Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23

Utlåtande 1873:LU23

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

1

Kä:0 23.

Ank. till Riksd. Kansli den 12 April 1873, kl. 6 e. in.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maf.ts nådiga proposition, angående
förändrad bestämmelse i fråga om nedgrafven skatt,
bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare ej finnes.

Begge Kamrarne hafva till Lag-Utskottet remitterat ifrågavarande
nådiga proposition, hvilken är af följande lydelse:

»De föreskrifter, som i fråga om statens lösningsrätt till hittade
fornsaker af vissa slag nu äro här i riket gällande och innefattas dels i
det från 48 Kap. 2 § Missgernings-balken hemtade stadgandet i 16 § 3
mom. af Förordningen den 16 Februari 1864 om nya strafflagens införande,
nemligen att nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat slikt, hvartill
egare ej finnes, skall, när det består af »gammalt mynt, guld, silfver,
koppar, metall eller andra konststycken», af upphittaren hembjudas
åt Konungen, hvilken, om han inlöser fyndet, gifver upphittaren »fulla
värdet och en åttondedel dertill», dels ock i 8 § af Förordningen den 29
November 1867 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande,
hvarigenom sättet för det anbefallda hembjudandet af guld-,
silfver-, koppar- och brons-fynd närmare bestämmes med tillägg, att
Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-akademien, der den finner hela
fyndet eller någon del deraf höra för statens samlingar inlösas, skall
erlägga för det som inlöses af guld eller silfver fulla metallvärdet med
en åttondedel förhöjning samt för koppar och brons hvad utöfver metallvärdet
kan anses motsvara fyndets vetenskapliga värde, men deremot
hembjudandet åt kronan af andra tillfälligtvis anträffade fornsaker göres
beroende af innehafvare^ egen önskan, hafva, i hvad angår fornfynd af
brons eller, såsom det i förstnämnda författning kallas, »metall», blifvit
Bih. till Riksd. Prof. 1873. 7 Sand. 12 Raft. 1

2

Lag-TJtsTcottets Utlåtande N:o 23.

tid efter annan gjorda till föremål för anmärkningar och ändringsförslag
af personer, som med nit och kärlek egnat sig åt fornforskningen och
derigenom förvärfvat en obestridlig erfarenhet i hithörande ämnen.

De betänkligheter, hvilka sålunda yppat sig mot den gällande lagstiftningen,
äro af Kongl. Maj:t framburna, i det att Svenska Fornminnesföreningen,
hvars ändamål är att efterforska och undersöka våra fosterländska
fornminnen och att i landet sprida upplysning om och deltagande
för desamma, genom sin styrelse under den 30 April 1871 gjort
underdånig hemställan om förändring af 8 §, 1 mom. i nådiga Förordningen
den 29 November 1867 derhän, att äfven bronsfynd, likasom
redan nu fynd af sten och jern samt andra fornsaker af ringa materiel!
värde, må af finnaren fritt disponeras. Föreningen, som förmält sig
dermed åsyfta möjliggörandet för fornforskaren att i vidsträcktare mån,
än hittills kunnat ske, lagenligt verka för de svenska fornminnenas bevarande
och tillgodogörande för den allmänna odlingen, vetenskapen och
den nationela andans utveckling, har till stöd för sin framställning om
ändring af 1867 års förordning anfört hufvudsakligen följande:

»Denna nådiga förordning åsyftar att, hvad lösa fornsaker af dyrare
eller mera sällsynta metaller — guld, silfver och brons — beträffar,
rädda dessa undan vinnings- och förstörelselystnaden genom åläggande
för hittaren att mot lösen hembjuda desamma åt staten. Beträffande
deremot lösa fornsaker af ringare materielt värde, af sten och jern, står
det hittaren fritt, att, om han det föredrager, dem behålla eller till annan
person afyttra. Sådana uppköpas ock af ett stort antal vetenskapsidkare
och samlare inom landet, hvilka deremot icke få bilda fornsakssamlingar
af guld, silfver eller brons. Erfarenheten har dock tyvärr visat, att just
sådana fornsaker, hvilka det är enskilde inhemske samlare förbjudet att
förvärfva och ega, trots den åberopade nådiga förordningen, hvilken icke
kan tillräckligt öfvervakas, af utländske kringresande uppköpare efterforskas
och förvärfvas, så att till och med en systematisk transitohandel
med slika svenska fornsaker eger rum öfver Danmark till England och
flera andra länder.»

