Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32

Utlåtande 1882:LU32

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

1

N:o

32.

Ank. till Riksd. Kansli den 27 Mars 1882, kl. 3 e. tn.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till
50 § Konkurslagen.

Vid nästlidet års riksdag väcktes inom Andra Kammaren af Herr
G. Sälling en motion (N:o 184), hvaruti i anledning af ett åberopadt rättsfall,
hvilket finnes omförmäldt uti Tidskrift för lagskipning m. in. 1879
ss. 12—17 samt uti Nytt Juridiskt Arkiv 1878,1, ss. 460—463, föreslogs,
att då otydlighet i konkurslagens bestämmelser i åberopade rättsfall
syntes vara till finnandes, Riksdagen måtte för sin del besluta ett tilläggtill
50 § i konkurslagen »att, sedan gode män eller sysslomän blifvit
utsedde och öfvertagit konkursboets samtliga tillgångar, vare gäldenär
fri från så väl allt ansvar för sin afträdda egendom som ock från efterkraf
för alla i konkursen bevakade fordringar, till så stort belopp, som
motsvaras af den afträdda egendomens väi’de».

Samma års Lag-Utskott, dit motionen blef remitterad, hemstälde
i utlåtandet N:o 46, att Herr Sällings ifrågavarande motion icke måtte
vinna Riksdagens bifall. Denna hemställan blef ock af Första Kammaren
utan diskussion bifallen, men vid ärendets behandling inom Andra
Kammaren beslöts, efter öfverläggning, att Kammaren, med ogillande af
Utskottets motivering, lät bero vid det slut, hvartill Utskottet i utlåtandet
kommit.

Nu bar åter Herr Sälling, med hvilken Herrar J. E. Johansson och
Alarik Fredenberg instämt, gjort framställning i ämnet. Hans vid inne Bih.

till Riksd. Prot. 1882. 7 Sand. 20 Häft.

1

2 Lag-Utsliottets Utlåtande N:o 32.

varande års riksdag- väckta motion (N:o 45), som jemväl hänvisats till
Utskottet, innehåller det förslag, att Riksdagen måtte besluta sådant tillag
eller förtydligande af konkurslagen, »att, sedan gode män eller syssloman
blifvit utsedde och öfvertag^ konkursboets samtliga tillgångar, gäldenar
skulle vara fri från så väl allt ansvar för sin afträdda egendom som
ock tran efterkraf för alla i konkursen bevakade fordringar till så stort
belopp,, som motsvaras af den afträdda egendomens värde efter dess
lealisering med afdrag af omkostnaderna för konkursboets förvaltning
P1- ,m’*’ hvarjemte motionären öfverlemnat till Lag-Utskottet att föreslå
mjöranae af nämnda stadgande antingen vid 50 § eller å annat lämpligt
ställe i konkurslagen samt att formulera lagförslaget på det sätt, Utskottet
funne lämpligast i det syfte, motionären angifvit.

. ^tan att mg‘å i pröfning af det särskilda rättsfall, som föranledt
motionernas väckande, finner nuvarande Lag-Utskott det i hög grad
obilligt samt icke förenligt med rättvisans fordringar, att gäldenär i
konkurs skulle,^ sedan han till sina borgenärers förnöjande afträdt samtid1
„81aa tillgångar, nödgas i förhållande till borgenärerne ansvara för
den förlust, som vid dessa tillgångars förvaltning och deras förvandlingsam^
me(Hens tillhandahållande för utdelning kan uppstå
till följd af gode männens eller sysslomannens uppenbara vållande eller
brottslighet. Konkurs är nemligen, enligt Utskottets åsigt, närmast
•jemförlig med utmätning af gäldenärs alla tillgångar för alla hans skulder.
1 olikhet med hvad förhållandet är, då utmätning verkställes för enskild
borgenär, hvarvid exsekutionen ombesörjes af en statens tjensteman vindel
tjenstemannaansvar äfven i förhållande till gäldenären, är exsekutionen
i konkurs öfverlemnad åt borgenärerne sjelfva, under inseende i
vissa delar af en utaf Rätten eller domaren förordnad Rättens Ombudsman,
hvilken dock icke i sjelfva förvaltningen och utredningen af boet
deltager samt följaktligen icke är derför ansvarig. Vid de konkurser,

