Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32

Utlåtande 1886:LU32

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

1

N:o 32.

Ant. till Riksd. Kansli den 1 Mars 1886, kl. 1 e. in.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphörande
af den vissa hemman medgifna frihet från
inqvartering sskyldighet i fredstid m. m.

Vid sistlidna års riksdag väcktes af Herr A. Persson i Mörarp en
motion, hvaruti yrkades upphörande af den vissa hemman medgifna frihet
från inqvarteringsskyldighet under fredstid. Såsom stöd härför ändlig
motionären hufvudsakligen: att detta stadgande röjde sitt ursprung
från eu förgången tid; att då man i våra dagar sträfvade att utjemna
gamla skattebördor och rättvisare fördela dessa samhällsklasserna emellan,
läte qvarståendet af ett dylikt stadgande, då det påpekades, näppeligen
försvara sig; att den ersättning för den proviant och de rationer, som
det ålåge de inqvarteringsskyldige att anskaffa och tillhandahålla, vore
ganska knapp i förhållande till den verkliga kostnaden, då det väl högst
sällan, om ens någonsin, förekomme att en husvärd utspisade manskapet
efter gällande inqvarteringsstat; att då detta onus och intrång skulle utgöras
af ett ringa fåtal, det vore förenadt med uppoffringar och obehag
af flera slag, men fördelad på samtlige fastighetsinnehafvarne inom den
kommun, der inqvartering skulle ega rum, blefve bördan lättare att bära
och icke värre än att de kunde utgöra samma, utan att behöfva anlita
sina grannar; samt att som exempel på oefterrättligheten i stadgandet
kunde anföras, att det inträffat att omkring trefjerdedelar af en
hel sqvadron rytteri bestämts till inqvartering uti ett byhem, der föga
mera än ett helt mantal befunnits inqvarteringsskyldigt.

Bill. till Rilesd. Prat. 188(1. 7 Sand. 13 Höft.

1

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

I sitt öfver denna motion afgifna utlåtande, N:o 40, meddelade Lagutskottet
först följande utredning af de i motionen åsyftade förhållanden:

Inqvartering är af tvenne slag: ständig och tillfällig. Den senare
utgöres, så å landet som i städerna, när trupp är stadd på tåg, och
skiljer sig härigenom från den ständiga, som utgår till trupp, hvilken
blifvit anbefald att längre tid uppehålla sig på ett ställe.

Tillfällig inqvartering består af husrum, ljus, värme och sängkläder
och utgöres å landet af egare eller innehafvare af sådan jord, för hvilken
icke, enligt hvad här nedan förmäles, frihet åtnjutes från detta besvär,
samt i städerna af dem, som äro skyldiga att deltaga i den ständiga
inqvarteringens utgörande. Skyldigheten att utgöra tillfällig inqvartering
är olika i fred och under krig.

I fred äro å landet frie derifrån de, som innehafva 1) Kungsgårdar
och kungsladugårdar (K. Er. 2 Nov. 1719); 2) Sätes- och ladugårdar,
oskattlagda rå- och rörshemman (Kongl. förnyade Qvarterordningen 28
Mars 1719, § 23 samt Adb Priv. § 8); 3) Officerareboställen; 4) Gästgifvaregårdar;
5) Kyrkoherde- och kapellansbol (3—5 enligt Qvarterordningen
28 Mars 1719, § 23); 6) Lotshemman (K. F. 17 Sept. 1783, § 2);
7) Allmänna frälsehemman till hälften (Adb Priv. § 9); 8) Skatte- och
kronobonde, som uppfunnit mineralstreck (K. F. 27 Aug. 1723, § 2); ovisst
torde dock vara, att detta stadgande kan anses vara ännu gällande;
samt 9) Nämndemän för den hemmansdel de bebo (K. Br. 27 Juni 1791).
1 städerna åtnjutes friheten af dem, som äro frie från ständig inqvartering.

Under krig utgöres ä landet inqvartering äfven af dem, hvilka här
ofvan finnas under 1—5 upptagne bland de i fredstid frikallade (Qvarterordningen
28 Mars 1719, § 23; K. K. 6 April 1810); samt af allmänna
frälset fullt (Adb Priv. § 9), hvadan alltså denna frihet i krigstid
endast tillkommer lotshemman, skatte- och kronobonde, som uppfunnit
mineralstreck, samt nämndemän; 1 städerna åtnjutes äfven under krig
frihet af dem, som i fred äro från detta onus fritagne.

