Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35

Utlåtande 1875:LU35

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

1

\:o 35.

Ank. till Riksd. Kansli den 19 Maj 1875, kl. 12 nödd.

Utlåtande, i anledning af vädd förslag till författning om ätervinningsrätt
till lös egendom, som blifvit genom olofligt
tillgrepp rätte eg ar en af hand.

Uti ifrågavarande hänseende finnas för närvarande ej andra bestämmelser
än de, hvilka, hemtade från 49 Kap. 2 § Missgerningsbalken, innefattas
i Kongl. förordningen om nya strafflagens införande den 16 Februari
1864, 16 § 5 mom., så lydande:

»Klandras det som stulet är, och säger man sig det köpt hafva, eller
vill på annat sätt genom fångesman, eller vittnen, visa sin rätt, då skall
det gods i Rätten, eller hos bofast man, insättas, och fångesmannen eller
vittnen framhafvas. Sker det inom den tid, som domaren förelägger; vare
han saklös, som ifrån sig leda gitter, och svare då den, som det ledes till.
Kan han ej visa laga fång; gifve ut det, som klandras, och göre sig urtjufva
med sjelf sins ed, om domaren det skäligt pröfvar. Gitter han ej eden
gånga; stånde tjufsrätt. Häfver han vittne, att han det redligen köpt, ändå
att han ej fångesman framskaffa kan; vare saklös.»

Frågan om rätta tolkningen af detta lagrum har länge varit omtvistad:
under det somlige domare omfattat den åsigt, att egare, som förlorat gods
genom olofligt tillgrepp, skall för att hos innehafvare i god tro få taga sitt

Bill. till Riksd. Prof. 1875. 7 Sami. 25 Höft. 1

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

åter, derför erlägga lösen, hafva andra deremot hyllat den mening att eu
sådan innehafvare har skyldighet att utan lösen afstå godset till egare.

Såsom stöd för den förra meningen anföres, att ordet »saklös», såsom
motsats till ordet »saker», hvilket, enligt lagspråket, vore liktydigt med
»skyldig», skulle innefatta frihet från allt ansvar och således äfven från den
civila ansvarspåföljden, .som i förevarande fall bestode uti skyldighet att till
egare återställa godset utan lösen; men att, då lagen uti 11 Kap. 4 8 och
12 Kap. 4 § Handelsbalken uttryckligen i afseende på långifvet eller deponeradt
gods, som blifvit obehörigen afyttradt, inedgåfve egare rättighet att
hos sådan innehafvare, som i god tro åtkommit godset, få det åter emot
lösen, så vore af lagens analogi och nödvändigheten af dess öfverensstämmelse
med sig sjelf vid rättsgrundsatsernas tillämpning en följd att äfven
egare, som genom olofligt tillgrepp mistat sitt gods, vore berättigad att mot

osen fä det sig återstäldt af innehafvare, oaktadt denne i god tro kommit

deraf i besittning.

De åter, som hylla den senare åsigten, åberopa, att enär, enligt de
lagar, som gälde förr, än 1734 års lag trädde i kraft, egare ovedersäo-lio''en
ansetts ega befogenhet att utan lösen återtaga stulet gods hvar det anträffades,
så och vid det förhållande, att ordet »saker» i lagspråket begagnades
allenast da fråga vore om knminelt ansvar, samt att följaktligen under ordet
»saklös» inbegrepp allenast frihet från straffpåföljd, kunde så mycket mindre
antagas, att 1734 års lagstiftare åsyftat att genom stadgandet i 49 Kap. 2 8
Missgermngsbalken upphäfva egares berörda befogenhet, som sistnämnda lagbud
vore affattadt i samma ordalag, hvilka, enligt de äldre lagbud, hvarifrån
det hemtats, inneburit endast innehafvares friande från kriminel ansvar

men icke afsett att medgifva rättighet för honom att för godset erhålla

ösen, samt att, då vindikationsrätten således icke genom lagens oförtydbara
ord i förevarande fall blifvit egare betagen, någon analogi till inskränkning
deri icke borde kunna hemfas från 11 Kap. 4§ och 12 Kap. 4§ Handelsbalken,
hvilka lagbud hvilade derpå, att i de dermed afsedda fäll o-odset
med egarens eget begifvande kommit ur hans hand, och, såsom innefattande
undantag från den i eganderättens natur af sakrätt grundade allmänna principen
om egares vindikationsrätt, icke finge gifvas extensiv tolkning.

