Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26

Utlåtande 1881:LU26

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

1

JK:© 36

Ant. till Biksd. Kansli den 8 Mars 1881, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om förhöjda
böter för part eller vittne vid förfallolöst uteblifvande.

Inom Andra Kammaren har Herr And. Svensson i Bossgården uti
afgifven och till Lag-Utskottet öfverlemnad motion, N:o 22, då en allmän
klagan vore rådande deröfver, att nu stadgade böter för förfallolöst
uteblifvande af parter och vittnen icke vore, efter gällande myntvärde,
tillräckligt verkande, samt en förhöjning af dessa böter vore
af högsta behof påkallad, hemstält, »att Riksdagen för sin del ville besluta,
att uti 12 kap. 2 § Rättegångsbalken i stället för orden två daler
införes tjugo daler; samt att uti 17 kap. 3 § i stället för orden tre
daler införes tjugo daler.»

Uti underdånig skrifvelse af den 17 Maj 1879 har Riksdagen redan
för sin del uttalat sig uti motionens syfte.

Riksdagen säger uti denna skrifvelse, att de påföljder, parts eller
vittnes förfallolösa uteblifvande från domstolarne medförde, icke numera
uppfylde det med dem åsyftade ändamål. De i detta hänseende stadgade
bötesbelopp vore med nu varande myntvärde alldeles för obetydliga
för att förmå part eller vittne till inställelse. Man hade visserligen
såsom ett korrektiv mot uteblifvande vid underrätt från det håll, hvarifrån
det väl oftast förekomme och medförde de största olägenheter,
eller från svarandens sida, åberopat stadgandet i 12 kap. 3 § RätteBih.
till Biksd. Prot. 1881. 7 Sami. 15 Höft.

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

gångsbalken, att, i händelse af svarandens förfallolösa uteblifvande å
första inställelsetiden, rätten skall döma i saken, efter ty, som sanning
deri utletas kan, men, efter hvad allmänt vore bekant, tillämpades dylik
tredskodom endast i klara skuldfordringsmål, och i alla öfriga tvistemål
kunde svaranden med den ringa uppoffringen af två kronor köpa sig
ett uppskof på landet af allra minst en månad, på vissa ställen ett helt
år och vanligast omkring fyra månader, samt vittne mot en krona
femtio öre uppskjuta sin inställelse till vare sig för vittnet sjelf eller
för någondera parten lämpligare tid, allt till stor olägenhet för öfrige,
som i egenskap af parter eller vittnen måste från en ofta långt aflägsen
boningsort iakttaga en kanske alldeles ändamålslös inställelse. Behofvet
af mera verkande påföljd för att förmå särskilt svarandepart till inställelse
torde ock numera hafva blifvit ännu större, sedan alla mål angående
skuldfordran, som icke grundade sig på skuldebref eller annat
skriftligt fordringsbevis, komme att uteslutande vid domstolarne anhängiggöras.
Riksdagen anhöll derför i underdånighet, det Kongl. Maj:t
täcktes låta öfverse och granska de lagens stadganden, som handlade
om parters skyldighet att i de af dem eller emot dem anhängiggjorda
mål vid domstolen tillstädeskomma äfvensom för vittnen att på kallelse
sig inställa, samt angående de ändringar och tillägg i nämnda stadganden,
hvilka till främjande af lagskipningens obehindrade gång kunde
finnas erforderliga, till Riksdagen aflåta nådig framställning.

Enligt hvad upplyses uti Justitieombudsmannens till innevarande
Riksdag afgifna embetsberättelse, har denna skrifvelse icke ännu förevarit
till slutligt afgörande hos Kongl. Maj:t.

Vid sådant förhållande finner Utskottet icke skäl förekomma, att
Riksdagen redan nu skulle fatta förnyadt beslut i den onekligen vigtiga
och en snar lösning kräfvande frågan, utan hemställer,

att motionen icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 8 Mars 1881.

På Lag-Utskottets vägnar:

G. Lagerstråle.