Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27

Utlåtande 1886:LU27

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

1

N:o 27.

Ank. till Riksd. Kansli den 18 Febr. 1886, kl. 12 midd.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner om
stadgande af förmånsrätt för kommunalutskylder.

Till handläggning af Lag-Utskottet hafva från Andra Kammaren
hänvisats tre särskilda, af Herrar 0. Erickson i Bjersby, J. Andersson
i Lysvik och //. I. Arwidsson inom nämnda Kammare afgifna motioner,
i hvilka föreslås sådan ändring af 12 § i 17 kap. Handelsbalken,
att förmånsrätt för kommunalutskylder må ega rum.

Motionärerne anföra:

l:o Herr O. Erickson:

Vid flere föregående riksdagar hade förslag väckts om införande
i allmänna lagen af ett stadgande, hvarigenom förmånsrätt ur gäldbunden
egendom tillerkändes kommuner och landsting för till dem utgående
utskylder, och Riksdagen hade jemväl åtminstone två särskilda
gånger, nemligen åren 1878 och 1881, för sin del antagit författning
i sådant syfte. Båda förslagen hade dock af Kongl. Maj:t ogillats,
hufvtidsakligen på det af Högsta Domstolen i dess öfver förslagen afgifna
yttranden anförda skäl, att införande i vår lagstiftning af nya
tysta förmånsrätter icke kunde anses öfverensstämma med de regler,
som borde gälla för eu god kreditlagstiftning. Senast vid 1885 års
riksdag väcktes inom Andra Kammaren förslag i ämnet, hvilket förslagdock
afsåg allenast förmånsrätt för de kommunalutskylder, som skulle
utgöras af fastighet på landet; men detta förslag afstyrktes af Lagutskottet
utom af nyssnämnda skäl jemväl emedan, äfven .om en lagstiftningsåtgärd
i antydda syftet vore önskvärd, ingen utsigt syntes
Bill. till Riksd. Prot. 1880. 7 Samt. 10 Saft. 1

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

förefinnas,, att Kong!. Maj:t då, mera än förut, skulle finna sig böra
godkänna ett från Riksdagens sida förnyadt beslut i ämnet; och förslaget
blef ej heller antaget af Riksdagen. — Oaktadt det öde, som
sålunda drabbat de förut i ämnet väckta förslagen, ville motionären
härmed å nyo draga saken under Riksdagens pröfning, hvarifrån han
så mycket mindre ansåge sig förhindrad af den utaf sistlidet års Lagutskott
uttalade förmodan om Kongl. Maj:ts fortfarande obenägenhet mot
ett dylikt stadgande, som man, å andra sidan, torde hafva skäl för
den förhoppningen, att, derest Riksdagen vid upprepade tillfällen förnyade
sin anhållan om lag i ämnet, Kongl. Maj:t dock slutligen skulle
finna, att Riksdagens anhållan vore grundad på verkligt behof af en
sådan lag, och således låta sina betänkligheter deremot fara. — Att
nu behofvet af ett stadgande i syfte att bereda landsting och kommuner
förmånsrätt för till dem utgående utskylder vore verkligt, torde knappast
kunna bestridas och hade i sjelfva verket ej heller af någon bestridts,
hvarför det icke heller torde vara nödvändigt att här upprepa
alla de skäl, som tala derför. — Det för de föregående förslagens förkastande
anförda skälet, »att införandet af nya tysta förmånsrätter icke
kunde öfverensstämma'' med de regler, som borde gälla för en god
kreditlagstiftning», syntes motionären vara af ingen eller åtminstone
högst ringa vigt, då det jemfördes med de skäl, som, å andra sidan,
talade för den ifrågasatta förmånsrättens införande i vår lagstiftning.
Att lägga en tyst förmånsrätt till de många sådana, förmånsrättsförordningen
förut innehåller, torde ej inverka menligt i någon rigtning;
och motionären ville härvid dessutom erinra, hurusom Kongl. Maj:t
och Riksdagen förra året beslutit införande af en dylik tyst förmånsrätt,
nemligen för bidrag till utflyttning vid laga skifte samt ersättning
för odling eller vanhäfd å jord in. m. — På grund af hvad lian nu
anfört, hemstälde motionären,

att Riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring af 12 § i
17 kapitlet Handelsbalken, sådant detta lagrum lyder i Kongl. förordningen
den 8 Oktober 1861, att förmånsrätt för utskylders utfående ur
gäldbunden egendom, så väl lös som fast, måtte ega rum för landsting
och kommuner näst efter kronoutskylder.

