Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35

Utlåtande 1882:LU35

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

1

N:o 35.

Ank. till Riksd. Kansli den 27 Mars 1882, kl. 6 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner om underdånig
skrifvelse angående lagbestämmelser om delning
af stadsfastighet.

Särskilda lagbestämmelser om delning af stadsfastighet ifrågasättas
uti tvenne inom Andra Kammaren afgifva och till Lag-Utskottet hänvisade
motioner, den enao, N:o 21, af Herr A. Hedin, samt den andra,
N:o 110, af Herr A. V. Abergsson.

Herr Hedin anför, att under sistlidna år byggnadsföreningarnes i
Stockholm verksamhet ytterligare utvecklats. Aderton af dem räknade
tillsammans 2,500 medlemmar, hvilkas dels redan uppförda dels under
byggnad varande fastigheter representerade ett kapital af mer än två
millioner kronor. Hela antalet af dylika föreningar i hufvudstaden vore
för öfrigt betydligt större. Motionären föreslår, »att Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för nästa Riksdag framlägga förslag till lag angående eganderätt eller
ock angående ständig nyttjanderätt till viss lägenhet i stadsfastighet».

Herr Abergsson utgår i sin motion derifrån, att en sådan företeelse,
som de sig allt mera utvecklande bostadsföreningarne, är förtjent af lagstiftarens
uppmärksamhet, och att saken är af synnerlig vigt, icke blott
Bill. till Riksd. Prof. 1882. 7 Sami. 21 Höft. X

2

La g-Utskottets Utlåtande N:o 35.

för redan existerande dylika företag, utan äfven med hänsyn dertill, att,
om samegendom af ifrågavarande slag blifver på ett förståndigt sätt
genom lag reglerad, eu sådan lag innebär uppmuntran till nya företag i
enahanda rigtning. De grunder, på hvilka eu lagstiftning i ämnet efter
motionärens tanke böra hvila, utvecklar han närmare sålunda:

»Den verksammaste driffjedern till folkets sammanslutning i så kallade
bostadsföreningar är, såsom jag redan antydt, hvarje medlems hopp
att kunna på denna väg förvärfva eu bostad, hvartill han icke blott
egde tryggad rätt under sin lifstid, utan äfven kunde öfverlemna besittningen
såsom ett arf åt enka och barn. Lagstiftarens förnämsta
uppgift måste derför blifva att tillse, huruvida nu gällande lagbestämmelser
bereda delegare i bostadsförening någon garanti i detta afseende,
någon framtida trygghet i besittningen af den bostad, han sålunda förvärfva]’.
Af det svar 1881 års Lag-Utskott på detta spörsmål afgaf,
framgår, att enligt Utskottets åsigt den nuvarande lagstiftningen endast
i viss mån, icke till fullo, erbjuder eu sådan trygghet, och i detta omdöme
instämmer jag fullkomligt. Den af såväl Utskottet som en talare
i Kammaren anvisade utvägen för delegare i bostadsförening att vinna
tryggad besittningsrätt till viss lägenhet genom bestämmelser i bolagskontraktet
innebär efter min tanke endast en utsigt för honom att, så
länge bolaget eger huset och bolagsordningen förblifver oförändrad, få
åtnjuta de fördelar, som derigenom honom tillförsäkrats. Bolaget, d. v. s.
dess pluralitet, kan mot hans vilja eller i hans ofrivilliga frånvaro besluta
husets försäljning eller förändringar i bolagsordningen, hvilka sedermera
kunna föranleda husets afyttrande, eller dess upplåtande exempelvis
till hotell för resande, eller ock inskränkning i delegarnes nyttjanderätt.
Förslag i nämnda syfte kunna vid bolagsstämma framställas
och af styrelsen, understödd af majoriteten, förordas, och den enskilde
delegaren nödgas i anseende till den osäkra position, han gent emot
bolaget intager, ovilligt biträda förslaget, hvilket han skulle hafva förkastat,
derest han på grund af eganderätt till sin särskilda del känt sig
i en säkrare ställning. Härtill kommer, att ifrågavarande föreningar
hafva icke ens karakteren af bolag, utan äro mera jeinförliga med sällskap.
Deras reglementen äro icke, så vidt jag känner, af samma kontraktsenliga
natur, som afhandlingar, ingångna mellan personer, hvilka
bilda bolag. Ej heller finnes någon lagstadgad form för reglementets
inregistrerande, än mindre dess pröfning hos offentlig myndighet. Högst
för en tidrymd af tio år kan delegaren för sin besittningsrätt vinna inteckningssäkerhet.
Jag påstår icke, att rubbningar i besittningen skola
snart inträffa, ty jag har anledning tro att föreningarnes angelägenheter

