Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25

Utlåtande 1879:LU25

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25.

W:o S5.

Ank. till Rik.sd. Kansli den 8 April 1879, kl. 2 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af ifrågasatt lagförklaring
beträffande den ansvarighet för enskilda sedelutgi frände
bankers förbindelser, som må åligga de solidariske bolagsmännen.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven och till behandling af Lagutskottet
öfverlemnad motion, N:o 36, har Herr Tass Öl. Larsson fäst
uppmärksamhet å den rådande ovissheten beträffande beskaffenheten och
vidsträcktheten af den ansvarighet, som i afseende å enskilda sedelutgifvande
bankers förbindelser må åligga de solidariske bolagsmännen. Motionären
redogör först för hvad i ämnet varit och är lagstadgadt, och förmäler
derpå, huru som rörande tolkningen af nu i ämnet gällande bestämmelse
tvenne hufvudmeningar förefinnas, innebärande, den ena, att,
så snart en sedelutgifvande bank ej förmådde efter ordalydelsen fullgöra
sina förbindelser, och detta vore fullt ådagalagdt, t. ex. derigenom, att
bankrörelsen på sådan grund blifvit instäld, en hvar, som hade förfallen
fordran hos banken, skulle ega att genast för samma fordran söka hvilken
af de solidariske bolagsmännen, han ville, och den andra, att först
sedan genom försiggången utredning af banken och dess angelägenheter
det vore ådagalagdt, att brist förefunnes och denna blifvit till siffran bestämd,
bankens borgenärer egde att med sina anspråk vända sig mot de
Bill. till Riksd. Prof. 1879. 7 Sami. 13 Höft. 1

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25.

solidariske delegarne. Hvilkendera af de båda olika meningarna må vara
den rätta, vore hvad motionären önskade genom motionen få utredt, och
han redogör utförligt för de skäl, som för hvardera meningen kunna
gifvas. Så väl den ena som den andra åsigten omfattades af insigtsfulle
män, och då hittills ej inträffat, att någon sedelutgifvande bank kommit
på obestånd, hade domstolarne icke varit i tillfälle och i nödvändighet
att afgöra frågan. Den rådande ovissheten vore emellertid i hög grad
förderflig, och ej minst skadligt måste det förhållande vara, hvartill nämnda
ovisshet gifvit anledning, nemligen att man å ena sidan kunnat uppehålla
banklotternas pris och begärlighet genom att för delegare, varande och
blifvande, framhålla, att ansvarigheten, äfven i värsta fall, ej kunde medföra
synnerlig olägenhet, åtminstone icke för dem, som ville undandraga
sig densamma, och å andra sidan sökt vinna och bibehålla allmänhetens
förtroende till bankbolagens vederhäftighet genom att åberopa delegarnes
ansvarighet såsom i hög grad bindande och derför medförande den största
möjliga säkerhet för bankernas borgenärer. Det vore en ovilkorlig rättighet
för allmänheten att veta, under hvilka lagar den lefde och handlade,
och för ett folk, som gjorde anspråk på att kallas upplyst och att
kunna fördraga ordets frihet och äfven dess missbruk, höfdes det icke
att vara så räddhågadt, att det ej skulle våga skärskåda sina lagar, draga
dem under öfverläggning och söka afhjelpa fel, af hvilka de lede. Hvad
anginge frågan, huruvida nuvarande tidpunkt vore den rätta för frågans
upptagande, så trodde motionären tiden derför länge sedan hafva varit inne
och befarade icke någon synnerlig olägenhet af sakens afhandlande. På
dessa skäl föreslår motionären,

»att Riksdagen må för sin del besluta och till Kong! Maj:t, med
begäran om Hans nådiga stadfästelse, i underdånighet öfverlemna en förordning,
innefattande bestämd och tydlig förklaring, hvad som i afseende
å det ämne, hvilket är föremål för de omförinälda båda stridiga meningar
och uppfattningar, må vara med gällande lagar och författningar öfverensstämmande,
»

samt yrkar i sammanhang härmed,

»att motionen måtte öfverlemnas till Lag-Utskottet för att detta må
efter den strängaste och samvetsgrannaste pröfning af lagens ord och
mening, afgifva det förslag, som finnes dermed mest förenligt».

Då emellertid Regeringsformen innehåller, i sin 53 §, att Lagutskottet
har att utarbeta de från Kamrarne remitterade förslag till förbättring
af civillag, samt i 88 §, att med förklaring öfver civillag skall

3

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 25.

förhållas som med sådan lags stiftande, och, i öfverensstämmelse härmed,
Riksdagsordningen i 42 § 1 mom. stadgar, att Lag-Utskottet skall meddela
utlåtande öfver de från Kamrarne dit hänvisade förslag till förklaring
af allmän civillag, finner Utskottet sig, enär i förevarande fråga något
förslag till lagförklaring icke är af motionären framstäldt, höra hos Riksdagen
hemställa,

att motionen icke måtte till någon vidare åtgärd föranleda.
Stockholm den 8 April 1879.

