Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31

Utlåtande 1872:LU31

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

1

N:o SI.

Auk. till Rikäd. Kansli den 15 April 1872. ki. 2 e. m

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af § 2 i Kongl.

Förordningen den 21 Mars 1844 angående förhud mot lotterier.

Uti omförmälda, inom Asidra Kammaren väckta motion N:o 166 har Herr 8.
Ribbing hufvudsakligen anfört: att, då § 1 af Kongl. förordningen den 21 Mars
1844 stadgade förbud för hvar och eu mot inrättande af lotteri, äfvensom mot utbjudande
eller afyttrande af lotter till penningar eller till lös eller fast egendoms bortlottande,
och alla de följande §§ af samma nådiga förordning innehölle straffbestäm
melser för öfverträdandel af förbudet, med undantag likväl al § 2, hvilken vore åt
följande lydelse: “del i förestående § stadgade förbud må likväl icke lämpas å bortlottning
af lösören för välgörande ändamål eller af konstsaker till svenska konstidka
res understödjande och uppmuntran; dock bör om sådan lottning anmälan förut
ske hos vederbörande Vår Befallningshafvande, som dertill eget'', efter profvande al
omständigheterna, meddela tillstånd,“ så torde redan första ögonkastet på detta undantagsstadgande
vara egnadi att framkalla något tvifvelsmål om, huruvida del i detta
enskilda fall, i motsats mot alla andra, kunde vara möjligt, att en handling, som i
allmänhet och utan afseende på i hvad syfte den företoges, ansågs höra i lag förbjudas
och som dervid betraktades såsom så pass straffvärd, att dess företagande
kunde beläggas med ända till ett års fängelse (se cit. förordning § 4 mom. 5,

jemförd med Kongl. förordningen af den 16 Febr. 1864, §§ 7 och 9), rätteligen

kunde och borde, med i öfrigt alldeles samma karakterer och verkningar, förklaras
tillåten och laglig blott derföre att den företoges såsom medel för vissa uppgifna
ändamål. I sjelfva verket holk» ock de i § 2 al ofvan citerade Kongl. förordning
medgifna undantagen från förbudet mot lotteri svårligen stånd, äfven för eu und Bih.

till Riksd. Prat. 1812. 7 Sami. 11 Höft. 1

2

Lag-Utskottets Utlåtande N-.o 31.

fallande och mild kritik. Såsom inledningen till merauämnda Kongl. förordning
upplyste, föranleddes dess utfärdande af en Rikets Ständers underdåniga skrifvelse,
som igenfunnes under N;o 48 från 1840 —1841 års riksdag, deruti biand annat
påpekades, hurusom af alla genom Kongl. kungörelsen af den 2 Augusti 1792 förbjudna
älventyrliga spel lotteri måste, såsom beroende blott af slump, anses för ett
af de mest äfventyrliga, hurulédes hoppet att för eu lägre penningeinsats göra en
betydlig vinst förledde obemedlade personer att på lotterispel uppoffra penuingetillgångar,
nödvändiga för fyllande af egna och ej sällan af deras familjers oundgängliga
behof, samt huru frestelsen till bedrägerier dervid blott alltför ofta visat sin makt
och verkan; hvarföre Rikets Ständer hes Kongl. Maj:t anhöllo om förnvadl förbud
för inrättande af lotterier liksom för försäljande af lotter, vare sig för inrikes eller
utrikes lotterispel, och de framställde denna anhållan om sådant förbud utan de undantag,
som i den Kongl. förordningen blifvit intagna. Det torde vara obestridligt,
att de af Rikets Ständer anförda anmärkningar mot lotterispel, alldeles oberoende af
hvarje afseende på ändamålet vid desamma, på dem egde sin fulla tillämplighet och
sin sanning, lotteri vore hasardspel, och lika litet, som denna dess karakter upphäfdes
till följd af det ena eller andra sättet att använda den derigenom uppstående
vinsten, lika litet förtoge detta ena eller andra sätt samma spels på en gång verkan
och vilkor: att upphetsa passionerna och att till sitt fortbestånd betingas af den råa
vinningslystnaden att utan eget arbete, förvärfvad skicklighet och hänsyn till pligt
mot sig och de sina nå fördelar på andras bekostnad, detta för öfrigt på samma
gång det minskade eller förtoge lusten till egen omtanke och ordnadt arbete. Det
vore nemligen ett lika känd!, som af erfarenheten konstateradt förhållande, att hoppet
och beräkningen på stora slumpvinster medförde obenägenhet för det ordnade arbetet
och ringaktande af dess små, men säkra vinster, och derföre så tillvida verkade förlamande
och förstörande på den flit och omtanke, som vore allt välstånds rot och
grundvilkor.

