Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33

Utlåtande 1886:LU33

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

N:o 33.

Ank. till Biksd. Kansli den 1 Mars 1886, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring
af 10 kap. 9 § Handel sb alken.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion, N:o 105, som blifvit
till Lag-Utskottet hänvisad, anför Herr E. G. Fredholm i Saleby:

Det hade varit en tid, fastän mycket länge sedan, då hvar och en
i borgerligt hänseende måst lita på sig sjelf och endast i nödens tid,
under sjukdom eller annan omständighet, blifvit tvingad att anropa andras
hjelp för det dagliga uppehället. — Ett karaktersdrag i det svenska
folklynnet hade i det längsta bibehållits i den rigtning, att genom idoghet,
sparsamhet och redlighet i handel och vandel göra sig förtjent af
förtroende och såmedelst för sin framtida existens blifva så att säga
»sin egen lyckas smed». — En person, som på sin hemtrakt genom eget
arbete och ordentlighet i lefnadsvanor gjort sig känd för goda egenskaper
i det hänseendet, hade vid förefallande behof, exempelvis vid
inköp af någon jordlägenhet eller nödiga inventarier för inrättande af
ett eget hem, kunnat med lätthet, endast pa eget namn, hos vänner och
bekanta eller genom deras bemedling på fjermare håll få upptaga lån,
ofta till och med utan skuldsedel; och sällan hade försports att den
långifvande gjorde några förluster genom sin hjelpsamhet, ty låntagaren
betingade sig ej större summa än han visste med sig, att han både kunde
och ville återbetala, och ett handslag var lika kraftigt som en skuldförbindelse
på papperet. — I en senare tid hade ett annat förhållande,
på få undantag när, i allmänhet gjort sig gällande. — Att arbeta, spara

9

Lag-TJtslcottets Utlåtande Nio 33.

och lägga sig till godo af en arbetslön tyckte nu mången icke vara
lönande, ty det ledde ej till rikedom och oberoende så snart och lättvindigt
som önskligt vore. — Under de goda konjunkturer, som några
decennier varit rådande inom nästan alla näringsgrenar ■— fastän flera
af dem för närvarande vore hårdt tryckta — hade våra landsmän fått
för sed att föra ett yppigt lefnadssätt och mera än under flydda tider
blifvit benägne att draga sig tillbaka från hårdare arbete samt ådagalade
sträfvan att så snart som möjligt komma i frihet från målsmansoch
husbondevälde, oaktadt i allmänhet taget ej den minsta sparpenning
blifvit aflagd för eu egen bosättning. — För att ändock komma till
målet, nemligen att blifva sin »egen herre», hade den tjenande klassen,
såväl vid jordbruket som andra näringar, nu mera tagit för sed att upptaga
lån till »förlagskapital» för att dermed börja drifva någon affär,
såsom handel och dylikt, eller slå sig på landtbruk o. s. v. — Men
för erhållande af lån fordrades borgen, hvilken slägtingar, grannar och
bekanta, som ansåges vederhäftige, genom fagra löften och försäkringar
att ingen risk deraf skulle uppkomma, öfvertalades att ikläda sig, och
detta i regeln: »en för begge och begge för en som för egen skuld».
Men, då betalningstiden derefter komme, läte det ungefärligen så här:
»min affär, eller handtering, har icke slagit ut som jag hade tänkt, och
detta af många oförutsedda omständigheter; jag hoppas nu dock på
bättre förhållanden hädanefter, om I ytterligare hjelpen mig med borgen
för en summa, som jag betingat mig på ett annat ställe». — Det
befunnes då, att behofvet fördubblats. — Lefnadsbehofven kunde ju icke
inskränkas, ty man måste vara med sin tid i afseende på kläder och
föda samt lustbarheter såsom en krydda på lifvet in. in. — Den låntagande
i en sådan ställning tänkte och talade som oftast i den mening,
att han skulle försöka att, vigilera sig fram, tid efter tid, och ville det
slutligen icke lyckas att komma uppåt, så tröstade man sig med, att
det vore ingenting att börja med och sålunda kunde man ingenting
förlora. — Borgesmännen hade ju för öfrigt åtagit sig att ansvara som
för egen skuld; och då lagsökning förekomme, blefve icke gäldenären
ansatt efter betalningen, ty nu vore kändt, att han för sin del ingenting
egde. — Förfarandet att låna allt större och större summor mot andras
borgen som för egen skuld upprepades gång på gång, intill dess att
kautionisterna tyckte att det ginge allt för långt och vågade slutligen
ej fortsätta med en sådan hjelpsamhet. Följden blefve då vanligen
ovänskap å den lånbehöfvandes sida, och hellre än att uppgifva sin stat,
oaktadt ingen hjelp syntes möjlig, läte han saken skrida till lagsökning,
då borgesmännen naturligtvis, såsom ansedde mest vederhäftige, finge
Bill. till Riksd. Prof. 1886. 7 Sami. 13 Haft. 2

