Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24

Utlåtande 1878:LU24

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

1

N:o 24.

Ank. till Eiksd, Kansli den 19 Mars 1878, kl. 5 e. m.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring
i gällande bestämmelser angående gr ester Hg a sysslors tillsättande.

Till Lag-Utskottet hafva blifvit öfverlemnade tvenne motioner, väckta den ena
inom Första Kammaren af Herr Frith. Grafström, N:o 6, den andra inom Andra
Kammaren af Herr O. B. Olsson, N:o 35, båda framhållande vissa brister, som vidlådde
de nu gällande bestämmelserna om presterliga sysslors tillsättande, samt innefattande
förslag om underdåniga skrivelser till Kongl. Maj:t angående ändring i dessa,
men, beträffande sättet för denna ändring, af väsentligen olika så omfattning som
rigtning.

Föremålet för Herr Grafströms motion är uteslutande ändring i de nuvarande
grunderna för upprättande af förslag samt för presterlig ansökningsrätt; och
har motionären i sådant hänseende hemstält:

“att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:t aflåta underdånig skrifvelse innefattande
anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes i grundlagsenlig ordning bereda en förändring
af författningarne angående presterlig befordran i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med följande grunder i afseende på förslags upprättande:

l:o. Vid upprättande af förslag till lediga presterliga tjenster skall intet afseende
fästas på den klassifikation af lägenheterna, som för andra ändamål kan
anses vara behöflig, utan skall domkapitlet bland de kompetenta sökande uppföra i
första rummet på förslaget den, som med afseende på personlig begåfning, väl vitsordad
tjenstgöring och den sökta sysslans särskilda behof anses vara den mest lämplige.

Bill. till Riksd. Prot. 1878. 7 Sand, 13 Häft. 1

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

2:o. I andra rummet skall domkapitlet uppföra den bland de öfriga sökande,
som bäst vitsordas med afseende på ådagalagd lärdom.

3:o. I tredje rummet skall domkapitlet uppföra den, som bland de då qvarstående
sökande längsta tiden i kyrkan tjenstgjort.

4:o. Skulle, sedan det första förslagsrummet blifvit fyldt, bland de öfriga
sökande icke någon anses innehafva sådan lärdom, som kan berättiga honom till
det andra förslagsrummet, så skall detta såsom det tredje upprättas med hänsyn till
tjeusteålder;

äfvensom att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:t afgifva underdånig skrifvelse,
innefattande anhållan att Kongl. Maj:t täcktes bereda en sådan förändring i nu
gällande lagstiftning för presterlig befordringsrätt, att presterlig syssla kan sökas af
kompetent sökande, tillhörande hvilket stift som helst.''1

Beträffande nu först detta Herr Grafströms förslag, i hvad det angår ändring
i grunderna för domkapitlens upprättande af förslag till presterliga sysslor, får
Utskottet erinra, att domkapitlen i äldre tider hade en betydligt vidsträcktare makt
vid tillsättningen af presterliga tjenster än de nu ega.