2:o Herr J. Andersson, med hvilken Herrar Anders Bengtsson, P.
Sahlström och B. P. Ersson instämt:

Den vigtigaste anmärkningen mot föregående Riksdagars beslut i
frågan hade gält den s. k. tysta förmånsrätten. Möjligen kunde ur
juridisk-teoretisk synpunkt denna anmärkning ega giltighet, men från
allmänt rättslig och praktisk sida sedd hade den ringa betydelse, då

Lar/-Utskottets Utlåtande N:o 27.

3

genom antagen lag det blefve ett allmänt bekant förhållande, att kommunalutskylder,
om ock ej till beloppet på förhand kända, skulle utgå
med förmånsrätt. Kommunernas beskattningsrätt vore väl att anse
som en öfverlåtelse af staten och grundade sig således på svenska
folkets urgamla rätt att sig beskatta enligt 57 § Regeringsformen. Då
nu staten egde förmånsrätt för kronoutskylder, hvilka dock jemförelsevis
icke utgjorde någon betydlig del af statens inkomster, som hufvudsakligast
inflöte från andra håll, borde äfven en lika beskaffad rätt
tillkomma kommunerna, hvilka vore små samhällen i det stora och hade
så vigtiga, delvis med statens likartade, institutioner att upprätthålla,
såsom kyrkan, folkskolan, fattigvården, kyrkliga och kommunala tjenster
m. m., men som deremot i allmänhet icke egde annan nämnvärd
inkomst än de afgifter, hvilka grundade sig på bevillning. Kommunernas
utgifter vore ock ganska dryga samt i ständigt stigande. I
följd deraf hade äfven behofvet blifvit större att utfå de beräknade
inkomsterna. Att en dylik förmånsrätt skulle lända till förfång för
enskilda oprioriterade fordringsegare vore väl ej att befara. Ty en
omtänksam långifvare eller arbetare kunde väl förvissa sig om en låntagares
eller arbetsgifvares soliditet och redbarhet, innan ett lån beviljades
eller ett arbetskontrakt upprättades. Eu sådan pröfningsrätt
vore deremot betagen kommunen, som enligt lag måste få fordran af
hvarje dess beskattningsbara medlem. Likaså vore kommun hindrad
att i tid bevaka och uttaga sin på debitering grundade fordran, enär
en sådan ej kunde indrifvas förrän året näst - efter det, för hvilket debitering
skett. — Beträffande den anmärkningen, att en förmånsrätt
för jemförelsevis så betydliga belopp som det, hvartill oguldna kommunalutskylder
stundom uppgå, skulle verka menligt på den allmänna
krediten, så kunde å ena sidan ifrågavarande belopp i förhållande till
uppgifven konkursstat ej blifva särdeles stort — i procent torde nemligen
af en högre stat ej större belopp utgå än af en lägre —, men
å andra sidan kunde för kommunen blifva så mycket känbarare att
nödgas afstå från en betydlig del af sin påräknade inkomst och i proportion
dertill höja debiteringen för öfriga skattskyldige. — Att meningen
inom landet för ifrågavarande-lagstiftningsåtgärd vore temligt
allmän, torde vara tillräckligt ådagalagd! dels genom uttalanden i riksdagen
och dels af tvenne Riksdagars samstämmande beslut i frågan. —
Ofriga anmärkningar mot den föreslagna åtgärden vore af mer underordnad
vigt. Ehuru det någon gång kunde inträffa, att ifrågavarande
förmånsrätt, så vidt den afsåge fast egendom, ej kunde göras gällande,
då egendomen utmätningsvis försåldes, så torde ett sådant förhållande

