Lag- Utskottets Utlåtande N:o 28

Utlåtande 1872:LU28

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 28.

1

1\:0 28.

Ank. till Riksd. Kansli d. 10 April 18T3, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om utarbetande af ny
grufvestadga.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottet remitterad
motion (N:o 6) har Herr A. Grill hufvudsakligen anfört, att, enligt gällande
grufvestadga af den 12 Januari 1855, egde en hvar, som uppfunne
eller ville upptaga förut känd, men försummad malmfyndighet, att densamma
bearbeta, med full eganderätt till hälften och, om jordegaren ej
ville eller förmådde i arbetet deltaga, med full eganderätt till hela fyndigheten.
Denna grund för så kallad grufve-egendom hade tillkommit
under en tid, då det ansågs nödigt att på hvarje sätt understödja bergshandteringen
och då ett sådant förbigående af eganderätten kunde vara
förklarligt. Men numera vore den icke öfverensstämmande med det hos
oss gällande begreppet om eganderättens helgd. I de länder, der all
jord ursprungligen ansetts tillhöra kronan, kunde det ega sin historiska
och möjligen rättsliga förklaring, att dispositionen öfver de underjordiska
mineralrikedomarne bibehållits åt kronan, och att denna rättighet af henne
upplåtits åt andra, men svenska jorden hade i allmänhet ej varit förläningsjord.
Det vore visserligen sann!, att det apokryfiska s. k. Helgeandsliolms-beslutet
skulle åt kronan förbehållit rätt till malmfyndigheter,
men då i sednare tider kronan icke allenast icke bibehållit de af henne
förr egda och bearbetade malmtillgångar, utan på ett eller annat sätt
afhändt sig dessa, och då i gällande grufvestadga till och med förklaras,
att kronoåbo, boställsinnehafvare eller den, som eljest har nyttjanderätten
till kronojord, skall njuta jordegarerätten till godo, vore det
Bill. till Riksd. Prot. 1872. 7 Sand. 16 Raft. 1

2

Lag-TJtskottets Utlåtande U:o 28.

tydligt, att kronan sjelf afstått från grundsatsen att hon skulle vara egare
till de mineraliska tillgångarne på jord, som af annan innehafves. Den
tionde, som till kronan utgått, först af malmbrytningarne och sedan af
tillverkningarne under namn af tackjernstionde m. in., hade varit sista
spåret af Helgeandsholms-beslutet och kronans rätt till malmtillgångarne
i riket. Åtskilliga mineralier, såsom kalksten, sandsten in. m., hvilka
enligt äldre lagar varit föremål för inmutning, hade genom 1855 års
grufvestadga blifvit derifrån uteslutna. Genom den riktning, bergslagstiftningen
under sednare tider sålunda tagit, framginge, att kronan afstått
från den rätt till malmtillgångarne i riket, som hon ansett sig ega.
Men likväl qvarstode i 1855 års grufvestadga den bestämmelse, att alla
metaller och malmer, svafvelkis, blyerts och stenkol äfvensom s. k. varp
vid ödelagda grufvor och bergverk kunde inmutas. Förvärfvandet af
eganderätt till malmfyndighet medelst inmutning hade blifvit i lag medgifvet,
för att gynna bergshandteringen, men numera åtminstone hade
det visat sig, att denna näring deraf droge ringa eller ingen fördel Det
vore nemligen bekant, att ytterst få, förut okända, malmanledningar
under sednare tider upptäckts, hvilka varit af något större värde, samt
att s. k. malmletare sällan skördade rikedomar; och i afseende på de
skånska stenkolsfälten hade grufvestadgan säkerligen verkat skadligt, i
det- att den, oafsedt att den der liksom annorstädes uppväcktjordegarnes
ovilja mot inmutarne, tvungit dessa att för sina utmåls bevarande
dela sitt kapital, som sålunda blifvit otillräckligt för dem sjelfva. att
drifva arbetet. I förhållande till eu inmutare vore jordegaren, om icke
alldeles, åtminstone nästan rättslös. Grufvestadgan tillerkände utan all
appell inmutaren en expropriationsrätt, som ej beviljades något annat
enskild! företag och som tilläte utländirigar att utan Kongl. Maj:ts tillstånd
besitta fast egendom i riket. En jordegare, som ej egde kapital,
måste till den starkare, med eller emot sin vilja, utan ersättning afstå
från all eganderätt till fyndighet. Genom felaktig redaktion af § 35 i
grufvestadgan hade »grufveegaren» förblandats med »jordegaren», och
ehuruväl noga blifvit stadgadt, huru förfaras skulle, då inmutaren försummar
sin rätt, saknades dock all bestämmelse, huru med den så kallade
jordegareandelen sig förhölle, om den t. ex. genom köp öfvergått
i annans hand. — Vidare hade genom de på statens bekostnad under
arbete varande geologiska undersökningar lemnats ett tillfälle till enskildt
förvärf, som, om det begagnades, hvartill all laglig rätt förefunnes, ej
varit afsedt; Och om man slutligen betänkte, att flera utländska bolag
redan bygde eller ämnade bygga jernvägar i många trakter af riket,
måste det väcka allvarsamma farhågor att få so våra oupptagna malm -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 28.

