Christi Himmelfärdsdag må förflyttas till
närmaste söndag44,

och slutligen

“att Midsommardagen må betraktas såsom en fridag för den arbetande
befolkningen, utan att behöfva vara förenad med offentlig gudstjensts hållande.0

Såsom skäl för dessa förslag har motionären ytterligare anfört, att många
dagar, egnade åt sysslolösheten, icke kunde vara nyttiga för ett folks sedlighet
och gudsfruktan ; att enär hvilodagen följde i en tillbörlig omvexling med
arbetsdagen, stärktes den moraliska kraften, men att alltför många hvilodagar,
som ock stridde emot budordet: “Sex dagar skall du arbeta44, verkade motsatsen;
att också flera protestantiska länder, deribland England, frigjort sig från
nästan alla de särskilda högtidsdagar, vi ännu bibehållit, och icke visste af
annandagarne, hvilket skulle ländt till gagn och icke till skada för det religiösa
lifvet; att landets näringslif skulle af den föreslagna indragningen af ifråBih.
till Eiksd. Prof. 1867. 7 Samt. 1 Afd. 4 Häft.

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

gavarande helgdagar hemta en högst betydlig fördel, och att derigenom skulle,
enär af Sveriges innebyggare åtminstone 2i millioner kunde anses mer eller
mindre arbetsföre, omkring 15 millioner arbetsdagar åt landet återvinnas, hvilket
innebure en riklig ersättning för de arbetsdagar, som den manliga ungdomen
kunde komma att egna åt militära öfningar, derest allmän värnepligt infördes;
varande af motionären jemväl anförd ordalydelsen af den Kongl. Förordning,
den 4 November 1772, hvarigenom s. k. tredjedagar indrogos och vissa
andra särskilda helgdagar till söndagar förflyttades.

Utskottet anser sig med full säkerhet kunna antaga, att berörda förslag
icke öfverensstämmer med Svenska folkets önskningar, å hvilka, i ett ämne
sådant som förevarande, afseende måste af lagstiftaren fästas. Vid granskning
af de inkast, som emot de nuvarande helgdagarna blifvit af motionären
gjorda, befinnas de också, efter Utskottets omdöme, icke af den vigt, att de
böra till någon åtgärd från Riksdagens sida föranleda. Den omständighet att
i Sverige, likasom i andra länder, helgdagar, som inträffade under veckan,
blifvit förflyttade eller indragna, bevisar icke, att de ännu qvarstående äro öfverflödiga.
Kristendomens största högtider, Jul, Påsk och Pingst, synas verkligen
böra firas med någon större högtidlighet än en vanlig söndag. De genom
Kongl. Brefvet den 4 November 1772 aflysta “tredje- och fjerdedagarne“,
äfvensom de så kallade “gångdagarne“ hade ett tillfälligt och lokalt ursprung.
Andra, hvilka förflyttades till söndagar, såsom Maria; Kyrkogång, Michelsmässooch
Allhelgonadagarne, äfvensom de såsom högtider alldeles aflysta Skärthorsdag,
Maria; besökelse- och Apostladagarne, hade varit bibehållna såsom qvarlefvor
af den katolska läran om Jungfru Marias och helgonens dyrkan. Ingen
af dem stod i något närmare förhållande till kristendomens heligaste minnen
eller vigtigare trosläror. Men deraf att det tillfälliga utmönstras, följer icke att
det mera betydelsefulla likaledes bör afskaffa.

Deraf att ifrågavarande helgdagars hvila från arbete blir af mången
missbrukad, framgår icke heller nödvändigheten eller lämpligheten af deras indragning.
Att sedligheten har ett stöd i religionen samt befrämjas och stadfästes
genom religionsutöfning, torde väl icke kunna förnekas.

Motionären har anställt en beräkning af den mängd arbetsdagar, som
kunde åt näringslifvet återvinnas. Men i förevarande fall måste hvad som vinnes
eller förloras beräknas efter annan måttstock än dagsverkens värde. Religionens
helgd, vördnaden för dess stiftares minne böra icke förbises vid beräknandet
af den tidsförlust, som tillfredsställandet af högre behof kan medföra.

Beträffande Annandagarne anser Utskottet sig här ock böra erinra om
det förhållande, att i vårt land, der folkets håg att bevista de stora kyrkofesterna
är så allmän, men der, med undantag för en och annan bördig slättbygd
i några landskap, invånarnes antal öfverhufvud utgör allenast några få

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36

hundrade på qvadratmilen, och vägen till kyrkan följaktligen är längre, än att
alla medlemmarne af en familj kunna på en gång ditkomma, det är ett verkligt
kraf att till firande af en dylik fest få använda tvänne dagar, hvarigenom
åt alla beredes tillfälle att tillfredsställa deras religiösa behof. Anförandet af
främmande länders exempel, såsom Englands, der den täta befolkningen utgör
flera tusende på qvadratmilen, och en jemförelsevis betydligare del bor i stä
derna, synes Utskottet af nämnda skäl icke här vara på sin plats.

Hvad särkildt öfriga ifrågasatta helgdagars förflyttning till söndagar angår,
må det vara nog att erinra, hurusom derigenom skulle upphäfvas den historiska
betydelse, dessa inom kristna kyrkan uråldriga högtider ega, och det
mägtiga intryck försvagas, de såsom minnesfester framkalla.

Vidkommande slutligen Midsommardagens upphörande såsom helgdag,
dock med densammas bibehållande såsom fridag, då arbete icke skulle kunna
någon åläggas, kan Utskottet icke inse annat, än att flere bland de af motionären
sjelf anförda skäl tala tillräckligt emot en sådan anordning, hvilken skulle
medföra ringa materiel vinst, men en gifven förlust af tillfället att äfven på
denna dag dyrka Herran i Hans tempel; hemställande Utskottet alltså,

att Herr Hedlunds ifrågavarande motion må lemnas utan vidare
afseende Stockholm

den 8 Februari 1867.

På Utskottets vägnar:

Erik Sparre.

Reservationer:

af Herr Hasselrot: “Då äfven jag antager, att ifrågavarande förslag icke öfverensstämmer
med de derom inom landet allmänneligen rådande åsigter och önskningar,
och jag dessutom icke delar motionärens mening att Midsommardagen
skulle upphöra såsom helgedag, men firas såsom festdag, utan tillfälle att få
förhöja denna vackra högtid genom bevistande af gudstjenst, får äfven jag, på
dessa skäl, hemställa, att motionen lemnas utan afseende."

af Herr Lemchen: “Enligt mitt omdöme, är Herr Hedlunds ifrågavarande motion
lika välgrundad som välment; men i anledning af den starka opinionsyttring,
som i Andra Kammaren blifvit deremot afgifven, och då jag anser mig
icke kunna motsäga Utskottets antagande, att det väckta förslaget är stridande
mot de i landet för närvarande allmänt rådande åsigter och önskningar, vill
äfven jag afstyrka bifall till den för tidigt väckta motionen."

af Herrar Bovin och Bosenqvist, hvilka instämma med Herr Hasselrot.