4 Loff-Utskottets Utlåtande N:n 27.

sällan inträffa, hvarigenom endast i obetydlig mån skulle komma att
förringas betydelsen af den för kommunerna åsyftade förmånen. — Då
denna fråga på ett uttömmande sätt behandlats vid flere föregående
riksdagar, kunde svårligen några nya skäl förebringas. Om ock de
motiv, som anförts mot berörda förmånsrätt, kunde vara beaktansvärda,
så syntes dock de, som framstälts derför, vida öfvervägande, hvadan
motionären hemstälde, att Riksdagen nu i likhet med år 1881 ville
besluta följande:

Förordning angående förändrad lydelse af 17 kap. 12 8 Handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § Handelsbalken, sådant
nämnda lagrum lyder enligt förordningen den 8 Oktober 1861, skall
erhålla följande förändrade lydelse:

Dernäst gånge med förmånsrätt ut:

ur fast egendom utskylder för samma egendom till landsting eller
kommun för sista och löpande året, der icke, enligt hvad särskildt.
stadgadt är, annan än egaren är pligtig att dem gälda; samt

ur lös egendom först gäldenärens utskylder till kronan för sista
och löpande året, de der ej för fast egendom utgå, och derefter hans
utskylder för samma tid till landsting eller kommun, der de icke, på
grund af hvad här ofvan stadgadt är, ur fast egendom bort gäldas.

3:o Herr Arwidsson, med hvilken 40 ledamöter af Andra Kammaren
instämt:

17 kap. 6 § Handelsbalken, livilket lagrum oförändradt bibehållits
vid sin ursprungliga lydelse, stadgar att »för afrad, tionde, och all
annan afgäld af fast egendom, hafve ock den företräde till samma jord,
som den ränta eger, der den ej längre stått inne, än i 17 kap. Jordabalken
stadgadt är. År gäldenärn sjelf ej jordegare; njute den, som
afgäldet eger, samma förmån i lösören. Häftar landbo för husröta,
ehvad det är för flera eller färre år; vare lag samma. I byggnad å
annans grund i staden eller på landet, hafve jordegare företräde till
åbyggnaden. Stå både kronans och jordegarens räntor inne; hafve
kronan företräde.»

Vid den tidpunkt, då berörda stadgande infördes i allmänna lagen,
bände man ännu föga af den beskattning för kommunala ändamål, hvilken
i våra dagar erhållit en så vidsträckt användning, och hvad som
då utgjordes bestod till största delen i personliga tjenstbarheter. Af
en senare tids åsigt om dels det obilliga och dels det olämpliga uti
berörda sätt att tillgodose de kommunala behofven har en gifven följd
blifvit, att medlen härtill måst på annat sätt anskaffas, och enda ut -

Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 27.

5

vägen härtill biel då direkt beskattning’. Men i samma mån som behof
ven och i följd deraf äfven beskattningen ökades, blef det ock af
vigt, att de påräknade inkomsterna någorlunda ordentligt inflöto. Såsom
bidragande härtill fästes tidigt nog uppmärksamhet vid den fördel,
som läge i företrädesrätt framför öfrige oprioriterade fordringsegare
till betalning utur gäldbunden egendom, då den till konkurs blifvit
afträdd; och man har, åtminstone i hufvudstaden, under en lång följd
af år och intill dess stadgandena i vissa delar af ofvannämnda kapitel
i Handelsbalken erhöllo förändrad lydelse genom Kongl. förordningen
den 8 Oktober 1861 ansett sig kunna och böra gifva sådan tolkning
åt 6 § i samma kapitel, att enligt densamma enahanda förmånsrätt,
som tillkom kronan, tillerkändes stadsutskylder, då de i konkurs bevakades.
Efter utfärdandet af sistberörda författning, som gaf en förändrad
lydelse åt 8 och följande §§ i 17 kap. Handelsbalken och enligt
hvilken 12 § kom att lyda sålunda: »Dernäst kåfve kronan företräde
till lös egendom för gäldenär utskylder sista och löpande året, de der
ej för fast egendom utgå», var en sådan tolkning af § 6, som nyss
är nämndt, emellertid omöjliggjord, och olägenheten för kommunerna
af den saknade förmånsrätten blef snart känbar, hvilket ock gaf sig
till känna genom de redan kort derefter och häruppå allt framgent,
med korta mellantider, hos representationen väckta förslag om ändring
i de härutinnan gällande bestämmelser.