1 o ii a borgenärernas antal är ringa och exempelvis inskränker sig till
tva eller tre, synes något hinder icke möta för dem att allesammans i egenskap
af gode män och syssloman personligen ombesörja konkursboets
utredning och i sådant fall lärer svårligen något tvifvel kunna uppstå
derom, att de gemensamt äro gäldenären ansvarige för den förlust, som
utaf ofvannämnda anledning kan uppstå, enär 66 § konkurslagen uttryckligen
stadgar, att gode. män eller syssloman skola vårda konkursboets
egendom och rätt som sin egen, eller gälda skadan. I de konkurser åter,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32. 3

der borgenärernas antal är större, kunna icke samtlige borgenärerne lämpligen
deltaga i konkursutredningen; de måste derföre till en början utse
»två eller flere gode män, helst bofaste och dem, som sjelfve äro sakägare»,
samt sedermera på eller efter inställelsedagen i konkursen, syssloman,
så många som de efter boets beskaffenhet nödiga finna, at^besörja
alla de ärenden, som borgenärernes gemensamma rätt och bästa röra.
Vid val af gode män, hvilka i regeln endast vidtaga förberedande åtgärder
för konkursboets utredning, eger visserligen Rätten eller domaren
att, när de tillstädeskomna borgenärerne äro få och ega ringa fordringar
eller då konkursboets förvaltning ej kan de af dem utsedde gode män med
säkerhet betros, utse annan skicklig eller vederhäftig man, eller flere
att i förvaltningen deltaga, men på valet af sysslomän har Rätten eller
domaren, lika litet som gäldenären sjelf något inflytande. Valet är
nemligen borgenärernas ensak. Rättsförhållandet till gäldenären blir
detsamma, som om borgenärerna sjelfva ombesörjt konkursutredningen.
Sysslomännen blifva borgenärernas ombud eller sysslomän och enligt de
allmänna grunder, som enligt 18 kap. Handelsbalken gälla för hufvudmans
ansvarighet för hvad syssloman och ombudsman sysslat och uträttat,
synes det böra vara borgenärerne, men icke gäldenären, som skola
»svara till all skada» och skylla sig sjelfva, som vid valet af sysslomän
sig ej bättre föresågo.

Äfven med antagande, att eganderätten till konkursboets tillgångar
eJ egendomens afträdande till borgenärers förnöjande å dessa öfvergå!'',
hvilket antagande Utskottet ej vill bestrida, synes, enär frågan här
icke gäller ersättning för skada, som förorsakats genom olycksfall, saken
från lagstiftningssynpunkt böra så ordnas, att gäldenären icke ställes
i ofordelaktigare ställning, än att han må njuta betalningsfrihet för så
stor del af de 1 konkursen bevakade fordringarne, som visats kunna ur
de afträdda tillgångar!^ gäldas och således icke nödgas två gånger betala
samma del af gälden. Da emellertid det af motionären åberopade
rättsfall synes Utskottet ådagalägga att den gällande lagstiftningen icke
1 sådant hänseende^ är tillfyllestgörande, och bibehållandet af en lag,
hvars tillämpning sårar det allmänna rättsmedvetandet och icke tryggar
den skuldsattes billiga anspråk, ej kan vara tillrådligt, äfven om flere
dylika fall ej. ännu inträffat, får Utskottet, enär frågan för sin tillfredsställande
lösning erfordrar en ytterligare utredning, hvilken Kongl. Makt
bäst är i tillfälle att låta verkställa, hemställa,

det Riksdagen ville uti underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t behagade låta utarbeta och till
Riksdagen framlägga förslag till sådan förändrad eller

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

förtydligad lagstiftning i ämnet, att det hufvudsakliga
syftet med framställningen må vinnas.

Stockholm den 27 Mars 1882.

På Lag-Utkottets vägnar:

Axel Bergström.

Reservationer:

af Herr Bergström;

af Herr Abergsson, med hvilken Herrar Lothigius och Levin instämt :

»Då. gäldenär, vare sig frivilligt eller på grund af borgenärs yrkande,
afträder sin egendom till konkurs, innebär detta icke, att han öfverlåter
eganderätten till det afträdda godset på borgenärerna, utan innefattar
egendomsafträdelsen allenast, att hans gods sättes under den lagbestämda
konkursförvaltningens vård, i ändamål att genom förvaltningens försorg
få egendomen realiserad, den behållna köpeskillingen använd till borgenärernas
förnöjande och möjligen blifvande öfverskott till gäldenären
återstäldt.