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

3

för närvarande äro i goda händer, men det är framtiden lagstiftaren bör
hafva för ögonen, och med hänsyn till hvad då kan komma, synes det
vara af vigt, att saken i tid ledes in på rätta spår.

»För att nu på ett betryggande sätt realisera den tanke, som ligger
till grund för bostadsföreningsväsendet, tinnes, så vidt jag kan se, ingen
annan utväg än att bereda den enskilde föreningsmedlemmen eganderätt
till den bostad, hvaraf han, i den ordning föreningens reglemente bestämmer,
kommit i besittning. Så snart föreningen fått ett hus färdigt,
och i behörig ordning blifvit bestämdt, hvilka föreningsmedlemmar skola
öfvertaga huset och hvilka lägenheter desse skola hvar för sig innehafva,
borde en delningsakt upprättas af vederbörande myndighet (stadsingeniör
eller, der sådan icke tinnes, magistratsledamot), deri upptagas och till
läget noga beskrifvas först de delar af fastigheten, som skola förblifva
delegarnes gemensamma egendom, (såsom tomten, yttermurar, trappor,
förstugor, tak, tvättstuga, mangelbod, torkvind in. m.) och derefter de
särskilda boningslägenheterna med tillhörande uthus, dervid lägenheterna
numreras, möjligen äfven på enkla planritningar öfver de särskilda våningarna
utmärkas, samt i samråd med delegarne uppskattas till eu viss
någorlunda jemn bråkdel af hela egendomen, hvilken uppskattning, derest
delegare icke dermed åtnöjes, pröfvas af magistraten. Sedan detta skett,
sökes på grund af föreningens upplåtelsehandling och berörda delningsakt
lagfart, och meddelas sådan å hvarje lott för dess innehafvare, hvarefter
anteckningar i fastighetsboken ega rum pa sådant sätt, att hvarje
lott för sig afskiljes, men egendomskomplexen i dess helhet äfven på
ett åskådligt sätt angifves. Att en sådan delningsakt kunde, beträffande
en arffallen stadsfastighet, upprättas i sammanhang med arfskifte,
derest sterbhusdelegare sådant önskade, synes antagligt.

»De rättsliga verkningarna häraf skulle blifva, att den enskilde lägenhetsinnehafvaren
eller lottegaren hade eganderätt till en viss bråkdel
af fastigheten, men att denna bråkdel vore för all framtid fixerad i en
viss lägenhet jemte icke utbruten andel i tomten och öfriga samfålligheter.
Genom delningsakten upphäfdes icke bolagsförhållandet och egendomsgemensamheten,
så vidt afsåge egendomen i dess helhet och den i
inskränktaste bemärkelse fasta delen deraf, eller tomten, endast bestämdes
att hvarje delegares ideella andel i det hela vore delvis, eller så
vidt anginge boningslägenheterna utbruten i vissa reella egendomsföremål.
D°legaren vore i samma ställning, som en egarö af hemmanslott
i skiftad by, hvilken ju eger en viss bråkdel af byn, fixerad i de till
hans hemmanslott skiftade egor, jemte andel i byns samfällighet^-. Skilnaden
vore endast den, att egaren af en boningslägenhet i stadsfastighet

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

vore i sin dispositionsrätt öfver lägenheten inskränkt i så måtto, att han
icke finge med densamma vidtaga några åtgärder eller förändringar till
skada för huset i dess helhet eller begagna densamma på ett för de öfrig?
lottegarne störande sätt. Fördelarne vore: för all framtid-betryggad
besittning af den förvärfvade bostaden, lätthet att vid behof afyttra
fastighetslotten, möjlighet att genom densammas intecknande bereda si»1
erforderligt lån,^ med ett ord största möjliga oberoende, inskränkt allenast
af de förhållanden, som vid dylik samegendom alltid måste blifva
oundvikliga.