19 kap. af 1686 års kyrkolag stadgar i 7 §, att, vid kyrkoherdeledighet ikonsistoriella
gäll, församlingen väl finge välja kyrkoherde, men att, om valet folie på
någon, som icke vore “dess värdigare", samt biskopen funne, att i stiftet vore
andra, hvilka för sin lärdom, långliga tjenst, goda gåfvor och skicklighet borde
framför den, som församlingen åstundade, med befordran ihågkommas, och hvilka
om sig hade godt vittnesbörd och gåfve säkert hopp derom, att församlingen genom
dem skulle märkligen kunna uppbyggas och förkofras, församlingen borde i det, som
skäligt vore och till dess bästa lände, låta rätta sig, och åtnöjas med biskopens och
konsistoriets förordning; samt att, om någon församling försummade att i rätt tid för
biskopen “andraga sin nödtorft", denne egde för dem utse en tjenlig, god och trogen
kyrkoherde, tagandes med sina kapitelsmän för sig anteckningen på de äldste, lärdaste
och bäst förtjente skolbetjente, krigsprester och kapellaner i stiftet, som väntade
efter laglig kallelse till bättre lägenhet, och af dem föreslå en eller två, som beqvämligast
pröfvades att företräda det lediga rummet, hvilka skulle profpredika,
hvarefter församlingens samtycke och ordentliga kallelse skulle inhemtas; samt uti
9 §, att “om kapellaners tillsättande skall fuller biskopen och kapitlet tillitas, emedan
de bäst känna personernas skicklighet och gåfvor, samt veta besked om deras
framsteg i studier", dock borde nödvändigt församlingens val och kallelse föregå;
och ehuru enligt samma kapitels 10 § Kongl. Maj:t ville med regala gäll förse dem,
som med lärdom, tjenst och arbete, helst vid akademier, gymnasier och skolor samt
vid hof- och krigsstaten gjort sig om “Guds församling och det gemena bästa väl
förtjente", ålades likväl vederbörande biskop att, då ett regal! gäll blefve ledigt,
inkomma med förslag på dem, som han visste vara till sådana lägenheter skickliga
och värdiga.

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

Af dessa stadganden framgår, att på samma gång lärdom och långvarig
tjenst borde af domkapitlen vid presterliga befordringar tagas i betraktande, så
måste ock hufvudsakligt afseende fästas å den skicklighet, som isynnerhet kunde
lända församlingen till uppbyggelse och förkofran, en egenskap, som icke alltid är
förenad med lärdom, och hvarom långvarig tjenst ej heller förvissar. Den uti
kyrkolagen domkapitlen förbehållna rätt att under vissa förhållanden direkt ingripa
i valet bortföll dock snart, och domkapitlen erhöllo i stället rättigheten att föreslå
de personer, emellan livilka val finge af församlingarne anställas. Derigenom begränsades
valrätten, på samma gång domkapitlen sattes i tillfälle att fortfarande
utöfva inflytande på de presterliga befordringarne. Förslaget blef derföre af vigt
så väl för församlingen som för de befordringssökande, och till följd deraf blefvo
grunderna för detta föremål för särskild uppmärksamhet, och genom Kongl. Maj:ts
nådiga cirkulärbref till samtliga konsistorierna i riket om vidtagande af några sådana
mått och steg, som må befordra goda egenskaper i läroståndet den 21
Augusti 1786, närmare bestämda.

Detta nådiga bref stadgar nemligen, bland annat: i 7 §, att vid förslags upprättande
till kyrkoherde-lägenheter skulle det åligga konsistorium att först och främst
hafva afseende på de sökandes gudsfruktan samtett dygdigt och stadigt uppförande;
att i öfrigt endast förtjenst och skicklighet gåfve den ena företräde framför den
andra; att det borde skattas för skicklighet, att sökanden egde lärdom och de
kunskaper, som till sysslans fullkomliga bestridande fordrades, samt för förtjenst
att han med kännedom, nit och försigtighet skött det kall, honom varit anförtrodt,
och såmedelst gjort sig förtjent af vidare befordran; att lärdom skulle utrönas af
examina, disputations-akter, föreläsningar samt utgifna skrifter, dock att, om en
vida yngre, som beständigt haft tillfälle att obehindradt sköta sina studier, skulle
synas i kunskaper öfvergå en äldre, som väl också egde mogen lärdom och öfriga goda
egenskaper, men hvilken måst använda sin tid på utöfningen af en mödosam tjenst och
således ej hunnit uppnå en lika vidsträckt lärdom, den senares arbete och erfarenhet
skulle så jemföras med den förras beläsenhet, att, å ena sidan, ej måtte
saknas uppmuntran till nyttiga vetenskapers allvarliga skötsel, men å den andra, ej
heller skicklige män afskräckas att ingå i arbetsamma och mindre lönande beställningar
vid undervisningsverket och församlingen; — i 8 §, att emellan dem, som
vore hvarannan jemlika i förtjenst och skicklighet, den tid, som på verklig tjenstgöring
varit använd, skulle blifva grund till förslagsrättigheten; — samt i 10 §,
att vid upprättande af förslag till kapellans- och andra sådana beställning ar de tre,
som hade de flesta tjensteåren, borde föreslås.

