Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34

Utlåtande 1870:LU34

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

1

N:o 84.

Ank. till Riksd. Kansli d. 14 April 187p, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändringar i 14 och
15 kapitlen Giftermåls-hallcen.

14 kapitlet Giftermåls-balken, hvars två första paragrafer erhållit sin
nuvarande lydelse genom Kong!, förordningen den 20 November 1860, innehåller
följande stadganden:

Ҥ 1. Der hat och bitterhet emellan man och hustru uppkommit och endera
derom hos presterskapet gör anmälan eller det eljest kunnigt varder; då skola
makarne af kyrkoherden i församlingen varnas, efter ty i Kyrkolagen säges. Sämjas
de ej ändå; värden inför kyrkorådet ^ytterligare varnade. Låta de sig ej heller
deraf rätta; döme då Rätten till skilnad på ett år till säng och säte: ege ock, der
så nödigt pröfvas, förbjuda makarne, vid vite af fängelse, att hvarandra under den
tid besöka.

§ 2. Skiljer mannen sig sjelf från hustrun eller hustrun ifrån mannen, till
säng och säte, af hat eller illvilja, och håller sig i landet uppe från hem och hustru,
eller drifver man hustrun, eller hustru mannen ur hus och bo, och nyttjar der
begges gods och egendom; förfares som i förra paragrafen sagdt är, och fylle
don brottslige skadan.

§ 3. Nu kan så illa åtbäras, att man, eller hustru, af vrede och ondska,
slå hvarannan blå eller blodiga, lama eller lyfta; plikte då som i Missgerningsbalken
skils. “

Med anmärkning att de i lagen sålunda föreskrifna varningar, jemte skilnad
till säng och säte, vore ändamålslösa, och att äktenskapet, der oenighet och
vedervilja uppkommit emellan makarne, kunde anses “till sin idé de facto upplöst,
“ har Herr il. Schmidt uti en inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottet,
remitterad motion (N:o 121) yrkat, “att Riksdagen för sin del ville besluta, att 14
kapitlet Giftermåls-balken, sådant det för närvarande lyder, måtte varda uppliäfdt
Bill. till Riksd. Prot. 1870. 7 Sami. 17 Häft. 1

2

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 34.

och 15 kapitlet samma balk erhålla förändrad redaktion, i öfverensstämmelse med
de förändrade förhållanden som skulle uppkomma, derigenom att 14 kapitlet
Giftermåls-balken erhöll följande lydelse:

§ I Mom.

1.

Angifver ena makan den andra för våldsam behandling eller annat förolämpande
och söker förty skilnad i äktenskapet, då skall Rätten, der dess föreställningar
ej hjelpa, ransaka huru makarne sammanlefvat: finnes det att hat och bitterhet
dem emellan råder, och att den ena är skuld dertill genom ofta upprepade utbrott
af våldsamt sinnelag eller annat hårdt bemötande, så att våda vore för den
oskyldigas lif eller välfärd, der deras sammanlefnad bortföre; döme då Rätten till
skilnad.

Mom. 2.

Skiljer mannen sig sjelf från hustrun eller hustrun ifrån mannen till säng
och säte af hat eller illvilja och håller sig i landet uppe från hus och hem, eller
drifver man hustru, eller hustru mannen ur hus och bo, och nyttjar der begges
gods och egendom; döme då Rätten jemväl till skilnad, och fylle den brottslige
dertill skadan.

§ 2.

Vilja makar skiljas, för dem emellan uppkommen vedervilja, utan att
någondera beskyller annan för vållande dertill, inställen sig hos Rätten personligen.

Förklara de gemensam och allvarlig åstundan att skiljas, föreställe dem
Rätten att sämjas. Framhärda de i sitt uppsåt och komma till Rätten åter, sedan
sex månader förflutit från det de första gången sig inställde, varde den skilnad
beviljad, der de ej heller då kunna vid Rätten förlikas."

Detta förslag afse* således en utsträckning af de skäl, som må berättiga
domstol att döma till äktenskapsskilnad. 1734 års lag upptager icke egentligen
andra skilnadsskäl, än hor och egenvilligt öfvergifvande, så vida man ej särskilda vill
räkna det, att mannen rest utom riket i nödigt ärende, men blifvit länge borta,
samt, ehuru kallad och saknande laga förfall, ändock ej vill återkomma, — en omständighet,
som dock jemväl synes utmärka egenvilligt öfvergifvande. Utom dessa
i 1, 4 och 6 §§ af 13 kapitlet Griftermåls-balken gifna stadgande!!, uppräknar val
lagen några andra fall, då äktenskapet återgår, såsom då endera maken är af naturen
vanför och till äktenskap obeqväm, eller förtegat obotlig smittosam sjukdom
m. m., men dessa till annullering af ett äktenskap verkande omständigheter äro,
såsom stödjande sig på helt andra grunder, icke att anse för hvad man i egentlig
mening förstår med äktenskaps-skilnads skäl, då man antager att äktenskapet från
början varit i alla afseenden lagligt.

En ganska genomgripande reform i denna del af lagstiftningen har sedermera
skett, i det att Kong!, förordningen den 27 April 1810 tillägger flera nya
skilnadsskäl, hvilka äro indelade i två klasser, nemligen dels sådana som berättiga
domstol att döma till skilnad i äktenskap, och dels sådana som gifva laglig anledning
att söka skilnad hos Kongl. Maja.

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

Do förra skålen äro: när den ena maken blifvit dömd på lifstid till fängelse
eller landsflykt; när den vid domstol blifvit förvunnen att hafva stämplat eller
anställt''försåt emot den andra makans lif; samt om den fallit uti verklig galenskap,
som efter säkra bevis fortfarit i fulla tre år, och enligt behörig läkares intyg någon
förhoppning icke är om den vansinniges återställande till hclsan.