Sålunda kom saken vid sista ståndsriksdagen åren 1865—1866
under pröfning genom en af Herr von Stockenström väckt motion,
deri han föreslog, »att kommuner måtte efter 17 kap. 12 § Handelsbalken
njuta förmånsrätt näst efter kronan i lös egendom för gäldenärs
utskylder sista och löpande året, der de ej för fast egendom utgå».

I utlåtande N:o 39 anförde Lag-Utskottet, att genom bifall härtill
skulle i ett gäldbundet bo med otillräckliga tillgångar de oprioriterade
borgenärerne de facto få betala gäldenärens oguldna kommunalutskylder,
hvilket vore en orättvisa af vida betänkligare art än den förlust,
som understundom kunde drabba en kommun och, fördelad på samtlige
dess medlemmar, blefve föga känbar; hvarjemte anmärktes, att de tysta
förmånsrätterna, såsom menligt inverkande på realkrediten, borde i
lagstiftningen undvikas. Detta utlåtande blef ock af samtliga stånden
utan diskussion godkändt.

Under den första riksdagen efter det nya representationsskickets
införande kom frågan ej å bane, men redan vid påföljande eller 1868
års riksdag upptogs den å nyo af Herr Lars Persson från Vestmanlands
län, hvilken föreslog, »att kommuner måtte efter 17 kap. 12 §

6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o ‘21.

Handelsbalken njuta förmånsrätt, näst efter kronan, för gäldenärs kommunalutskylder)).

I häröfver afgifvet utlåtande N:o 21 afstyrkte Lag-Utskottet äfven
detta förslag, under åberopande af de här ofvan angifna grunder; och
blef detta utlåtande äfven af Kamrarne godkändt efter diskussion,
hvarunder likväl flere yttrade sig för än emot förslaget.

Frågan fick emellertid icke hvila längre än till påföljande eller
1869 års riksdag, då hon ånyo upptogs af Herr L. J. Fahlander från
Vesterbottens län, hvilken föreslog, »att kommun skall för gäldenärs
kommunalutskylder njuta förmånsrätt näst efter kronan, enligt föreskrifterna
i 17 kap. 6 och 12 §§ Handelsbalken».

Förslaget afst.yrktes af Lag-Utskottet i utlåtande N:o 7, på hufvudsakligen
enahanda grunder som tillförene; och denna Utskottets
hemställan blef äfven af begge Kamrarne efter diskussion godkänd.

A nyo väcktes frågan till lif vid 1871 års riksdag, då Herr Anders
Johansson från Jönköpings län föreslog, »att till 6 § 17 kap.
Handelsbalken måtte göras sådant tillägg, att kommunalutskylder för
fastighet komme att utgå med samma förmånsrätt som tionde och
annan afgäld till kronan af fast egendom».

Äfven detta förslag afstyrktes af Lag-Utskottet i afgifvet utlåtande
N:o 3, deri åberopades hvad föregående Utskott i ämnet anfört; och
blef jemväl detta utlåtande af begge Kamrarne efter föregången diskussion
bifallet.

