Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23

Utlåtande 1879:LU23

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

1

N:o 23.

Ank. till Riksd. Kansli den 7 April 1879, kl. 2 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om stadgande
af skyldighet för utländsk man att vid talans anställande
inför svensk myndighet mot svensk man ställa
borgen för kostnad och skada.

Uti en af Andra Kammaren till Lag-Utskottet öfverlemnad motion,
N:o 62, har Herr J. P. Nilsson anfört, hurusom genom den ökade samfärdseln
mellan Sverige och andra länder affärsförhållandena mellan
främmande staters undersåtar och svenskar tagit eu utveckling, som mer
än förr påkallade uppmärksamhet å rättsförhållandena mellan svenskar och
utländingar; att emellertid, om vid rättegång, som utländsk man mot
svensk vid svensk domstol anhängiggjort, underrätten ogillat stämningspåståendet
samt ålagt utländingen att gälda svenskens rättegångskostnader,
svensken, derest utländingen icke hade egendom i Sverige, vid tredska
å dennes sida saknade utväg att utbekomma kostnadsersättningen;
att vidare, då svensk lag i vademål icke tillförbunde någon att för vads
fullföljande i hofrätt förete annan borgen än den, som afsåge bristen hos
den vädjande, svensk man under enahanda förhållande, som det förut
förutsatta, icke heller kunde göra hofrätts för honom fördelaktiga domslut
mot utländsk man gällande, och att slutligen, då utländingen, derest
han droge hofrättens dom under Kongl. Maj:ts pröfning, väl vore skyldig
deponera honom af domstolarne ådömda rättegångskostnader, men icke
pligtig att skaffa annan än enkel borgen för kostnaderna hos Kongl.
Maj:t, den svensken möjligen tillagda ersättning för kostnaderna hos
Bih. till Riksd. Prot. 1879. 7 Sami. 12 Haft. I

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

Kongl. Maj:t icke kunde af honom utfås; med anledning hvaraf och då
enligt nya utsökningslagens § 48, utländsk man vore skyldig att, då borgen
enligt samma lag skulle af honom ställas, aflemna sådan, som blifvit
ingången såsom för egen skuld, samt det icke kunde vara med god ordning
och rättvisa förenligt, att utländsk man skulle kunna utan fara för
kostnader, och sålunda mera gynnad än en svensk, öppna och fortsätta
ett rättsanspråk af hvad namn och slag det än vore, motionären föreslår,
»att Riksdagen ville för sin del besluta en författning, som innefattar
föreskrift för utländsk man, att han icke under annat vilkor får hos någon
svensk myndighet väcka eller fortsätta talan mot svensk man eller
svensk menighet, än att utländingen till den myndighet, som han anlitar,
ingifver en af två svenske, vederhäftige män undertecknad löftesskrift,
deri de en för begge och begge för en såsom för egen skuld borga för
den kostnad och skada, som myndigheten kan känna den utländske mannen
skyldig att gälda».

l)å den sålunda ifrågasatta lagstiftningsåtgärden berör internationella
förhållanden, har Utskottet vid behandlingen af frågan ansett
sig böra taga kännedom om vigtigare främmande lagstiftningar i ämnet.

Hvad då först angår Frankrike, så är derstädes hvarje främling,
hufvudkärande eller mellankommande part, skyldig att, på svarandens
påfordran och innan denne behöfver inlåta sig i svaromål, ställa säkerhet
för de kostnader och den skadeersättning, hvilka kunna komma att honom
ådömas (C. P. C. art. 166). Borgesmannen skall vara bosatt inom
området för vederbörande appellationsdomstol; hans vederhäftighet bedömes,
med undantag för det fall, att fråga är om ett obetydligt belopp,
endast efter hans egande fasta egendom, och hans borgen lemnar mot
honom bysättningsrätt (C. C. art. 2040, 2018, 2019). Den, som icke kan
anskaffa borgen, är skyldig lemna pant i lös egendom (C. C. art. 2041).
Det domstolens’ beslut, som anbefaller ställandet af säkerhet, bestämmer
ock den summa, hvarför den skall ställas, och den kärande, som deponerar
denna summa eller styrker sig i Frankrike ega till värdet deremot
svarande fast egendom, är befriad från att ställa borgen (C. P. C. art.
167). Ifrågavarande borgen behöfver emellertid icke ställas i handelssaker
(C. C. art. 16; C. P. C. art. 423). Den främmande makts undersåte, hvilken
erhållit vederbörligt tillstånd att bosätta sig i Frankrike, njuter dock, så
länge han derstädes är bosatt, alla civila rättigheter (C. C. art. 13), och
främling njuter i Frankrike samma civila rättigheter, som de, hvilka äro
beviljade eller beviljas fransyska undersåtar genom fördrag från den
nations sida, han tillhör (C. C. art. 11), i enlighet hvarmed ock särskilda
överenskommelser i nu omförmäldt afseende äro afslutade med

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

Sardinien den 24 Mars 1760 (art. 22) och med Schweiz den 18 Juli 1828
(art. 3), enligt hvilka de respektive ländernas undersåtar för anhängiggörande
af rättegång i det andra landet icke skola vara underkastade
någon annan borgen eller annan formalitet än som i landet fordras för
dess egne medborgare.