»Den äldre lagstiftningen i afseende på fosterländska fornsaker
grundar sig tydligen på den åsigten, att slika lösa så väl som fasta fornlemningar,
likasom andra fornminnen af andlig art, för hvilka ingen lagstiftning
kunnat ifrågakomma, vore det allmännas, samhällets tillhörighet,
och ej rätteligen kunde såsom enskild persons egendom anses, om också
en belöning under namn af lösen lemnades till fyndens finnare eller öfverlemnare.
Till och med den Kongl. Förordningen af den 17 April 1828
ålade derföre upphittaren af hvarje antiqvariskt fynd, äfven af sten eller

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

3

jern, att desamma till Kongl. Maj:t och Kronan hembjuda, vid straff af
böter eller kroppsplikt. Men åtskilliga fornforskningens målsmän funno
sedermera, att en sådan exklusivitet lade väsendtliga hinder i vägen just
för ernåendet af de ändamål, som med bevarandet och samlandet af inhemska
fornfynd åsyftats. Och i samma man, som de staten tillhöriga
fornsakssamlingarne högst betydligt ökades, insåg man såväl onödigheten
af att på ett ställe sammanföra ett obegränsadt antal fullkomligt likartade
exemplar af de särskilda typiska fornsaksformerna, som ock det för den
allmänna bildningen och fornforskningen menliga af detta öfverdrifna
centraliserande, hvilket hindrade kännedomen om våra lösa fornsaker att
blifva allmännare spridd, och särskildt beröfvade kulturhistorikern, etnologen,
konstkritikern och den studerande ungdomen möjligheten att på
mer än ett enda ställe få ex visu studera desamma. Förordningen hade
också ingenstädes kunnat upprätthållas; större och mindre samlingar
hade bildats, till fromma så väl för statens archeologiska museum, —
som till en ganska betydlig del bildats just genom dylika enskilda samlingar,
hvilka efter hand med densamma införlifvats, — som för fornkunskapen
öfverhufvud. Andra enskilda samlingar bilda nu här och der
medelpunkter för i landsorterna upprättade fornminnesföreningar, eller
hafva skänkts till läroverken och framkalla håg för archeologiens studium.
Dessa skäl lågo antagligen till grund för de medgifvanden, som i 1867
års nådiga förordning gjordes i afseende på fynd af vissa »tillfälligtvis
anträffade fornsaker af ringare materielt värde» hvarmed hufvudsakligen
afsåga fornsaker af sten och jern.»

»Fornforskningen har till syftemål att efterforska menniskoslägtets
lefnadsförhållanden från de aldra äkta tider, till dess historien öfver
skilda länder utbredt sitt ljus. Men det oeftergifliga vilkoret för all
verklig forskning rörande denna föidiistoriska tid är fri tillgång till de
fornsaker, som karakterisera densamma, icke blott till dylika saker af sten
och jern, utan äfven af brons; och om det är forskaren medgifvet att
på nära håll studera det material, som ligger till grund för tvärme perioder
af ifrågavarande tid, så är dock forskningen i sin helhet omöjlig,
om det är förbjudet att samla och ega något enda slag af detta material.
Nämnda Kongl. förordning medgifver emellertid icke bildande af samlingar
utaf i jorden funna bronssaker, och det står således den enskilde
forskaren fritt att egna sitt arbete åt undersökningen af stenåldern och
jernålder!!, men den mellanliggande bronsåldern måste af honom förbigås,
såvida han ej är nog lycklig att vara bosatt eller har tillfälle till att
längre tid uppehålla sig på den enda plats inom fosterlandet, der samlingar
af bronssaker finnas eller få finnas. Detta hinder, som ifrågavarande

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

Kongl. förordning lägger för tillgången till materialet för kännedomen
om en särdeles vigtig period af vårt lands utveckling, lägger också hinder
i vägen för vetenskapen, eller gör vetenskapsmannen till en lagbrytare.
»

»Då den länk i forskningskedjan öfver menniskoslägtets äldre utveckling,
som utgöres af bronsåldern, saknas, är denna kedja afbruten i
midten, just der den är märkvärdigast, enär bronsen är den första metall,
som af de gamle användes till något annat än prydnader, och derefter
den ena stammen efter den andra, just genom biträde af densamma,
kunnat inträda ur vildhetens tillstånd i den börjande civilisationens stadium.
Tillika är det af vigt att kunna studera de lösa bronssakerna i
den ort der de blifvit funna, och der det folk, som hos oss infört bronsen,
bott, och dervid anställa jemförelser med samma orts fasta fornminnesmärken
från samma tidrymd.»