Icke heller visade sig lotterispelets verkningar i ljusare dag, om man sammanställde
det med de uppgifna ändamål, under förutsättning af hvilka del enligt den
Kongl. förordningen tillätes, t. ex. välgörenhet. Med detta ändamål utgjorde det
endast ett ytterligare, af den offentliga lagstiftningen sjelf gifvet stöd åt det öfverflödigt
stora moraliska sjelfbedrägeri, hvarmedelst man sökte stämpla såsom en god
handling, snart sagdi såsom en pligt, att tillgodose sin njutningslystnad, sin fåfänga
eller sitt vinstbegär, sä snart man blott med deras tillfredsställande kunde förena
uppgift om ett vackert klingande syfte, och det bidroge sålunda till att gifva näring
åt en förderflig förvirring i det sedliga medvetandet, som utgjorde ett samtidens
framstående moraliska lyte. Oberoende af ändamålet med de tillåtna lotterierna och
äfven om detta vore ett godt, vore de förras tillåtande således ändå förkastligt, såsom
utgörande en uppenbar tillämpning af den erkändt falska satsen, att ändamålet helgade
medlen.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

3

Dernäst borde tagas i betraktande de ändamål, för hviska lotterier kunde
tillåtas, och det sätt, hvarpå de medelst lotterierna skulle vinnas. Såsom berättigande
ändamål upptoge den Kong!, förordningen dels välgörenhet, dels inhemska
konstnärers understöd och uppmuntran. Fastade man, bland dessa, afseende på
industriela konstnärer, torde den statsekonomiska grundsats svårligen kunna bestridas,
att endast den industriela produktion vore naturlig och, så för det allmänna som
för industriidkare!!, båtande, hvars alster utan konstlade åtgärder egde en marknad,
men att deremot en produktion af industrialster, hvilka, vare sig i följd af beskaffenhet,
eller pris, ej utan konstiade åtgärder funne afnämare eller ej vore af verkligt
behof framkallad, så mycket mindre borde uppmuntras, som all dylik uppmuntran
endast vore egnad att föra industrien in i en falsk riktning och att förleda industriidkare!)
till att placera kapital och arbete på ett sådant sätt, att valutan för båda,

dermed ock hans egen ekonomiska existens och förkofran, komme att bero af slump.

Just denna falska riktning hos industrien och industriidkaren till produktion af ar tiklar,

som antingen ej behöfdes, eller vid hvilkas produktion ett pris beräknades,
som öfverstege det, produktionen i den allmänna marknaden betingade, vore emellertid
det som industrilotterierna egentligen uppmuntrade och framkallade; och i sjelfva
verket blefve den uppmuntran, lotterierna gåfve de industriela konstnärerna, uppenbarligen
en sådan, som i det hela skadade, ej gagnade dem och på sin höjd medförde
den fåfängliga verkan att bereda landet eller industriidkaren tillfälle att kunna

uppvisa såsom inhemsk produkt någon elegant artikel, som ej vore eftersökt. Möjligen
skulle saken vid första påseendet visa sig i något fördelaktigare dager, om

man riktade tanken på produkter af den skona konsten. Detta vore dock blott
skenbart. Skulle det ock låta hårdt, vore det likväl icke desto mindre en sanning,
att äfven på dessa produkter egde de ofvanföre om industriens alster anförda
satser sin tillämpning; äfven om produkterna af skön konst gällde, åtminstone såsom
allmän regel, att kunde sådana icke åstadkommas af den beskaffenhet, eller till det

pris, att de, inom eller utom landet, funne afnämare, då gjorde konstnären bäst i

alt rikta sina talanger åt annat håll; och för de få och tillfälliga undantagen från
denna regel gåfvos utan tvifvel andra utvägar til! hjelp, än sanktionerande af lotterier.
Aterstode de välgörande ändamålen, till hvilka lotterierna skulle tjena såsom medel.