Äfven rörande de grundsatser, på hvilka lagstiftningen i förevarande
ämne bör hvila, hafva skiljaktiga meningar gjort sig gällande.

D®L af Lagkomité!! föreslagna stadgande i ämnet är af följande innehall:
“Har koparen i god tro varit, och är godset i hans hand kommet,
vare ej skyldig det till egaren afstå, der ej denne betalar hvad derför oäfvet
ar. Har koparen innehaft godset öfver år och dag, utan att egaren si° hos
honom anmält, att det lösa; hafve då våld det behålla. Köper någon på
god tro, egendomen på öppen auktion, å allmänna försäljningsställen, 1 öppna

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

salubodar, i handelsmagasiner, eller å marknader, ege rätt att den egendom
behålla, sedan den i hans hand kommit».

I motiven till förslaget till handelsbalk har åter Lagberedningen anfört,
att ehuru vid köp och klander af lös egendom blotta besittningen i
allmänhet måste antagas såsom bevis på innehafvarens eganderätt — väl
icke i den mening, som eu person, hvilken sjelf på grund af aftal med
egarcn eller genom en brottslig handling kommit i besittning af ett ting,
skulle kunna förebära besittningen såsom ett värn mot egarens återvinningstalan,
utan endast i den mening, att tredje man, som i god -tro förvärfvat
tinget af innehafvare^ icke behöfde göra sig särskildt underrättad om dennes
laga fång — så borde dock ett undantag från denna regel göras för
det fall, då godset genom olofligt tillgrepp kommit ur rätte egarens hand.
Om man än med skäl kunde påstå, att när ett sådant gods blifvit af innehafvaren
såldt till eu köpare, som öfvertag^ det i god tro, det vore lika
hårdt för köparen, om han utan ersättning skulle förlora det köp ta,. som
för egaren att, utan eget förvållande, mista sin egendom; så fordrade likväl
ett högre afseende på den allmänna säkerheten och eganderättens helgd,. att
lagstiftningen erkände den bestulne egarens anspråk, äfven da han icke
kunde bevisa köparens oredlighet, för att dymedelst så mycket som möjligt
betaga dem, hvilka, genom det stulna godsets döljande, i synnerhet främjade
brott emot eganderätten, tillfällen till en orättmätig vinst; att allmänheten
äfven hyste den föreställning, att egaren vore berättigad återtaga honom
olofligen frånhändt gods, hvar det funnes, syntes deraf, att köpare af sadant
gods merendels godvilligt utgåfve det utan ersättningsanspråk; och denua
föreställning, som öfverensstämde icke blott med uttryckliga stadganden i
våra äldre lagar, utan äfven med den i tillämpningen allmännast vedertagna
tydningen af vår nu gällande lag, hade Beredningen ansett sig icke böra
motverka. Men på det den, som på god tro kommit i besittning af sådant
gods, icke under allt för lång tid måtte vara utsatt för egarens återvinningstalan,
borde föreskrifvas, att denna skulle anställas inom tre år sedan godset
tillgreps, helst eu så beskaffad vindikation af lösören efter denna tids förlopp
troligtvis högst sällan skulle komma i fråga. Och som det äfven vore
billigt, att den, hvilken offentligen köpt dylikt gods och derföre borde företrädesvis
förutsättas hafva handlat i god tro, af lagen än mera skyddades,
syntes likaledes för sådant fäll böra stadgas, att egaren skulle inom nämnda
tid anmäla sig att lösa godset, om han ville det återfå. I öfverensstämmelse
härmed afgaf Beredningen förslag till lag uti ifrågavarande ämne, af
det innehåll, att, derest gods, som blifvit afyttradt af annan, än rätte egaren,
kommit ur dennes hand genom olofligt tillgrepp, han skulle ega att detsamma
utan lösen återfå af den, som det innehade; samt att, om denne på
god tro fått godset i handom och ej godvilligt derifrån afstode, egaren skulle

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

göm sm rätt mot honom gällande genom stämning inom tre år sedan godset
til gripits, ^ men åt t, i händelse godset vore såldt på offentlig eller öppen
auktion, a marknad, torg eller annat allmänt försäljningsställe, eller i salubod
eller handelsmagasin, der dylikt gods vanligen såldes, den, som det på
god tro i handom fått, skulle hafva rätt att det behålla, der ej egaren inom
ofvannamnda tid hos honom anmälde sig att godset lösa och betalade hvad
han derför gifvit.

