Lag- Utskottets Utlåtande N:o 26

Utlåtande 1877:LU26

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 26.

7

Ko 26

Ank. till Eiksd. Kansli den 13 April 1877, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser angående presterliga sysslors tillsättande.

Till Lag-Utskottets behandling hafva remitterats två inom Första
Kammaren väckta motioner, den ena af Herr Frith. Grafström (motion
N:o 11) och den andra af Herr H. Schönbeck (motion N:o 3), jemte ett
af Herr von Kock vid remissen af förstnämnda motion afgifvet yttrande;
och hafva motionärerne föreslagit:

Herr Grafström:

»l:o) Upphäfvande af gällande stadgar för domkapitlens upprättande
af förslag till presterliga tjenster, och ett nytt stadgande ungefär
så lydande:

1. Vid upprättande af förslag till lediga presterliga tjenster skall
intet afseende fästas på den klassifikation af lägenheterna, som för andra
ändamål kan anses vara behöflig, utan skall domkapitlet bland de kompetente
sökande uppföra i första rummet på förslaget den, som med afseende
på personlig begåfning, väl vitsordad tjenstgöring och den sökta,
sysslans särskilda behof anses vara den mest lämplige.

2. 1 andra rummet skall domkapitlet uppföra den bland de öfriga
sökande, som bäst vitsordats med afseende på ådagalagd lärdom.

3. I tredje rummet skall domkapitlet uppföra den, som bland de
då qvarstående sökande längsta tiden i kyrkan tjenstgjort.

4. Skulle, sedan det första förslagsrummet blifvit fyldt, bland de
öfriga sökande icke någon anses innehafva sådan lärdom som kan berättiga
honom till det andra förslagsrummet, så skall detta såsom det tredje
upprättas med hänsyn till tjensteålder.

2:o) Presterlig syssla kan sökas af kompetent sökande tillhörande
hvilket stift som helst.

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

3:o) Den regula församlingar tillkommande rätt att kalla 4:de profpredikant
utsträckes till konsistoriela församlingar och gäller äfven vid
tillsättning af komminister.»

Herr Schönbeck:

»att Riksdagen ville för sin del besluta följande tillägg och förändringar
i nu gällande förordning om prestval:

1. Skall kyrkoherde väljas, hafre församlingen makt på frågodag
begära, att uppgifven prestman må som fjerde profpredikant på förslaget
uppföras.

2. Skall genom omröstning utrönas om och hvilken prestman må
till fjerde profpredikant begäras; då må endast den rösta, som i den justerade
vallängden upptagen och sjelf tillstädes är, och varde hvar röstandes
mening för eu röst räknad.

3. Har vid sådan omröstning, som nu är sagd, då fråga är om
konsistoriel kyrkoherdetjenst, minst tre fjerdedelar af hela antalet af de
i den justerade röstlängden uppförde röstberättigade förenat sig att till
fjerde profpredikant begära samma prestman, uppskjuta valförrättaren
förrättningen till dess domkapitlet vidare förordnat. Förena sig ej de
röstande, som nu är sagdt, vare frågan om fjerde profpredikant förfallen.
Galle i öfrigt hvad som om val till konsistorielt pastorat förordnadt är.»

Beträffande nu först Herr Grafströms förslag om ändring i grunderna
för domkapitlens upprättande af förslag till presterliga sysslor,
får Utskottet erinra, att domkapitlen i äldre tider hade en betydligt vidsträcktare
makt vid tillsättningen af presterliga tjenster än de nu ega.