3

tillgångar blottställda för att, utan ringaste ersättning, till följd af en
felaktig lagstiftning, komma utlandet till godo.

På desäa skäl ville motionären hemställa, »att Riksdagen måtte
ingå till Kong]. Maj:t med underdånig anhållan om skyndsamt utarbetande
och utgifvande af ny grufvestadga med borttagande af den så
kallade inmutarerätten».

T de flesta europeiska länder hafva från äldre tider vissa mineralier
varit ansedda såsom kronans eller det allmännas tillhörigheter,
och detta förhållande egen i allmänhet ännu rum så vida, att
hos de flesta folk staten frånkänner jordegaren den uteslutande dispositionsrätten
till vissa mineralier. Bergsbrukets legalitet, såsom det kallades,
uppkom derigenom att staten tillerkände sig eganderätten till
dessa mineralier. Då det emellertid visade sig, att staten icke sjelf
kunde med fördel tillgodogöra sig mineralrikedomarne, började regeringarne
att öfverlåta rätten till mineraliers uppsökande åt enskilde, och
snart modifierades regalet ända derhän, att den, som uppfunnit en mineral-anledning,
tillerkändes en formlig rätt att af staten erhålla förläning
af eganderätten till densamma. Denna modifikation af bergsregalet,
hvarigenom bergsbruket gjordes till en fri näringsgren, är på tyska
rättsspråket känd under namn af bergsbrukets friförklaring.

Hela den äldre tyska lagstiftningen i detta ämne hvilar på förutsättningen
af kronans rätt till vissa mineralier. Men den preussiska
grufvelagen af den 24 Juni 1865 grundar sina bestämmelser om bergsbrukets
frihet på statens höghetsrätt eller politie-höghet, d. v. s. dess
rätt att lagstifta för näringarne. Enligt denna lag har jordegaren ej
någon rätt att förfoga öfver följande mineralier: guld, silfver, qvicksilfver,
jern, bly, koppar, tenn, zink, kobolt, nickel, arsenik, mangan, antimon
och svafvel. Nyssnämnda lag har sedermera blifvit med vissa modifikationer
införd i åtskilliga af de förra tyska småstaterna; den har
ock i hufvudsakliga delar tjenat till mönster för de särskilda grufvelagar,
hvilka under sednare tider blifvit utfärdade, den 20 Mars 1869 för
konungariket Bayern, den 15 April 1867 för hertigdömet Braunschweig,
den 17 April 1868 för hertigdömet Sachsen-Meiningen och den 16 Augusti
sistnämnda år för hertigdömet Gotha. Uti den för konungariket
Sachsen utfärdade lag af den 16 Juni 1868 äro från jordegarens förfogande
undantagna de mineralier, hvilka äro användbara för utbringandet
af metaller, äfvensom stensalt och saltkällor.