fen bär ofvan omförmälda uppskattning af lotternas valör i förhållande
till egendomen i dess helhet har jag tänkt mig såsom bestämmande
för fördelningen af utskylder och underhållskostnader samt af
ansvaret . för gemensam inteckning. Det är med hänsyn till vigten af
en rättvis fördelning härutinnan samt en noggrann och fullständig beskrifning
af de särskilda lotterna som jag anser delningen böra verkställas
af offentlig myndighet, Till förtydligande af min mening med
delmngsakten ber jag få fästa uppmärksamheten derpå, att förrättningen
icke skulle afse att bestämma, hvilka lägenheter borde tilldelas de särskilda
delegarne, utan antager jag detta såsom på förhand, enligt föreningens
reglemente och delegarnes öfverenskommelser, uppgjordt af dem
sjelfva, hvaremot delningsaktens uppgift skulle vara att särskilja, beskrifva
och uppskatta lotterna.

. ! ”fe nu tm Hgan om ordnande af boställsföreningarnas

bolagsforhallande. I afseende härå vill jag lemna föreningarna full frife
fe.fefe öfverenskomma om de stadgar och ordningsregler, som
skola blifva. för dem gällande, allenast med den inskränkning i deras
sjelfbestämnmgsrätt, som är nödvändig, på det att föreningarna måtte
komma i ett sundt rättsligt förhållande till tredje man.

»Till de ämnen, hvarom föreningarna sålunda böra sjelfva stifta sina
lagar, höra följande frågor: hvem som skall handhafva vården om föreningens
gemensamma angelägenheter och vaka öfver ordningen samt å
föreningens vägnar tala och svara, huru styrelsen skall utses, om föreningens
bolagsstämma och dess kungörande, om röstpluralitet, om upptagande.
åt gemensamt lån, om reparation af gemensam del af fastigheten
om de inskränkningar i delegarnes rätt att begagna boningslägenheterna’
som . ma anses nödiga för befrämjande af den allmänna trefnaden och
ordningen inom huset, om beslut angående delegares tillskott för gemensamma
utgifter och för amortering af gemensam inteckning, huru sådant
beslut delgifves tredskande delegare och mot honom vinner lamt
kraft, med mera, c

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35. 5

»I dessii afseenden kunde det visserligen vara af intresse- att erhålla
utredning derom, huruvida det må anses lämpligt att lagstadganden infö
ras, dels för bestämmande, huruledes för husets bestånd verkligen nödvändiga
reparationer må kunna, jemväl utan pluralitetens bifall, åstadkommas
och kostnaden derför indrifvas, dels angående hvilka reparationsoch
byggnadsarbeten, som, derest reglementet derom ingenting stadgar,
böra anses såsom ett gemensamt åliggande, dels om rätt för föreningen
att, der delegare försummar att göra tillskott till gemensamma utgifter
eller amortering af gemensam inteckning, jemväl utan hans medgifvande
vinna inteckning för det uttaxerade beloppet i hans fastighetslott, hvarigenom
i vissa fall omedelbar utmätning af fastighetslotten kunde undvikas,
dels att-, der föreningens reglemente ej innehåller andra stadgande!],
boningslägenheterna ej må begagnas för annat ändamål än till boningsrum
och att särskild lägenhet ej heller må ombyggas eller förändras på
ett sätt, som kan inverka på husets bestånd eller utseende eller föranleda
skada å den gemensamma egendomen eller å någon af de öfriga
lägenheterna, dels angående tilläfventyrs nödiga modifikationer i lagens
bestämmelser om särskilda fastighetslotternas ansvar för gemensam inteckning,
så att, utan förnärmande af fordringsegarens rätt, hvarje lottegare
ställes i minsta möjliga beroende af de öfriges förmåga att uppfylla
sina förbindelser; men då, enligt min åsigt, klokast är att låta förhållandena
fritt utveckla sig odi att, åtminstone tills vidare, öfverlemna
åt föreningarna att i dessa delar vidtaga de åtgärder och bestämmelser,
som de sjelfva finna lämpligast, vill jag för närvarande härom icke påyrka
någon undersökning.

