Lag- Utskottets Utlåtande N:o 32

Utlåtande 1872:LU32

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 32.

1

N:o 32.

Ank. til! Riksd. Kansli d. 18 April 1872, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af vackt motion dels om ändring i kyrkolagens
stadgande!/ rörande ''påföljden för underlåtenhet att begagna
dop och nattvard, dels om tillåtelse till s. k. civilt äktenskaps
ingående utan afseende på trosbekännelse.

Uti omförmälda, inom Andra Kammaren väckta motion (N:o lid) har Herr
A. W Uhr, under åberöpande af de vid 18(57 års riksdag under Nås 171 och 242
samt vid 1871 års riksdag undeh N:o 20 gjorda förslag i ämnet, hemställt: “att
"15 kap. 3.1 § Kyrkolagen, som föreskrifver nattvardens begående som vilkor för
"äktenskap, äfvensom 3 kap. 2 § samma lag och Kong!, brefvon den 7 Juni 1733
“och den 24 Januari 1740 om tvångsdop jemte alla öfriga dermed i sammanhang
“stående lagrum måtte upphäfvas, på det att underlåtenhet att begagna dop och
“nattvard, ,på sätt statskyrkan föreskrifver, icke må medföra förlust eller hinder i
“verldsligt afseende i något! af de fall, hvarom grundlagen ej bestämmer"; samt

“att det måtte tillåtas en hvar, som det önskar, att ingå äktenskap inför
“magistrat i stad och kronofogde å landet, utan afseende på till hvilken religionslära
de sig bekänna".

Uti åberopade motion N:o 242 vid 1867 års riksdag, innefattande förslag
i enahanda syftning som lista punkten af don nu förevarande motionen, anföres
hufvudsakligen, hurusom den i åtskilliga lagar och författningar såsom vilkor för
erhållande af vissa borgerliga förmåner uppställda fordran, att man någon gång
skall hafva begått nattvarden, innebure ett samvetstvång, alldeles likartad! med
det genom den Kong!, förordningen den 1(5 November 1863 upphäfda påbudet i
Kyrkolagens 11 kap. 2 §, enligt hvilket man hade åliggande att en gång om året
gå till H. H. nattvard; att ett fall, hvari nattvardstvånget sålunda på sednare
tider visat sig vara tryckande, vore, i fråga om äktenskaps ingående, nu gällande
stadgande i 15 kap. 11 § Kyrkolagen, att ingen må trolofvas, som icke kan
Bill. till Riksd. Prot. 1872. 7 Samt. 18 Höft.

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

Lutheri catechismum och häfver begått Herrans nattvard, hvilket stadgande både till
följd, att flera personer för närvarande funnes i olika delar af riket, som, ehuru i
öfrigt uppfyllande de statsborgerliga vilkor i anseende till ålder in. in., som med
skäl fordrades, icke kunde erhålla lysning till äktenskap, emedan de, i följd åt
»in öfvertygelse, ej kunde förmås till den i ofvannämnda paragraf fordrade nattvardsgång;
att dylika tvångsstadganden äfven i afseende på döpelson qvarstode, så
att uti fl kap. 2 § Kyrkolagen bestämdes ovilkorlig skyldighet för föräldrar, att
låta sina barn till döpelson befordras, vid påföljd, om sådant af vårdslöshet försummades,
att den felande skulle antingen af Konsistorium med kyrkoplikt beläggas
eller i dess ställe gifva något ansenligt till kyrkan och de fattiga; hvarjemte
uti Kongl. bref ven deri 7 Juni 1733 och den 24 Januari 1740 föreskrelves.
att om någon icke i godo kunde förmås att låta dess barn komma till den heliga
döpelson, skulle detsamma hos honom af exsekutionsbetjente uttagas och sedan åt
presterskapet uti kyrkan döpas, hvilka föreskrifter jemväl under sednare åren
blifvit tillämpade och många familjer sålunda lidit våld; likasom Kyrkolagens bild,
att något ansenligt skall utgifvas af den som blifver föremål för dess stränghet i
nämnda fall, stundom bokstafligen efterkommes, hvarå exempel uppgifvits; men
enär, genom antagande af den nya strafflagen, den år 1855 stiftade så kallade
sakramentallagcn blifvit upphäfd och religionsförföljelse således i lagstiftningsväg
i ett likartad falk börjat erkännas såsom oriktig, vore det ej mera än en fortgång
på samma bana att upphäfva alla de lagrum, genom hvilka lockelser åt
borgerliga förmåner eller hotelser af borgerliga straff göras till bevekelsegrunder
för sakramenternas bruk.