I den österrikiska grufvelagen af den 23 Maj 1854 äro under
bergsregal (i sjelfva verket här likbetydande med höghetsrätt) hänförda,
d. v. s. föremål för inmutning: alla mineralier, hvilka äro egnade för

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 28.

utbringandet af metaller, svafvel, alun, vitriol eller koksalt, äfvensom
cementvatten, grafit och jordhartser samt alla slag af svart- och brunkol.

Den för Frankrike gällande grufvelag, Code des Mmes, af den 21
April 1810, är bygd på grundsatsen af statens höghetsrätt. Den fördelar
samtliga mineralier eller fossilier i tre klasser och hänför dem till
antingen l:o) mines, 2:o) minieres eller 3:o) carriéres. De till första
klassen hörande mineralier, hufvudsakligen sådana hvilka innehålla metalliska
ämnen, äro i full och egentlig mening till inmutning lofgifna.
Beträffande till den andra klassen hörande mineralier, så har jordegaren
i allmänhet företrädesrätt att bearbeta dessa; men i afseende på vissa
bland dem eger den inskränkning i hans rätt rum, att om jordegaren
ej vill behörigen bearbeta dem, rättigheten dertill kan af vederbörande
myndighet upplåtas åt annan. De till den tredje klassen hörande mineralier
tillhöra i regeln jordegaren.

Franska lagstiftningen, ursprungligen omfattande äfven Belgien,
gäller ännu, ehuru med vissa modifikationer, för detta sednare land.

Med afseende å förevarande hufvudfråga kunna förhållandena inom
Italien ordnas i följande grupper: i Toscana, der genom lag den 13
Maj 1788 upphäfdes all slags regalrätt i fråga om mineralier, hvilka derstädes
anses tillhöra jordegaren; i nordliga Italien, der staten, genom
meddelande af koncession, förfogar öfver föremål för bergsnäringen; i
Kyrkostaten, der sistberörda grundsats samt åsigten om jordegarens rättigheter
härutinnan stå i strid med hvarandra; och i sydliga provinserna,
der jordegaren har företrädesrätt till bergverksdrift å sin grund,
men der tillika, för den händelse att han ej begagnar sin rätt, staten
kan åt annan meddela förläning, eller koncession, å mineralfyndighet,
som utgör föremål för bergverksdrift.

Enligt den för Portugal den 31 December 1852 utfärdade lag är
inmutningsrätt der medgifven, jemväl i fråga om sten- och jordarter.

I Spanien hafva genom ett dekret af den 29 December 1868 dittills
gällande stadgande!! rörande bergsbruket blifvit i vissa delar, till
förmån för bergsbruksidkarne, väsendtligen förändrade. Enligt detta dekret
fördelas mineralrikets alster i trenne afdelningar. De under första
afdelningen upptagna mineralier tillhöra, om de förekomma å s. k, domanialgrund,
det allmänna till nyttjande. Finnas de åter å privategendomar,
afträder staten dem till jordegaren. För de till andra klassen
hörande mineralier gäller samma stadgande, dock att, om jordegaren ej
vill för egen räkning tillgodogöra dem, staten kan, då det allmännas
intresse dertill föranleder, afträda dem till annan. De i tredje afdel -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 28.

5

ningen omförmälda mineralier kunna allenast på grund af en från statens
sida meddelad koncession tillgodogöras.

För Polen är ny grufvelag utfärdad den 28 Juni 1870. Enligt
denna kan med vederbörande myndighets begifvande å annans mark företagas
grufvearbete för tillgodogörande af stenkol, galmeja och blyerts,
oberoende af jordegarens samtycke, hvilket deremot erfordras i afseende
på andra mineralier.

Norges »Lov angaaende Bergverksdriften» af den 14 Juli 1842
upptager såsom föremål för inmutning alla metaller och malmer, med
undantag af myr- och sjömalm.

I Ryssland, hvarest sedan början af förra århundradet utkommit
öfver 500 bergsförordningai, har gjort sig gällande den grundsats, att
grufvearbete ej må företagas å privat fastighet, med mindre jordegaren dertill
lemnar tillstånd.