19 kap. af 1686 års kyrkolag stadgar i 7 §, att vid kyrkoherdeledighet
i konsistoriela gäll, församlingen väl fick utvälja kyrkoherde, men att,
om valet folie på någon, som icke voro »dess värdigare», samt biskopen
funne, att i stiftet vore andra, hvilka för sin lärdom, långliga tjenst,
goda gåfvor och skicklighet borde framför den, som församlingen åstundan
med befordan ihågkornmas, och hvilka om sig hade godt vittnesbörd och
gåfve säkert hopp derom, att församlingen genom dem skulle märkligen
uppbyggas och förkofras, församlingen borde åtnöjas med och rätta sig
efter hvad biskopen och konsistorium förordnade; och uti 9 §, att
»om kapellaners tillsättande skall fuller biskopen och Kapitlet tillitas,
emedan de bäst känna personernas skicklighet och gåfvor, samt veta besked
om deras framsteg i studier», dock att församlingens val och kallelse
alltid borde föregå; och ehuru enligt samma kapitels 10 § Kongl.
Maj:t ville med regula gäll förse dem, som med lärdom, tjenst och arbete,
helst vid akademier, gymnasier och skolor samt vid hof- och krigsstaten
gjort sig om »Guds församling och det gemena bästa väl förtjente», ålades

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

9

likväl vederbörande biskop att då ett regalt gäll blef ledigt, inkomma
med förslag till dem, som han visste vara till sådana lägenheter skickliga
och värdiga.

Af dessa stadganden framgår, att på samma gång lärdom och
långvarig tjenst borde af domkapitlen vid presterliga befordringar tagas
i betraktande, så måste ock hufvudsakligt afseende fästas å den skicklighet,
som isynnerhet kunde lända församlingen till uppbyggelse och förkofran,
en egenskap, som icke alltid är förenad med lärdom, och hvarom
långvarig tjenst ej heller förvissar. Den uti kyrkolagen domkapitlen förbehållna
rätt att under vissa förhållanden direkt ingripa i valet bortföll
dock snart och domkapitlen erhöllo i stället rättigheten att föreslå de
personer, emellan hvilka val finge af församlingarne anställas. Derigenom
begränsades valrätten, på samma gång domkapitlen sattes i tillfälle att
fortfarande utöfva inflytande på de presterliga befordringarne. Förslaget
blef derföre af vigt så väl för församlingen som för de befordringssökande,
och till följd deraf gjordes grunderna för befordran till föremål för uppmärksamhet.
Dessa blefvo ock genom Kongl. Maj:ts nådiga bref till
samtliga konsistorier i riket om vidtagande af några sådana mått och
steg, som må befordra goda egenskaper i läroståndet, af den 21 Augusti
1786, närmare bestämda.

Berörda nådiga bref stadgar nemligen, bland annat: i 7 §, att vid
förslagers upprättande till kyrkoherde-lägenheter skall det åligga konsistorium
att först och framt hafva afseende på de sökandes gudsfruktan
samt ett dygdigt och stadigt uppförande; att i öfrigt endast förtjenst
och skicklighet gifva den ena företräde framför den andra; att det bör
skattas för skicklighet, att sökanden eger lärdom och de kunskaper, som
till sysslans fullkomliga bestridande fordras, samt för förtjenst, att han
med kännedom, nit och försigtighet skött det kall, honom varit anförtrodt,
och såmedelst gjort sig förtjent af vidare befordran; att lärdom
skall utrönas af examina, disputations-akter, föreläsningar samt utgifna
skrifter, dock att, om en yngre, som ständigt haft tillfälle att sköta sina
studier, skulle synas i kunskaper öfvergå en äldre, som väl eger mogen
lärdom och öfriga egenskaper, men hvilken måst använda sin tid på en
mödosam tjenst och således ej hunnit uppnå en lika vidsträckt lärdom,
den senares arbete och erfarenhet skola så jemföras med den förras beläsenhet,
att, å ena sidan, ej må saknas uppmuntran till nyttiga vetenskapers
allvarliga skötsel, och, å andra, skicklige män ej afskräckas att
ingå i arbetssamma och mindre lönande beställningar vid undervisningsverken
och församlingen; — i 8 § att emellan dera, som äro hvarannan
jemnlika i förtjenst och skicklighet, må den tid, som på verklig tjenstBih.
till Riksd. Prat. 1877. 7 Samt. 16 JSäft. 2

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

göring varit använd, blifva grund till förslagsrättigheten; — samt i 10 §,
att vid upprättande af förslag till kapellans- och andra sådana beställningar
de tre, som hafva de flesta tjensteåren, böra föreslås.