De anledningar äter, som berättiga att söka skilnad hos Konungen, angifvas
i författningen sålunda. “Utom ofvannämnda händelser, då frågor om äktenskapsskilnad
böra äf vederbörlig domstol upptagas och afgöras, må ock skilnad
sökas, när andra anledningar sig dertill förete, såsom: när den andra makan blifvit
genom laga kraftvunnen dom till lifvets eller ärans förlust skyldig känd, om den
ock genom Kongl. nåd fått förskoning från dödsstraffet eller äran återskänkt; när
den blifvit förvunnen till annat groft eller verkligt vanfrejdande brott eller dömd
till fästningsstraff på bestämda år; eller beträdcs med slöseri, dryckenskap och
våldsamt sinnelag, samt när en sådan stridighet i lynne och tänkesätt hos begge
makarne sig yppar, som, under beständiga tillfällen till utbrott, slutligen öfvergår
till afsky och hat.“ Börande, i de händelser då skilnad sökes för brott och undergången
bestraffning, vid ansökningen fogas utslaget, hvarigenom den andra makan
blifvit dömd, med betyg om dess laga kraft samt straffets verkställande, och i de
öfriga händelserna behöriga bevis efter omständigheterna företes om undergångna
sådana varningsgrader, som i 14 kapitlet 1 § Giftermåls-balken föresltrifvas.

Häraf framgår, att de under § 1 i motionärens förslag upptagna skilnadsskäl
redan nu utgöra giltiga anledningar att hos Kongl. Maj:t söka äktenskapsskilnad.
Men enligt berörda förslag skulle äfven för dessa fall uppdragas åt domstolen
att afgöra frågan, och medgifvandet för den ena makan att på grund af ifrågavarande
omständigheter supplicando anhålla om äktenskapets upplösning skulle således
förvandlas till en ovilkorlig rättighet att vinna skilnad i äktenskapet.

En sådan förändring har dock Utskottet funnit betänklig och ej heller af
behofvet påkallad. Den gräns nyss åberopade Kongl. förordning uppdrager emellan
de orsaker till äktenskapsskilnad, hvilkas godkännande endast beror på laglig
bevisning inför domstol om deras tillvaro, och dem, hvilkas giltighet bör af Konungen
pröfvas och godkännas, synes vara bestämd genom en klar uppfattning af deras
väsendtliga olikhet. Yid de förra har, genom den ena makans skiljande från den
andra för lifstiden genom fängelse eller landsflykt, genom den enas traktande efter
den ändras lif, genom obotlig galenskap, äktenskapet såsom makars sammanlefnad
så att säga upphört, och dessa skilnadsorsaker sluta sig närmare till de förut i
lagen uppställda, då deremot de till den sednare klassen hörande äro samtliga af
den beskaffenhet, att de icke upphäfva, om ej för kortare tid, möjligheten af äktenskaplig
sammanlefnad. Det är derföre icke utan skäl som lagen här öfverlemnat
åt Konungen att i hvarje särskildt fall pröfva, huruvida omständigheterna må föranleda
skilsmessa.

I detta särdeles grannlaga ämne bör lagstiftaren gå till väga med den största
varsamhet, så att icke nycken, den tillfälliga missämjan eller lättsinnets förvillelser
erhålla för stort utrymme. Ty om lagen allt för mycket gynnar äktenskapsskilnad,
så ligger redan i medvetandet af den lätta upplösningen en verksam orsak att
inånga förbindelser tanklöst knytas, och derigenom äfventyras lielgden af äktenskapet
såsom sedlig institution, äfvensom den fördragsamhet, som bör ega rum
makar emellan. Ett blott och bart förklarande å makarnes sida, att de önska blifva
från hvarandra skilda, synes fördenskull icke höra erkännas såsom en giltig orsak

4 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

till äktenskapets upplösning, på sätt motionären i sitt förslag, under § 2, jemväl
yrkat.

På grund af hvad anfördt blifvit, och då skäl ej torde förefinnas att nu
anskaffa do, såsom medel att söka bringa oeniga makar till förlikning, i 14 kapitlet
Giftermåls-balken föreskrifna varningsgrader, helst denna del af lagstiftningen helt
nyss undergått den reform, som innefattas i Kongl. förordningen den 20 November
1860, får Utskottet vördsamt hemställa,

att ifrågavarande motion ej må af Riksdagen bifallas.

Stockholm don 14 April 1870.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

N:o 35.

Ank. till Riksd. Kansli d. 14 April 1870, kl. 5 o. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 5 och
6 §§ af 2 kapitlet Giftermåls-balken.

Ifrågavarande paragrafer, hvilka i sin ursprungliga lydelse innefattade ovilkorligt
förbud emot giftermål i svågerlag å sidone samt i andra svågerlaget, hafva
genom Kongl. förordningen don 10 April 1810 blifvit förändrade derhän, att
Konungen må gifva lof till giftermål i berörda svågerskapsled.

Nu har Herr Ola Månsson uti en inom Andra Kammaren väckt och till
Lag-Utskottet hänvisad motion (N:o 257) föreslagit, “att Riksdagen för sin del
ville besluta samt till Kongl. Maj:t göra framställning derom, att lagens stadgande
i Giftermåls-balkens 2 kapitel 5 och 6 §§ i do delar upphäfves, som utgör hinder
för att efterlefvande maka må, utan att hos Kongl. Maj:t derom söka tillstånd, få
ingå äktenskap med någon af den aflidna makans svskon eller dermed likställig
slägtled. “