Motionen N:o 171 vid 1867 års riksdag innehåller det förslag, att den
igenom Kongl. förordningen den 20 Januari 18bfl mosaisk och kristen trosbekännare,
i det fall att sådane vilja äkta hvarandra, tillerkända rättighet att ingå äktenskap
inför magistrat i stad eller inför kronofogde å landet, måtto utsträckas till alla
svenska medborgare, som det föredraga, eller åtminstone till sådane, hvilka antingen
tillhöra erkändt främmande religionssamfund, eller Indika förete intyg från
pastor i den statskyrkliga församling, hvartill sökan dorn c efter lag höra, att de
framhärda i öfvertygelse, afvikande från Lutherska läran, ehuru de, enligt 14 §
af Kongl. förordningen den 23 Oktober 1860 angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning, ej ännu kunna, anses från svenska kyrkan skilda, emedan
de af en eller annan anledning icke blifvit i annat i riket tillåtet religionssamfund
upptagne.

1 öfverensstämmelse med det utlåtande, som 1867 års Lag-TJtskott afgaf
öfver dessa framställningar, blefvo desannna af Riksdagen ogillade. Det förnyade
förslag i ämnet, som vid nästlidne års riksdag gjordes, hann då varande Lagutskott
icke att behandla.

Lag-Utskottet, som enligt erhållen remiss har att yttra sig öfver den nu
väckta motionen, får, beträffande förra delen deraf och främst det gjorda yrkandet

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32. 3

om upphäfvande af 15 kap. 11 § och 3 kap. 2 § Kyrkolagen, hvilka lagrum naturligtvis
ega tillämpning endast på personer tillhörande svenska statskyrkan, erinra,
att Kyrkolagen i dess helhet för närvarande är under omarbetning, vid hvilket
förhållande det ej torde vara lämpligt att under tiden, då det större lagstiftningsarbetet
fortgår, vidtaga partiola förändringar i lagen, mod mindre sådant af särdeles
tvingande omständigheter påkallas. Sådana omständigheter synas dock här
icke vara för hand. Några anmärkningsvärda olägenheter af föreskriften i förstberörda
lagrum hafva, så vidt Utskottet har sig bekant, icke visat sitt; och hvad
angår stadgandet i 3 kap. 2 §, lärer detsamma numera hafva förlorat sin egentliga
betydelse, sedan den offentliga kvrkoplikten blifvit afskaffad samt lagen af den 23
Oktober 1860 om främmande trosbekännare och deras religionsöfning tillkommit.

Föreskrifterna i åberopade Kongl. trefven den 7 Juni 1733 och den 24
Januari 1740 toide, såsom gifna för särskilda fall, icke kunna tillerkännas egenskapen
åt allmänt gällande lagbud. Do lagstadganden i öfrig*, hvilkas upphäfvande
eller ändring motionären må hafva åsyftat, äro att söka dels i kyrkolagen dels i
civillagen och dels i näringsförfattningarne in. fl delar af den ekonomiska lagstiftningens
vidsträckta område. Grundlagens bud, att Lag-Utskottet skall yttra
sig öfver samt utarbeta de från Kärn rånte remitterade förslag till stiftande, ändring,
förklaring eller upphäfvande af allmän civil-, kriminal- och kyrkolag, lära dock
icke innefatta åläggande för Utskottet att, såsom motionären i motiv©rita till sitt
vid förra riksdagen afgifna förslag i ämnet yttrar sig, “utreda och klargöra hvad
eu motionär afser“, eller att i anledning af ett förslag med så vidsträckt och
tillika, i fråga om de särskilda föremålen för detsamma, så obestämd syftning,
som det förevarande, ingå i undersökning beträffande alla de stadganden inom olika
lagstiftningsområden, hvilka, enligt detta förslag, kunde ifrågakomma att upphäfva*
eller ändras.