På Utskottets vägnar:

H. G. v. GEGERFELT.

Reservationer:

af Herr von Gegerfelt, med hvilken Herrar Friherre Hamilton och
Widmark instämt: »Då motionären föreslagit att genom lagförklaring
måtte undanrödjas den meningsskiljaktighet, som förefinnes angående betydelsen
af den för delegare i sedelutgifvande bankbolag stadgade ansvarighet
för bolagets förbindelser, synas mig, fastän han ej uppgifvit
hvilken af de skiljaktiga meningarne han anser böra förklaras gällande,
likväl bestämmelserna i 88 § Regeringsformen och 42 § Riksdagsordningen
angående behandlingen af väckta frågor om förklaring af lag vara i
förevarande fall tillämpliga. Och då det måste vara för allmänheten af
synnerlig vigt att ega säker kännedom om de skyldigheter och rättigheter
delegare i bankbolag och innehafvare af dess förbindelser uti ifrågastälda
hänseende tillkomma, hvarom nu gällande lag synes temligen dunkel
och obestämd, anser jag den föreslagna lagförklaringen vara af behofvet
påkallad.

På grund häraf, och då det synes lämpligare att Kongl. Maj:t än
att Riksdagen i första hand ingår i den för förklaringens meddelande erforderliga
lagtolkning, samt dessutom, i sammanhang med en sådan förklaring,
särskilda föreskrifter om förvaltning och utredning af bankbolags

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25.

konkurs lämpligen torde böra utfärdas, har jag ansett Utskottet böra
hemställa, att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla'', att Kongl.
Maj:t täcktes i nåder taga frågan under pröfning och till Riksdagen afgifva
den proposition, som af en sådan pröfning kan föranledas»;

af Herr Grefve Mörner, med hvilken Herrar Thomasson och Lothigius sig
förenat: »Väl har äfven jag ansett, att Herr Låss Olof Larssons motion borde
lemnas utan afseende, men jag har icke ansett, att detta borde ske på
grund af de skäl, Utskottet åberopat, utan att Utskottets åsigt borde stödjas
derpå, att, då ännu icke visat sig att villrådighet i fråga om lagens
tillämpning hos de lagskipande myndigheterna förekommit, så vore icke
heller sadana förhallanden nu för handen, att en lagförklaring i denna
fråga borde meddelas»;

af Herr Samselius: »Pa de af Utskottet anförda skäl, och da motionärens
framställning närmast är att hänföra till sådana förfrågningar om lagens rätta
mening, som omförmälas uti 19 § Regeringsformen, och hvilka icke i annat
fall kunna blifva föremål för någon Riksdagens åtgärd, än då de i anledning
deraf meddelade lagförklaringar synas olämpliga, eller, under namn af
förklaring, ny lag stiftad, samt då, så vidt jag förstår, grundlagarne icke
medgifva, att dylika förfrågningar få hos Riksdagen framställas, och beträdandet
af banan att besvara sådana juridiska spörjsmål skulle kunna
förrycka Riksdagens verksamhet och upptaga dess redan strängt anlitade
tid, har jag biträdt det slut, hvartill Utskottet kommit»;

samt af Herrar Magnus Jonsson och Gunnar Eriksson: »Då Lag utskottet

vid föregående tdlfällen, såsom vid 1853—1854 års riksdag
uti utlåtandet N:o 38, i anledning af en utaf Riksdagens Justitieombudsman
i hans till samma riksmöte afgifna embetsberättelse gjord framställning
om förklaring af Kongl. förordningen den 10 Juni 1841, samt vid
1859 1860 års riksdag uti utlåtandet N:o 7 i anledning af hemställan

från nämnde embetsman om förklaring af föreskrifterna angående verkställighet
af straffarbete, ansett, såsom vi förmena, på grundlagsenliga skäl,
det hafva tillkommit sig, att, ehuru icke bestämda förslag vid något af
berörda tillfällen blifvit gjorda, ej allenast ingå i ompröfning af, utan
äfven tillstyrka Riksdagen antaga utaf Utskottet föreslagna lagförklaringar,
hafva vi icke kunnat finna, det Utskottet nu skulle saknat behörighet
utarbeta en förordning med bestämd och tydlig förklaring af gällan -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25.

de lag uti det af motionären berörda ämne, allenast derför, att något
i bestämdt uppgifven rigtning affattadt förslag icke blifvit af motionären
afgifvet; viljande vi, för vår del, ifrågasätta huruvida q i motionen i
si elfva verket kan-anses föreligga ett förslag^ motionären till den astundade
lagförklaringen, fastän alternativt och gående ut pa godkännande åt
endera utaf de båda, såsom motionären anfört, i fragan radande uppfattningar
ne. Emellertid och då nu härvid förekommit, ej allenast ärtsten
af den begärda lagförklaringen blifvit af motionären pa ett, såsom
oss synes, öfvertygande “sätt visad, utan äfven att behofvet af densamma
blifvit med samma tydlighet ådagalagdt; alltså och da vi dela motionärens
åsigt derom, att tiden för ärendets utredande länge sedan mtradt
hvarföre vi icke velat biträda den åsigt, som moln Utskottet uttalats
derom, att ärendet först skulle till Kongl. Maj:t hänskjutas hafva vi, pa
här ofvan i korthet anförda grunder, ansett Lag-Utskottet hafva bo •,
på sätt motionären yrlmt, understödja lians framställning; hvarföre vi
emot Utskottets i annan rigtning fattade beslut härmed oss vördsam

reservera».

Herrar Lindar en, Johannes Jonson och Smedberg hafva hegart fa, antecknadt,
att de, till följd af undfången ledighet från nksdagsgoromalen,
icke deltagit i motionens handläggning inom Utskottet.

Bill. till Riksd. Prof. 1879. 7 Samt. 13 Haft.

2