Lag-Utskottets Utlåtande N:o 29

Utlåtande 1885:LU29

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 29.

i

N:o 29.

Ank. till Eikad. Kansli den 31 Mars 1885, kl. 3 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om befrielse
för medlemmar af lagligen erkända församlingar af främmande
kristne eller mosaishe trosbekännare i städerna från
erläggande af de på prestlöneregleringskonventioner eller
kyrkostämmas beslut grundade personella eller efter bevillning
för inkomst af kapital eller arbete utgående bidrag
till statskyrkan.

Lag-Utskottet afgifver härmed utlåtande öfver en af Andra Kammaren
till Utskottet hänvisad motion, N:o 140, hvilken blifvit väckt af Herr Adolf
Hedin, som deri hufvudsakligen anfört följande.

Främmande trosbekännares mot deras bidrag till presterskapets aflöning
svarande rösträtt vid prestval, erkänd ännu i 1843 års prestvalsförordning,
hade genom § 26 i 1883 års lag angående tillsättning af presterliga tjenster
blifvit upphäfd. Men främmande trosbekännares skyldighet att skatta till
statskyrkans presterskap ej blott stode qvar, sådan den af ålder varit, utan
hade ock i senare tider blifvit utvidgad, i ty att de numera finge deltaga i
utgörandet af den i konventionerna beräknade ersättningen för både den betalning
för särskilda förrättningar och för de »frivilliga» afgifter, som tillförene
utgått till statskyrkans presterskap. — Äfven i fråga om alla öfriga
skattebidrag till statskyrkoförsamlingarna svarade förr, såsom sockenstämmoförordningarna
af 1817 och 1843 utvisade, rösträtt mot skattskyldighet, men
genom de båda kyrkostämmoförordningarna af 1862 hade främmande trosbekännares
rösträtt upphäfts, medan deras skattepligt ansetts stå qvar. Helt
nyligen hade den senare blifvit ytterligare utvidgad genom förordningen den
Bih. till Riksd. Frot. 1885. 7 Samt. 20 Höft. " 1

2

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 29.

2 November 1883 om allmänt ordnande af klockares löneinkomster. — Sakernas
gång hade således varit den, att, medan rösträtten försvunnit, den qvarstående
skattepligten ökats. Denna orättvisa hade må hända ingenstädes framträdt i
en så förhatlig skepnad som i Stockholm, hvilket motionären närmare söker
påvisa. Man hade velat försvara främmande trosbekännares skattskyldighet
till statskyrkoförsamlingarnas presterskap och kyrkliga inrättningar dermed,
att de borde lika med andre bidraga till ett af staten erkändt, vigtigt samhällsändamål.
Dertill svarade motionären, att de genom sin skatt till staten
bidroge till detta ändamål, och att deras skatt till de statskyrkliga församlingarna
af staten sjelf indirekt erkändes vara oberättigad, så snart staten
»erkände», så snart staten legaliserade församlingar af främmande trosbekännare;
ty när staten det gjorde, medgåfve staten också, att dessa församlingar,
hvar inom sin krets, vårdade och tillgodosåge just samma intresse,
hvarför den statskyrkliga församlingsinrättningen vore till, nemligen folkets
religiösa och moraliska upplysning och förädling. När så vore, så borde det
äfven vara nog, ja, allt hvad rättvisan tillstadde, att främmande trosbekännare
betalade skatt till hvar sin församling, och ej, i följd af skattepligt
äfven till statskyrkan, belastades med dubbel skatt för ett och samma samhällsändamål.
Med anledning af det nu refererade samt det i öfrig!, af
motionären anförda föreslår han, »att Riksdagen måtte för sin del besluta
en förordning af innehåll, att medlemmar af lagligen erkända församlingar
af främmande kristne eller mosaiske trosbekännare i städerna befrias från
erläggande af de personella eller efter bevillning för inkomst af kapital eller
arbete utgående bidrag till statskyrkan, som äro påbjudna genom prestlöneregleringskonventioner
eller beslutas af kyrkostämma.»