»I den händelse att afsigten med bronsens undantagande varit den,
att nationalmuseet måtte erhålla en så fullständig samling för ifrågavarande
period, som möjligt, så tillåter sig Föreningen uttala den åsigt,
att sannolikt ett sådant ändamål lättare, mindre kostsamt och utan att
förnärma landsortsmuseers billiga anspråk, vunnits, om förbudet hvarken
funnits i den senaste eller i 1828 års författning, enär en stor del af de
bronser, som nu förvaras i nationalmuseet, erhållits från enskilda samlingar,
och att sådana skulle funnits i större antal, om intet förbud utfärdats
emot deras anläggande. Förpligtelse! att till staten hembjuda
äfven materielt värdelösa fornsaker förorsaker ofta, att dessa bortkastas
eller förstöras för att undvika trassel med kronobetjeningen. År deras
innehafvande fritt för en hvar, så bevaras de snarare, och komma vanligen
ur enskild till någon offentlig samling.»

»Svenska fornforskningens Nestor, Professor Emeritus och Kommendören
m. m. Sven Nilsson har i en längre skrifvelse, införd i Svenska
Fornminnesföreningens tidskrift, l:a häftet, yrkat att Föreningen måtte
hos Kongl. Maj:t underdånigst anhålla om ändring af ifrågavarande nu
gällande nådiga förordning, i den syftning, att äfven fynd af bronssaker,
likasom förut de af sten eller jern, måtte få af finnaren behållas eller
till annan person afyttras, och Svenska Fornminnesföreningen kan
icke annat än erkänna den bindande bevisningskraften i de skäl, som af
honom för en sådan förändring anförts.»

»Bland annat hänvisar Professor Nilsson till vårt grannrike Danmark,
hvars hufvustad har en af de största och bäst ordnade antiqvariska samlingar,
som finnas i något land, och som likväl tillkommit utan det ringaste
förbud. Dess grundläggare, och ända till sin död dess föreståndare,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

5

Konferensrådet Thomsen, påyrkade alltid fullständig frihet för en hvar
att samla antiqviteter, och uppmanade särskildt alla, som han fann dertill
ega håg, att anlägga privatsamlingar, dels för att uppmuntra till studium
af vetenskapen, dels emedan han visste att de enskilda samlingarne
förr eller senare komma att förenas med de allmänna.»

»Fornminnesföreningen vill för närvarande lemna förut omnämnda
grundsats — om det allmännas rättighet till fornfynden — å sido, men
den nödgas framhålla det ändamålsvidriga i dess tillämpning, då denna
afser alltför vidsträckta och uteslutande rättigheter för en enda samling.»

Sedan Föreningens underdåniga ansökning blifvit remitterad till
Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-akademien, som deröfver infordrat
Riksantiqvariens yttrande, har denne afgifvit sådant yttrande deri, jemte
redogörelse för den äldre lagstiftningen i förevarande hänseende, derå
ifrågavarande stadgande grundar sig och som skulle haft till följd, att
Sverige egde ett fosterländskt fornsaks-museum, som i rikedom och
vetenskapligt värde står långt framom likartade samlingar i andra länder,
i öfrigt hufvudsakligen blifvit anfördt:

att Förordningen af den 29 November 1867 ingalunda innehölle
någon utsträckning af äldre stadganden om hembud af jordfynd, utan i
stället en väsendtlig eftergift, i det Kong!. Maj:t icke förbehållit sig hembud
af andra jordfynd, än fornsaker af guld, silfver och koppar eller
brons, lemnande fritt åt den, som hittar andra fornsaker, att, om han så
vill, desamma Kongl. Maj:t och Kronan hembjuda;

att Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-akademiens underdåniga
tillstyrkande af denna eftergift hade sin grund deri, att statens historiska
museum numera egde högst betydliga förråd af fornsaker af ringare materiel
värde, särdeles af sten, och sålunda inom denna afdelning ej vidare
behöfde annan tillökning, än af enstaka pjeser, hvilket ingalunda
vore förhållandet med fornsaker af guld, silfver och brons, deraf årligen
inkommo nya former och variationer;

att bibehållandet af föreskriften af hembud af bronsfynd äfven afsett
hittarens fördel, enär många saknade förmåga att skilja mellan guld
och brons, och det sålunda ej sällan kunde inträffa, att den, som hittat
en fornsak af guld, blefve förledd att för eu obetydlig penning lemna
den ifrån sig, hvilket ej kunde hända, om hittaren enligt lagens föreskrift
hembjöd sitt fynd åt staten;

att föreskrifterna i den äldre förordningen af år 1828 jemte de
underrättelser om förordningens innehåll, som blifvit införda i almanachorna
och som haft till följd, att den hos en stor del af allmogen
äfven efter 1734 bibehållna föreställningen, att Kronan egde utan lösen