»Deremot anser jag nödigt påkalla sådana lagstadganden, som lända
dertill, att föreningarna må kunna uppträda såsom af lagen erkända och
på ett lagligt sätt representerade juridiska personer, hvilket är ett oundgängligt
vilkor för att systemet skall vinna fasthet och förtroende och
hvarje förening kunna påräkna den kredit, som tillkommer hvarje annan
solid fastighetsegare.

»För detta ändamål erfordras lagstadganden derom, att föreningen
skall hafva ett af delegarne antaget reglemente, att detta reglemente
skall innehålla bestämmelser i vissa af lagen närmare angifna ämnen,
förnämligast om formerna för åstadkommande af bindande beslut och
om fö reningens representant eller den, som eger att å föreningens vägnar
tala och svara, att detta reglemente skall i Rådstufvurättens protokoll
intagas med hänvisning dertill i fastighetsboken, att lagfart ej må
beviljas förening eller dess delegare förr än föreningen ingifvit sitt reglemente
och Rådstufvurätten funnit detsamma inehålla de i lagen före’

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

skrifta bestämmelser, att förändringar i reglementet icke blifva gällande
med mindre de varda af Rådstufvurätten faststälda samt att hos Rådstufvurätten
skall anmälas, hvilken eller hvilka blifvit utsedde att å föreningens
vägnar tala och svara, likasom hvarje ombyte af representant,
vid bötesansvar för denne och vid äfventyr att den, som vill söka föreningen,
må vända sin talan mot hvilken som helst af delegarne.»

Sedan motionären sålunda redogjort för de grunder, han “tänkt sig
för en, efter hans åsigt, af behofvet påkallad lagstiftning i ämnet, föreslår
han, »att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida på nu angifna grunder
lagbestämmelser må kunna meddelas, beträffande ofvanberörda rättsförhållanden,
samt derefter till Riksdagen öfverlemna det lagförslag i äm 7

O Ö Q

net, hvartill omständigheterna må föranleda».

De förhållanden, som de båda motionärerne anfört, har Utskottet
funnit särdeles behjertansvärda. Bostadsföreningarne fylla ett behof,
som, förnämligast i stora städer, är synnerligen känbart, nemligen att för
äfven andra än de mera bemedlade på associationens väg underlätta
förvärfvandet och bibehållandet för sig* och de sina af bestämda, efter
familjens behof afpassade boningslägenheter, och sträfvandet i sådant
syfte synes Utskottet vara i enskildt hänseende alltför aktningsvärdt och
i så enskildt som allmänt alltför välsignelsebringande, för att det icke
skulle af lagstiftningen understödjas.

Exempel saknas icke å rättslig möjlighet af särskild eganderätt till
viss hel våning eller lägenhet i hus.

I Tyskland är sådan på vissa ställen erkänd enligt partikular- eller
sedvanerätt.

Äfven i Österrike-Ungarn förekommer dylik särskild eganderätt, ehuru
ny sådan icke vidare får stiftas. Så är enligt särskilda, på kejserligt
beslut den 30 Januari 1853 grundade ministerialförordningar för staden
Salzburg (8 Febr. 1853), Hallein (25 Jan. 1855), Böhmen (27 Dec.
1856) och Oedenburgska förvaltningsområdet (18 Aug. 1855) obetingadt
förbud meddeladt mot delning för framtiden af eganderätt till hus
efter särskilda materiella beståndsdelar; så säger den för de i riksrådet
representerade konungariken och land gällande Allgemeines Grundbuchsgesetz
af den 25 Juli 1871 i § 10, att införande i fastighetsboken
af samegendom beträffande de till en och samma fastighetsbokskomplex