I detta hänseende ville motionären ej uppehålla sig vid det, efter hvad åtminstone i
våra dagar vore allmänt erkändt, minst sagdt, tvetydiga värdet eller hjelpen af eu
välgörenhet, som rent tillfälligtvis, utan någon slags utsigt till varaktighet eller förnyande,
när gåfvan vore förtärd, utan uppkallande af egen omtanke hos den hjelpbehöfvande,
komme denna till del; ej heller vid den moraliska verkan, dylik väl görenhet

medförde. Utan allt afseende härpå och äfven med erkännande af alt tillfälliga
olycksfall någon gång kunde inträffa, till hvilkas afhjelpande en tillfällig undsättning
gjorde tillfyllest, slode dock den allmänna anmärkning fast, att det vore och
förblefve ett förvändt sätt, att ockra på lättsinnet och passionerna för att afhjelpa

4

Lag-lJtskottets Utlåtande N:o 31.

nöd, och derjemte ett onödigt satt; der verklig vilja till välgörenhet funnes, förlorade
den sistnämnda ej på att utöfvas utan bihanget och omhöljet af retande lockelser
för egoismen. Men härtill komme vidare den betänkliga omständighet, att de välgörande
lotterierna, ej mindre än de industriela, i det hela motverkade det ändamål,
hvars befordrande i enskilda fall skulle utgöra grunden för deras befogenhet, d. v. s.
att båda slagen i sjelfva verket vore ändamålsvidriga. Patriotiska medborgare hade
i våra dagar bildat föreningar, som, med uppoffring af tid och arbete, strälvade att
framkalla och uppmuntra den egna omtanken och arbetsamheten, att bereda naturligt
tillfälle till afsättning af den sednares produkter, och till fruktbargörande af de dymedelst
vunna små besparingarne, för att sålunda förekomma och undanrödja anledningarue
till nöd och hjelplös fattigdom. Det vore bredvid dessa bemödanden, som
lotterierna uppträdde, erbjudande ett annat sätt till besparingarnes placerande: på
lotter, låt vara för välgörande ändamål; och de uppträdde härvid såsom så mycket
farligare rivaler för de förra, som lotterierna bjöde på förhoppningar — visserligen
i de aldra flesta fall illusoriska, men derföre icke mindre retande — om vinster, ojemförligt
större än de andra, och som just derföre befriade från både omtanke och

arbete — om de blott ut folie. Skulle åter dessa stora, lätt förvärfvade vinster ute blifva,

så mycket större lockelse att, sedan man ändå offrat penningar på spelet,
genom dess förnyande ändtligen försöka erhålla valuta för hvad man utgifvit, till dess
att genom clet välgörande lotteriet större eller mindre de! af dessa förhoppningsfulla
lotterispelare vore bragta i samma belägenhet, som den, från hvilken samma lotteri
skulle rädda någon eller några få. Så mycket måste medgifvas, att dylika välgörenhetsinrättningar
kunde anses säkert sörja för att aldrig sakna föremål för sitt återupprepande.

Visade sig enligt del ofvan anförda, att de förutsättningar, på hvilka den lagliga
tillåtelsen af lotteri i vissa fall hvilade, vid närmare granskning vore fullkomligt
ohållbara och att följaktligen den ifrågavarande tillåtelsen saknade giltigt skäl, så

företedde sig derjemte deri märkliga omständighet, att man beträffande samma tillå telse,

sådan den i den Kongl. förordningen funnes stadgad, komme till alldeles samma
resultat, äfven om man utginge från det motsatta antagande, att dess förutsättningar
vore giltiga. Antoges, alt en i sig såsom otillåten och straffvärd förklarad handling
blefve rättsenlig, blott den användes såsom medel för vissa såsom goda och nyttiga
ansedda ändamål; antoges vidare, att dessa ändamål verkligen vunnes genom lotterier:
så framstod sjelfmant den fråga, hvarföre lotterierna skulle vara tillåtna endast för
dessa ändamål, men deremot förbjudna såsom mede! för andra, lika goda och nyttiga.
Vore det så, att lotterier blefve goda blott de skedde till uppmuntran af industri
eller skön konst, och att industrien samt den sköna konsten verkligen befrämjades
genom nämnda hasardspel: hvarföre skulle endast deras idkare ega rätt att begagna
sig af denna hjelp, men deremot samma fördel förmenas landtbrukare, husegare och
byggmästare, godsägare och bruksidkare? Det torde så mycket mindre låta sig göra

Lag-Utskottets Uttalande N:o 31.