Englands lagstiftning har jemväl en från Europas öfriga kulturstater
väsendtligen afvikande karakter. Ursprungligen fanns i England
en kronan tillkommande, bergsregalet motsvarande rätt, under namn af
Royalty. Under tidens lopp har dock denna Royalty, utom till guld
och silfver samt några vissa bergverk, såsom tenn- och blygrufvorna i
Cornwallis och Derbyshire, öfvergått till jordegaren- Denne är således
egare till de på hans område befintliga mineralier, och deras bearbetande
af någon annan än jordegaren beror på öfverenskommelse.

I Sverige började kronans anspråk i ifrågavarande hänseende tidigt
att göra sig gällande. Äfven om den i 1354 års ordning för Norbergs
bergslag stadgade förlust af grufvelotten till kronan för den bergsman,
som ej öste grufvan eller rensade vägen, icke kan härledas från en kronans
rätt till grufvan, så synes deremot det i 1485 års förordning om
malmberg förekommande påbud om tionde af malm, funnen å skattejord,
icke otydligt leda sitt ursprung från en kronans eganderätt. Under
Gustaf I framträder regalrätten fullkomligt tydligt genom den i Kongl.
brefvet till bergsmännen på Noraskogen den 29 Mars 1552 uttalade grundsats,
att »all malmberg i Sverige lyda till Sveriges krona», en grundsats
som genomgår de sedermera tid efter annan utkomna bergsförfattningar.
Kronan begagnade denna sin rätt efter omständigheterna. Ån
dref hon bergsbruk för egen räkning, än upplät hon rättigheten dertill
åt annan, antingen under form af specialprivilegium, tilldeladt vissa personer,
eller ock under form af vissa allmänt medgifna rättigheter, t. ex.
den hvilken tillerkändes uppfinnaren.

Erfarenheten af den ringa båtnad bergsregalet i sin egentliga form
tillskyndade staten ledde emellertid till en alldeles dylik modifikation

6

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 28.

af detsamma, som i Tyskland egde rum genom bergsbrukets friförklaring.
I Kongl. Maj:ts plakat och förordning den 27 Augusti 1723 förklaras
nemligen, »att med det ordet Regale hädanefter ej annorlunda
förstås, än om någon antingen skulle fördölja och nedertysta, eller ock
ej vilja sådana för riket gagneliga metaller, mineralier och fossilier uppbringa
och bearbeta, det Wi då, på det den rikedom och välsignelse,
som Gud således i jorden nederlag!, ej må blifva onyttig der liggande,
utan till landets och dess innebyggares fromma i dagen frambragt, förbehålle
oss att igenom vårt Bergs-kollegium privilegiera och upplåta
sådana metall- och mineralstreck åt dem som håg, lust och förmögenhet
ega, desamma vid sin rätta drift efter bergsvis — — — ■— uppehålla
och fortsätta.»

I sammanhang härmed blef uppfinnarens rätt bestämd till fjerdedelen
af grufvan och, vid vissa ädlare verk, till hälften. Någon bestämd
rätt för jordegaren att deltaga i arbetet nämner ej 1723 års författning.
Den förutsätter endast, att jordegaren, när han tillika var uppfinnare,
fick drifva grufvan för egen räkning; och när uppfinnarens rätt var inskränkt
till blott en del af grufvan, ansågs det väl falla af sig sjelf,
att jordegaren var närmast berättigad till den återstående andelen. Genom
Kongl. förordningen den 6 Dec. 1757 utsträcktes uppfinnare-andelen
till hälften, såsom jemväl är bestämdt i 1855 års nu gällande grufvestadga,
hvilken uttryckligen tillerkänner jordegaren den andra hälften.