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

hörande särskilda jordlägenheter kan, så vidt icke särskilda föreskrifter
medgifva undantag härifrån, ske endast efter delar bestämda i förhållande
till det hela, t. ex. till hälften, till en tredjedel; och så kan, enligt
lag den 30 Mars 1879, »angående delning af byggnader efter materielt
bestämda andelar», gällande för samma områden, för hvilka 1871
års Allgemeines Grundbuchsgesetz är i kraft, sjelfständig eganderätt icke
förvärfvas till materiella andelar af en byggnad, hvilka icke äro så
beskaffade, att de kunna anses såsom sjelfständiga kroppsliga ting,
såsom t. ex. till särskilda våningar eller rum i samma hus, ej heller i
sådant ändamål införande i fastighetsboken ega ram (§ 1); men rättsförhållanden,
hvilka före lagens trädande i kraft hlifvit grundlagda genom delningar,
som icke std i öfverensstämmelse med denna bestämmelse, rubbas ej
af densamma och kunna, så vidt de icke redan falla under förut för särskilda
områden utfärdade förbud mot delning, fortfarande bilda föremål för
införande i fastighetsboken, likasom för ytterligare öfnerf öringar i densamma;
men kan för framtiden en ytterligare sönderstyckning af på så sätt uppkomna
delar icke ega rum (§ 2); och, om en förening kommer till stånd
af de i § 2 betecknade delar, kunna de icke vidare särskiljas eller särskilt
intecknas (§ 3).

På sätt den ene motionären, Herr Hedin, äfven anför, förekomma
ock bestämmelser i frågan uti konungariket Italiens civillag af den 25
Juni 1865, art. 562—564, hvilka artiklar enligt öfversättning, som Utskottet
låtit verkställa, lyda som följer:

562. Äro i ett hus flere våningar, tillhörande särskilde egare, och
innefatta åtkomstbrefven icke föreskrifter med hänseende till reparationer
och ombyggnader, skall dermed förhållas på sätt, som följer:

För yttermurar och tak svara samtlige egare, hvar i förhållande till
värdet af sin våning; så ock för korridorer, portar, brunnar, cisterner,
vattenledningar och andra för dem gemensamma ting —--—;

Egare till hvarje våning eller till del af våning anbringar och underhåller
golfläggning, trossbottnar, hvalf och tak i lägenhetens särskilda
lokaler;

Trappors anbringande och underhåll bekostas af egarne utaf de våningar,
dit de leda, i förhållande till hvarje vånings värde.

Till våningar i ett hus räknas källare, palchi morti och vindskamrar.

563. De grunder, som stadgats för utgörande af bidrag till kostnaden
för reparation och ombyggnad af taken på ett hus, gälla äfven i
fråga om reparation af lastrici solan.

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

Skulle begagnandet af dessa icke vara gemensamt för alla delegare
i ett hus, åligger dem, som uteslutande begagna en eller annan del af
desamma, med hänsyn till den större slitningen, att deltaga med en
fjerdedel i kostnaden för reparation eller omläggning, hvarefter återstående
tre fjerdedelar skola gäldas af samme egare gemensamt med de
ofri ge, i enahanda förhållande, som i föregående artikel stadgats, utom
i undantagsfall.

564. Egare af öfverstå våningen i ett hus må icke, utan samtycke
af egarne till öfriga våningar, derpå uppföra nya våningar eller annan
byggnad, med undantag af bröstvärn utaf plansten, så framt de kunna
verka till minskning i värdet af de andras egendom.»

Äfven uti Sverige har sådan särskild eganderätt till viss materiel
del af byggnad icke varit alldeles okänd.

Magnus Erikssons stadslag stadgar nemligen i Byggningabalken IX:

»Der två bygga båda samman, annan bygger under och annan ofvanpå,
då skall den, som under bygger, bygga grundval och det nedersta bjelklaget
med hvad dertill hörer, och den, som ofvan är, tak och allt det dertill
hörer. Får den ene, för den andres försummelses skull, skada antingen
å sin byggning eller å sina inkomster deraf, efter att hafva fjorton
nätter förut honom lagliga tillsagt med två män, bete denne honom all
skadan åter, den han häfver fått å sin byggning eller sina inkomster, efter
fyra gode mäns mätisord, två å hvarderas vägnar. Och om dfem, som
ega båda en byggning samman, antingen tomt, källare eller stenhus, vare
samma lag som förr var sagdt. § 1. Nu kan den ene vara fattig, och
förmår ej reparera eller bygga, eller treskas och vill ej reparera, och
den, som ofvan bygger, vill bygga af sten och den, som under bygger,
vill eller förmår icke; eller, der två ega en tomt, källare eller stenhus
samman, den ene vill bj^gga af sten och den andre icke, eller förmår icke;
då skall fogden, borgmästarne och rådmän nämna dertill fyra gode män,
såsom rådmän eller byamän, som skola det skifta mellan dem, om så är
utrymme till, dock så, att hvar må om sig bygga den andre oskadd, eller
ock lägga penningar dem emellan som fullt är och likt är gen fullo,
som de det vilja taga å sitt samvete, och ed sin efter svärja, att de
ej kunna bättre skifta eller värdera det; välje sedan den, som bjuder
den bestämda summan till den andres utlösande, och bygge sedan det
bästa han förmår, och tages der stadsbref å, och gånge aldrig värdering
till utlösande dem emellan eller deras barn om samma tomt eller
hvad det är. § 2. Ingen må det som under annan ligger, vid bot
tre marker, till treskiltes mellan målseganden, konungen och staden,

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

eller det, som ligger jämsides med annans, om det ruin så är lagdt
och gode män kunna det skåda, eller det ofvan annan är, som förr är
sagdt, sälja åt någon annan, än åt viderboende mannen, om han vill
det köpa, utan han, som viderboende är, må det återkalla innan dag
och år, som vore det börd, af den, till hvilken det var snidt, derest de
icke äro honom lagligen uppbjudne och hembjudne med två män, om
nemligen hans (säljarens) fränder icke vilja det till sig lösa och bygga,
såsom tillbör; vilja hvarken de eller viderboende!! det köpa; då har han
lof det sälja hvem han vill».

Äfven 1734 års lag stadgar, i 7 Kap. Jordabalken om »viderboende
rätt» och säger dervid, bland annat, i 2 §, att »viderboende rätt hafva
de, som uti ett hus och tomt i staden del ega». I denna lag finnes
icke något, som bestämdt antyder, att denna »del i hus» endast kunde
vara ideel eller viss qvotdel, om ock rättspraxis onekligen utvecklat sig
i denna riktning.

Ö O

Efter hvad Utskottet sålunda visat, förefinnas för den uppfattning,
motionärerne sökt göra gällande, vissa anknytningspunkter i vår forna
lagstiftning, likasom uti den i åtskilliga andra land ännu bestående.
Utskottet, som i sitt vid sistlidne riksdag i anledning af Herr Hedins
då väckta motion afgifna utlåtande antydt, att ändamålet kunde åtminstone
i viss mån uppnås genom ett lämpligt ordnande af bolagsförhållandet
mellan dem, hvilka gemensamt ega stadsfastighet, vill dock medgifva,
att äfven i sådant fall lagstiftarens mellankomst kan vara nödvändig,
på det att ordnandet måtte ske på ett ändamålsenligt och likformigt
sätt. Af särskild vigt synes det, på sätt Herr Äbergsson anfört,
vara att taga i öfvervägande, huruvida fullständigande af gällande lagstiftning
är nödvändig i ändamål, att bostadsföreningarne måtte varda
på lagligt sätt konstituerade och representerade, sä att de komma i ett
smult rättsligt förhållande till tredje man.

Då en utredning af alla hithörande förhållanden synes vara af vigt,
får Utskottet, under åberopande i öfrigt af hvad motionärerne anfört,
hemställa,

att Riksdagen, med hufvudsakligt bifall till föreliggande
motioner, må i underdånig skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida, på ofvan
angifna eller andra grunder, särskilda lagbestämmelser
må kunna meddelas angående de rättsförhållanden,
som uppstå genom samegendom i stadsfastighet, samt

Bill. till Riksd. Prot. 1882. 7 Samt. 21 Höft. 2

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

beträffande delning af sådan fastighet,
Riksdagen öfverlemna det lagförslag
omständigheterna må föranleda.

Stockholm den 27 Mars 1882.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

och derefter till
i ämnet, hvartill

STOCKHOLM, IVAR H.EGGSTRÖMS BOKTRYCKERI, 1882.