Genom Kongl. brefvet den 22 Mars 1798 förordnades, med anledning af
hvad 9 § i nådiga skrifvelsen den 21 Augusti 1786 innehölle, till förekommande af
tvifvelsmål om pastoratens verkliga godhet och beskaffenhet, det skulle konsistorierna
i hvarje stift, der sådant ej redan skett, efter presterskapets hörande der -

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

öfver vid infallande prestmöten, upprätta behörigen klassificerade förteckningar på
derstädes varande pastorat, och Kongl. brefvet den 24 Januari 1811 förklarade
närmare de grunder, efter hvilka den högre skickligheten och lärdomen skulle vid
förslag till kyrkoherdelägenheter anses berättiga till företräde framför tjenstårsmeriterna.

På grund af denna lagstiftning har den praxis sedermera utbildat sig, att
till rum å förslaget till ett pastorat af första klassen, hvartill höra de största och
mest inkomstgifvande gällen, så kallade lärdomsmeriter gifva företrädesrätt. Till
förslagsrum å de minsta eller tredje klassens pastorat äfvensom till alla komministraturer
gifva tjensteår företräde; och hvad beträffar den andra klassen, dit
de medelstora pastoraten räknas, så gäller, att vid förslags upprättande till sådana
både lärdomsmeriter och tjensteår tagas i betraktande och efter antagna beräkningsgrunder
sins emellan afvägas.

Någon modifikation härutinnan har emellertid blifvit införd genom Kongl.
cirkulärbrefvet den 31 Maj 1867, hvaruti med anledning af Rikets Ständers underdåniga
skrifvelse den 20 Juni 1866 dels förklarades, >att den genom Kongl. cirkulärbrefvet
den 21 Augusti 1786 konsistorierna meddelade föreskrift att vid upprättande
af förslag till kyrkoherdelägenheter hafva afseende icke allenast på de sökandes
lärdom och tjensteålder utan äfven på den kännedom, nit och försigtighet,
hvarmed de skött dem förut anförtrodda kall, icke må anses hafva undergått
förändring genom senare i ämnet gifna författningar»; dels ock med ändring af
10 § af samma Kongl. bref förordnades, att vid förslags upprättande till kapellanstjenster
och andra sådana beställningar enahanda skyldighet som, i afseende
på upprättande af förslag till kyrkoherdelägenheter, skulle konsistorierna
åligga.

Ofvan anmärkta objektivt bestämbara grunder äro likväl fortfarande vid
förslags upprättande hufvudsakligen afgörande, och kyrkomötet har i underdånig
skrifvelse den 6 Oktober 1868 härom yttrat, att det ej torde kunna förnekas, att
domkapitlen, oaktadt deras genom nyss anmärkta Kongl. bref något vidgade pröfningsrätt,
likväl genom de ännu gällande befordringslagarne funnit sig föranlåtna
på förslagen uppföra prestmän, hvilka, ehuru ingen anmärkning skett eller kunnat
ske mot den kännedom, nit och skicklighet, de under föregående embetsförvaltning
ådagalagt, likväl saknade eller i ringa mån besutte den kraft och öfriga
gåfvor, som till tjenstens bestridande erfordrades; hvarföre kyrkomötet i underdånighet
hemstälde, att, intill dess, till följd af kyrkomötets i skrifvelsen innefattade
begäran, ny förordning kunde blifva utfärdad angående grunderna för presterlig
befordran, det måtte i behörig ordning blifva förordnadt, att, vid upprättande af
förslag till konsistoriella pastorat, öfvervägande lärdom eller tjensteår väl måtte
i dittills gällande ordning gifva företräde, dock endast till första förslagsrummet,
men att, hvad anginge andra och tredje förslagsrummen, det skulle åligga dom -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24. 5

kapitlen att hufvudsakligen göra afseende å de sökandes genom föregående embetsförvaltning
ådagalagda skicklighet och lämplighet för den ifrågavarande tjenstens
bestridande.