Om man föreställer sig det ursprungliga förhållandet, så ligger
visserligen den tanken nära till hands, att jordegaren borde vara egare
jemväl till de i jorden befintliga mineralier. Men denna åsigt saknar
historiska bevis. Vår lagstiftning ådagalägger, såsom ofvan är utreda
att kronan i alla tider, såvidt, kändt är, utcfvat rättigheten
att bestämma om ifrågavarande fyndigheter, och någon rättsgrund
torde följaktligen ej förefinnas för det uppställda anspråket att fyndigheterna
böra, utan afseende å statens fördel, tillerkännas jordinnehafvaren
med samma eganderätt, hvarunder han besitter jorden. Sådant hindrar
dock naturligtvis icke att lagstiftningen afhänder kronan rättigheten
att bestämma om dessa fyndigheter och i stället öfverflyttar den på
jordegaren, derest sådant kan ske utan men för det allmänna eller utan
skada för bergsbruket, hvars utveckling för hela landet är af så stor
betydelse.

Frågan blir således helt enkelt den, huruvida ur synpunkten af
bergsbrukets utveckling, å ena sidan, och landtbrukets, å den andra,
för närvarande må anses lämpligt att, på sätt motionären föreslagit,
helt och hållet borttaga den onekligen för jordegaren ganska ofta

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 28.

7

menliga friheten för en hvar att på annans område uppsöka och sig
till nytta bearbeta vissa mineralier, som inmutningsrätten innebär.
Ehuru Utskottet till fullo uppskattar de olägenheter bibehållandet af denna
rätt tillskyndar jordegaren och jemväl antager, att någon gång jordkulturen
kan komma att dymedelst hämmas, tror dock Utskottet, att den
skada, som deraf uppkommer, icke uppväger den skada, som bergsbruket
skulle lida genom rättens fullkomliga upphäfvande utan alla förberedelser.
Det stöd för en motsatt åsigt, man velat hemta företrädesvis
från England, synes Utskottet föga betydande. Att man der tilltrott
sig lemna jordegaren i uteslutande besittning af nästan alla på hans
grund befintliga mineralier, låter förklara sig af detta lands egendomliga
förhållanden, dess utbildade näringsflit och stoi''a tillgång på kapital.
Helt annat är förhållandet här i landet, der jordegaren ofta nog har
svårt att skaffa sig erforderligt förlag till sjelfva jordbruket, och exemplen
från Europas öfriga mest framstående kulturfolk mana ej till alltför
radikala steg. Nästan allestädes har man äfven i den nyaste lagstiftningen
ansett nödigt att bibehålla inmutningsrätten, ungefär sådan
den af gammalt varit, och den har i åtskilliga länder till och med vunnit
större utsträckning än hos oss. Först när man kan vara någorlunda
förvissad, att till följd af eu närmare allmän kännedom om landets
geologiska förhållanden, i förening med ökad näringsflit, företagsamhet
och kapitaltillgång, jordegaren vunnit insigt och förmåga att sjelf uppsöka
och bearbeta de på hans grund befintliga mineralier, hvilket desto
mindre torde kunna antagas ännu hafva inträffat, som det är ett erkändt
faktum att de aldra flesta hitintills bearbetade mineralfyndigheter
blifvit upptäckta, icke af jordegarne, utan af andra personer —
först då torde inmutningsrätten kunna utan skada för det allmänna helt
och hållet afskaffa^. Huruvida i allt fall sådant någonsin bör ske på
en gång kan anses tvifvelaktigt; åtminstone synes det Utskottet, som
om det sätt att vinna målet, som består uti att så småningom och
endast delvis inskränka inmutningsrätten, icke saknade goda skäl för sig.
I det hänseendet lemnar nu gällande grufvestadga ett godt föredöme.
Jemför man denna stadga med de i samma ämne förut gällande föreskrifter,
så finner man nemligen, huruledes antalet af de s. k. regarn
mineralierna genom densamma blef betydligt inskränkt. Förut voro
icke blott alla metaller och malmer, utan äfven hvarjehanda andra mineralier
och nyttiga fossilier samt berg- och jordarter föremål för inmutning.
I detta afseende gjorde 1855 års författning den på rationel
grund hvilande inskränkning, att man från jordegarens uteslutande förfogande
undantog endast sådana mineralier, hvilka man ansåg honom

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 28.

antingen för sitt jordbruk icke behöfva, eller ock i allmänhet sakna förmåga
att sjelf bearbeta. Denna inskränkning i inmutningsrätten kunde
tillräckligt motiveras af den större företagsamhet och kapitaltillgång,
hvartill landet då utvecklat sig sedan 1723; och om äfven samma skäl
nu tala för en ytterligare inskränkning af inmutningsrätten, följer deraf
ingalunda, att tiden är inne att helt och hållet upphäfva den.

