Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34

Utlåtande 1867:LU34

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

häfd. Då nemligen den förra innehöll, att förmyndare skulle “hvar tjugonde
penning af alle omyndige barnens årliga räntor och inkomster hafva för sitt
omak och dem dessutan bestås skälige löningar åt de betjente samt kost och
resepenningar åt dem sjelfve och dem som uti deras högnödige ärender blifva
brukade", stadgar deremot den sednare lagen rörande detta ämne uti 23 Kap.
5 § Ärfda-balken: “Den förmynderskap val och troligen förestått; njute den lön
och vedergällning, som Rätten pröfvar skälig, utan han sig annorledes åtnöja
later," hvilket innebär en tydlig ändring af förut gällande bestämmelse; och då
vid sådant förhållande icke något ytterligare upphäfvande af den ifrågavarande
§:n erfordras, torde Riksdagen finna Herr Anders Perssons omförmälda
motion

icke böra till någon vidare åtgärd föranleda.
Stockholm den 8 Februari 1867.

På Utskottets vägnar:

Fnc Sparre.

N:o 34,

Ank. till Riksd. Kansli d. 11 Febr. 1867, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ett tillägg till Kongl.

Förordningen angående tillsyn å förmyndares förvaltning
af omyndigs egendom.

I en till Andra Kammaren inlemnad motion (N:o 90) har Herr J. J. Magnetl
hemställt,’ att Riksdagen ville för sin del besluta ett tillägg i ofvannämnda
Kongl. Förordning, af det innehåll, att “domstolen i hvarje ort förpligtas, att hvarje
år i Januari månad till hvarje orts kommunalstyrelse låta öfverlemna förteckning

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

på alla inom kommunen varande myndlingar äfvensom på deras förmyndare, samt
att dessa sednare måtte åläggas att plikta två till fem R.dr, allt efter storleken af
den omhänderhafvande egendomen, för hvarje dag efter den 31 Januari, då förmyndareräkning
ej blifvit ingifven och intilldess vederbörlig domstol blir i tillfälle
att, om så behöfves, vidtaga verksammare åtgärder.“

Såsom skäl härför har af motionären andragits, att de inom kommunerna
utsedde gode män, hvilka det ålåg att granska förmyndares årliga redogörelser,
vore urståndsätta att fullgöra detta uppdrag, då de icke utan sär
skild underrättelse från domstolen egde annorlunda än efter hörsaga kännedom
derom hvilka personer inom kommunen stode under förmyndareinseende; samt
att, ehuru ifrågavarande förordning föreskref, att förmyndare borde innan Januari
månads utgång hvarje år till granskning af vederbörande gode män aflemna
redogörelse-räkning för det näst föregående året, likväl, enär icke någon påföljd
för underlåtenhet deraf vore stadgad, ofta inträffat att en tredskande förmyndare,
först efter långsam rättegång och sedan han hunnit förfara den i hans vård stående
egendom, kunnat förmås att för sig lemna redo.

Lag-Utskottet, till hvars åtgärd berörda motion blifvit hänvisad, har densamma
till pröfning förehaft, men finner sig hvarken i ena eller andra hänseendet
kunna understödja motionärens förslag. Den förra delen deraf synes hvila på
den uppfattning, att genom Kongl. Förordningen den 24 September 1861 vore
ålagdt de gode män, som i författningen omförmälas, att tillse, det förmyndare
i föreskrifven tid och ordning för sig göra redo. Sådan tillsyn åligger, enligt
förordningens uttryckliga innehåll, vederbörande domstol, som till den ändan
har skyldighet att hålla särskild förteckning öfver de omyndiga och deras förmyndare
samt magt att, medelst föreläggande af viten, tillhålla förmyndare att
fullgöra sin redovisningsskyldighet, beträffande hvilken domstolen af de bevis,
som förmyndarne skola årligen å viss tid till domstolen ingifva derom, att de
till gode männens granskning aflemnat redogörelse för det föregående året, är i
tillfälle att, genom jemförelse med nyssberörda förteckning, hålla nödig kontroll.
Att öfverflytta denna kontroll från domstolen till gransknings-nämnden, hvilket
faktiskt komme att ske, i händelse motionärens mening godkändes, emedan i
sådant fall domstolarne lätteligen förleddes att förlita sig på gode männens uppmärksamhet,
vore uppenbarligen att försvaga förmyndarevården, och att utan
ett dylikt öfverflyttande ålägga domstolarne att till bemälde gode män årligen
aflemna sådan förteckning, som motionären föreslagit, vore att belasta domarne
med ett ganska stort och ändamålslöst besvär.

Hvad åter angår fastställande af s. k. daga-böter för underlåtenhet, att i
behörig tid aflemna förmyndareräkning till gode mäns granskning, anser Utskottet
erfarenheten af den ifrågavarande författningens tillämpning icke bekräfta
nödvändigheten af en sådan åtgärd, den der otvifvelaktigt skulle i betydlig mån

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

öka den redan förut nog stora svårigheten att till förmyndare erhålla lämpliga
personer. I de flesta fall äro de omyndigas tillgångar så ringa, att förmyndarens
besvär med den årliga redovisningen knappt kan anses vedergäldt med den ersättning,
som kan uttagas; och skulle förmyndaren för underlåtenhet, att å viss
dag hafva aflemnat sin redogörelseräkning se sig hotad med så sträng plikt, att
beloppet deraf till följd af någon tids glömska lätt uppginge måhända till mer
än värdet af de omhänderhafda medlen, innebure sådant onekligen för dem,
hvilka till en omyndig icke stode i något skyldskapsförhållande och icke lagligen
vore pligtige att för honom åtaga sig förmynderskapet, ett starkt skäl att undandraga
sig detsamma. Ändamålet anser Utskottet emellertid vinnas derigenom,
att domstolarne begagna sin magt, att förelägga tredskande förmyndare viten,
hvilkas belopp i hvarje särskild! fall kan afpassas efter betydenheten af den
förvaltade egendomen och efter ådagalagd försumlighet; hemställande, på dessa
skäl, Utskottet vördsamt,

att Herr Magnells ifrågavarande motion icke må till nåvidare
åtgärd föranleda,

Stockholm den 8 Februari 1867.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.