Då vid 1872 års riksdag en liknande framställning förelåg, yttrade
Utskottet, i sitt öfver densamma afgifna utlåtande, N:o 19, bland annat
följande:

»Förslaget berör på det närmaste den stora frågan om förhållandet
emellan kyrka och stat i vårt land, eller huruvida vi fortfarande skola hafva
en statskyrka. Men så länge grundsatsen af en statskyrka erkännes, blir
det för staten en ovilkorlig uppgift att bereda henne erforderliga medel för
sin existens såsom statsinstitution. I fråga om svenska kyrkan kan staten
så mycket mindre undandraga sig detta, som presterskapet hos oss har sig
ålagdt icke blott att utöfva sjelfva lärarekallet, men äfven att bestrida vissa
statsborgerliga förrättningar. Presten är på samma gång en kyrkans och
en statens tjenare, det sednare icke minst derföre just att kyrkan erkännes
såsom statskyrka.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 29.

3

»När det ingår i statens grundsatser att upprätthålla denna kyrka, blir
deraf en gifven följd, att egenskapen af svensk medborgare betingar skyldigheten
att bidraga till fyllande af svenska kyrkans materiela behof, hvartill
hörer i främsta rummet presterskapets aflöning. Med ännu mera skäl gäller
detta, då, på sätt redan är antydt, presterskapet har till embetsåliggande att
tjena staten jemväl i borgerligt afseende, såsom att föra de s. k. ministerialböckerna,
att derutur meddela statistiska uppgifter o. s. v. Härtill torde kunna
läggas den omständighet, att»---— »sådan trosbekännare ej anses oberät tigad

att embetsåtgärd af svenska kyrkans presterskap påkalla. Det hade visserligen
icke varit emot god ordning stridande, om från början svenska kyrkans
presterskap lika med andra statens tjensteman fått af statsverket uppbära
sin aflöning, sådan den genom allmän lag är vorden bestämd. Under en tid,
då hvarje svensk undersåte måste tillhöra svenska kyrkan, var det dock utan
vidare betydelse, antingen de för detta ändamål erforderliga bidrag af församlingarne
erlades till statsverket eller direkt till presterskapet. Skulle nu
också genom tillåtelse för främmande trosbekännare att inom riket stifta egna
religionssamfund de till statskyrkans presterskap direkt utgående afgifter
mindre åskådligt framstå såsom afgifter till staten, äro de dock i sjelfva
verket fortfarande sådana, afsedda till vidmakthållande af en statsinstitution
af stor omfattning och djup rot.»

»De kyrkliga bidrag, hvilka icke utgå af fast egendom, äro i allmänhet
jemförelsevis så obetydliga och föga betungande, att eu lagförändring i föreslagna
syftet blott i denna del knappt kunde anses vara af något synnerligt
behof påkallad, äfven om den icke vore stridande mot ofvan uttalade åsigter
om bidragens egenskap af eller likställighet med en skatt, afsedd för ett
statsbehof.

»Då någon minskning i presterskapets lagbestämda löneförmåner icke
blifvit ifrågasatt och ej heller utan rättskränkning kan genom lagstiftningen
tillvägabringas att vinna tillämpning under nu varande löntagares tjenstetid,
leder motionärens förslag nödvändigt till en fråga, som han dock lemnat
obesvarad, den nemligen, på hvad sätt erforderlig fyllnad till aflöning åt
presterskapet skulle beredas i stället för de bidrag, som enligt förslaget
komme att upphöra. Denna fyllnad skulle förmodligen lemnas antingen af
statsverket eller genom ökade bidrag af svenska kyrkans kvarstående medlemmar.
I förra fallet inträffade dock samma olägenhet, som motionären
velat afhjelpa, eller att äfven främmande trosbekännare komme att i sin
mån bidraga.»

Visserligen har motionären, i den af honom i motionen åberopade

4

Lag-Utskottets Utlåtande N: o 29.

skattekomiténs promemoria N:o 3, förklarat sig »med synnerligt nöje åberopa
detta utlåtande, emedan det från början till slut utgör ett förtjenstfull! vittnesbörd
om svårigheten att gifva goda skäl för en dålig sak», men det
oaktadt finner dock Lag-Utskottet sig fortfarande kunna till stöd för sin
mening åberopa de skäl, som i utlåtandet finnas andragna. Att, såsom
motionären föreslår, till ifrågavarande främmande trosbekännare i städerna
för närvarande inskränka åsyftade frikallelse från utgifter till statskyrkan,
kan visserligen såsom förslag vara förestafvadt af politisk klokhet, men skulle
säkerligen, antaget såsom lag, icke bidraga att stärka känslan af lagbudets
rättvisa och af lagens likhet för alla, och under inga vilkor kan Utskottet
tillstyrka, att ett dylikt förslag upphöjes till lag.