5

filt för dylikt undantagsstadgande anföra giltig rätts- eller billighetsgrund, som t. ex.
landl- och bergsbruk i Sverige i långt högre grad vore modernäringar, än produktion
af industriel!) konstalster, och som äfven det högsta möjliga uppskattande af de
estetiska konstverkens och den konstnärliga bildningens värde och behag ändå ej
kunde förhindra del oundgängliga erkännandet, att de praktiska yrkena för staten
såväl som för individen dock vore ännu mera behöflig!) och nödvändiga. Och likaså:
om välgörande ändamål vid bortlottning af lösören ansåges tillräckligt för att rättfärdiga
anställande af lotteri, skulle samma ändamål deremot icke medföra summa
verkan på omdömet, icke förläna samma auktorisation, beträffande bortlottning af
läst egendom? Man torde här, ej mindre än i förra fallet, blifva svaret skyldig —
hvarmed i öfrigl blott visade sig, alt den tillåtelse till lotterispels anställande, som
funnes lagligen gifven, från hvilken sida och under hvilka, äfven motsatta, förutsättningar
man är. skärskådade densamma, framstode lika obefogad och skadlig.

Meningen med det anförda vore ej att påstå, det intet lotteri någonsin varit
anstäldt eller kunde anställas, som ej varit eller måste blifva orätt eller till sina
verkningar skadligt. Det förhölle sig i detta fall med lotterier som med alla andra
hasardspel. Afsigten med det sagda hade deremot varit att visa, att inga permissiva
eller auktoriserande allmänna lagar för detta spel kunde stiftas, som vore i stånd
att förhindra orätt och skadligt begagnande af den gifna tillåtelsen eller auktorisationen
såsom de! allmännaste, och att detta särskild! gälde om den nu befintliga
permissiva och auktoriserande lagen för detsamma. Den hade vidare varit, att i och
med detsamma äfven på denna lag visa och vinna tillämpning af den allmänna grundsatsen,
alt undantag ej bolde eller rätteligen kunde bilda regel. Och har motionären,
på grund af hvad han sålunda anfört och i öfverensstämmelse derjemte med
Rikets Ständers redan för tretio år sedan framställda anhållan, föreslagit: “att Riksdagen
för sin del beslutar och till Kongl. Maj:t ingår med underdånig anhållan alt
§ 2 af Kongl. förordningen af ilen 21 Mars 4 844, angående förbud mot lotteriinrättningar
upphäfves.“

Lag-Utskottet, som enligt erhållen remiss har att öfver denna framställning
sig yttra, får dervid erinra, att anställande af lotteri icke i och lör sig får anses
såsom fördömligt, utan blifver det endast derigenom att det kan medföra de af
motionären påpekade förderfva verkningar; och det är allenast från denna synpunkt
sedt, som förbudet mot lotterier är berättigadt. Men häraf följer äfven, atl de lotterier,
som icke kunna presumeras hafva ofvan antydda för allmänheten menliga följder,
ej heller böra vara i lag absolut förbjudna; och till denna kategori tvekar
Utskottet icke att hänföra dem, som afses i den lagparagraf, hvars upphäfvande nu
föreslagits. Om man också med motionären måste erkänna, att dessas ändamål icke
ensamt kan utgöra giltigt motiv för del ifrågavarande undantagsstadgandet, sa innebär
dock just detta ändamål — utöfvande af välgörenhet samt svenska konslidkares

Bih. till Riksd. Prat. 1812. 7 Sand. 11 Käft. 2

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.

understödjande och uppmuntran — efter Utskottets mening i allmänhet garanti deremot
att dessa lotterier kunna få en sådan utsträckning, alt genom dem förorsakas
den skada, lagstiftaren med det allmänna förbudet velat förebygga. Korrektiv deremot
ligger för öfrig! i den pröfning af offentlig myndighet, som bör föregå anställande
af dylika lotterier. Att genom en mindre omsorgsfull sådan pröfning tillstånd
någon gång meddelats till inrättande af lotterier, som kanhända icke bort få ega
rum, är väl möjligt; men den omständighet att er» lag ej alltid hlifvil rätt tillämpad
lärer icke utgöra tillräckligt skäl för dess upphäfvande eller förändring.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Utskottet vördsamt hemställa:

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den fö April 1872.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr Giefve Mörrter, emot den i Utlåtandet förekommande motivering;
af Herr Ribbing, under åberopande af de i motionen anförda skäl;
af Herr Mankell, som instämt med Herr Ribbing.

Stockholm. Alb Bonniers boktryckeri 1872.