Vid sistförfluten riksdag, då föreliggande fråga var under pröfning
ytsk°ttet> under åberopande i öfrigt af hvad Lagberedningen sålunda
anfört, i afseende derå anmärkt, att egarens billiga anspråk med hänsyn till
tiden, inom hvilken återvinningstalan borde anställas, finge, efter Utskottets
mening, anses behörigen tillgodosedt, om den begränsades till ett år från tillgreppets
föröfvande i stället för tre år, såsom Beredningen föreslagit. Om
ei! 1 öfverensstämmelse med Beredningens sålunda modifierade förslag''
stiftades, borde 5 inom. i 16 § af ofvan åberopade Kongl. förordning kunna
helt och hållet upphafvas. Visserligen innehölle dessa lagrum särskilda föreskrifter
angående dels qvarstad å stulet gods, som vore föremål för klandertalan,
dels skyldighet för innehafvare^ der han ej kunde visa laga fåneatt
gorå sig urtjufva med sjelf sins ed och dels den påföljd, som uppkörning i
fall han åt eden bruste; men då det läge i sakens natur, att domaren i
hvarje särskildt fall egde efter omständigheterna pröfva, huruvida innehafvaren
borde ^ tills vidare _ eller i afvaktan på målets slutliga afgörande depossideras
från det omtvistade, samt 6 mom. i omförmälda § af 1864 års
förordning anvisade egaren att, för återfående af det honom frånstulna, lita
Konungens Befallningshafvande eller domare till, med rättighet dock för
egaren att sjelf återtaga det af den, som vore lösker man eller misstänkt
att vilja rymma, eller der det stelna godset å färsk gerning funnes; då stadgandet
om urtjufvaeden ej öfverensstämde med nutidens lagstiftningsprinciper;
och då strafflagen innehölle erforderliga bestämmelser om ansvar för
den, som af misstänkt person tillhandlade sig gods eller eljest det mottoge,
^nte„8 "V38, antydda föreskrifter vara obehöflig^, och olämpliga. På grund
häraf föreslog Utskottet, att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning,
sa lydande:

Med upphäfvande af 16 § 5 mom. i Kongl. förordningen om nya
strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16
hemman 1864, förordnas, som följer:

Har gods, som genom köp eller byte eller såsom pant öfverlåtits af
annan, an rätte egaren, kommit ur dennes hand genom olofligt tillgreppc
a ege han det utan lösen återfå hos den, som det innehafver. Har denne
pa god tro fått godset i handom, och afstår han det ej godvilligt; göre
egaren sin rätt emot honom gällande, genom stämning inom ett år ''sedan

5

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 35.

godset tillgreps. Är det afyttradt å offentlig auktion, å marknad, torg eller
annat allmänt försäljningsställe, eller i salubod eller handelsmagasin, der
dylikt gods vanligen säljes; hafve den, som godset på god tro i handom
fått, rätt att det behålla, der ej egaren, inom tid som nu sagd är, hos honom
anmäler sig att det lösa och betalar hvad han för godsét gifvit. Är godset
pantsatt hos allmän pantlåneinrättning, hafve inrättningen rätt att panten
behålla till dess skulden betalas.

Hvad nu stadgadt är skall, i tillämpliga delar, gälla, äfven om godset
kommit i innehafvarens hand genom arf eller gåfva; dock vare, i fråga om
skyldigheten att återlemna godset, sådan innehafvare, fastän han är i god
tro, ansedd lika med den, från hvilken arfvet eller gåfvan kommith

Detta förslag blef icke af Riksdagen godkändt.