Utskottet får följaktligen hemställa,

att motionen icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 31 Mars 1885.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herr Folke Andersson: samt

af Herr Lavin: » Då min uppfattning af frågan som föreligger är
väsentligen olik Utskottets, har jag ej kunnat underlåta att anmäla min
reservation.

Särskilda församlingar finnas i vårt land, hvilka Konungen erkänt,
församlingar med rätt till offentlig religionsöfning, med antagne föreståndare,
hvilka väl få anses intaga samma ställning i förhållande till sina församlingsbor,
som statskyrkans presterskap till sina.

Det synes mig enligt vanliga rättsbegrepp gifvet och klart, att personer,
tillhörande en sådan, af staten erkänd särskild församling med antagen
föreståndare eller prest, till hvilkens aflöning de bidraga, icke böra, åtmin -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 29.

5

stone för sina personer eller för inkomst af kapital eller arbete, vara pligtige
att utöfver nämnda bidrag deltaga i aflöning åt statskyrkans presterskap,
af hvars tjenst de icke begagna sig. I denna, af motionären uttryckta
mening är jag med honom alldeles öfverens.

Att man genom borttagande af de särskilda församlingarnes medlemmars
skattskyldighet till statskyrkans presterskap undergräfver denna kyrka,
är en sats, hvars sanning jag för min del icke kan erkänna. Den innebär
att statskyrkan ej kan bestå utan orättvisa mot andra trosbekännare, och
jag må tillstå, att jag tänker högre än så om vårt lands gamla folkkyrka.
I sin uppkomst var hon en protest mot tidens lögn och orättvisa inom kyrka
och samhälle, och hon skall helt visst, i den mån hon vet att frigöra sig
från det tillbehör af orättvisa stadgar, som förgångna tiders skefva uppfattning
bundit vid henne, intaga en allt fastare ställning, allt mer framstå såsom
den moder, intill hvilken alla landets barn i kärlek och förtroende kunna
sluta sig. För öfrigt, såsom mig synes, har statskyrkan mycket litet att
frukta vare sig af katolsk propaganda eller af protestantiskt sektmakeri.
Faran finnes förnämligast till inom kyrkan sjelf, ligger i den rigtning, som
fastän kyrkan nämner sig protestantisk och således bör häfda den enskilda
pröfningens rätt, ändock sträfvar att lägga hämsko på den fria tanken, den
fria forskningen, söker att binda gudstron vid formler, hvilka, såsom uttryck
af en förgången tids religiösa uppfattning, må hafva varit berättigade men
icke längre äro det, sedan denna uppfattning blifvit en annan.

Då en lagstiftning i den af motionären afsedda rigtning djupt ingriper
i bestående förhållanden, är det naturligt, att vid denna lagstiftnings genomförande
skola möta svårigheter af många slag; men svårigheterna, hvilka i
detta som i andra fäll med god vilja kunna öfvervinnas, få, såsom mig synes,
icke tagas till förevändning att afvisa ett anspråk, som erkännes vara i
grunden berättigadt.

Att, såsom motionären föreslår, i lag fastställa grundsatsen om främmande
trosbekännares frihet från skattskyldigheten till statskyrkans presterskap
kan, efter min föreställning, icke vara till fyllest, utan torde derutöfver erfordras
särskilda lagbestämmelser i följd af de rubbningar i bestående förhållanden,
som grundsatsens genomförande åstadkommer.

Att uppgöra förslag till så beskaffade lagbestämmelser är ett arbete,
som förutsätter förmåga och insigter långt utöfver mina; och då dertill
kommer att, såsom inom Utskottet blifvit anmärkt, och jag äfven erkänner,
det icke kan vara lämpligt att, såsom motionären begärt, göra den af honom
afsedda nya lagstiftning gällande allenast för stad, återstår för mig ej annat
än att biträda det slut, hvartill Utskottet i detta ärende kommit.»