Efter det de sålunda under en följd af år väckta förslagen erhållit
den utgång, som ofvan förmäles, fick frågan till en tid hvila,
derunder en för dess framgång mera gynnande förändring i åsigterna
började gorå sig gällande. Man både antagligen kommit till insigt
derom, att de mot förslagen anförda skäl icke egde den vigt och betydelse,
man förut velat dem tillmäta, och att förhållandena voro sådana,
att rättelse deri vore af behofvet högt påkallad. När derföre
vid 1878 års riksdag motion i ämnet å nyo väcktes af Herr Nils Nilsson
från Malmöhus län, hvilken föreslog, »att kommunalutskylder borde
utgå ur gäldbunden egendom med förmånsrätt näst efter de fordringar,
som omnämnas i 17 kap. 3 eller 4 § Handelsbalken», yttrade Lagutskottet
i afgifvet utlåtande N:o 9, att Utskottet ansåg företrädesrätt
för dylika utskylder icke allenast vara för kommunen behöflig,
utan äfven af rättvisa påkallad. Utan densamma kunde kommunerna
ej med erforderlig noggrannhet beräkna de belopp, som till fyllande
af brist i öfriga inkomster behöfde uttaxeras, och om, såsom flerstädes
i landtkommuner inträffade, en enda eller några få medlemmar inne -

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 27.

7

hade största delen af kommunens skattetal, skulle en sådan medlems
oförmåga att gälda sina utskylder blifva allt för betungande för de
öfrige, och följderna deraf i synnerhet kännas hårda i den mån han
genom sitt öfvervägande röstetal bidragit till kommunens belastande
med de utgifter densamma måste vidkännas. Då staten för de utskylder
den medelst begagnande af sin beskattningsrätt sig betingat egde
förmånsrätt, syntes ock konseqvensen fordra, att enahanda rätt tillkomme
kommun för de utskylder den i öfverensstämmelse med dess
beskattningsrätt ålagt sina medlemmar. På grund häraf, och då Utskottet
ansåg fastighetskrediten komma att blifva lidande, om förmånsrätten
sattes så högt som motionären föreslagit, hemstälde Utskottet,
att 17 kap. 12 § Handelsbalken måtte erhålla denna förändrade lydelse:
»Företrädesrätt till lös egendom tillkommer dernäst kronan för gäldenär
utskylder sista och löpande året, hvilka ej för fast egendom utgå,
samt derefter landsting och kommuner för de till dem utgående utskylder
för samma tid».

Sedan detta förslag blifvit af Riksdagen godkändt och genom underdånig
skrifvelse den 6 Mars 1878 (N:o 6) till Kongl. Maj:t insändt,
hördes deröfver Högsta Domstolen, som yttrade, bland annat, att införandet
af nya tysta förmånsrätter icke kunde anses i allmänhet öfverensstämma
med de regler, som borde gälla för en god kreditlagstiftning;
och fann Kongl. Maj:t på grund häraf, och då dels införandet
af eu tyst förmånsrätt för jemförelsevis så betydliga belopp som dem,
hvartill oguldna kommunalutskylder stundom uppginge, kunde verka
menligt på den allmänna krediten, och något tvingande behof af en
sådan åtgärd icke syntes vara ådagalagdt allenast genom Riksdagens
ifrågavarande beslut, dels ock syftemålet endast ofullständigt skulle
vinnas, enär för kommunalutskylder för fast egendom icke kunnat
stadgas förmånsrätt i samma egendom, såsom för kronans ränta af
sådan egendom egde rum, icke skäl att till Riksdagens omförmälda
förslag lemna bifall.

Frågan upptogs å nyo vid 1881 års riksdag, då Herr C. G. Otterborg
från Elfsborgs län föreslog, »att företrädesrätt för utskylders utgående
ur gäldbunden egendom må, i lös och fast egendom, ega rum
för landsting och kommuner, näst efter den företrädesrätt som tillkommer
kronan».