Genom Kongl. brefvet den 22 Mars 1798 anbefaldes pastoraternas
indelning efter deras olika lukrativa beskaffenhet i tre klasser och Kongl.
brefvet den 24 Januari 1811 förklarar närmare de grunder, efter Indika
den högre skickligheten och lärdomen skulle vid förslag till kyrkoherdelägenheter
anses berättiga till företräde framför tjenståismeriterna.

På grund af denna lagstiftning har den praxis sedermera utbildat
sig, att till rum å förslaget till ett pastorat af första klassen, hvartill
höra de största och mest vinstgifvande gällen, så kallade lärdomsmeriter
ansetts gifva företrädesrätt. Till förslagsrum ä de minsta eller tredje
klassens pastorater äfvensom till alla komministraturer gifva tjensteår
företräde; och hvad beträffar den andra klassen, dit de medelstora pastoraten
räknas, så gäller, att vid förslags upprättande till sådana skola både
lärdomsmeriter och tjensteår tagas i betraktande och efter antagna beräkningsgrunder
sins emellan afvägas.

Någon modifikation härutinnan har emellertid blifvit införd genom
Kongl. brefvet den 31 Maj 1867, hvaruti dels förklaras, »att den genom Kongl.
cirkulärbrefvet den 21 Augusti 1786 konsistorierna meddelade föreskrift
att vid upprättande af förslag till kyrkoherdelägenheter hafva afseende
icke allenast på de sökandes lärdom och tjensteålder utan äfven på den
kännedom, nit och försigtighet, hvarmed de skött dem förut anförtrodda
kall, icke må anses hafva undergått förändring genom senare i ämnet
gifna författningar; dels och förordnas, att vid förslags upprättande till
kapellanstjenster och andra sådane beställningar »enahanda skyldigheter
som i afseende på upprättande af förslag till kyrkoherdelägenheter, skall
konsistorierna åligga.»

Ofvan anmärkta objektivt bestämbara grunder äro likväl fortfarande
vid förslags upprättande hufvudsakligen afgörande och kyrkomötet
har i underdånig skrifvelse den 6 Oktober 1868 härom yttrat, att
det ej torde kunna förnekas, att domkapitlen, oaktadt deras genom
nyss anmärkta Kongl. Bref något vidgade pröfningsrätt, likväl genom de
ännu gällande befordringslagarne funnit sig föranlåtna på förslagen uppföra
prestman, hvilka, ehuru ingen anmärkning skett eller kunnat ske
mot den kännedom, nit och skicklighet de under föregående embetsförvaltning
ådagalagt, likväl saknade eller i ringa mån besutte den kraft
och öfriga gåfvor, som till tjenstens bestridande erfordrades.

11

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 26.

En lagstiftning, som leder till dylika resultat, kan ej vara på rigtiga
grunder bygd. Af densamma framgår, att man ansett de presterliga
lägenheterna vara snarare en uppmuntran till inhämtande af lärdom
och belöning för gjorda tjenstår än ett fält för lärarens och själasörjarens
verksamhet och derför varit mera betänkt på att genom lag skydda de
sökandes rätt än befordra församlingarnes gagn och bästa. Ty icke kan
väl påstås, att eu församling, som ger sin pastor stora inkomster, har
mera behof af en lärd själasörjare än en mindre och icke heller att en
liten församling har mera behof af den erfarenhet, som en långvarig
tjenstgöring medför, än en stor församling., Lärdomsförtjenster utgöra
ingen ovilkorlig säkerhet för att den, som innehar dem, är en lämplig
och passande själasörjare; och såvida som ålder i tjenst ej är identisk
med duglighet, såvida som fastmer den tid inträffar, då den förra med
den åren åtföljande bräcklighet snarare minskar och förtager den senare
så blir denna befordringsgrund om ej sämre, dock ingalunda bättre än
den ofvannämnda.