Ständig inqvartering medförer äfvenledes dels rättigheten till fritt
husrum, dels rättigheten till säng och sängkläder, ved. och ljus, hvilka
fyra sistnämnda förmåner innefattas under benämningen servis. Den
del af inqvarteringen, som består af fritt husrum, utgöres antingen medelst
inqvartering in natura, i något Kronan eller den inqvarteringsskyldiga
staden tillhörigt hus, eller genom ersättning i kontant; servisen
utgår alltid kontant och utbetalas äfven till den, som har inqvartering
in natura (Inqvarteringsordning för Stockholm 28 Febr. 1856, § 12; Inqvarteringsordning
för städerna utom Stockholm 22 Febr. 1841, §§ 12

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

15). Penningeersättningen, så väl för husrum som för servis, utgår till
olika, i tariffer bestämda, belopp efter hvarje särskild tjenstegrad. Ersättningen
för den ständiga inqvarteringen till de i Stockholm garnisonerande
regementen bestrides dels af vissa å den allmänna rörelsen
lagda afgifter, dels af ett bidrag af stadens inqvarteringsskyldige invånare,
dels af statsmedel (Inqv. ordn. för Stockholm, § 1); för de i
öfriga städer garnisonerande trupper bestrides den del af inqvarteringskostnaden,
som utgör ersättning för husrum, af staten, ersättningen för
servis af staden (Inqv. ordn. för städerna utom Stockholm, §§ 15, 17)
och detta efter den fördelning, der ej annan blifvit faststäld, att den
ena hälften deraf åligger borgerskap^, den andra liusen och gårdarne efter
den proportion, i hvilken de äro taxerade till brandvaktsafgift (K. F. 13
Nov. 1766), och äro bland dessa befriade endast biskopars, presters, läsemästares
och klockares ernbetsgärdar (Prest. Priv. § 7, K. K. 6 April 1810,
jfr. K. F. 3 Okt. 1873). Den förut gällande förnyade Kongl. inqvarteringsordningen
för flottan af den 22 Juli 1858 är till all vidare kraft
och verkan upphäfd genom Kongl. kungörelsen den 20 Januari 1882.

Efter denna redogörelse förklarade sig Utskottet lika med motionären
finna de bestämmelser om inqvartering, hvilka för närvarande vore
gällande, icke vidare tidsenliga eller på full rättvisa grundade, särskildt
med afseende å de flerehanda slags fastigheter, för hvilka frihet från
detta onus åtnjötes. Den grundsats, från hvilken bestämmelserna om
inqvartering utginge, eller att detta onus, der det in natura utgöres,
borde åligga fastighetsegare eller fastighetsinnehafvare, ansåg Utskottet
deremot ligga i sjelfva arten af detta besvär. Utskottet fann emellertid
mindre lämpligt att då omedelbart lagstifta i ämnet, enär derför torde
erfordras en sorgfälligare och mera omfattande utredning af alla dithörande
förhållanden, än Utskottet varit i tillfälle att åt ärendet egna;
och hemstälde Utskottet, att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta samt förelägga Riksdagen förslag till
ändrade bestämmelser angående inqvarteringsskyldigheten, hvarigenom
denna skyldighet blefve efter billiga grunder fördelad på egare eller
innehafvare af allt slags fastighet.

Denna Utskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren, men blef
af Första Kammaren afslagen; i följd hvaraf frågan för den riksdagen
förföll.

Lag-Utskottet har nu från Andra Kammaren fått emottaga en af
Herr A. Persson i Mörarp vid denna riksdag i Andra Kammaren afgifven
motion, N:o 153, hvaruti motionären, efter en redogörelse för hvad
vid förra riksdagen i ärendet förekommit, ytterligare anför:

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

Att döma af den diskussion, som i ämnet fördes i Första Kammaren
vid sistlidna års riksdag, syntes afslaget hufvudsakligen härledt sig utaf
formella skäl derigenom, att Utskottets majoritet skulle i den föreslagna
skrifvelsen utvidgat gränserna för lagförändringen, utöfver det i motionen
afgifna förslag. — Motionärens mening med förslaget hade icke varit att
från jordbruksfastigheten öfverflytta någon del af bördan på andra fastighetsegare,
utan endast att få skyldigheten reglerad så, att den frihet
från inqvartering i fredstid, som nu vissa slag af hemman åtnjöte, måtte
upphöra. Om man skulle utsträcka denna skyldighet till alla slag af
fastigheter, kunde praktiska skäl tala deremot. Svårligen kunde man i
så fall tänka sig annan fördelningsgrund än taxeringsvärdena; dessa vexlade
ju något och nya fastigheter tillkomme nästan årligen, hvadan det
skulle kunna inträffa, att ny fördelning finge för hvarje år upprättas äfven
om inqvarteringskontingenten vore lika. Ett sätt vore visserligen
att låta någon delegation inom kommunen, t. ex. kommunalstyrelsen,
ombesörja inqvarteringen och sedan fördela kostnaden härför på fastighetsegarne,
men detta vållade ofta icke så litet bestyr. Ifrågavarande
onus vore icke heller besvärligare än att, om endast alla jordbruksfastigheter,
hvilka i mantal äro satta, finge deri deltaga, detta nog af dem
kunde utgöras; men om endast ett eller ett par hemman skulle emottaga
ett sjuttiotal manskap och hästar, blefve bördan icke så ringa; och
ehuru hemmantalet vore oegentligt som fördelningsgrund, ansåge motionären
dock att man för att åstadkomma mindre besvär borde bibehålla
detsamma tills vidare. — Den anmärkning, som gjorts, att gästgifvaregårdarne
å landet borde vara befriade från ifrågavarande onus, borde
icke tillmätas någon synnerlig vigt. Motionären kände mer än ett fall,
då de inqvarteringsskyldige fått så mycket manskap sig tilldelad t, att
de, för att kunna bereda husrum och utspisning åt dessa, fått vända sig
just till gästgifveriegarne och då fått betala två eller tre gånger högre
ersättning, än den de sjelfva af kronan härför uppburit. Att inqvarteringsgifvarne
för proviant och rationer erhölle full ersättning, såsom anmärkt
blifvit, vore sålunda icke fullt rigtigt; och äfven om dem tilldelades
icke mera manskap, än de förmådde herbergera, torde det väl
knappast någonsin inträffa, att en husvärd utspisade manskapet efter gällande
provianteringsstat. — Det hade slutligen anmärkts, att med reformen
kunde anstå, tills vi fått klart för oss, huruledes det komme att
gestalta sig med frågan om vårt försvar. Ett sådant skäl förefunnes
emellertid icke nu, och anhöll motionären derför, att Riksdagen ville för
sin del besluta, att den frihet från inqvarteringsskyldighet under fredstid,

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

som nu, i följd af särskilda stadgande!), förefinnes för vissa slag af hemman,
måtte från och med den 1 Januari 1887 upphöra att gälla.

»Skulle emellertid1'', tillägger motionären, »Lag-Utskottet, till hvilket
motionen torde blifva remitterad, anse sig icke böra omedelbart uppsätta
förslag till författning i ämnet, hvilket jag dock hoppas, torde en
skrifvelse härom böra till Kongl. Maj:t aflåtas. För den oförmodade
händelse att Utskottet skulle anse förhållandena å andra orter, hvarom
jag icke kan ega kännedom, påkalla en annan fördelningsgrund af ofta
nämnda onus än den jag här ofvan föreslagit och sålunda vidhålla sitt
förra förslag, föreslår jag alternativt att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta samt förelägga Riksdagen
förslag till ändrade bestämmelser angående inqvarteringsskyldigheten,
hvarigenom denna skyldighet blefve efter billiga grunder fördelad på
egare eller innehafvare af afl slags fastighet.»