Denna kyrkomötets skrifvelse öfverlemnades till den för revision af 1686 års
kyrkolag förordnade komité, hvilken i sitt den 2 Oktober 1873 afgifna förslag till
kyrkolag, beträffande nu föreliggande fråga, föreslagit, att domkapitlet icke må till
presterlig tjenst utnämna eller på förslag dertill uppföra annan än den, som pröfvas
ega den förmåga, som för tjenstens nöjaktiga bestridande erfordras; att i öfrigt såsom
befordringsskäl, efter hvilka mellan sökande skiljas skall, gälla lärdom och förtjenst;
att lärdom skall omfatta teologiska kunskapsämnen och vara genom utgifna
skrifter af vetenskapligt värde, afiagda examina eller annorledes offentligen ådagalagd;
dock att, vid lika teologiska insigter, afseende må fästas jemväl på lärdom i
andra kunskapsämnen, ådagalagd på sätt förut är sagdt; att sökandes förtjenst skall
bedömas såväl efter tjensteålder som efter det nit och den skicklighet, hvarmed
han skött det kall, honom i kyrkans eller läroverkens tjenst dittills varit anförtrodt;
att till rättelse vid förefallande befordringar presterskapet inom hvart stift skall vid
prestmöte uppgöra förslag till pastoratens fördelning i två klasser, så att de förmånligare
komma i första, de öfriga i andra klassen, hvilket förslag, åtföljdt af domkapitlets
deröfver afgifna yttrande, till Konungens pröfning och stadfästelse öfverlemnas;
att, då förslag till kyrkoherdetjenst i pastorat af första klassen upprättas, de
sökande skola vara till företräde berättigade i den ordning, hvari de genom högre
grad af lärdom sig framför medsökande utmärkt, men att, om sökande anses i lärdom
jemngoda, förtjenst skall afgöra företrädet dem emellan; att vid upprättande af
förslag till kyrkoherdetjenst i pastorat af andra klassen öfvervägande afseende skall
göras på de sökandes förtjenst, och förslagsrätten derefter bestämmas, men att, om
sökande pröfvas i förtjenst jemngoda, företrädet dem emellan skall efter deras lärdom
afgöras; samt slutligen att i öfrigt till presterlig tjenst, hvartill förslag skall af
domkapitlet upprättas, företrädet de sökande emellan skall bestämmas efter deras
förtjenst.

Detta sitt förslag har komitén så motiverat, att huru välgrundade komitén
också ansett de nära till hands liggande anmärkningar, som vanligen gjordes deremot,
att gällande lagstiftning i sammanhang med klassifikation af pastoraten stadgade
olika grunder för bestämmande af förslagsrätten till pastorat af olika klass,
komitén dock funnit betänkligheter vid att framlägga ett förslag, som i detta afseende
fullständigt bröte med den bestående ordningen, hvilken redan vore gammal
och för nära sammanhängde med åtskilliga för vår kyrka egendomliga förhållanden
för att utan olägenhet kunna i grund omskapas. För att emellertid i någon
mån afhjelpa olägenheterna af närvarande förhållanden, hade komitén i förslaget
inskränkt pastoratklassernas antal till tvenne, och ehuruväl i sammanhang dermed
fortfarande föreskrefves, att olika grunder skulle följas vid upprättande af förslag

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

till pastorat inom hvardera af de två klasserna, torde dock giltigheten af de anmärkningar,
som mot en dylik föreskrift kunde göras, i någon mån försvagas derigenom,
att komitén såsom allmän grundregel, hvilken i hvarje fall borde följas,
föreskrifvit, att ingen finge på förslag till någon presterlig tjenst uppföras, utan
att ega den förmåga, som för tjenstens nöjaktiga bestridande erfordrades.