På de skäl, som af Kongl. Maj:t anförts för Dess vägran att godkänna
det. af 1878 år Riksdag antagna förslag, afstyrkte nu Lagutskottet
i afgifvet utlåtande N:o 17 äfven detta förslag; men sedan
detta utlåtande blifvit af begge Kamrarne till Utskottet återförvisadt,

8 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

afgaf Utskottet nytt utlåtande under N:o 50, deri tillstyrktes antagande
af eu så lydande:

»Förordning angående förändrad lydelse af 17 kap. 12 § Handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § Handelsbalken, sådant
nämnda lagrum lyder enligt Förordningen den 8 Oktober 1861, skall
erhålla följande förändrade lydelse:

Dernäst gånge med förmånsrätt ut:

ur fast egendom utskylder för samma egendom till landsting eller
kommuner för sista och löpande året, der icke, enligt hvad särskildt
stadgadt är, annan än egaren är pligtig att dem gälda; samt

ur lös egendom först gäldenärens utskylder till kronan för sista
och löpande året, de der ej för fast egendom utgå, och derefter hans
utskylder för samma tid till landsting eller kommun, der de icke, på
grund af hvad här ofvan stadgadt är, ur fast egendom gäldas.»

Uti den skrifvelse af den 19 April 1881 (N:o 46), hvarmed omförmälda
förslag till Kongl. Maj:t insändes, anförde Riksdagen, att vid
bristande betalning af kommunalutskylder stora och obilliga förluster
kunde uppstå för öfrige kommunalmedlemmar, samt att den förmånsrätt,
som kunde beredas kommunalutskylder, icke skulle till sin tegenskap
blifva så tyst som don, hvilken nu tillkomme en del andra fordringar,
enär kommunalutskylders tillvaro vore i lag för hvarje kommunmedlem
förutsatt, och dessas belopp för hvarje år offentligen bestämdes,
hvarjemte erinrades, att fastighetskrediten icke berörde ) af en
förmånsrätt, som skulle gälla efter alla inteckningar. ,

Vid granskningen af detta förslag anmärkte Högsta Domstolen äfven
nu hvad som förut blifvit erinradt mot införandet af nya tysta förmånsrätter,
äfvensom särskildt dels att förslaget innehölle, att förmånsrätt
i den lösa egendomen ej skulle ega rum för de kommunalutskylder,
som enligt förslaget borde gäldas eller verkligen guldits eller kunnat
gäldas ur den fasta egendomen, hvilka tre olika tydningar kunde
leda till mycket olika resultat, dels ock att, jemlikt 127 § Utsökningslagen,
den föreslagna förmånsrätten, så vidt den afsåge fast egendom,
ej kunde göras gällande då egendomen utmätningsvis försåldes, hvilket
förringade betydelsen af den för kommunerna åsyftade förmånen.

Med afseende å hvad sålunda blifvit emot förslaget anmärkt, fann
Kongl. Maj:t detsamma icke kunna godkännas.

Redan vid påföljande eller 1882 års riksdag väcktes frågan å nyo
af Herr Carl Johansson från Kopparbergs län, hvilken föreslog, »att
företrädesrätt för utskyld ers utgående ur gäldbunden egendom måtte,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27. 9

i lös och fast egendom, ega rum för landsting och kommuner näst
efter den företrädesrätt, som redan vore bestämd för kronoutskylder»;
men i utlåtande N:o 12 afstyrkte Lag-Utskottet förslaget, hufvudsakligen
på den grund att Kongl. Maj:t af skäl, som här ofvan uppgifvits,
förklarat sig icke kunna godkänna Riksdagens ofvanberörda förslag af
åren 1878 och 1881, vid hvilket förhållande ingen utsigt syntes förefinnas
att Kongl. Maj:t då skulle, mera än tillförene, finna sig böra godkänna
ett förnyadt beslut i sådant afseende, äfven om förmånsrätten inskränktes
till kommunalutskylder för fastighet.

Denna hemställan godkändes af Första kammaren, utan föregången
öfverläggning eller votering, hvaremot Andra kammaren efter hållen
öfverläggning, med afslag å Utskottets hemställan, biföll motionen.

