Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23

Utlåtande 1874:LU23

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

1

N:o 23.

Ank. till Riksd. Kansli den 7 April 1874, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
föreskrifter rörande förvaltningen af omyndiges egendom.

Genom de i detta ämne väckta motioner, hvilka från Andra Kammaren
blifvit till Lag-Utskottets behandling öfverlemnade, är föreslaget:

Iso af Herr Sven Håkansson (motionen N:o 101), »att förmyndare
för de redbara penningar, han i sådan egenskap oinhänderhar, icke skall
af domstol kunna åläggas att i den årliga räkningen redovisa mer än
fem procent ränta. Skulle möjligtvis denna ränta icke ens kunna erhållas,
redovise då den ränta, som är gångbar i närmaste bankinrättning för
der på deposition insatta medel;»

2:o af Herr J. P. Nilsson (motionen N:o 131), att Riksdagen måtte
besluta en författnings så lydande:

»Det åligger förmyndare att af myndlings behållna egendom, der
den ej är så ringa, att myndling må åtnjuta fattigvård, i rånte- och kapitalförsäkringsanstalt
insätta en tiondedel med rätt att lyftas af myndling,
då han myndig blifvit, eller dessförinnan, i händelse han dör, af
hans rättsinnehafvare, och, i händelse han blifver å hospital, intagen eller
kommer i åtnjutande af fattigvård, af vederbörande hospita1 eller fångvårdsstyrelse.

JJih. till Likså. Prof. 1874. 7 Sami. 11 Häft.

1

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

Förmyndare vare skyldig att första gången redovisning afgifves till
gode män dervid öfverfmyndlingens egendom foga bevis om fullgörande
häraf; hvarom gode männen skola göra anteckning å det sammandrag
öfver redovisningen, som bör till Rättens ordförande i stad och domaren
å landet aflemnas.

I händelse förmyndaren låter komma sig till last försummelse härutinnan,
eger domstolen, på anmälan af gode männen, vid vite förelägga
honom viss tid för dess fullgörande;» samt

3:o af Herr Pehr Pehrsson (motionen N:o 175), att, med ändring
af 4 § i Kongl. Förordningen den 24 September 1861, Riksdagen måtte
för sin del besluta:

»att, då omyndig person vid omyndigblifvandet befinnes sakna all
tillgång, förmyndaren må så länge detta förhållande fortfar varda befriad
ifrån skyldigheten att årligen upprätta de i § 4 af Kongl. Förordningen
den 24 September 1861 föreskrifna räkningar samt först vid myndlingens
myndigblifvande vara skyldig att för förmynderskapet redovisa.»

Herr Sven Håkanssons framställning grundar sig på den förutsättning,
att en förmyndare alltid skulle hafva laglig skyldighet att redovisa
sex procent årlig ränta å den omyndiges medel. Detta är dock icke förhållandet.
Jemte- det 22 kap. 1 § Ärfda-balken innehåller den regel,
att förmyndare bör vårda barnagodset såsom sitt eget, är i 5 § af samma
kapitel föreskrifvet, att han skall så förränta och förkofra myndlingens redbara
penningar, som bäst och säkrast pröfvas. Häraf är klart, att det
åligger förmyndare att redovisa så stor ränta — hvarken mer eller mindre
— å myndlingens penningar, som han med iakttagande af behörig
omtanke verkligen kunnat betinga. Detta öfverensstämmer med all billighet
och rättvisa, synnerligast som förmyndaren, enligt 23 kap. 5 §
nämnda balk, för sitt bestyr njuter »den lön och vedergällning, som Rätten
pröfvar skälig, utan han sig annorledes åtnöja låter.»

På grund häraf får Utskottet vördsamt hemställa,

l:o att Herr Sven Håkanssons förslag icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Herr J. P. Nilsson har till stöd för sitt förslag hufvudsakligen anfört,
att de för närvarande stadgade kontroller å förmyndares förvaltning

Lag Utskottets Utlåtande N:o 23.