Då de sålunda af kyrkolagskomitén föreslagna modifikationer af de nu gällande
bestämmelser om grunderna för förslags sättande till presterliga befattningar,
om än innebärande lika många förbättringar, dock icke äro af någon mera
genomgripande beskaffenhet, samt komitén i allt bufvudsakligt stält sig på den bestående
lagstiftningens ståndpunkt, qvarstå äfven mot komiténs förslag de anmärkningar,
som med fog kunna göras mot det sätt, på hvilket upprättande af dylikt
förslag för närvarande är ordnadt.

I sådant hänseende bar Utskottet med anledning af ett utaf Herr Grafström
vid sistlidne riksdag afgifvet liknande förslag yttrat, att af den i ämnet nu gällande lagstiftning
framginge, det man ansett de presterliga lägenheterna vara snarare en uppmuntran
till inhemtande af lärdom och belöning för gjorda tjenster än ett fält för lärarens
och själasörjarens verksamhet och derföre varit mera betänkt på att genom lag skydda
de sökandes rätt än befordra församlingarnes gagn och bästa. Ty icke kunde väl
påstås, att eu församling, som gåfve sin pastor stora inkomster, hade mera behof
af en lärd själasörjare än en mindre, och icke heller att en liten församling hade
mera behof af den erfarenhet, som en långvarig tjenstgöring medförde, än en stor
församling. Lärdomsförtjenster utgjorde ingen ovilkorlig säkerhet för att den, som
innehade dem, vore en lämplig och passande själasörjare; och såvida som ålder i
tjenst ej vore identisk med duglighet, såvida som fastmer den tid inträffade, då den
förra med den åren åtföljande bräcklighet snarare minskade och förtoge den senare,
så blefve denna befordringsgrund, om ej sämre, dock ingalunda bättre än den förstnämnda.
— Dessa befordringslagar ledde också, enligt hvad erfarenheten ofta gifvit
vid handen, derhän, att församlingarne, utan tillbörligt afseende på deras särskilda
behof, blefve med själasörjare försedda. Den ena församlingen kunde ofta mera än
den andra, till följd af särskilda omständigheter, beroende dels af religiösa rörelser
inom församlingen dels ock af materiella förhållanden, såsom församlingens vidsträckthet,
invecklad kyrklig ekonomi och dylikt, kräfva en sådan kraftfull verksamhet
af dess själasörjare, som icke kunde förväntas vare sig af den, hvilken hufvudsakligen
åt studier egnat sitt föregående lif, eller af den, hvilken, ofta under
tärande näringsbekymmer, förnött sin mannaålders kraft inom den inskränktare verksamhetskretsen
af ett sacellani eller en kapellförsamling. — På grund häraf ansåge
Utskottet, att en förändring i nu gällande befordringslagar vore önskvärd och af behofvet
påkallad i den syftning, att vid förslags upprättande, utan hänsyn till lägenhetens
klassifikation eller beskaffenhet, i främsta rummet afseende fästes på personlig
begåfning, väl vitsordad tjenstgöring och den sökta sysslans särskilda behof. —

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

Genom den rätt, som sålunda lades i biskops och domkapitels hand, att afgifva ett
på kännedom om de sökandes förtjenst samt församlingens behof hvilande förord,
skulle också stiftsstyrelsen erhålla en lämpligare och mera inflytelserik ställning, än
den nu innehade, såväl i förhållande till presterskapet som till församlingen. — Utskottet
kunde emellertid ingalunda förbise, att det vore ej mindre för kyrkan af
vigt, att vid tillsättning af presterliga lägenheter skälig uppmuntran lemnades åt
lärdomsförtjenster, enär kyrkan i annat fall ofta skulle gå miste om den andliga
kraft, som kunskap och vidsträckt beläsenhet medförde, än äfven billigt och rättvist,
att afseende fästes på den längre tid, eu sökande i kyrkans tjenst arbetat; dock så,
att alltid den grundsats fasthölles, att presten vore till för församlingens skull och ej
tvärtom. Herr Grafströms förslag syntes på ett lyckligt sätt hafva löst de svårigheter,
som ett skäligt afseende å dessa förhållanden medförde. Jemte det plats å första
förslagsrummet lemnades åt den personliga förtjensten och lämpligheten för den särskilda
sysslan, vore lärdomen och den mångåriga oklandrade tjenstgöringen tillgodosedda
genom den rätt till erhållande af förslagsrum till hvarje presterlig lägenhet,
som blifvit dem tillförsäkrad.