Dessa befordringslagar leda också, enligt hvad erfarenheten ofta
gifvit vid handen, derhän, att församlingarne, utan tillbörligt afseende
på deras särskilda behof, blifva med själasörjare försedda. Den ena församlingen
kan ofta mera än den andra, till följd af särskilda omständigheter,
beroende dels af religiösa rörelser inom församlingen dels ock af
materiela förhållanden, såsom församlingens vidsträckthet, invecklad kyrklig
ekonomi och dylikt, kräfva en sådan kraftfull verksamhet af dess
själasörjare, som icke kan förväntas vare sig af den, hvilken hufvudsakligen
åt studier egnat sitt föregående lif, eller af den, hvilken, ofta under
tärande näringsbekymmer, förnött sin mannaålderskraft inom den
inskränktare verksamhetskretsen af ett sacellani eller en kapellförsamling.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt anser Utskottet, att en
förändring i nu gällande befordringslagar är önskvärd och af'' behofvet
påkallad i den syftning, att vid förslags upprättande, utan hänsyn till
lägenhetens klassifikation eller beskaffenhet, i främsta rummet afseende
fästes på personlig begåfning, väl vitsordad tjenstgöring och den sökta
sysslans särskilda behof.

Genom den rätt som sålunda lades i biskops- och domkapitels
hand, att afgifva ett på kännedom om de sökandes förtjenst samt församlingens
behof hyllande förord, skulle också stiftsstyrelsen erhålla en lämpligare
och mera inflytelserik ställning, än den nu innehar, såväl i förhållande
till presterskapet som till församlingen.

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

Utskottet kan emellertid ingalunda förbise, att det är ej mindre
för kyrkan åt vigt, att vid tillsättning af presterliga lägenheter skälig
uppmuntran lemnas åt lärdomsförtjenster, enär kyrkan i annat fall ofta
skulle gå miste om den andliga kraft, som kunskap och vidsträckt
beläsenhet medföra, än äfven billigt och rättvist, att afseende fästes på
den längre tid en sökande i kyrkans tjenst arbetat; dock så, att alltid
den grundsats fasthålles, att prestera är till för församlingens skull och
ej tvärtom.

Herr Grafströms förslag synes på ett lyckligt sätt hafva löst de
svårigheter, som ett skäligt afseende å dessa förhållanden medför. Jemte det
plats . å första förslagsrummet lemnas åt den personliga förtjena ten och
lämpligheten för den särskilda sysslan, äro lärdomen och den mångåriga
oklandrade tjenstgöringen tillgodosedda genom den rätt till erhållande ”af
förslagsrum till hvarje presterlig lägenhet, som blifvit dem tillförsäkrad;
och får Utskottet alltså vördsamt tillstyrka,

l:o) att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:t aflåta underdånig
skrifvelse, innefattande anhållan, det Kongl. Maj:t
täcktes i grundlagsenlig ordning bereda en förändring
af författningarne angående presterlig befordran i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de grunder i afseende
å förslags upprättande, som Herr Grafström
framlagt.

Utskottet har vidare att yttra sig angående motionärernas förslag
om utsträckt rätt för församlingarne att kalla fjerde profpredikant.

En dylik rätt är nu endast medgifven, då fråga är om återbesätttande
af kyrkoherdebeställningar i regala gäll; men länge och temligen
allmänt har man påyrkat, att en sådan rättighet måtte församlingarne
tillerkännas äfven beträffande konsistoriel pastorater och komministraturer.
Bestridas lärer icke heller kunna, att i den för för församlingarne
så^ vigtiga frågan om tillsättning af deras själasörjare bör åt dem
lemnas så stort inflytande, som med bevarande af kyrkans och presterskapets
rätt och bästa kan vara förenligt. 1868 års kyrkomöte har också
uttalat den åsigt, att församlingarne böra erhålla större inflytande vid
tillsättningen af sina själasörjare än dem för närvarande tillkommer samt
att den olikhet, som i detta hänseende nu förefinnes, bör, så vidt ske
kan, undanrödjas, likasom de komiterade, hvilka haft uppdrag att utarbeta
förslag till ny kyrkolag, tillstyrkt en utsträckning af ifrågavarande
rätt i närmaste öfverensstämmelse med det förslag, Herr Schönbeck nu
framlagt.