Slutligen väcktes vid sistlidet års riksdag af Herr Anders Svensson
från Skaraborgs län det förslag, »att ett tillägg måtte göras i Kongl.
förordningen om kommunalstyrelse på landet, så att förmånsrätt näst
efter kronoutskylder beredes de kommunalutskylder, som skola utgöras
för fastighet», öfver hvilket förslag Lag-Utskottet i utlåtandet N:o 10
afgaf yttrande, deri förslaget afstyrktes på enahanda grunder, som i
nästföregående utlåtande angifvits, och hvilken hemställan af begge
Kamrarne godkändes.

Då jag i det följande har för afsigt att föreslå Riksdagen att förnya
sitt år 1881 i detta ämne fattade beslut, lärer det, sedan i ofvanstående
framställning blifvit återgifna de skäl, som hos och af Riksdagen
tillförene andragits till stöd för ifrågavarande förslag, väl kunna
anses öfverflödigt att dem å nyo här upprepa, utan torde det vara till
fyllest att endast erinra derom, att de synts Riksdagen tillräckliga för
att besluta omförmälda lagförändring. Deremot torde det icke vara
ur vägen att till granskning upptaga de skäl, som dels af Högsta
Domstolen och dels eljest emot förslaget anförts och hvilka ansetts
vara af den vigt, att de föranledt Kongl. Maj:t att åt förslaget vägra
sin sanktion.

Härvid möter först det påståendet, att de tysta förmånsrätterna,
till hvilkas antal den nu ifrågasatta skulle komma att höra, menligt inverkade
på realkrediten, och att derföre införandet af nya sådana förmånsrätter
icke kunde anses i allmänhet öfverensstämma med de regler,
som borde gälla för en god kreditlagstiftning. Derest nu vore
fråga om att såsom en nyhet införa tysta förmånsrätter i vår lagstiftning,
der de förut icke vore till finnande, synes man visserligen icke
sakna skäl att häremot hysa betänklighet. Men detta är, såsom bekant,
icke förhållandet, då det vida öfvervägande flertalet af hos oss gällande

Bill. till Riksd. Prot. 1886. 7 Sami. 10 Saft. 2

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

förmånsrätter just tillhöra den klass, som benämnts tysta. Att vid sådant
förhållande öka dessa med ännu en, torde således icke böra anses medföra
någon våda, derest i öfrigt goda skäl tala för en sådan åtgärd.
Hvad åter beträffar anmärkningen derom, att den ifrågasatta nya förmånsrätten
skulle kunna skadligt inverka på realkrediten, torde påståendet
härom vid närmare öfvervägande befinnas sakna betydelse, då
man erinrar sig att den förmånsrätt, som för intecknade fordringar och
kontrakt nu tillgodonjutes, bar sin grund i stadgandet uti 9 § 17 kap.
Handelsbalken, hvaremot åt den föreslagna nya förmånsrätten skulle
anvisas ett vida lägre rum eller enligt 12 § i samma kapitel.

Det bar vidare blifvit erinradt, att en sådan förmånsrätt skulle
innebära en betänklig orättvisa mot gäldenärens öfrige oprioriterade
fordringsegare, Indika härigenom faktiskt finge af de medel, som eljest
skulle tillfallit dem, gälda ifrågavarande utskylder. Emot en sådan
åsigt talar redan den omständighet, att staten, som man väl ej må
tilltro att vilja till sin fördel mot enskilde dess medborgare öfva orättvisa,
fått sig en sådan förmånsrätt tillerkänd, ehuru staten säkerligen
vida bättre än de smärre samhällen, hvaraf den sjelf utgör inbegreppet,
skulle förmå att bära de förluster, som afsaknaden af en dylik rätt
kunde komma att medföra. Men derjemte torde böra erinras, att den
enskilde, som inlåter sig i affärsförbindelse med annor man, har sig
dervid öppet att taga i öfvervägande alla omständigheter, som kunna
öka eller minska tilliten till dennes vederhäftighet och, om denna anses
mindre betryggande, alldeles afhålla sig från hvarje transaktion
med en sådan person; hvaremot kommunen, som icke eger rätt att
från sig afvisa sådana personer, om hvilkas förmåga att fullgöra sina
skyldigheter gent emot densamma berättigade tvifvel kunna hysas, för
fyllande af sina nödvändiga behof är, om icke uteslutande, dock i väsentlig
mån hänvisad till de bidrag, som af kommunmedlemmarne
skola uppbäras och hvilka för dem kunna blifva i samma mån mera
tryckande, som betalning icke kan erhållas från ett flertal bland desse.