Enligt den nya civilprocessordningen för Tyska riket äro kärande
utländingar skyldige att, på svarandens påfordran, ställa säkerhet för
rättegångskostnaderna (§ 102) till ett af domstolen efter fri ompröfning
bestämdt belopp (§ 104), der parterna ej annat öfverenskomma, vare sig
medelst aflemnande af klingande mynt eller sådana värdepapper, hvilka
efter domarens pröfning erbjuda tillräcklig säkerhet (§ 101). Från förpligtelsen
att ställa säkerhet förekomma dock undantag i följande sex
fall: 1) om efter den stats lagar, hvilken käranden tillhör, en tysk undersåte
för samma fall icke är ålagd att ställa säkerhet, 2) i klara skuldfordrings-
och vexelmål, 3) vid genkäromål, 4) vid käromål, anstälda till
följd af offentlig uppfordran, 5) vid käromål till följd af anspråk, intecknade
i en af tysk myndighet förd fastighetsbok (§. 102), samt 6) vid
beviljande till följd af fattigdom af s. k. »Armenrecht» (§ 107, mom. 2),
dervid dock är att märka, det utländingar kunna erhålla »Armenrecht»
endast i fall reciprocitet är tillförsäkrad (§ 106).

Hvarken enligt dansk eller norsk eller, såvidt Utskottet kunnat
finna, engelsk rätt fordras af kärande utländing ställande af säkerhet för
kostnad och skada.

Deremot innefattade såväl Lagkomiténs som Lagberedningens förslag
till Rättegångsbalk bestämmelse (14, 4; 14, 5), att, om utländsk
man ville kära till svensk man, denne ej skulle vara pligtig i svaromål
ingå förr, än den andre stält vederhäftig borgen af svensk man för den
kostnad och skada, som svaranden kunde af käroinålet lida, der ej käranden
här i riket egde gods, som utgjorde full säkerhet för den kostnad
och skada. Ej skulle dock slik borgen fordras, der saken härledde sig
från handelsrörelse emellan utländing och svensk man eller, enligt Lagkomiténs
förslag, derest utländing bevakade fordran i konkurs.

Åtskilliga skäl tala visserligen för den, såsom Utskottet visat, i
Frankrike och Tyskland antagna och nu till stadgande här i riket ifrågasatta
förpligtelse!! för utländsk man att vid talans anställande ställa säkerhet
för kostnad och skada. Utskottet vill dock, beträffande den anförda
utländska lagstiftningen i ämnet, fästa uppmärksamheten å den grundsats
af reciprocitet, som, om än beträffande sättet för tillämpningen olika
stadgad, derstädes är gällande, och hvilken torde göra införande hos oss
af bestämmelse i samma rigtning, derest den skulle göras förbindande

4

Lag-Utslwttets Utlåtande N:o 23.

utan afseende å reciprocitet, af tvifvelaktigt värde. Några större olägenheter
af utländsk inans likställande med svensk i förevarande afseende
hafva icke veterligen inträda och hvad särskildt angår den af motionären
förmenta olägenheten beträffande i hofrätt stäld borgen för kostnad
och skada, kan denna borgen, om ock icke ingången såsom för egen
skuld, dock, mot hvad motionären anser, i händelse af behof göras gällande
på grund af stadgandet i 10 kap. 8 § Handelsbalken, att, om gäldenär
håller sig undan, när tiden till betalningen inne är, eller han är utrikes.
faren, och ej gods hans finnes, betalningsskyldighet för löftesmannen
inträder.

På grund af hvad sålunda anförts, finner Utskottet den väckta frågan,
hvilken motionären i alla händelser synes hafva gifvit för stor omfattning,
kunna utan svårighet anstå för att i sammanhang med den förestående
omarbetningen af Rättegångsbalken i dess helhet tagas i öfvervägande;
och hemställer Utskottet derföre,

att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 7 April 1879.

På Utskottets vägnar:

H. G. v. GEGERFELT.

Herr Johannes Jonson har begärt få antecknadt, att han till följd
åf erhållen ledighet från riksdagsgöromålen ej öfvervarit justeringen af
detta utlåtande.