Lag-Utskottets Utlåtande N:o 28

Utlåtande 1881:LU28

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 28.

1

ÄT:0 Ä8.

Ant. till Ri''ksd. Kansli den 10 Mars 1881, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om förbud
för ledamot af underrätt att inför samma rätt föra ändras
talan.

Lag-Utskottet får härmed afgifva utlåtande öfver en inom Andra
Kammaren af Herr S. Magnusson afgifven och till Utskottet remitterad
motion, N:o 69.

Motionären påyrkar »det Riksdagen för sin del måtte besluta en
lag, hvarigenom ledamöter i underrätt förbjudas, att inför samma rätt
föra andras talan i tvistemål och brottmål», och autor till stöd för sitt
förslag följande skäl: Redan för mer än 120 år sedan eller 1758, hade

man ansett nödvändigt, att genom Kong!, brefvet den 1 Februari samma
år, förbjuda de biträden, som följde häradshöfdingarne på ting, att uppträda
såsom fullmäktige, hufvudsakligen åsyftande härmed att, såvidt.
möjligt vore, undanrödja hvarje misstanke på möjligheten, att domarens
omdöme skulle i följd af enskilda öfverläggningar emellan honom och
hans biträden missrigtas. Man tänkte då icke på, att äfven på samma
gång förbjuda ledamöter i rätten föra talan för parter, sannolikt af det
skäl, att ledamöterna på den tiden, i saknad af erforderliga kunskaper,
icke kunde befatta sig med advokatyr. Nu vore deremot förhållandet
annorlunda. Såväl vid häradsrätterna som vid rådhusrätterna iuvaldes
ej sällan ledamöter, som i lagkunskap kunde, till och med mäta sig
med domaren. Nu mera vore ock ganska allmänt vedertaget bruk, att
ledamöter i rätten af parter anlitades att, jemte vanliga ansökningsärenden,
utföra såväl tvistemål som ock en del brottmål. Då så vore,
Bill. till Riksd. Prot. 1881. 7 Sami. 16 Håft. 1

^ Lag-Utskottets Utlåtande N:o 28.

torde ock samma fara för misstankar för möjligheten af bearbetningar
under hand, som i ofvan omordade Kong], bref vore afsedd att förebyggas
genom förbud för domarens biträden att föra andras talan vid
den rätt de biträda, i högre grad förefinnas rörande rättens ledamöter.
För denna åsigt torde ock tala, att nu ofta invaldes personer till ledamöter
i rätten, hvilka, i följd af sin samhällsställning, vanligen stode i
ett intimare förhållande till domaren och dessutom genom sina grundligare
kunskaper och sin belefvenhet möjligen skulle kunna utöfva
något inflytande pa sina kamrater, som hade att deltaga i afgörandet
af det mål, någon af dessa med mera fackkunskap utrustade ledamöter
till äfven tyre åtagit sig att utföra. Ett ytterligare skäl att förbjuda rättens
ledamöter ifrågavarande fullmäktigskap torde ock föreligga i den omständigheten,
att vår eljest sa väl uttänkta och förtroendebjud ande domstolsinstitution
lede till sitt anseende genom det nu rådande advocerandet.
.

Vid 1876 års riksdag väcktes ett liknande förslag, hvilket emellertid
var i det afseende!, af vidsträcktare omfattning, att förbudet skulle
gälla att inför samma rätt föra talan i allmänhet, och icke endast, på
sätt motionären föreslår, talan i tvistemål och brottmål.

Beträffande det ifrågasatta förbudet, i hvad det anginge dessa mål,
yttrade Utskottet sig då på följande sätt: I anledning af framställnin gen,

som afser det gängse bruket, att vid underdomstol å landet nämndeman,
som tillhör samma domstol, tillstädjes att vara fullmäktig, får
Utskottet, å ena sidan, erinra, att då nämndeman, som varit ombud i
en sälg icke eger att i pröfningen deraf deltaga, samt nämndens mening
icke på domsluten utöfvar något inflytande i annat fall, än att den är
enhällig och från domarens skiljaktig, någon fara derför, att nämndemän
^ skulle på utgången af sine hufvudmäns talan kunna till deras
förmån obehörigen _ inverka, icke torde förefinnas, så att det ifrågasatta
förbudet, såvidt dermed afses att undanrödja en sådan fara
icke synes kunna tillmätas någon synnerlig vigt. Samma förbud
skulle å andra sidan sannolikt medföra ganska stora olägenheter
och det,. synes desto mindre lämpligt att förhindra nämndemäns anlitande
till biträde i egentliga rättstvister, som de med hänsyn till
den erfarenhet rörande sådana frågors behandling, nämnden genom
sitt deltagande i lagskipningen är i tillfälle i viss mån förvärfva
torde vara dertill företrädesvis lämplige, samt, derest det ifrågasatta

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 28.

3

förbudet blefve i lag stadgadt, menige man vid bristande förmåga till
rättegångars utförande skulle, åtminstone intill dess ett advokatstånd
blefve inrättadt, göras i dessa angelägenheter beroende af sådane, ofta
nog mindre rättrådiga personer, som gjort utöfvandet af advokatyrket
på landet till sitt hufvudsakliga näringsfång och af egen vinning ofta
förledas att snarare befrämja än förekomma obefogade rättegångar.

Då till det af Utskottet sålunda förut anförda och af Utskottet,
beträffande förhållandena vid underrätt ä landet, nu åberopade, kommer,
hvad angår förbudets tillämpande å ledamöter af rådstufvurätt, att något
dylikt förbud icke för dem synes behöfligt, enär i stad ett sådant ombudsmannaskap
som det ifrågavarande ytterst sällan lärer förekomma,
får Utskottet vördsamt tillstyrka,

att motionen icke måtte vinna Pdksdagens bifall.

Stockholm den 10 Mars 1881.

På Lag-Utskottets vägnar:

O. Lagerstråle.

Herr Magnus Jonsson har begärt få här antecknadt, att han icke
deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.