Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35

Utlåtande 1868:LU35

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

tf:» 35.

Ank. till Riksd. Kansli d. 30 April 1808, kl. 11 f. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af förbudet
mot gemensamma andaktsöfning ar utan prests ledning
ä tid, då allmän gudstjenst hålles.

Sedan förra Riksdagen! underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t tillkännagifvit,
hurusom, i anledning af väckt förslag om ändring i Kongl. Förordningen
angående gemensamma andaktsöfningar den 26 Oktober 1858, så vidt
denna förordning innehölle förbud mot dylika andaktsöfningar a tid, eld allmän
gudstjenst i församlingen förrättades, Riksdagen ansett den i nämnda förordning
förekommande bestämmelse, att sammankomster till gemensamma
andaktsöfningar utan vederbörande presterskaps omedelbara ledning ej finge
utan särskild tillstånd ega rum d tid, då allmän gudstjenst i församlingen
hölles, böra borttagas och i dess ställe stadgas, att sådan sammankomst
ej finge hållas så nära stället för den allmänna gudstjenst^!, att den sednare
eller ordningen vid densamma stördes, hvarföre Riksdagen för sin del
beslutit en författning, hvarigenom, med upphäfvande af ofvannämnda Kongl.
Förordning den 26 Oktober 1858, skulle stadgas på sätt Riksdagens skrifvelse
innehåller; — så har Kongl. Maj:t genom nådig Skrifvelse den 31
December 1867 meddelat Riksdagen, att, enär för detta förslags upphöjande
till lag erfordrades kyrkomötes samtycke, men Kongl. Maj:t icke för
andra ärenden beslutit sammankallande af sådant möte före innevarande
riksdag, samt nu gällande lag medgåfve, att särskilt tillstånd kunde lemnas
till hållande af sådana sammankomster, som Riksdagens förslag afsåge
att tillåta, Kongl. Maj:t, som ansett samma förslags antagande ej vara af
den angelägenhet, att kyrkomöte ensamt för denna fråga borde sammankallas,
efter Stats-Rådets och Högsta Domstolens hörande, funnit skäligt
låta Riksdagens förslag förfalla.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35. 5

Under åberopande af hvad sålunda i detta ärende tillförene förekommit,
har Herr L. J. Hierta, uti en inom Andra Kammaren väckt, till
Lag-Utskottets behandling öfverlemnad motion, N:o 326, föreslagit, att Riksdagen
ville, med ändring af Kongl. Förordningen den 26 Oktober 1858,
för sin del antaga en författning, lika lydande med det författningsförslag,
förra Riksdagens oinförmälda skrifvelse innehölle.

Uti ofvannämnda Kongl. Förordning stadgas sålunda:

»Medlemmar af den Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment
att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar, utan vederbörande
presterskaps omedelbara ledning: dock må sådan sammankomst ej, utan
särskildt tillstånd, ega rum å tid, då allmän gudstjenst i församlingen förrättas.
Ej eller må vid religionsöfning, som ej är att hänföra till enskild
husandakt, tillträde vägras församlingens presterskap, medlem af dess kyrkolåd
eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda myndighet,
i händelse af inträffad olaglighet eller oordning, eger att, der så nödigt
anses, sammankomsten upplösa. Uppträder någon, som ei är prest,
eller enligt kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid dylik sammankomst
såsom lärare med andliga föredrag, som anses leda till" söndring
i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna gudstjenst^! eller eljest
till undergräfvande åt religionens helgd, ankom me på kyrkorådet att
honom förbjuda att i berörda egenskap inom församlingen vidare uppträda.

Hvar som föranstaltar så beskaffad sammankomst, hvarom sagdt är,
å tid, då den ej hålglas må, eller å sådan tid dertill upplåter hus eller underlåter
att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds förbud mot utöfvande af
lärareverksamhet, höte från och med 50 till och med 300 Riksdaler Riksmynt
till tväskiftes emellan åklagaren och församlingens fattige. Saknar
den bötfällde tillgång till böterna, skola de förvandlas till fängelse efter
samma grnnder, som gälla för förvandling af böter enligt Utsökningsbalken.
»

Utskottet, som anser sig nu, likasom vid förra riksdagen, böra biträda
ifrågavarande förslag, tillåter sig att ur Utskottets då meddelade Yttrande
i ämnet återgifva följande:

»Utskottet har, efter inheintad kännedom om den erfarenhet, som
tillämpningen af oinförmälda författning i nu ifrågavarande hänseende lemnat,
kommit till den öfvertygelse, att motionärens framställning är synnerligen
behjertansvärd. Det omförmälda förbudet mot hållande af gemensamma
andaktsöfningar, utan ledning af prest, å tid då allmän gudstjenst
hålles, var visserligen icke endast en gärd åt den varsamhet, hvarmed man
ansag sig böra gå till väga vid öfvergången från den mindre toleranta lagstiftning,
i hvilken åren 1858 och 1860 medförde vigtiga och högt påkal -

g Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

lade förändringar; ty erfarenheten hade gifvit vid handen, att åtskilliga ledare
af de separatistiska rörelserna icke dragit i betänkande att trotsa gällande
ordning medelst att ända invid dörrarue af den kyrka, i hvilken församlingen
förrättade sin gudstjenst, föranstalta sammankomster, Indika för
den förra voro störande och icke kunde undgå att väcka föiaigelse. Men
om än det ifrågavarande förbudet må anses egnadt att skydda mot dylika
tilltag, så torde detsamma deremot, i sin stränghet tillämpadt, icke befinnas
öfverensstämma med den fördragsamhet, som vunnit ett uttryckt Kongl.
Förordningen om främmande religionsbekännare och deras religionsöfning
den 23 Oktober 1860, enligt hvilken kristna trosbekännare, af hvilken annan
lära som helst än den rena evangeliska, ega att förena sig^ i församling
och hafva rätt till offentlig religionsöfning i egna bönehus å tid, som
de fritt välja, under det allmänna vilkoret att sadant sker inom de af lag
och sedlighet bestämda gränser. Förordningen föreskrifver väl, att en ansökan
om tillstånd att ingå sådan förening skall hos Konungen göras; men
om det förra vilkorets öfverträdande icke är att befara, lärer väl afslag å
sådan ansökan icke ifrågakomma. Emellertid befinner sig inom landet en
sekt, de s. k. baptisterna, den talrikaste bland alla, hvilken icke vill formfJicren
utträda ur Svenska kyrkan och bilda egen församling. Denna sekt
kan — såväl som öfriga independenter, Indika icke göra mera buller af
sig än de s. k. tillåtna religionssamfunden — i de större städer, der både
ottesång, högmessa och aftonsång i de allmänna kyrkorna ega rum, svål linen
få tillfälle att gemensamt förrätta sin andakt, så länge det är förbjudet
att sammankomma till andaktsöfningar å tid, då allmän gudstjenst i församlingen
hålles, sådant får dock, kan man invända, enligt författningen
ske efter »särskildt tillstånd.» Men utom det att i åliggandet att för hvarje
särskildt tillfälle utverka tillstånd att sammankomma till utöfvande af sin
andakt, ligger ett tvång, som synes icke väl öfverensstämma med de grundsatser,
den till tiden sednare lagstiftningen angående religionsfrihet upptagit,
och som derför blir desto mera förhatligt, bör ock tagas i betraktande,
att en dylik sammankomst stundom icke torde vara beramad sa tidigt, att
vederbörandes tillstånd kan hinna utverkas, hvilket dock, enligt sammanhanget
i författningen, synes böra ske för hvarje särskildt tillfälle. Hvad
landsbygden beträffar kan denna svårighet jemväl för den rena evangeliska
lärans'' egna bekännare till och med vara oöfvervinnerlig, enär för oväder
och under vissa årstider det från somliga trakter kan blifva omöjligt saväl
att samlas till den allmänna gudstjensten som att meddela sig med de vederbörande,
af hvilka den omförmälda tillåtelsen skall utfärdas, än mer att
erhålla eu prest till ledning vid den gemensamma andaktsöfningen, för hvil -

7

Lag-Vtekotlets Utlåtande N:o 35.

ken, till följd af behof och sed, befolkningen hyser eu benägenhet, som
ingalunda torde böra motverkas.

Utskottet anser nu anförda omständigheter tillräckligt tala för behöfligheteu
af en ändring i den ifrågavarande författningen, dervid dock Utskottet
medgifver angelägenheten deraf, att afvärjandet af de missbruk, stadgandet
haft för afsigt att förekomma, icke lemnas ur sigte. Detta dubbla
ändamål har Utskottet trott kunna vinnas genom borttagande af bestämmelsen,
att sammankomster till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande
presterskaps omedelbara ledning icke må »utan särskildt tillstånd
ega rum å tid, då allmän gudstjenst i församlingen hålles1'', och införande
i dess ställe af det stadgande,, att sådan sammankomst ej får hållas så nära
stället för den allmänna gudstjensten, att den sednare eller ordningen vid
densamma störes; såsom följd hvaraf den i författningens sednare del fastställda
ansvarspåföljd för föranstaltande af så beskaffad sammankomst och
för upplåtande af hus dertill bör utgå, och öfverträdelse af det nya stadgandet
falla under ansvarsbestämmelsen i 11 Kap. 2 § Strafflagen.»

De skäl, hvilka sålunda blifvit anförda till stöd för den ifrågaställda
lagstiftningsåtgärden, synas fortfarande ega full giltighet; och Utskottet får
derföre vördsamt tillstyrka,

att Riksdagen för sin del ville besluta eu författning,
hvarigenom, med ändring af Kongl. Förordningen om
särskilda sammankomster för andaktsöfning den 26 Oktober
1858, stadgas som följer:

»Medlemmar af Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej
förment att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar
utan vederbörande presterskaps omedelbara ledning;
dock må sådan sammankomst å tid, då allmän
gudstjenst i församlingen förrättas, ej ega rum så nära
det ställe, der gudstjensten hålles, att denna eller ordningen
dervid störes. Ej eller må vid religionsöfning,
som ej är att hänföra till enskild husandakt, tillträde
vägras församlingens presterskap, medlem af dess kyrkoråd
eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken
sistnämnda myndighet, i händelse af inträffad olaglighet
eller oordning, eger att, der så nödigt anses, sammankomsten
upplösa. Uppträder någon, som ej är prest eller
enligt kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid
dylik sammankomst såsom lärare med andliga föredrag,
som anses leda till söndring i kyrkligt hänseende eller

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o So.

förakt för den allmänna gudstjensten, eller eljest till undergräfvande
af religionens helgd, ankomme på kyrkorådet
att honom förbjuda att i berörda egenskap inom
församlingen vidare uppträda.

Hvar som underlåter att ställa sig till efterrättelse
kyrkoråds förbud mot utöfvande af lärareverksamhet, böte
från och med femtio till och med trehundra Riksdaler.

Stockholm den 28 April 1868.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Herr Beckman har begärt att få anmärkt, det han i ärendets behandling
hos Utskottet ej deltagit.

STOCKHOLM, tryckt hos Eric Westrell, 1868.