»Gäldenären kommer härigenom-till konkursförvaltaren i samma
rättsförhållande som hvar och en annan, hvilken till en förvaltare anförtrott
sin egendom. Om förvaltaren förskingrar egendomen eller vänder
den sig till nytta, får egendomsegaren hålla sig till förvaltaren för utbekommande
af ersättning. Skilnaden är den, att, då en egendomsegare
i allmänhet är berättigad att sjelf till förvaltare utse den person, för
hvilken han har förtroende, så måste en i konkurstillstånd försatt gäldenär
underkasta sig att öfverlemna egendomen åt den förvaltare, som
enligt statens lagar bör omhänderhafva sådan förvaltning.

»Då borgenärernas rätt, lika mycket som gäldenärens, är beroende
af denna förvaltning, kan lagen icke öfverlemna åt gäldenären att välja
förvaltare, utan måste saken ordnas till alla rättsegandes säkerhet. Föivinnande
af detta mål kan antingen staten genom någon af sina organ
öfvertaga egendomens förvaltning, eller de afträdda tillgångarne öfverlemnas
till ett förvaltningsråd, hvari såväl gäldenären som borgenärerna,
hvar för sig, invälja medlemmar, eller ock, såsom i den svenska konkurs -

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

lagen Bkett, förvaltningen anförtros åt personer, utsedde af borgenärerne,
under tillsyn af en genom domstolens försorg tillsatt ombudsman och
under öfverinseende af domstolen, med rättighet lika väl för gäldenären
som för borgenärerne att utöfva kontroll öfver förvaltningen (64
och 65 §§ Konkurslagen) och fordra redovisning derför (124 § samma lag).

»Men huru denna sak än må vara ordnad, böra lagbestämmelserna
angående konkursförvaltningens organisation icke inverka på frågan om
förvaltarens rättsliga förhållande till gäldenären. Det bör alltid vara
förvaltaren, som för sina åtgärder står i ansvar till den person, af hvilken
han mottagit egendomen till förvaltning, och ett sådant ansvar kan icke
åläggas borgenärerna, hvilka icke i sin berörda egenskap taga omedelbar
befattning med egendomen, icke öfver förvaltningen eg a vidsträcktare
tillsyn och kontroll, än som tillkommer gäldenären sjelf, och icke
kunna anses hafva genom begagnande af den lagbestämda formen för
förvaltarens tillsättande iklädt sig ett ansvar, som, efter allmänna rättsgrunder,
icke åligger dem.

»Då borgenärerna således icke kunna anses vara gäldenären ansvarige
för den brist i afträdda egendomens värde, som, utan deras vållande,
uppkommit genom konkursförvaltarens före utdelningsförslagets framläggande
vidtagna åtgärder, kan gäldenären icke heller mot borgenärerna
eg a grundadt anspråk att få å gälden afräkna ett mot nämnda
brist svarande belopp.

»Om det af motionären omförmälda enstaka fall, eller att en syssloman
förskingrat konkursboets samtliga tillgångar och derefter ur landet
afvikit, skulle anses innefatta tillräcklig anledning till en lagförändring,
måste man, då konkursförvaltningens uppgift bör vara att, lika mycket
i,, borgenärernas som i gäldenärens intresse, vårda den afträdda egendomen,
vara betänkt på att ändra lagen, icke på det sätt motionären
föreslagit, eller så att förluster, uppkomna genom konkursförvaltarens
förfarande, skulle uteslutande drabba den ena parten, eller borgenärerna,
utan snarare sålunda att man, genom förändrade bestämmelser i afseende
å konkursförvaltningens organisation eller skärpta föreskrifter
rörande förvaltningen och kontrollen derå, sökte förekomma förlust såväl
för borgenärerne som för gäldenären, i hvilket syfte något förslag likväl
icke blifvit hos Riksdagen framstäldt.

»På dessa grunder hemställer jag, att Herr Sällings motion icke måtte
vinna Riksdagens bifall.»