Beträffande den gjorda erinran, att då förmånsrätt i den lösa egendomen
ej skulle ega rum för de kommunalutskylder, som komme att
gäldas ur fast egendom, det syntes tvifvelaktigt, huru vida härmed afsåges
utskylder, som borde gäldas eller verkligen gnidits eller kunnat
gäldas ur den fasta egendomen, lärer det vara uppenbart, att stadgandet
härom afsett sådana utskylder, som väl bort men icke kunnat ur
den fasta egendomen gäldas.

Att det vid ett eller annat tillfälle, då fast egendom utmätningsvis
försäljes, kan komma att inträffa, att utskylder, som eljest bort ur

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

11

köpeskillingen utgå, icke komma att ur densamma gäldas, bör väl icke
anses innefatta tillräckligt skäl att beröfva rättsegaren denna förmån
äfven i de många öfriga fall, då den kan göras gällande.

Slutligen och hvad angår den af föregående års Lag-Utskott uttryckta
förmodan, att någon utsigt icke skulle förefinnas att Kongl. Maj:t framgent,
mera än tillförene, skulle finna sig böra godkänna ett från Riksdagens
sida förnyadt beslut i förevarande syfte, vågar jag härom hysa
en annan åsigt, enär jag antager att Kongl. Maj:t skall af de vid så
många olika tillfällen af motionärer från skilda delar af landet gjorda
framställningar om förändring af lagstiftningen i detta ämne finna sig
öfvertygad, att ett verkligt och tvingande behof härtill föreligger, i
hvilken händelse Kongl. Maj:t ock torde låta de betänkligheter falla,
som tillförene mot förslaget sig yppat.»

På grund af hvad han sålunda anfört har Herr Arwidsson föreslagit,
att Riksdagen måtte för sin del antaga en förordning om ändrad
lydelse af 17 kapitlet 12 § Handelsbalken af samma innehåll som den
af Herr J. Andersson föreslagna.

Till den utredning i ämnet, som af Herr Arwidsson blifvit förebragt,
anser Utskottet sig icke hafva något att tillägga; och får Utskottet,
på de skäl, motionärerne anfört, hemställa

att Riksdagen må, med bifall till Herrar J. Anderssons
och Arwidssons motioner, för sin del antaga
följande

Lag

angående förändrad lydelse af 17 kap. 12 § Handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § Handelsbalken, sådant
nämnda lagrum lyder enligt förordningen den 8 Oktober 1861, skall
erhålla följande förändrade lydelse:

Dernäst gånge med förmånsrätt ut:

ur fast egendom utskylder för samma egendom till landsting eller
kommun för sista och löpande året, der icke, enligt hvad särskilt
stadgadt är, annan än egaren är pligtig att dem gälda.; samt

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

ur lös egendom först gäldenärens utskylder till kronan för sista ,
och löpande året, de der ej för fast egendom utgå, och derefter hans
utskylder för samma tid till landsting eller kommun, der de icke, på
grund af hvad här ofvan stadgadt är, ur fast egendom bort gäldas.

Stockholm den 18 Februari 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herrar Bergström och Fröberg.

Herrar Hasselrot, Stråle, Grefve Strömfelt och J. Anderson i Tenhult
hafva begärt få här antecknadt, att de icke deltagit i ärendets
behandling inom Utskottet.

Stockholm, K. L. Beckman, 1886.