10 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

»kläda skott» i första hand, enär de borgat som för egen skuld. —
Hvad borgesmännen sedan erhölle i ersättning, då låntagaren derefter
bragtes till konkurs — det finge de se sig om — ty oftast försloge ej
tillgångarne till utredningsmännens arfvode. — Borgesmännen vore som
oftast sjelfve hårdt skuldbelastade i banker och andra låneanstalter, så
att de ej ytterligare hade kredit i sådana, hvarföre de under sådana
förhållanden kastade sig i procentarhänder, hvilka ej aktade för rof att
betinga sig 2 ä 3 procent i månaden, ja, någon gång till och med ännu
mer. — För rätt många kunde det lyckas att en lång tid kryssa sig
fram på ett lånesystem, så att personer, som i sjelfva verket icke egde
ett enda öre, slutligen blefve ansedde för mycket solida, hvarföre de
sedan i sin tur anlitades att gå i borgen som för egen skuld, till och
med för dem, hvilka i första hand varit dem behjelpliga med borgen
för deras första »rörelsekapital». — På sådant sätt sammankopplades
befolkningen genom borgen för hvarandra, intill dess alliansen vunnit
en vid terräng; men slutligen visade det sig, att någon inom kompaniet
drifvit spekulationerna till sin spets, hvarefter ett fall, i likhet med
lavinen, måste inträffa. — Egendomar, samlade och besparade af aktningsvärda
och sträfsamma personer under generationer och lemnade
i arf till kära afkomlingar, droges då som oftast med i fallet. —
Hade »borgen som för egen skuld» i praxis ej fått tillämpas, skulle
en person, som börjat sin utkomstbana utan en ärfd eller sparad penning,
icke vågat sig in på lånesystemet och sålunda ej heller kunnat
vara den verkande orsaken till många andras fall och ruin. — För
den, som länge fått lefva med i denna svindlande affärstid och nödgats
åskåda det hemska nivelleringsarbete, som den kommunistiska
tidsandan åstadkommit genom missbruket af »borgen som för egen
skuld», hade det varit hjertslitande att förnimma huru välbergade familjer
i en handvändning bringats i fattigdom och hardt nära förtviflan.
— Så länge ett lagstadgande funnes, som tillåter utsökning i första hand
hos borgesman för annan mans gäld, utbreddes allt mer oförsyntheten
att göra ordentligt folk till ansvaringar för personer, hvilka som oftast
ej blifvit vana att spara vare sig för egen eller andras räkning. — På
sådant sätt alstrades ett allmänt armod i motsats till hvad önskligt vore:
välmågans jemnare utbredning. — Meningen vore härmed ingalunda att
inskränka lånerörelsen, ty den vore nödvändig för både långifvare och
låntagare, utan syftet vore, att låntagare i första hand borde ansvara
för de medel han till låns bekommit, så att endast i det fall, att då
låntagarens egendom ej räckte till gäldens betalande, borgesman ansvarade
för återstoden, som vore det hans egen skuld, t— På grund af hvad

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

motionären sålunda anfört, föreslår han att Riksdagen måtte besluta,
att 9 § af 10 kap. Handelsbalken endast må tillämpas i den utsträckning,
att, der gäldenärs egendom ej räcker till den skuld, för hvilken
annan borgat, ansvare då borgen för återstoden som för egen skuld.