Utskottet, som fortfarande finner dessa skäl för bifall till Herr Grafströms
förslag, i hvad det innehåller framställning om ändring i grunderna för förslags upprättande,
giltiga, hemställer vördsamt

l:o) att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:t aflåta underdånig
skrifvelse, innefattande anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes
i grundlagsenlig ordning bereda eu förändring af författningarne
angående presterlig befordran i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de grunder i afseende å förslags upprättande, som Herr
Grafström i sin förevarande motion framlagt.

Hvad åter angår Herr Grafströms förslag om rättighet för prest att öfver
hela riket söka prestsysslor, till hvilka han innehar kompetens, kan Utskottet lika
litet nu, som vid sistlidne riksdag, lemna detsamma sitt förord.

I sammanhang med frågan om frihet för prestkandidater att vinna anställning
och varda ordinerade i hvilket stift, de helst åstundade, och tillfälle till deras användande
gåfves, har Riksdagen i underdånig skrifvelse den 14 Maj 1867 uttalat den
åsigt, att önskvärdt vore, det rättigheten att söka prestsysslor öfver hela riket kunde
hvarje prest medgifvas, utan hänsyn till hvilket stift han hörde, hvadan Riksdagen
anhallit, det täcktes Kongl. Maj:t taga detta ärende i nådigt öfvervägande och för
Riksdagen framlägga förslag till de lagförändringar, som för upphäfvande af den så
kallade jus indigenatus kunde af Riksdagens medverkan bero.

Öfver denna Riksdagens hemställan hördt, har Kyrkomötet uti underdånig
skrifvelse den 1 Oktober 1868 fästat uppmärksamheten derpå, att det hvarken för
presten eller församlingsvården kunde vara gagneligt, att för presterskapet i allmänhet
utsigter öppnades till presterlig befordran inom ett allt för stort område, alldeu -

3 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

stund derigenom utan tvifvel transportsökandet skulle blifva vida allmännare, än nu
vore händelsen; att, då icke vore fråga om församlingarnes kallelserätt, utan om presternes
ansökningsrätt, genom rättigheten att söka prestsysslor öfver hela riket, fördelarne
för presterskapet i sjelfva verket icke blefve större än for närvarande, enär
vid hvarje lägenhet ansökningarne, om de blefve från hela riket tillåtna, skulle blifva
i samma mån talrikare; att den vigtiga kontinuiteten vid uppsigten från stiftsstyrelsernas
sida öfver prestens lära och lefverne skulle i väsentlig mån rubbas och i följd
häraf samma styrelser komma att sakna den närmare personliga kännedom om presterskapet,
hvilken, genom föreskriften att vid förslags upprättande afseende skall fastas
å personernas nit och försigtighet i embetets handhafvande, vore åt sa synnerlig
vigt och betydelse; och slutligen att derigenom grunden för hela den närvarande
stiftsindelningen blefve rubbad och församlingarne möjligen kunde komma att till
stor del betjenas af församlingslärare, hvilka vore främmande för de särskilda orternas
egendomliga förhållanden; med afseende på hvilka olägenheter, de der icke syntes
motvägas af några synnerliga fördelar hvarken för församlingarne eller presterskapet,
Kyrkomötet förklarade sig icke kunna lemna sitt samtycke till upphäfvande åt jus
indigenatus, såvidt dermed afsåges medgifvande för hvarje prestman att söka prestsysslor
öfver hela riket; hvaremot Kyrkomötet biföll den af Riksdagen jemväl beslutade
förändring i afseende å rätt för prestkandidater att erhålla anställning i livilket