På dessa skäl får Utskottet vördsamt hemställa,

1:° att motionärens förslag i denna de! måtte af Riksdagen lemnas utan
vidare afseende.

Hvad derefter angår sednare delen af motionen, eller frågan om införande
af det s. k. civila äktenskapet, så är denna form för äktenskaps afsilande genom
Kongl. förordningen den 20 Januari 1863 medgifven, när endera kontrahenten är
mosaisk trosbekännare. I fäll åter begge tillhöra främmande, här i landet tillåtet
kristet trossamfund eller den ene tillhör sådant samfund och den andre svenska,
kyrkan, länder till efterrättelse hvad som finnes stadgadt i 0 § 2 mom. af förberörda
Kongl. förordning den 23 Oktober 1860, der det heter: “Vigseln må i det fall, att
“både mannen och qvinnan tillhöra främmande religionssamfund, som tillåtet är,
“förrättas efter dess bruk. År blott endera medlem af sådant samfund, skall vigsel
ske af svenska kyrkans presterskap^

Så vidt fråga nu är om den evangelisk-lutherska kyrkans egna bekännare,
torde föreslagna förändringen för närvarande ej vara påkallad vare sig af något

4 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

verkligt behof eller of någon allmännare önskan ; och att vidtaga förändringen blott
för att tillmötesgå det fåtal bland dessa, som möjligtvis, men visserligen icke med
fog, kunde vilja undandraga, sig den i gällande lag föreskrilna kyrkliga besegling
itf äktenskapsförbundet, dertill förefinnas, enligt Utskottets åsigt, icke nöjaktiga
skäl. Lika litet lära några berättigade anspråk i detta afseende kunna framställas
för det fall, att. både mannen och qvinna!) tillhöra ett och samma främmande religionssamfund,
enär lagen då erkänner en i öfverensstämmelse med det samfundets
kyrkobruk ingången äktenskaplig förening såsom giltig, med hänseende till dess
borgerliga verkningar. Ännu mindre kunna de, bvilka väl hysa från evangelisklutherska
kyrkan afvikande meningar, men ändock i densamma qvarstå och sålunda
lagligen måste anses tillhöra henne, ega befogenhet att yrka upphäfvande åt de
kyrkliga formel- och bruk, som denna kyrka för sina. bekännare uppställt.

Deremot torde motionärens förslag förtjena mera uppmärksamhet i fråga
om äktenskap, der antingen den ena kontrahenten tillhör evangelisk-lutherska kyrkan
men den andre något i riket tillåtet främmande religionssamfund eller begge
tillhöra olika sådana samfund. Frågan, huruvida civil-äktenskapet för dylika tall
må medgifvas, synes dock lämpligast kunna och böra erhålla sin lösning i sammanhang
med eu omarbetning af den s. k. dissenterlagen, såsom ock skeft vid uppgörandet
af det förslag till ny dysenteriag, som 1869 års Riksdag för sin del antog,
men k vilket förslag ej vann Kong!. Maj:ts sanktion, hufvudsakligen emedan detsamma
ansågs innehålla åtskilliga stadgande!), hvaröfver Kyrkomötet bolde höias.
Ehuru Utskottet vid innevarande riksdag saknar grundlagsenlig anledning att utarbeta
och framlägga föruyadt förslag till sådan lag, står donna fråga likväl på
dagordningen, så att en snar lösning deraf torde lämna med visshet emotses.

Vid detta förhållande och då den no föreliggande frågan ej lärer vara af
så trängande beskaffenhet, att någon kortare tids uppskof kan anses mcdföia någia
anmärkningsvärda olägenheter, ser Utskottet sig föranlåtet hemställa,

2:o att motionärens förslag ej heller i denna del måtte till någon vidare
åtgärd å Riksdagens sida föranleda.

Stockholm den 18 April 1872.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herrar Bovin och Carlén emot Utlåtandets andra punkt, som afstyrkamotionen
i hvad den angår s. k. civilt äktenskap; samt
af Herr Mankell. (

Stockholm, J. W. Svenssons Boktryckeri, 1872.