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

behålla två tredjedelar af hembjudet jordfynd, blifvit skingrad, ledt derhän
att, då före 1828 sällan flere än 2, 3 eller möjligen ett tiotal af
fynd under ett år hembjödos, hade efter nämnda förordnings utfärdande
antalet städse mer och mer tilltagit och uppgått till hundratal på året,
hvarigenom och medelst inköp af enskilda samlingar riksmuseet vunnit
en sådan tillväxt, att detsamma med afseende å den förhistoriska tiden
intog ett af de främsta rummen, vetenskapen till fromma och fäderneslandet
till heder;

att samtidigt med utfärdandet af 1828 års förordning och medan
den ännu var gällande, de dittills föga rika museerna i Upsala och Lund
vunnit betydligare tillväxt, än förut, hvarförutan en och annan gymnasiisamling
börjat bildas och äfven en stor mängd enskilda samlingar, innehållande
talrika fornsaker från sten-, brons- och jernåldern uppstått, hvilket
allt ovedersägligen visade, att nämnda förordning, på samma gång
den möjliggjort bildandet af ett nationalmuseum, icke lagt hinder för
samlingars bildande vid läroverken eller för den enskilde forskarens samlingslust; att,

hvad som bland annat anfördes derom, dels att det skulle
vara onödigt att på ett ställe sammanföra ett obegränsadt antal fullkomligt
likartade exemplar af de särskilda typiska fornsaksformerna, dels att
det för den allmänna bildningen och fornforskningen skulle ligga något
menligt i ett öfverdrifvet centraliserande, hvilket hindrade kännedomen
om våra lösa fornsaker att blifva allmännare spridd och särskild beröfvade
kulturhistorikern, etnologen, konsthistorikern och den studerande
ungdomen möjligheten att på mer än ett enda ställe få ex visu studera
desamma, ej syntes förtjena särdeles afseende;

att hvad beträffade den omtalade försäljningen till utlandet af svenska
fornsaker, uppenbart vore, att sådan ej skulle upphöra, utan snarare
förökas, der den föreslagna lagförändringen vidtoges;

att vidkommande de åberopade exemplen från Danmark och andra
länder, der något förbud'' för fyndens fria användande ej skulle finnas,
så vore denna uppgift, hvad angick Danmark, så till vida oriktig, som
der ännu gällde den gamla lagen, enligt hvilken fynd af guld och silfver
ovilkorligen skall hembjudas staten, hvarförutan förhållandena i Danmark
i öfrigt vore helt olika mot i Sverige, och af de öfriga uppgifna länderna,
hvilka, åtminstone ej alla, saknade fyndlagar, funnes icke något enda,
som hade ett nationalmuseum, hvilket i afseende å den inhemska förhistoriska
tiden kunde jemföras med det danska eller svenska;

att hittills gällande lagstiftning medfört en fördel, som i vetenskapligt
afseende egde stor betydelse, nemligen att de fynd, som antingen

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

7

direkte eller genom Kongl. Majrts Befallningshafvande hembjödos, åtföljdes
af uppgifter om lokalen, der de anträffats, om hvad som funnits
tillsammans jemte andra omständigheter, som kunde sprida ljus öfver
de funna sakernas ålder och användande, under det dylika uppgifter i
eu stor del af de enskilda samlingar, som för museum inköpts, saknades;
samt

att afseende väl ock, såsom ofvan nämnes, borde fästas vid hittarens
rätt, hvilken, erkänd i våra äldsta lagar, alltsedan år 1734 varit af
allmänna lagen värnad, icke blott med uppoffring af statens ursprungliga
andel, utan äfven med beviljande af lösen, öfverstigande fyndets
materiela värde, och att i detta hänseende särskildt vore att märka,
att enär fornsaker af brons hade ringa sådant värde, hade 1867 års förordning
bestämt, att, om sådant fynd för statens museum af Akademien
inlöstes, skulle till hittaren erläggas hvad som utöfver metallvärdet kunde
anses motsvara fyndets vetenskapliga värde, hvilket Akademien otvifvelaktigt
bestämde med större säkerhet, än kringströfvande uppköpare;