stift de helst åstundade. _ , , „

Utskottet anser sig ej kunna neka vigten och giltigheten af flera bland de sålunda
af Kyrkomötet uttalade skäl emot det framstälda förslaget; och den af Utskottet
här ofvan i första punkten tillstyrkta förändring i afseende på förslags upprättande
förutsätter hos stiftsstyrelserna eu så nära och personlig kännedom om de sökandes
egenskaper och verksamhet, att äfven denna omständighet synes utgöra ett väsentligt
hinder mot utsträckning af presternas ansökningsrätt till hela riket.

Då reformer i bestående förhållanden i allmänhet säkrast och bäst genomföras
om de småningom och med varsamhet företagas, så utgöra de ganska vasenthga
förändringar i presternas befordringsrätt, som Utskottet i punkten 1 föreslagit, eu
ytterligare anledning att icke nu på samma gång ifrågasätta ansöknmgsrättens utsträckande;
och då härtill kommer, att Kongl. Maj:t, efter framställning af 1876 ars
Riksdag, så nyss som den 4 November 1876 förordnat om den så kallade mdigenaträttens
’ delvisa upphörande, samt det vid sådant förhållande torde befinnas mindre
lämpligt att nu föreslå ett fullständigt upphäfvande af denna rätt, sa far Utskottet
på dessa, af Utskottet äfven vid sistlidne riksdag anförda skäl vördsamt hemställa,

2:o) att Herr Grafströms motion i denna del icke måtte åt
Riksdagen bifallas.

Uti den af Herr O. B. Olsson afgifna motion yrkas: “att Riksdagen måtte
till Kongl. Maj:t aflåta underdånig skrifvelse, innefattande anhållan att Kongl. Maj:t

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

täcktes stadga de ändringar i Kongl. förordningen den 1 April 1843, att densamma
hädanefter måtte erhålla följande bestämmelser:

l:o att, vid inträffad ledighet i ordinarie presterlig befattning, församlingen
eger att fritt kalla till afläggande af prof för den lediga platsen kompetente prestman,
hvarvid hvar och en anses kallad, som af någon vid prestval röstberättigad
bland församlingens medlemmar å för sådant ändamål vid inträffad ledighet ofördröjligen
af kyrkorådet sammankallad kyrkostämma i sådant hänseende blifvit anmäld;

2:o att, efter aflagda prof af dem som kallelsen emottagit, omröstning inför
kyrkorådet anställes, dervid hvarje röstberättigad eger att sin röst afgifva på en af
dem, som aflagt prof. Efter verkstäld omröstning uppförer kyrkorådet på förslag de
tre, som erhållit de flesta rösterna, samt insänder detta förslag, allt efter den prestera
lägenhetens natur, till Konungen, vederbörande domkapitel eller patronus,
hvarefter, vid kyrkoherdebeställning i regala pastorat, Konungen, vid konsistoriel lägenhet
domkapitlet, och vid patronel patronus — der dennes samtycke kan erhållas
till sådan inskränkning i hans rätt — till sysslan utnämner en af de tre ä förslaget
uppförda. Hafva vid första omröstningen färre än tre prestman erhållit röster, anställes
val ånyo till besättande af det eller de återstående förslagsrummen, ända till
dess tre å förslaget blifvit uppförda;

3:o att vid prestval alla fullmyndige och välfrejdade, den ifrågavarande församlingen
tillhöriga, lutherska kyrkans medlemmar, hvilka sjelfva bidraga till underhåll
af presterskapet i församlingen, äro röstberättigade och hvardera ega lika rösträtt;
att ingen får vara fullmäktig för mer än en röstberättigad, samt att röster afgifvas
genom slutna sedlar".