13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

Genom bifall till hvad Utskottet här ofvan ifrågasatt i afseende
å grunderna för upprättande af förslag till presterliga tjenster, skulle
visserligen i någon mån minskas de olägenheter, som hittills uppkommit
deraf, att församlingarne i konsistoriela pastorater och beträffande alla
komministraturer varit i sin valrätt inskränkta allenast till de tre prestman,
som enligt lärdoms- och tjenstemeriter utan hufvudsakligt afseende
å personlig duglighet eller på församlingens behof och önskningar blifvit
å förslaget uppförda. Men församlingarnes rätt i afseende å tillsättningen
blefve likväl härigenom icke utsträckt och det ökade inflytande härutinnan,
som stiftsstyrelsen genom större frihet vid förslagens upprättande
skulle erhålla, torde långt ifrån att minska behofvet af en dylik rätt för
församlingarne, tvärtom påkalla en sådan såsom eu nödig motvigt, för den
händelse stiftsstyrelsen skulle missbruka den makt, som sålunda blifvit i
dess händer lagd.

Då församlingarne, vid tillsättning af kyrkoherdar i konsistoriela
gäll och komministrar, medelst sitt val fälla det afgörande utslaget, torde
emellertid, för att det af domkapitlet upprättade förslaget icke skall
blifva endast en tom formalitet och äfven såsom någon säkerhet mot ett
möjligen olämpligt val, böra föreskrifvas, att en församling temligen
enhälligt skall förena sig om kallande af fjerde profpredikant, för att på
dylik kallelse skall fästas afseende.

På gran d af hvad sålunda blifvit anfördt får Utskottet, utan att
nu ingå i närmare bedömande af de vilkor och inskränkningar, hvarunder
Ifrågavarande rätt lämpligen kan församlingarne tillerkännas, vördsamt
föreslå,

2:o) att Riksdagen i underdånig skrifvelse måtte anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes i grundlagsenlig ordning
bereda sådan ändring i förordningen om prestval, att
församlingarne berättigas, under sådana vilkor och inskränkningar,
som kunna finnas lämpliga och erforderliga,
kalla fjerde profpredikant vid tillsättning såväl af kyrkoherdebeställningar
i konsistoriela gäll som af komministraturer.

Den af Herr Grafström väckta frågan om rättighet för prest att
öfver hela riket söka prestsysslor, till hvilken han innehar kompetens,
har flera gånger tillförene utgjort föremål för representationens uppmärksamhet.

1 sammanhang med frågan om frihet för prestkandidater att vinna
anställning i hvilket stift de helst åstundade och tillfälle till deras
användande gåfves, har Riksdagen i underdånig skrifvelse den 14 Maj

14

Lag-Utskotlets Utlåtande N:o 26.

1867 uttalat den åsigt, att önskvärdt vore, det rättighet att söka prestsysslor
öfver hela riket kunde hvarje prest medgifvas, utan hänsyn till
hvilket stift han hörde, hvadan Riksdagen anhållit, det täcktes Kongl.
Maj:t taga detta ärende i nådigt öfvervägande och för Riksdagen framlägga
förslag till de lagförändringar, som för upphäfvande af den så
kallade jus indigenatus kunde af Riksdagens medverkan bero.

