Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34

Utlåtande 1882:LU34

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

samt att sistnämnda förordning uttryckligen är, i hvad den angår
boställsskogar, upphäfd genom ingressen till 1866 års förordning.

Utskottet hemställer, att motionen måtte lemnas
utan vidare afseende.

Stockholm den 27 Mars 1882.

På Lag-Utskottets vägnar:

Axel Bergström.

N:o 34.

Ank. till Kiksd. Kansli den 27 Mars 1882, kl. 5 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg
till förordningen om kyrkostämma, samt kyrkoråd och
skolråd den 21 Mars 1862, samt till förordningen om
kyrkostämma, samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den
20 November 1863.

Uti eu inom Första Kammaren afgifven samt till Lag-Utskottet
öfverlemnad motion, N:o 11, anför Herr Frith. Graf ström följande:

»Den svenska lagstiftning, som till handläggning å kommunalstämma
förlagt kommunens borgerliga angelägenheter och till handläggning
å kyrkostämma förlagt församlingens kyrkliga, kan i större städer,
der derå territorialförsamlingar finnas, framkalla åtskilliga förvecklingar
och svårigheter. Då kommunen der vant sig att, såsom ett helt, genom
stadsfullmäktige ombesörja sina borgerliga angelägenheter, men flera
församlingar i staden, hvar och en för sig, handlägga de kyrkliga, kan
det ej fela, att äfven skall erfaras behofvet af en gemensamhet i åtskilliga

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

kyrkliga angelägenheter, särskild! de ekonomiska, t. ex. uppförandet af
folkskolehus och kyrkor. Eu sådan gemensamhet kunde vinnas, om åt
kyrkofullmäktige, valde af församlingarna, uppdrogs att å församlingarnas
vägnar handhafva sådana kyrkliga ärenden, som ansågos böra vara
gemensamma för hela staden. En lagstiftning i detta syfte gillades också
af förra Riksdagen, då Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående författning
om kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg af Riksdagens
båda Kamrar antogs, såsom den underdåniga skrifvelsen af den 19 April
1881 omförmäler.»

»Jag vågar hålla före, att det vore i hög grad nyttigt, om det
hufvudsakliga i hvad för Göteborg blifvit faststäldt äfven utsträcktes till
andra städer med flera församlingar. Visserligen finnes redan i Kongl.
förordningen af den 21 Mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd ett stadgande, som kan hafva tillämpning på hvad nu ifrågasättes.
Det heter nemligen der i 1 kap. 3 § mom. 2:

»Der i städer, som bestå af flera församlingar, fråga till afgörande
förekommer, som alla eller flera af dessa församlingar angår, skall sådan
fråga handläggas å gemensam kyrkostämma, under ordförande af den
bland stadens kyrkoherdar, som domkapitlet dertill förordnar.»

»Men dels tyckes detta stadgande hafva afseende på endast
undantagsförhållanden och dels torde man lätteligen erkänna olägenheten
af de jettestämmor, som i stora städer härigenom kunna uppstå. I
den Kong!, förordningen af den 20 November 1863 om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm har man afböjt denna olägenhet
genom ett stadgande om kyrkofullmägtige, som i vissa fall skola representera
församlingarna. Dessas myndighet inskränkes dock hufvudsakligen
till ett sammanjemkande af församlingarnas fattade beslut, och omfattningen
af deras myndighet har dessutom ofta varit omtvistad. I alla händelser
är icke förr än genom förslaget till förordning angående kyrkofullmäktige
och kyrkonämnd i Göteborg bestämdt uttalad den grundsatsen,
att flera församlingar i samma stad kunna ej blott undantagsvis
men äfven för beständigt hafva gemensamma angelägenheter att sköta,
och att detta lämpligast kan ske genom dertill bemyndigade kyrkofullmäktige.
Men, eftersom olika orter kunna hafva olika behof, och öfverflödigt
kan vara att, sedan sjelfva hufvudgrunden blifvit af Riksdagen
gillad, hvarje särskild orts önskningar i detaljbestämningar skulle för hvarje
gång underställas Riksdagens pröfning, vågar jag vördsamt föreslå, att
i förordningen af den 21 Mars 1862 första kapitlet om kyrkostämma 3 §
Riksdagen må för sin del antaga följande tillägg:

»När i städer, der tvenne territoriella församlingar finnas, dessa,

12

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 34.

och när i städer, der flera än tvenne territoriella församlingar finnas,
dessas flertal derom hos Kongl. Maj:t anhålla, må kyrkliga ärenden,
som röra församlingarna gemensamt, med församlingarnas beslutande
rätt till det omfång, hvarom begäran framstälts, behandlas och afgöras
genom kyrkofullmäktige, valde på de särskilda församlingarnas kyrkostämmor.
Efter vederbörandes hörande bestämmer Kongl. Maj:t det antal
kyrkofullmäktige, som hvarje församling eger att utse, äfvensom sättet
för den verksamhet, som hör tillkomma dessa kyrkofullmäktige, allt
efter som för hvarje ort anses ändamålsenligt.

»Derjemte vågar jag föreslå att, eftersom särskild Kongl. förordning
af den 20 November 1863 om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd gäller för Stockholm, ofvanstående stadgande äfven bör tillämpas
på Stockholm.»

Det i motionen ur förordningen om kyrkostämma, samt kyrkoråd
och skolråd den 21 Mars 1862 citerade stadgande angående gemensam
kyrkostämma i städer, som bestå af flere församlingar, återfinnes rätteligen
uti samma förordnings § 11 mom. 3.

Beträffande sjelfva saken, finner Utskottet sig icke kunna tillstyrka
motionärens förslag.

De städer, utom Stockholm, hvarest två eller flere territorielle
församlingar finnas, utgöra endast ett fåtal, och några olägenheter
af nuvarande lagstadgade sätt för besluts fattande i kyrkliga ärenden
bär i dem, Utskottet veterligen, icke försports,- utom hvad angår den
största af dem, nemligen Göteborg. För denna stad är emellertid, såsom
framgår af Riksdagens underdåniga skrifvelse den 19 April 1881,
särskild förordning angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd af Riksdagen
antagen i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts på
ett åt kommunen i ämnet afgifvet förslag grundade proposition; och
torde utfärdande af denna förordning snart vara att emotse. Skulle för
Stockholm några likartade bestämmelser vara eller blifva af behofvet
påkallade, torde lämpligaste sättet för åvägabringandet af de i sådant
hänseende erforderliga ändringar uti den särskildt om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i nämnda stad utfärdade förordningen den 20 November
1863 vara det, att vederbörande inom nämnda samhälle i frågan
vånda sig till Kongl. Maj:t; kunnande Utskottet i afseende å motionen,
så vidt den afser bemälda stad, emellertid icke underlåta att erinra, det

13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

dervarande kyrkofullmäktige redan ega, om församlingarnes afgifna meningar
befinnas skiljaktiga, att utöfva församlingarnes gemensamma afo-öranderätt
ocb således icke äro inskränkte till en sådan sammanjemk
ningsåtgärd, som motionären antydt; att det synts Utskottet betänkligt,
att den hvarje församling enligt författningarne tillkommande beslutanderätt
skulle kunna i större eller mindre omfång någon församling emot
dess bestridande beröfvas till följd af framställning utaf församlingarnes
flertal- samt att, då kommunallag, hvartill ifrågavarande förordning är
att hänföra, jemlikt 57 § Regeringsformen stiftas af Konung och Riks-,
dag gemensamt, det icke kan vara lämpligt att, på sätt motionären ifrågasatt,
&åt Kongl. Maj:t uppdraga att allena lagstifta i vissa, måhända de
vigtigaste delarne af hvad nämnda kommunalförfattning innehåller.

För öfriga städer, som bestå af flere församlingar, torde behofvet
af förändring i de uti förordningen den 21 Mars 1862 redan gifna bestämmelser
om gemensam kyrkostämma i sådana frågor, som angå alla
eller flere af församlingarne, vara, åtminstone för den närmaste framtiden,
än mindre och, äfven om behof af en sådan föiändiing förefun
nes, torde densamma icke lämpligen kunna verkställas på det sätt, motionären
föreslagit.

Utskottet hemställer således, _

att förevarande motion icke må vinna Riksdagens

bifall.

Stockholm den 27 Mars 1882.

På Lag-Utskottets vägnar:

Axel Bergström.

Bill. till Riksdagens Prof. 1882. 7 Sami. 20 Häft.

3