Såsom ett ytterligare skäl för sin åsigt om faran af att nu alldeles
upphäfva inmutningsrätten, anser sig Utskottet böra upplysa, att
Utskottet varit i tillfälle att taga kännedom om Kongl. Kommers-kollegii
den 28 Mars nästlidna år till Kongl. Maj:t afgifna underdåniga utlåtande
i anledning af Wallåkra stenkols-aktiebolags och Skånska stenkols-bolagets
gjorda underdåniga framställning om vissa ändringar i grufvestadgan,
åsyftande utsträckning, beträffande stenkol, af den rätt, som
för närvarande är inmutare tillerkänd, i fråga om dels det område närmast
boningshus in. m., hvarifrån inmutare är utestängd, och dels utmålsvidden,
samt att Utskottet deraf inhemtat, att icke blott Kommerskollegium,
utan äfven vederbörande bergmästare, chefen för Sveriges
geologiska undersökning, Konungens Befallningshafvande i Malmöhus
län äfvensom samma läns landsting, hvilkas yttrande Kollegium infordrat,
uttalat sig i en den underdåniga framställningen tillmötesgående
riktning.

I betraktande af allt detta och som motionärens framställning
icke lärer gifva Utskottet anledning att ingå i någon af honom ej påkallad
undersökning, huruvida en eller annan partiel ändring i grufvestadgan
må anses behöflig, föranlåtes Utskottet vördsamt hemställa,

att Herr Grills ifrågavarande förslag ej måtte till någon
vidare åtgärd å Riksdagens sida föranleda.

Stockholm den 8 April 1872.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reser -

Lag- Utskottets Utlåtande Nio 28.

9

Reservationer:

af Herr Grefve Mörner: »Om äfven icke förnekas må att förhållandena
i anseende till inmutarerätten och hvad dervid bör iakttagas blifvit
genom sednast utfärdade grufvestadga ordnade på ett bättre sätt än som
förut egt rum, så torde dock förändringar beträffande nämnda rätt ännu
vara af behofvet påkallade. Dels kan väl ifrågasättas, huruvida icke rättigheten
till inmutning bör inskränkas till endast några bestämda, för
Sverige vigtiga metaller, såsom koppar, jern, zink och måhända nickel,
samt dels kunde måhända vara billigt att en inmutning medförde skyldighet
till någon sådan afgift till jordegaren, att det lättsinniga och jordegarens
rätt utom all fråga kränkande förfarande, som vid inmutningar
nu ofta eger rum, blefve i någon mån städadt. Särskildt synas omständigheterna
i hög grad antyda behofvet af att någon åtgärd vidtages,
hvarigenom rättigheten att söka efter stenkol, till jordegarens skydd, i
väsendtlig mån begränsas. För min del skulle jag således önskat att
Utskottet så till vida bifallit motionen, att Utskottet föreslagit Riksdagen
att till fvongl. Maj:t ingå med eu underdånig hemställan, att Kongl.
Maj:t täcktes låta undersöka, huruvida icke eu förändring i grufvestadgan
i ofvan angifna syftemål borde ega rum, och, om så funnes vara
förhållandet, låta utarbeta en ny grufvestadga och densamma Riksdagen
sedermera förelägga».

af Herr von Möller;

af Herr Friherre Nordenfalk.

Hvarjemte Herrar Lars Persson och Sven Nilsson begärt få antecknadt,
att de vid ärendets slutliga behandling inom Utskottet icke
varit närvarande.

4

Bill. till Likså. Prof. 1872. 7 Samt. 16 Höft,