Utskottet kan ej undgå att erkänna sanningen i många delar af den
skildring, motionären gifvit af åtskilliga missrigtningar i vår tids kreditförhållanden
och de olyckliga följder, de medfört för det ekonomiska
lifvet. Men Utskottet tror icke att man med det af motionären föreslagna
medlet kan råda bot på dessa missförhållanden.

Det af motionären åsyftade lagrummet lyder sålunda: »Nu häfver
löftesman sig åtagit annan mans gäld, som sin egen, och utfäst betalning
å viss tid, eller ort, eller ock sig lika med gäldenären dertill förbundit;
söke då borgenär hvilkendera han helst vill».

Den art af borgen, som här afses, är den s. k. proprieborgen eller
borgen såsom för egen skuld, i motsats mot enkel borgen, hvarom talas
i nästföregående § af samma kapitel, der det heter: »Går någon i löfte
för annan mans gäld, betale han det gäldenären sjelf ej gälda gitter)).
Det utmärkande för proprieborgen, som ej antages föreligga, utan att
löftesmannen uttryckligen ildädt sig denna ökade förbindelse, består således
deruti, att, så snart gäldenären icke i rättan tid uppfylt sin förbindelse,
eger borgenären rätt att välja mellan gäldenär och löftesman
samt kan, om han anser löftesmannen lemna säkrare garantier för fordrans
fullständiga och snabba utbekommande, omedelbart vända sig mot
denne, utan att gåldenärens oförmåga att fullgöra förbindelsen behöfver
vara i någon mån ådagalagd.

Den ändring af ifrågavarande lagrum, som motionären föreslagit,
innefattar tydligen borttagande ur vårt rättssystem af hela denna art af
borgen och skulle, för att medföra någon verkan, icke kunna gifvas
annan form än den, att lagstiftaren förklarade det tillägg till en enkel
borgensförbindelse, som konstituerar proprieborgen, för ogiltigt. För
stadgande af en sådan inskränkning i friheten att ingå aftal måste emellertid
. synnerligen vigtiga skäl förefinnas, och framför allt måste man
ega visshet, att det mål, man dermed vill vinna, också uppnås.

Hafva nu, såsom motionären påstår, å ena sidan begäret att lefva
öfver egna tillgångar och att inlåta sig i allehanda osäkra företag utan egna
medel samt å andra sidan lättsinnet och obetänksamheten vid åtagandet
af ansvarsförbindelser i så hög grad vunnit insteg hos vårt folk, att de
ledt dess ekonomiska verksamhet in på betänkliga afvägar, så håller

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.

Utskottet före, att afskaffande af proprieborgen — om ock denna aftalsform
varit ett både användbart och mycket anlitadt hjelpmedel för en
osund utveckling af affärslifvet — icke skulle utgöra något verksamt
hinder för fortgående på den inslagna vägen. Utskottet vill här endast
erinra om de mångfaldiga utvägar, som kreditlagstiftningen erbjuder att
med ringa omgång åstadkomma en rättsverkan af ungefär samma art
som den af proprieborgen: flere gäldenärer kunna ju utfärda en solidarisk
skuldförbindelse, ett skuldebref lemnas såsom hypotek för ett
annat o. s. v. En utväg, som redan nu i alltför stor omfattning anlitas
till förstärkning af en vacklande kredit och som till sin natur torde
vara af farligare beskaffenhet än proprieborgen, är användande af vexlar.

Slutligen bör ej förbises, att proprieborgen visat sig vara ett verksamt
och godt hjelpmedel jemväl för det normala ekonomiska lifvet,
hvarför det äfven ur denna synpunkt icke skulle vara lämpligt att omöjliggöra
ingående af sådana ansvarsförbindelser.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer Utskottet,

att motionen icke må till någon vidare åtgärd
föranleda.

Stockholm den 1 Mars 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Herr F. Andersson i Helgesta har begärt få här antecknadt, att han
icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.