Öfver denna Riksdagens hemställan hördt, har kyrkomötet uti underdånig
skrifvelse den 1 Oktober 1868 fästat uppmärksamheten derpå,
att det hvarken för presten eller församlingsvården kunde vara gagneligt,
att för presterskapet i allmänhet utsigter öppnades till presterlig
befordran inom ett allt för stort område, alldenstund derigenom utan
tvifvel transportsökandet skulle blifva vida allmännare, än nu vore händelsen
; att, då icke vore fråga om församlingarnes kallelserätt, utan om
presternes ansökningsrätt, genom rättigheten att söka prestsysslor öfver
hela riket, fördelarne för presterskapet i sjelfva verket icke blefve större
än för närvarande, enär vid hvarje lägenhet ansökningarne, om de blefve
från hela riket, tillåtna, skulle blifva i samma mån talrikare; att den
vigtiga kontinuiteten vid uppsigten från stiftsstyrelsernas sida öfver prestens
lära och lefverne skulle i väsentlig mån rubbas och i följd häraf samma
styrelser komma att sakna den närmare personliga kännedom, hvilken,
genom föreskriften att vid . förslags upprättande afseende skall fästas å
personernas nit och försigtighet i embetets handhafvande, vore af synnerlig''
vigt och betydelse; och slutligen att derigenom grunden för hela
den närvarande stiftsindelningen blefve rubbad och församlingarne möjligen
kunde komma att till stor del betjenas af försainlingslärare, hvilka
vore främmande för de särskilda orternas egendomliga förhållanden; hvarföre,
och då dessa olägenheter icke syntes motvägas af några synnerliga
fördelar hvarken för församlingarne eller presterskapet, kyrkomötet förklarade
sig icke kunna lemna samtycke till upphäfvande af jus indigenatus,
såvidt, dermed afsåges medgifvande för hvarje prestman att söka
prestsysslor öfver hela riket; hvaremot kyrkomötet biföll den af Riksdagen
jemväl beslutade förändring i afseende å rätt för prestkandidater
att erhålla anställning i hvilket stift de helst åstundade.

Utskottet anser sig ej kunna neka vigten och giltigheten af flera bland
de sålunda af kyrkomötet uttalade skal emot det framstälda förslaget;
och den af Utskottet här ofvan i första punkten tillstyrkta förändring i
afseende på förslags upprättande förutsätter hos stiftsstyrelserna en så
nära och personlig kännedom om de sökandes egenskaper och verksamhet,
att äfven denna omständighet synes utgöra ett väsentligt hinder mot
utsträckning af presternas ansökningsrätt till hela riket.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

15

Då reformer i bestående förhållanden i allmänhet säkrast och bäst
genomföras om de med varsamhet och successivt företagas, så utgöra de
ganska väsentliga förändringar i presternas befordringsrätt, som Utskottet
under punkterna 1 och 2 föreslagit, en ytterligare anledning att icke nu
på samma gäng ifrågasätta ansökningsrättens utsträckande; och då härtill
kommer, att Kongl. Magt, efter framställning af sist församlade Riksdag,
så nyss som den 4 November 1876 förordnat om den så kallade indigenaträttens
delvisa upphörande samt det vid sådant förhållande torde
befinnas mindre lämpligt att nu föreslå ett fullständigt upphäfvande af
denna rätt, så hemställer Utskottet vördsamt,

3:o) att Herr Grafströms motion i denna del icke
måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 13 April 1877.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Reservationer:

af Herr von Gegerfelt: »Sedan Kongl. Maj:t den 5 Januari 1869 i
nåder uppdragit åt en komité att ombesörja en revision af 1686 års
kyrkolag, med föreskrift för komitén att dervid göra början med befordringslagarne
jemte rättegångsordningen och så snart någon af dessa afdelningar
hunnit fulländas med förslaget derå till Kongl. Maj:t inkomma;
sedan af skäl, som komitén i underdånig skrifvelse den 5 November 1869
utvecklat, befunnits att det icke utan olägenheter läte sig göra att, när
i allt fall eu revision af hela kyrkolagen vore i nåder beslutad och komitén
uppdragen, särskildt för sig fullborda och till granskning aflemna förslag
till berörda afdelningar deraf; och sedan komitén redan afgifvit
förslag till kyrkolag med dertill hörande stadgar, hvilket förslag för
närvarande är beroende på föredragning i Högsta Domstolen, så har jag

16

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

ansett förevarande svårlösta och vidtomfattande fråga ej nu böra utgöra
föremål för Riksdagens hufvudsakliga behandling och till följd deraf
velat afstyrka de väckta motionerna».

af Herrar Grefve Mörner och Sjöbring mot punkterna 1 och 2.
af Herrar Torpadie, Anders Persson och Wieselgren mot punkten 3.

Herrar Asplund, Philipsson och Lytli hafva begärt få antecknadt, att
de i Utskottets behandling af ärendet icke deltagit.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1877.