Emellertid har Herr E. Thomasson uti en inom Ändra Kammaren
väckt, till Lag-Utskottet remitterad motion (N:o 10) anfört, att, om förevarande
fråga betraktades ur rent teoretisk synpunkt, vore uppenbart, att,
ehuru den, som i god tro köpt stulet gods, från sin egen synpunkt och i
formelt hänseende fullkomligen rättsligt åskommit godset, det dock, vid det
förhållande att detsamma tillhört eu annan, än öfverlåtaren, vore ovedersägligt,
att öfverlåtelsen icke rättsligen kunnat ske, så att den bestulne
egaren, hvars åtkomst till godset vore både formelt och reelt riktig, dertill
hade fullständigare rätt än den, som, sedan godset genom tillgrepp blifvit
rätte egaren frånhändt, detsamma i god tro åtkommit; samt att följaktligen
äfven den förre äfven borde företrädesvis åtnjuta lagens skydd. Man
hade föreburit, att i allmänhet ett brott måste betraktas såsom en olycka,
hvarför den, mot hvilken det föröfvats, blifvit utsatt, och hvars följder
borde träffa honom och ingen annan; samt att, då vid sådant förhållande
grunden för pröfningen om förlusten borde drabba egaren eller köparen
måste sökas i större eller mindre vållande hos den eno eller andre eller
i den större eller mindre möjligheten för endera att afvärja skadan,
egaren, som kunnat förvara sin egendom från tillgrepp, borde snarare vidkännas
förlusten, än köparen, som icke hade annan säkerhet om säljarens
eganderätt, än den, att det, som såldes, funnes i hans hand; men häremot
kunde å andra sidan invändas, dels att både egaren och köparen finge anses
hafva träffats af olycka, den förre derigenom, att hans egendom blifvit
honom frånstulen, och den senare derigenom, att han kommit att inlåta sig
i handel om stulet gods, dels ock att det visade sig uppenbart, att det vore
vida lättare att taga sig till vara för handel med tjufvar och tjufköpare, än
att vakta sig för att varda bestulen. Vidare hade man, ur billighetens samt
den praktiska nyttans och nödvändighetens synpunkt, framhållit, att, om det
skulle blifva en möjlighet för medborgare i ett samhälle att förvärfva egendom,
utan att ständigt vara blottstäld för faran att nödgas afstå den till

6

Lag-UtsJeottets Utlåtande N:o 35.

annan, som derå hade äldre anspråk, och om domare med säkerhet skulle
kunna afdöma tvister om bättre rätt dertill, så måste ock lagstiftaren i den
efter blotta rättsbegrepp gällande grundsats, att rätte egaren skulle vara befogad
återtaga sitt från hvem som helst det innehade, fastställa sådana inskränkningar,
som för säkerhet i egande- och besittningsrätt funnes nödiga;
samt att genom tillämpning af denna grundsats å ena sidan upprätthölles
aktningen för eganderätten genom bestämmelsen att äfven en innehafvare i
god tro skulle till rätte egaren återlemna gods, som denne reklamerade, men
å andra sidan visades aktning för den redlige innehafvarens rätt genom föreskriften,
att sådant finge ske endast mot lösen, och sålunda vidmakthölles
jemvigten i den positiva rättsordningen inom samhället. Ett sådant afvägande
af den bestulne egarens rätt mot innehafvarens på god tro hade dock till
följd, att som tjufven, der han ertappades, vanligen vore oförmögen att ersätta
det stulnas värde, köparen af det tillgripna godset blefve genom den
lösen, hvartill han vore berättigad, fullt skadeslös, under det rätte egaren
deremot drabbades af hela förlusten. Härtill komme att man, genom att
upprätthålla den sedan uråldriga tider i vår lagstiftning gällande, i det folkliga
rättsmedvetandet hyllade grundsatsen om den bestulne egarens rätt att
utan lösen taga sitt åter, skulle på det mest verksamma sätt, som vore möjligt,
bidraga till upptäckande och hämmande af tjufnadsbrott, i det man för
tjufven minskade utvägarne att dölja och afyttra det tillgripna. Det hade
på senare tider i städerna uppstått tvänne yrken, nemligen försäljning af
gamla kläder och andra brukade varor samt enskild pantlånerörelse, hvilka,
oftast utöfvade tillsammans, företrädesvis frodats i de samhällen der lagstiftningen
ålade endast den om svek öfverbevisade innehafvaren att utan lösen
utlemna stulet gods. Ingenstädes kunde nemligen tjufgods lättare förvaras
och ^ försvaras under täckmanteln af god tro, än hos desse industriidkare,
hvilka genom en noggrann undersökning om åtkomsten till det, som erbjödes
till salu eller pant, skulle afskräcka sina kunder och derföre ofta af vinstbegär
lockades till efterlåtenhet härutinnan. Yore deremot den bestulne egaren
ovilkorlig! berättigad att återtaga sin egendom, skulle dessa i många afseenaen
samhällsförderfliga näringar, om ej försvinna, åtminstone inskränkas till
mindre oroväckande dimensioner. Men då, för att den ifrågasatta lagbestämmelsen
skulle verka välgörande i afseende på tjufnadsbrotts upptäckande och
förminskande, vindikationsrätten måste konseqvent genomföras’ utan annan inskränkning
än i fråga om tiden, inom hvilken denna rätt skulle göras gällande;
har motionären föreslagit:

_ “Mt Riksdagen måtte för sin del besluta en författning om återvinningsrätt
till lös egendom, som blitvit genom olofligt tillgrepp rätte egaren afhänd,
så lydande:

Med upphäfvande af 16 § 5 mom. i Kongl. förordningen om nya straff -

7

Lay-Utslcottets Utlåtande N:o 35.

lagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari
1864, förordnas som följer:

Har gods, som genom köp eller byte eller såsom pant öfverlåtits af
annan, än rätte egaren, kommit ur dennes hand genom olofligt tillgrepp;
då ege han det utan lösen återfå hos den, som det innehafver. Har denne
på god tro fått godset i handom, och afstår han det ej godvilligt; göre
egaren sin rätt emot honom gällande genom stämning inom ett år sedan
godset tillgreps.

Hvad nu stadgadt är, skall, i tillämpliga delar, gälla äfven om godset
kommit i innehafvarens hand genom aff eller gåfva, dock vare i fråga om
skyldigheten att återlemna godset, sådan innehafvare, fastän han är i god
tro, ansedd lika med den, från hvilken arfvet eller gåfvan kommit.”

Utskottet, som fortfarande i hufvudsaken delar de af Lagberedningen i förevarande
ämne uttalade principer, har dock ansett sig icke böra förorda den
af Beredningen föreslagna inskränkning i egarens rätt att utan lösen återbekomma
sådant gods, som, från honom tillgripet, blifvit afyttradt på offentlig
eller öppen auktion, å marknad, torg eller annat allmänt försäljningsställe,
eller i salubod eller handelsmagasin. Då, såsom erfarenheten ådagalagt,
redbara personer ganska sällan låtit sig förledas till handel om stulet gods,
synes nemligen den farhåga, man hyst i afseende på den osäkerhet i handel
och vandel, som skulle af vindikationsrättens utsträckning till gods, hvilket
blifvit på omförmälda sätt åtkommet, blifva en följd, icke kunna tillmätas
den praktiska betydelse, att någon inskränkning i egarens, i sakens natur
grundade, vindikationsrätt till gods, som utan hans vilja blifvit honom frånhändt,
torde deraf böra föranledas.

Derjemte, och till förekommande af osäkerhet i lagtillämpningen, har
Utskottet funnit uttryckligt stadgande böra meddelas derom, att, der gods,
som klandras, ej kan af fångesman värjas, det skall åligga denne att gälda
skadan.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet, med fästadt
afseende jemväl derå, att i anseende till den olika tolkning, hvartill nu
gällande lag gifver anledning, en förändring deri är af behofvet påkallad,
med föranledande af ifrågavarande motion vördsamt hemställa:

att Riksdagen måtte för sin del besluta eu författning
om återvinningsrätt till lös egendom, som blifvit genom
olofligt tillgrepp egaren afhänd, så lydande:

”Med upphäfvande af 16 § 5 mom. i Kong!, förordningen
om nya strafflagens införande och hvad i afseende
derå iakttagas skall den 16 Februari 1864, förordnas
som följer:

Har gods, som genom köp eller byte eller såsom pant

8 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

öfverlåtits af annan, än rätte egaren, kommit ur dennes
hand genom olofligt tillgrepp; då ege han det utan lösen
återfå hos den, som det innehafver, och söke denne sin
fångesman. Har innehafvaren på god tro fått godset i
handom, och afstår han det ej godvilligt; göre egaren
sin rätt emot honom gällande genom stämning inom ett
år, sedan godset tillgreps.

