Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26

Utlåtande 1873:LU26

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

21

X:o 26\

Ank. till Riksd. Kansli den 12 April, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion, åsyftande förändrade bestämmelser
rörande, arbetsordningen inom Högsta Domstolen
m. m.

Herr A. P. Danielsson har uti en inom Andra Kammaren väckt,
till Lag-Utskottet remitterad motion (Nio 159) fästat uppmärksamheten
på den osäkerhet i rättskipningen, som i motionärens tanke skulle hos
Högsta Domstolen ega rum. Ofta skulle nemligen i likartade frågor
Högsta Domstolens beslut vara stridande mot hvarandra, dervid utgången
berott på ordförandens röst eller på en pluralitet med endast en
rösts öfvervigt. Att detta missförhållande i någon mån befordrades deraf
att Högsta Domstolen arbetade på två afdelningar funne motionären naturligt.
Denna fördelning syntes honom dessutom numera obehöflig, då
göromålen skulle blifvit så förminskade, att en eller flera sessioner i
veckan ofta måst på den ena eller andra afdelningen inställas i saknad
af. göromål, samt ledamöter i Högsta Domstolen kunnat emottaga särskilda
uppdrag och bestyr, hvilket ej varit möjligt om embetsgöromålen
upptagit deras tid. För allmänheten, som är underkastad alla följderna
af rättskipningens brister, vore. det i allt fall, efter motionärens uppfattning>
ganska nyttigt, om »skiftningarne och de dubiösa yttringarne af
denna rättskipning blefve allmänt bekanta.» På dessa skäl föreslår motionären,
att Riksdagen måtte för sin del besluta, »att, med upphäfvande
af Kongl. stadgan af den 23 Oktober 1860, Högsta Domstolen skall tjenstår
ra på endast en afdelning; att hvarje Högsta Domstolens dom, som
efter omröstning blifvit beslutad med endast en rösts öfvervigt skall
jemte omröstningsprotokollet införas i Svensk Författningssamling; samt

22

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

att Justitieråd, som hädanefter utnämnes, icke får innehafva eller mottaga
annan allmän eller enskild aflönad befattning eller uppdrag.»

Vidkommande nu först frågan om upphäfvande af åberopade Kongl.
stadgan, angående Högsta Domstolens tjenstgöring på två afdelningar,
och det af motionären till stöd derför anförda skäl, att någondera afdelningens
sammanträden på de vanliga sessionsdagarne en eller annan
gång kunnat inställas, så följer häraf alldeles icke att behofvet af Domstolens
tjenstgöring på två afdelningar upphört. Man bör nemligen besinna,
att, utom den ansträngande tjenstgöringen å sessionsrummet, deremellan
en dryg tid måste egnas ej mindre åt alla mål, som emellan
ledamöterne cirkulera, än ock åt den svåra och mödosamma granskningen
af lagstiftningsförslag, öfver hvilka Högsta Domstolens utlåtande infordras’;
hvartill kommer angelägenheten deraf att åt dem, som, jemte
lagskipningen i högsta instansen, fått sig uppdraget att tillika vara den
lagstiftande maktens rådgifvare, lemnas tid öfrig att med uppmärksamhet
följa den fortgående utvecklingen af rättsvetenskapen i allmänhet.

Men äfven om man lemnar utan afseende dessa förhållanden, kan
tvekan uppstå om förslagets lämplighet med hänsyn uteslutande till lagskipningens
jemna gång. På sätt de i Justitie-ombudsmannens embetsberättelser
införda sammandrag af
utvisa, hafva de inkomna revisionssakerna årligen i medeltal utgjort för de
fem åren 1862—1866: 400 och för de fem derpå följande åren 1867—1871:
480. Dessa mål, hvilkas afgörande kräfver jemförelsevis största tiden
och arbetet, visa således en afgjord benägenhet att tilltaga i antal, såsom
förhållandet också är med de så kallade besvärs- och ansökningsmålen.
Medeltalet af afgjorda revisionssaker för det senare qvinqvenniet belöpte
sig till 490 årligen. Häraf och då derjemte i räkningen intages den redan
befintliga balansen, utgörande vid 1871 års slut 454 mål, deraf 210
revisionsmål, vill det synas som att de arbetskrafter, hvilka för närvarande
tagas i anspråk för målens afgörande inom högsta instansen,
icke äro större, än som erfordras för undvikande af så beskaffad tillväxt
i balansen af oafgjorda mål, som på sin tid föranledde Högsta
Domstolens förstärkning och dess fördelning till tjenstgöring på två afdelningar.