3

ej vore tillräckligt betryggande, hvadan ofta inträffade, att, till följd af
förmyndares oredlighet och bristande vederhäftighet, omyndige förlorade
sin egendom, samt att för den skull angeläget vore, att åtminstone en
del af tillgångarne ställdes utom förmyndarens förfogande, på sätt förslaget
innehåller.

Härvid får Utskottet erinra, att Riksdagen genom underdånig
skrifvelse den lo Maj 1869, under uttalande af den åsigt, att för hvarje
domskrets, eller annat Renligt område borde tillsättas en af lämpligt antal
skicklige och vederhäftige personer bestående nämnd, till hvilken förmyndare
hade att aflemna myndlingarnes medel, för att af nämnden handhafvas
och utlånas, hos Kong!. Maj:t i underdånighet anhållit, att Kongl.
Maj:t täcktes, med afseende å behofvet, af betryggande föreskrifter rörande
förvaltningen af omyndiges medel, taga i nådigt öfvervägande, huruvida
lämpliga bestämmelser i angifna syftningen må kunna meddelas,
samt i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
lag i ämnet., Detta ärende är ännu beroende på åtgärd af Kongl. Maj:t.
Vid sådant förhållande och då frågans lösning i enlighet med Riksdagens
berörda skrifvelse torde vara att föredraga framför den af motionären
föreslagna åtgärd, hvarigenom anmärkta olägenheten endast i en obetydlig
mån blefve afhjelpt, ser Utskottet sig föranlåtet hemställa,

2:o att Herr Nilssons ifrågavarande motion måtte af Riksdagen
lemnas utan vidare afseende.

Beträffande slutligen Herr Pehr Pehrssons förslag, enligt hvilket
förmyndare, derest myndlingen är alldeles medellös, skulle befrias från
den i Kongl. Förordningen den 24 September 1861 stadgade skyldighet
att årligen till rätten eller domaren ingifva utdrag ur förmyndareräkningen
med bevis att den blifvit för granskning aflemnad till vederbörande
gode män eller kommunalnämnd, så vill väl synas, som fullgörandet af
denna skyldighet i här afsedda fall skulle vara mindre behöfligt. Utan
all betydelse är det dock icke, då derigenom förekommes, att en förmyndare
skulle kunna undgå granskningsmännens kontroll i afseende på förvaltningen
af medel, som genom arf eller annorledes tillfallit en förut medellös
myndling. Emellertid och i afvaktan på den mera genomgripande
lagförändring rörande förvaltningen af omyndiges medel, hvarom, till följd
af Riksdagens här ofvan i andra punkten omförmälda underdåniga skrifvelse,
förslag lärer vara att förvänta från Regeringen, torde det Jcke
vara lämpligt, att Riksdagen nu inlåter sig på en partiel förändring af
jemförelsevis ringa vigt.

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

Utskottet hemställer derföre,

3:o att jemväl Herr Pehrssons motion måtte af Riksdagen
lemnas utan vidare afseende.

Stockholm den 7 April 1874.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

X:o 24.

Ånk. till Riksd. Kansli den 7 April 1874, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om vatten- och brödstraffets
afskaffande.

Genom ifrågavarande, af Herr Lars Ersson inom Andra Kammaren
väckta motion (N:o 127), som blifvit till Lag-Utskottet remitterad, är
föreslaget

dels “att Riksdagen för sin del måtte besluta upphörandet af vatten-
och brödstraffet från och med ingången af år 1875, samt att i dess
ställe skall sättas enkelt fängelsestraff enligt den förvandlingsgrund som
föreslås i 1871 års Lag-Utskotts betänkande N:o 8,“

dels “att Riksdagen måtte ingå till Kongl. Maj:t med en skrifvelse
att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga den förändring i krigslagstiftningen, att
vatten- och brödstraffet ur krigslagarne måtte utgå.“

Frågan om vatten- och brödstraffets afskaffande har länge stått på
dagordningen. Redan för omkring 40 år sedan utdömdes det såsom för -