Hvad nu stadgadt är, gälle äfven om godset kommit
i innehafvarens hand genom arf eller gåfva; dock vare
innehafvaren, der arflåtaren eller gifvaren icke varit i
god tro, skyldig att godset återlemna, fastän egaren icke
gjort sin rätt gällande inom här ofvan stadgade tid.

Stockholm den 19 Maj 1875.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Reservationer:

af Herr Grefve Sparre: “Under obetingadt erkännande af lagstiftarens
skyldighet att omhägna eganderätten, anser jag den väg dertill, Utskottet
här valt, icke vara rätt lycklig. Det är genom ändamålsenliga polisanstalter
brott böra förekommas eller, då detta ej kan ske, upptäckas. Medvetandet
härom tryggar rättssäkerheten. Detta stora mål vinnes icke genom att i
civil-lagstiftningen intaga allmänna satser, Indika, praktiskt ohållbara, skulle
omöjliggöra handel och rörelse.

Yår nu gällande lag har, med antagande af en presumtion emot den
hos hvilken stulet gods finnes, ålagt honom att värja sig och stadgat att
godset emellertid skall sättas i qvarstad, hvarigenom möjlighet beredes att
vinna utredning om godsets identitet och de omständigheter, under Indika
innehafvaren åtkommit godset. I de allra flesta fall visar sig då, att antin -

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

o-en oredlighet eller åtminstone någon mindre försigtighet stannar honom till
last De s. k. tjufköparne träffas alltid af denna presumtion. Men tall
kunna inträffa, der den redligaste man med största omsorg i en bod eller ett
försäljningsmagasin köpt en sak, som, en gång, olofhgen åtkommits, och det
skulle störande inverka på den allmänna rörelsen, om man nödgades utlemna
detta utan annan utsigt till ersättning än af en fångesman som till äfventyr
saknar tillgång dertill. Eu ovårdsam egare, som, med full kännedom om
sina tjenares eller ombudsmäns oredlighet, åt dessa anförtrodde sm egendom, som
af dem afyttras, skulle derigenom på den redliges och omtänksammes
bekostnad obehörigen omhuldas; ja, man skulle kunna tänka sig det tall,
att en spekulant, i komplott med andra nidingar, läte sig af dessa bestjalas
för att sedan de väl undkommit, inom ett år återtaga godset, som han
aldrig förlorat ur sigte. "Man skall icke bota ett ondt med hälften värre" säges det
i våra gamla domareregler. Jag befarar att detta är fallet med Utskottets
förslag och anser nu gällande lag, om också möjligen icke alltid med
erforderlig urskilning tillämpad, i en god domares hand vara tillfyllestgörande.
Den förutsätter i hvarje förekommande fall en pröfning af dervid inträffade
förhållanden, med afseende hvarå frågan rätteligen bör afgöras, och det åt
Utskottet också åberopade allmänna rättsmedvetandet är, der återlemnande
af stulet gods någon gång vägras, tillräckligt talande till egarens fördel.

af Herr von Gegerfelt, som vidhållit Utskottets vid sistlidna riksdag
afgifna betänkande.

af Herr Sundeil: Frågan om återvinningsrätt till lös egendom, som

blifvit genom olofligt tillgrepp rätte egaren afhänd, förevar, som bekant är,
vid 1873 och 1874 årens riksdagar, utan att Kamrarne dervid kunde, för
sin del, om beslut i saken sig förena. Yid sådant förhållande anser jag,
att denna mycket omtvistade fråga, i hvilken f. d. lagkomitén hyllat en
mening och f. d. lagberedningen omfattat en annan, nu icke bort åter göras
till föremål för öfverläggning. Längre liggetid tarfvar ärendet sannerligen.
Då jag fortfarande är af den öfvertygelse, att de af lagkomitén anförda
skäl för dess åsigt äro riktiga, kan jag icke annat än vördsamt hemställa om
afslag å motionen.

af Herr Magnus Jonsson, som instämt med Herr Grefve Sparre.

Bill. till Riksd. Prot. 1875. 7 Sami. 25 Häft.

2