Af hvad Utskottet redan anfört beträffande den varsamhet, som vid all lagstiftning,
och ej minst den kyrkliga, måste iakttagas, framgår, att Utskottet, med
allt erkännande af det tilltalande i de af Herr Olsson föreslagna grunder för presterliga
sysslors tillsättande, icke kan tillstyrka, att så genomgripande förändringar uti alla
delar af hithörande lagstiftning, som dem, han föreslår, skulle på en gång vidtagas.
Men äfven i öfrigt gifva, enligt Utskottets tanke, förslagets närmare bestämmelser anledning
till berättigade anmärkningar. Enär enligt desamma — med upphörande
af all ansökning till presterliga befattningar — hvarje vid prestvalet röstberättigad
skulle ega att till afläggande af prof kalla kompetent prestman från hela riket, hvarefter
alla de, som kallelsen emottoge, egde att aflägga prof, skulle icke blott profpredikningarne
komma att en otillbörligt lång tid fortgå, och en mängd prester i och
för profs afläggande dragas från vården af sina församlingar, utan äfven allt för
många personer komma att till val framställas. Häraf skulle åter vanligen uppstå
stor röstsplittring, och förslagsrummen sålunda komma att intagas på grund af ett
fåtal röster; men gåfves deremot, med det af motionären förordade valsätt, att hvarje
röstande endast röstade på ett namn, rösterna med mera enhällighet åt en person,
Bih. till Likså. Prof. 1878. 7 Sami. 13 Häft. 2

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

skulle detta oftast komma att bestämma den slutliga tillsättningen, denna nedsjunka
till allenast en bekräftelse af församlingens val, och den garanti, som vore afsedd
med den åt annan myndighet lemnade utnämningen, försvinna.

Då Utskottet detta oaktadt saknar anledning antaga, det de konsistoriel] a
pastoratens invånare skulle, mot rätt till dylik kallelse och dylikt förslags uppsättande,
vilja afsåga sig den nu dem tillkommande rätt att medelst sitt val fälla
det afgörande utslaget vid tillsättningen af sina prester, och då vidare de stora olägenheter,
som enligt Utskottets här ofvan yttrade tanke skulle vara oskiljaktiga från
tillämpningen af motionärens förslag i öfriga delar, skulle än ytterligare ökas genom denaf
honom föreslagna, uteslutande på personlighetsprincipen byggda rösträtt, hemställer
Utskottet,

3:o) att Herr O. B. Olssons motion måtte lemnas utan vidare
afseende.

Stockholm den 19 Mars 1878.

På Utskottets vägnar:

H. O. v. Gegerfelt.

Reservationer:

mot första punkten:

af Herr von Gegerfelt, med hvilken Herr Lindgren instämt: “Då frågan om
de ecklesiastika befordringslagarnes omarbetning i sammanhang med kyrkolagens
öfriga delar är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning, och, sedan nu mera Högsta
Domstolen afgifvit utlåtande i ämnet, antagligen kommer att utgöra föremål för särskild
framställning till instundande Kyrkomöte, har jag ansett ifrågavarande motion
icke böra till någon Riksdagens åtgärd föranleda".

af Herrar Grefve Mörner, Friherre Akerhielm, Samselius, Sundeil, Fröberg,
och Friherre Norden falk;

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24. H

af Herr Torpadie mot andra och tredje punkterna med tillkännagifvande att
han för sin del velat tillstyrka ej mindre Herr Grafströms af Utskottet i andra
punkten afstyrka förslag om underdånig skrifvelse angående indigenaträttens fullständiga
upphäfvande, än ock, med anledning af Herr 0. B. Olssons i tredje punkten afstyrka
motion, aflåtande till Kongl. Maj:t af en underdånig skrifvelse om beredande
af ändring i gällande prestvalsförordning i den rigtning, som angifves i 3 mom. af
Herr Olssons hemställan;

af Herr Anders Persson mot andra punkten.

Herr Asplund har begärt få antecknadt, att han icke inom Utskottet deltagi
i handläggningen af de i detta utlåtande upptagna ärenden.