Emot de betänkligheter, som sålunda framställa sig emot föreslagna
förändringen, kan man visserligen icke utan fog framhålla såsom någon

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

23

motvigt de stora fördelande af enhet i lagskipningen i högsta instansen,
men Utskottet kan icke dela de förhoppningar motionären i detta hänseende
tyckes fästa vid en sådan förändring. Erfarenheten från den tid,
då Högsta Domstolen arbetade på blott en afdelning, är härutinnan upplysande.
Den visar, att då, liksom nu, skiljaktiga meningar mången gång
yppade sig inom Domstolen och att, till följd af ombyte af ledamöter,
i likartade rättsfall icke alltid samma åsigter gjorde sig gällande. Det
kraftigaste botemedlet mot sådant förhållande torde vara att söka i doktrinens
utbildning och framförallt i en förbättrad lagstiftning. Innan
vår civillag undergått eu sådan omarbetning, att den kommer att utgöra
ett organiskt helt och icke, såsom nu, ett aggregat af osammanhängande
stadgande.!!, ofta Infilande på olika rättsuppfattningar, lärer knappast någon
större enhet i lagskipningen vara att förvänta. Dermed vill Utskottet
dock ej hafva sagt att ej äfven derförinnan något kan göras för
vinnande af detta vigtiga mål, men något helt annat än motionären
föreslagit. Utskottet har nemligen föreställt sig, att så snart någon lags
otydlighet visat sig föranleda olika tillämpning deraf i högsta instansen,
rättelse borde sökas genom officiel förklaring af sådan lag. Vår grundlag
har äfven anvisat utvägar härtill, på samma gång § 15 i den för Justitie-ombudsmannen
utfärdade instruktion ålagt honom att hos Riksdagen
yrka till enhet och sammanhang i lagskipningen verkande förklaring
af lagen, då behofvet deraf yppar sig; och i Utskottets tanke
ligger i denna anvisning, derest den med nit och urskiljning begagnas,
det tillförlitligaste medel för vinnande af omförmälda enhet, som under
nuvarande förhållanden står till buds.

Hvad dernäst angår motionärens yrkande att hvarje Högsta Domstolens
dom, som efter omröstning blifvit beslutad med endast en rösts
öfvervigt eller efter den främste ledamotens utslagsröst, måtte, jemte
omröstningsprotokollet, införas i Svensk Författningsamling, så synes en
sådan anordning dess mindre lämplig, som de sålunda tillkomna besluten,
såsom prejudikat betraktade, väl i allmänhet måste anses af vida mindre
värde, än de, hvilka grunda sig på en mera enhällig mening inom Domstolen.
En helt annan betydelse skulle deremot kunna tillerkännas en
periodiskt utkommande mera fullständig prejudikatsamling, som redogjorde
för Högsta Domstolens beslut i alla mål af principiel natur; men
då motionären ej framställt yrkande i denna riktning och ämnet i allt
fall icke faller inom Utskottets befogenhet, anser Utskottet sig icke böra
vidare dermed sysselsätta sig.

Beträffande slutligen den del af motionärens förslag, som afser
förbud för Justitieråd, som hädanefter utnämnes, att innehafva eller

24

Lag-UtsJcottets "Utlåtande N:o 26.

mottaga »annan allmän eller enskild aflönad befattning eller uppdrag»,
så finnes redan i grundlagen, 34 § Regeringsformen, stadgadt, att Justieråd
»ej må tillika annat embete innehafva eller utöfva», hvadan någon
ytterligare föreskrift med afseende å sådan allmän befattning, som är att
till embete hänföra, ej erfordras; och enär, hvad angår förslaget att genom
civillag utsträcka detta förbud till allmänna befattningar eller uppdrag
af den beskaffenhet, att de ej kunna till embete räknas, så möter
den oegentlighet att grundlag och civillag skulle genom förslagets antagande
komma att upptaga olika bestämmelser i samma ämne. Af dessa
skäl och då motionärens yrkande, att genom lag måtte stadgas, att blifvande
Justitieråd icke skulle få mottaga enskilda aflönade befattningar
eller uppdrag, förutsätter lagstiftningens inblandning i rent privata förhållanden
— en inblandning som alltid är vådlig och i förevarande fall
måste anses desto mera obefogad, som innehafvarne af det höga embete
att döma Konungens dom nög lära af sig sjelfva till fullo beakta sin
pligt att ej åtaga sig något uppdrag, som i någon mån hindrar dem att
med nit fullgöra sina embetsåligganden — kan Utskottet icke heller i
denna del understödja motionen.

På grund af hvad nu anfördt blifvit får Utskottet alltså vördsamt
hemställa,

att ifrågavarande motion ej måtte till någon vidare
åtgärd å Riksdagens sida föranleda.

Stockholm den 12 April 1873.

På Utskottets vägnar:

H. G. v. GEGERFELT.

Reservation:

af Herr M. Jonsson emot den i Utlåtandet i vissa fall begagnade
motivering.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet 1873.