Lag-Utskottets Utlåtande N:o 28

Utlåtande 1880:Lu28

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 28.

N:o 28.

Ank. till Riksd. Kansli den 30 Mars 1880, kl. 2 e. na.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring
i 25 § i förordningen angående fattigvården den 9

Juni 1871.

Förändringar i fattigvårdsförordningens stadganden om hemortsrätt
hafva vid nu innevarande Riksdag påyrkats i tvenne motioner,
väckta, den ena inom Första Kammaren, N:o 42, af Herr Gustaf Andersson
och den andra inom Andra Kammaren, N:o 110, af Herr Jonas
Andersson.

Angående hemortsrätt lemnar förordningen om fattigvården den
9 Juni 1871 först i 22 § den allmänna regel, att i fråga om fattigvård
svensk medborgare, för hvilken behof deraf uppstår, skall anses
hafva hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, hvarest han senast författningsenligt
blifvit eller bort blifva mantalsskrifven, hvarefter i följande
§§ härifrån göras vissa undantag, bland annat i den så lydande § 25:
»Har någon för sig, hustru eller minderårigt barn kommit i behof af
fattigvård enligt 1 § innan ett år förflutit, sedan han, till följd af inflyttning,
blifvit eller bort blifva mantalsskrifven inom visst fattigvårdssamhälle,
eller har den, som med afseende å tilltänkt inflyttning mantalsskrifvits
inom visst fattigvårdssamhälle, dit ej inflyttat; anses han
icke hafva hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom hvilket han sålunda
blifvit eller bort blifva mantalsskrifven, utan behåller han den
hemortsrätt, han näst der förut egde. Detsamma gäller, der någon,
som till följd af inflyttning blifvit eller bort blifva inom visst fattigvårdssamhälie
mantalsskrifven, under loppet af ett år näst derförut eller

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 28.

näst derefter för sig, hustru eller minderårigt barn af annat fattigvårdssamhälle
åtnjutit fattigvård.»

Båda motionärerne önska nu i stadgandena om hemortsrätt den
ändring, att ofvan ur § 25 intagna bestämmelser skulle upphäfvas och
sålunda den allmänna uti 22 § uppstälda regel vinna en mera omfattande
tillämpning, och de anföra såsom stöd härför de många rättegångar
och deraf uppstående trassel fattigvårdssamhällen emellan, hvartill nu
gällande stadganden gifva anledning, samt den enkelhet och reda, som
skulle följa af den bestämmelse, de föreslå.

Nu gällande stadganden hafva emellertid tillkommit på grund af
Riksdagens särskilda och vid tvenne tillfällen uttalade önskan om bestämmelser
i sådan rigtning.

Då Riksdagen i underdånig skrifvelse den 13 Maj 1869 anhöll
om en omarbetning af 1853 års fattigvårdsförorduing i dess helhet,
yttrade Riksdagen bland annat, att ett temligen allmänt missnöje vore
rådande öfver den i nämnda förordning bestämda korta tid af sex månader,
efter hvars förlopp en person i anseende till fattigförsörjningsrätt
skulle anses tillhöra ett samhälle, och föreslog Riksdagen, som antog
hemortsrätt vara af tvänne slag: medfödd eller förvärfvad, att
hemortsrätt skulle vara förvärfvad inom det fattigvårdssamhälle, der
någon, efter fylda 15 år, vid två på hvarandra följande mantalsskrifningar,
senast varit, eller bort vara skattskrifven. Den af Kongl. Maj:t
med anledning af Riksdagens ofvan omförmälda skrifvelse tillsatta
komité föreslog, med afseende å hemortsrätten utgående från den allmänna
grundsats, att person skulle hafva hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle,
hvarest han senast författningsenligt blifvit eller bort blifva
mantalsskrifven, härifrån, bland andra, de undantag, hvilka motionärerna
nu förorda till upphäfvande. I Kongl. Maj:ts till 1871 års Riksdag
aflåtna nådiga proposition var såsom grundsats antaget, att person
skulle hafva hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, hvarest han
senast författningsenligt blifvit eller bort blifva för två på hvarandra
följande år mantalsskrifven, dock med, bland andra, det undantag, att
om någon, som till visst fattigvårdssamhälle inflyttat och der blifvit
eller bort blifva för två på hvarandra följande år mantalsskrifven, af
det samhället åtnjutit fattigvård på grund af 1 § för sig, hustru eller
minderårigt barn före utgången af det första af'' dessa år, han, utan
hinder af nämnda mantalsskrifningar, fortfarande skulle anses bibehållen
vid den hemortsrätt han före inflyttningen senast egde, till dess
han annan erhölle, och skulle samma lag gälla, der han för sig, hustru
eller minderårigt barn under det år, hvarom förut vore sagdt, eller
under det nästföregående af annat fattigvårdssamhälle undfått fattigBih.
till Rilcsd. Prot. 1880. 7 Sami. 17 Höft. 2

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 28.

vård. I sitt uti underdånig skrifvelse den 18 Maj 1871 meddelade
svar å den Kongl. propositionen sade sig Riksdagen, ehuru den funnit,
att, äfven med antagande af det utaf komitén framstälda förslag kunde
inträffa, att ett fattigvårds samhälle belastades med fattigvård åt en person,
som icke vistats sä lång tid inom samhället, att hans fattigvård skäligen
kunde ayises böra af detta bekostas, Riksdagen likväl, utgående från den
grundsats, att en hvar enligt regel borde i afseende å fattigvård höra
till den kommun, dit han i allmänhet i borgerligt hänseende hörde,
ansett öfvervägande skäl tala för komiténs förslag.

Då nu härtill kommer, att en viss tids vistande inom ett samhälle
allmänt är i utländsk fattigvårdslagstiftning antagen såsom erforderlig
för förvärfvande af hemortsrätt, samt att denna tid i allmänhet
är längre än hos oss, sålunda i några schweiziska kantoner samt
i Schleswig och Holstein 15 år, i Danmark, Wtirtemberg och Sachsen
5 år, i Belgien och Holland 4 år, i Norge och Preussen 2 år och i
Frankrike 1 år, och då genom ett antagande af motionärernes förslagskulle
komma att i hög grad gynnas och underlättas åtgärder från en
mindre grannlaga fattigvårdsstyrelses sida att i tid frigöra sin kommun
från, men deremot belasta annan med fattigvårdstunga, hemställer
Utskottet,

att förevarande motioner icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 30 Mars 1880.

På Lag-Utskottets vägnar:
E. THOMASSON.