Såsom Lag-Utskottet redan vid nästlidna års riksdag yttrade, anser
Utskottet en utjemning af ifrågavarande besvär vara af billighet och rättvisa
påkallad. En sådan åtgärd för nämnda ändamåls vinnande som den,
hvilken motionären förklarat sig företrädesvis önska, torde ej heller möta
någon allvarlig betänklighet. De skäl, som vid ärendets behandling sistlidna
år hufvudsakligen gjordes gällande mot Utskottets då gjorda hemställan,
synas icke tala emot bifall till det af motionären först framstälda
alternativet, med hvilket uppenbarligen icke afses ändring i bestämmelserna
rörande inqvartering i stad. Skulle det sedermera befinnas
önskligt, att en ännu mera omfattande utjemning af besväret verkstäldes
i den rigtning, som motionären i sitt andra alternativ antydt, så lägger
antagande af det första förslaget ingalunda hinder i vägen derför, utan
kan snarare anses såsom en förberedelse till en sådan mera genomgripande
omarbetning af lagstiftningen i ämnet.

I ett afseende lärer det dock vara nödigt att göra en inskränkning
i motionärens förslag, nemligen så vidt angår den frihet från ifrågavarande
börda, som har sin grund i eller bekräftas af Presterskapets privilegier
den 16 Oktober 1723. Flithörande bestämmelser återfinnas i 6,
7 och 9 punkterna af samma privilegier. I 6 punkten heter det: »Wi

wele och unna och efterlåta, till Församlingarnas och Gudstjenstens Avid
macht hållande, the små Kyrkian tilhöriga hemman, som när Avid Kyrkan
äro belägna, och af Capellaner och Klockare altid för thetta, och
ännu äro brukade och häfdade Avordne, fria för all Cronans besAvär.» I
7 punkten förklaras: »Så skola och Biskops- och Prestegårdarne, samt

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

Professoruin och Lectorum Prebende- och Embetes-gårdar å Landet i
så måtto Avara frie, åt uti them inga allmänna Stämningar, Ting, Utskrifningar,
Möten eller Munstringar hållas skola, med mindre så är, att
bemälte wederbörande sielfwe thertil godAvilleligen beAvilja och sådant
efterlåta. Icke heller skola bemälte gårdar å Landet, Capellans-Gårdar,
Stomner eller Klockarebord blifva besAvärade med dagSAverken eller skiutzfärdar,
inqvarteringar och extraordinarie gärder till durch-marcher, utan
therföre Avara obesAvärade och frikallade, så Avida icke någon allmän
trängande nöd på färde är.» I 9 punkten tillförsäkras under vissa vilkor
prestebordsfrihet för torp, som af kyrkoherdar och kapellaner upptagas
å prestebords egor.

Då rubbning i dessa föreskrifter erfordrar Kyrkomötets samtycke,
torde det vara lämpligast att uttryckligen förklara, det någon ändring
häruti för närvarande icke åsyftas.

Utskottet får sålunda hemställa,

att Riksdagen ville för sin del antaga följande

Lag

angående jemkning af den på hemman å landet hvilande inqvarteringsbörda
under fredstid.

Med upphäfvande af hvad som stridande mot denna lag finnes stadgadt
ej mindre i 23 punkten af Kongl. Maj:ts förnyade Qvarterordning
den 28 Mars 1719, Kongl. brefvet angående kungs- och ladugårdars befrielse
för inqvartering den 2 November samma år, 2 och 3 punkterna
i förordningen angående de friheter och förmåner, hvilka alla de i gemen
hafva att niuta, som här i Riket och derunder lydande Provincier
några Metall samt Mineral Strek och nyttiga Bergarter upfinna, angifva
och i gång bringa, den 27 Augusti 1723, 8 och 9 punkterna af Ridderskapets
och Adelns privilegier den 16 Oktober 1723, 2 § i förordningen
angående Hemman för Lotsarne i Riket samt hvad thermed gemenskap
hafva kan, den 17 September 1783 och Kongl. brefvet den 27 Juni 1791
än äfven i andra allmänna författningar, förordnas som följer:

Den egare och innehafvare af vissa hemman å landet för närvarande
tillkommande frihet från skyldigheten att efter lagstadgad grund lika
med öfriga heäntnan under fredstid deltaga i utgörande af inqvartering
skall från och med den 1 Januari 1887 upphöra att gälla; dock vare
de, hvilka ega åtnjuta de genom presterskapets prmlegier förunnade

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

förmåner, ej pligtige att i inqvarteringsskyldighetens utgörande deltaga
i vidsträcktare män, än som med samma privilegier må vara förenligt.

Stockholm den 1 Mars 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

af Herr Hasselrot.

Reservation:

Herr Grefve Strömfelt har begärt få här antecknadt, att han icke
deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.