Lag- Utskottets Utlåtande N:o 35

Utlåtande 1867:LU35

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 35.

7

N:o 3ö.

Ant. till Riksd. Kansli d. 12 Febr. 1867, kl. 11 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Majds nådiga Proposition om
förändrad lydelse af 10 § i Kongl. Kungörelsen den 13
November 1860 angående den allmänna beväring en.

Ifrågavarande nådiga Proposition har af begge Kärn rar ne blifvit remitterad
till Lag-Utskottet, som i följd deraf åligger, att i ärendet afgifva yttrande.

Den omförmälda Kongl. Kungörelsen angående allmänna beväringen innehåller
i 10 §:n:

“Under krig eller när eljest Wi pröfve /likets försvar det påkalla, vilje
Wi till vapentjenst uppbåda antingen alla beväringsklasserna eller ock större
eller mindre del af den eller de klasser, Wi finne nödigt, vare sig från hela
Riket eller endast från vissa landsorter, utan afseende derpå, huruvida eller till
huru stor del beväringen inom Rikets öfriga landskap kallas till vapen.“

Ehuru detta stadgande icke syntes innefatta hinder för Kongl. Maj:t att
uppbåda större eller mindre del af beväringsmanskapet, för att betrygga eller
förbereda försvaret af ett eller flera områden af landet, har Kongl. Maj:t likväl
funnit ordalydelsen sådan, att den möjligen kunde lemna rum för olika tolkning, hvarigenom
tvekan kunde uppstå, der sådan icke borde förefinnas; i anseende hvartill
och då, på sätt sednare tids händelser ådagalagt, för betryggande af ett
lands försvar vore nödvändigt, att dess armé kunde hastigt mobiliseras, emedan
i motsatt fall lätt inträffade, att landet befunne sig öfverrumpladt af en inträngande
fiende; samt Kongl. Maj:t under sådana omständigheter och med hänsyn
till nuvarande organisation af Svenska arméen, den der bestode af öfvad stam
och mindre öfvad förstärkning eller beväring, funnit det vara af högsta vigt,

8

Lag-Utskottets Utlåtande N;o 35.

att vid tillfällen då den politiska ställningen visade sig mindre lugn eller lät
befara utbrott af ett krig, Kong], Maj:t måtte vara fullt berättigad, att i god
tid uppbåda förstärkningen, helst klokhet och försigtighet bjöde, att icke den
stående hären eller stammen skickades i striden, utan att hafva i sina led upptagit
den dithörande förstärkningen, hvilken i sådant fall borde, för att kunna
uppfylla sin bestämmelse, vara på förhand öfvad, Kongl. Maj:t begärt Riksdagens
medgifvande, att åt 10 § i ofvanberörda Kongl. Kungörelse finge gifvas följande
förändrade lydelse:

“Under krig eller eljest, när Wi finne omtanken för Rikets säkerhet det
påkalla, vilje vi till vapentjenst uppbåda antingen alla beväringsklasserna eller
ock större eller mindre del af den eller de klasser, Wi finne nödigt, vare sig
från hela Riket eller endast från vissa landsorter, utan afseende derpå, huruvida
eller till huru stor del beväringen inom Rikets öfriga landskap kallas till vapen.“

Lag-Utskottet har tagit detta ärende i öfvervägande; och ehuru Utskottet
för sin del anser afsigten med den gällande bestämmelsen i förenämnda författning
hafva varit enahanda med hvad genom den nu föreslagna ordalydelsen skulle
uttryckas, och således icke någon skilnad, beträffande Kongl. Maj:ts rättighet
att uppbåda beväring, i sjelfva verket inträder genom den föreslagna förändringen
af §:ns lydelse; likväl och då, med afseende å möjligheten af en sådan tolkning,
som i den Kongl. Propositionen förutsättes, det torde befinnas angeläget att
undanrödja all tvekan härom, så att icke, vid utbrottet af ett krig, Kongl. Maj:t
må finna sig satt i nödvändighet att, i anseende till beväringens bristande öfning
och deraf beroende mindre krigsduglighet, genast kasta i striden hela den stående
arméen, hvarigenom till förstärkningens ledning icke någon stam öfverblefve, får
Utskottet vördsamt tillstyrka, att Riksdagen ville

bifalla hvad Kongl. Maj it i omförmälda hänseende föreslagit.

Stockholm den 8 Februari 1867.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

Reservationer:

af Herr Balter Sven Er sson: Om förhållandet verkligen är sådant som
pluraliteten inom Lag-Utskottet antagit, att den förändrade lagbestämmelse, som
i detta Betänkande förordas, icke innebär någon annan mening än den som föreslagits
att i dess ställe utmönstras, utan endast är afsedd att förtydliga densamma,
så torde en sådan förändring destomera vara rent af obehöflig, som tillämpningen
af denna lag. efter all sannolikhet, icke kommer att besörjas af
andra än sådana, som kunna rätt uppfatta dess betydelse.

Om deremot, såsom jag förmodar, meningen af det föreslagna nya stadgandets
lydelse: “när Wi finne omtanken för Rikets säkerhet det påkalla", har sin
förklaring uti det syfte, som finnes uttalad i den af Rikets Ständer vid sistlidna
riksdag behaudlade och underkända Kongl. Propositionen N:o 43, för så vidt
den afsåg en del eller helst alla beväringsynglingars större vapenöfning, emot
ersättning under uppgifna vilkor, och man i följd deraf, äfven under fredstid,
“vid tillfällen, då den politiska ställningen visar sig mindre lugn", eller kan
uppgifvas vara mindre lugn (och när kan den väl icke uppgifvas vara sådan?)
kan förvänta en del, möjligen alla beväringsynglingarnes uppkallande till så stor
vapenöfning, utan ersättning, att de i exercis och vapnens handtering kunna
mata sig med indelta arméens soldater, utan att den högst ojemna tunga, som
indelningsverket medför, i ringaste mån utjemnas, så kan jag destomindre förorda
den Kongl. Propositionens antagande, som jag anser den lemna rum för
ett nästan obegränsadt godtycke, hvaraf kommande generationer torde få erfara
nu icke ens anade följder.

I denna reservation instämmer Herr S. Rosenberg.

Bih. till Riksd. Prof. 1867. 7 Sami. 1 Afd. 3 Raft.

2