Och har, då sålunda förändring i fyndlagen i den riktning Fornminnesföreningen
ifrågasatt skulle tillintetgöra möjligheten att fortfarande
gifva statens historiska museum en större och för vetenskapen främjande
önsklig utveckling; då erfarenheten visat, att denna lag icke hindrat
bildandet af andra offentliga och äfven enskilda samlingar inom fäderneslandet,
ej heller i ringaste mån verkat menligt på den archeologiska
vetenskapens utbildning och spridande; då lagens upphäfvande skulle hafva
till följd, att våra fornsaker skulle i större mängd och mera obehindradt,
än hittills, af uppköpare föras ur landet; och då slutligen en sådan förändring
skulle för hittaren medföra väsendtlig skada, på grund af allt
detta Riksantiqvarien hemställt, om icke Akademien skulle finna skäl
att hos Kongl. Maj:t tillstyrka, att Fornminnesföreningens anhållan om
förändring i ifrågavarande förordning måtte lemnas utan afseende.

Med öfverlemnande af detta Riksantiqvariens yttrande, har Vitterhets-
Historie- och Antiqvitets-akademien för egen del anfört, att, alldenstund
samlingen af bronsantiqviteter ännu vore jemförelsevis fattig i
statens historiska museum och behöfde fortfarande ökas, och då erfarenheten
visat, att den gällande lagen icke medfört någon olägenhet för
den archeologiska vetenskapens främjande och spridande, icke heller lagt
hinder för bildandet af andra offentliga och äfven enskilda samlingar,
men deremot lagens upphäfvande skulle ofelbart hafva till följd, att våra
fornsaker mera, än hittills, skulle ur landet bortföras, ansåg Akademien
sig böra afstyrka bifall till Fornminnesföreningens hemställan om
ändring i 1867 års förordning, hvars ur allmänna lagen hemtade före -

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

skrifter rörande hembud af jordfynd icke kunde ändras eller upphäfvas
i annan ordning, än den 87 § Regeringsformen bestämde.

Slutligen har Justitie-kanslersembetet, i anbefaldt underdånigt utlåtande,
för sin del instämt i hvad Vitterhets-, Historie- och Antiqvitetsakademien
i saken anfört, jemväl i afseende å ifrågavarande stadgandes
egenskap af sådan lag, som omförmäles i § 87 Regeringsformen; på grund
hvaraf och med anledning af hvad Riksantiqvarien andragit, Justitiekanslersembetet
hemställt, att Kongl. Maj:t måtte förklara Fornminnesföreningens
underdåniga ansökning för närvarande ej böra till någon
Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Vid jemförelse af hvad sålunda blifvit i ärendet anfördt, anser
Kongl. Maj:t frågan, huruvida föreskriften om bronsfynds hembjudande
må upphäfvas, böra bedömas med afseende å den archeologiska vetenskapens
eget bästa. I detta hänseende torde det vara klart, att, om en
hvar berättigas, utan hembud till staten, samla äfven inhemska bronsfynd,
allt flera personer inom landet skola fatta intresse för bildande
af samlingar af fornsaker, hvilka de egde ostördt behålla, föröka och
studera, utan fruktan för anspråk från statens sida att derur bekomma
de måhända värdefullaste föremålen. Med visshet lärer det ock kunna
antagas, att de aldra flesta sådana samlingar i sinom tid, antingen genom
gåfva eller genom köp, komma att öfvergå till statens historiska
museum, hvilket just på detta sätt skulle vinna den största förkofran.
Om ock lagens stadgande angående hembudsskyldigheten och påföljderna
för dess underlåtande icke i verkligheten skulle tillämpas, synes det dock
mindre riktigt att bibehålla ett lagbud, hvars blotta tillvaro måste för
en samvetsgrann medborgare göra betänkligt att förvärfva sig dylika
fynd, äfven om derigenom kunde förhindras deras afyttrande till utländsk
man.

Kongl. Maj:t finner således goda skäl tala för upphäfvande af skyldigheten
att hembjuda bronsfynd; och då denna skyldighet grundar sig
å ofvan anmärkta stadgande i Förordningen den 16 Februari 1864, hvaraf
8 § i den uti administrativ väg utfärdade Förordningen den 29 November
1867 endast utgör en tillämpning, vill Kongl. Maj:t, med öfverlemnande
af de i Högsta Domstolen och Statsrådet i detta ärende hållnå
protokoll,'' jemlikt § 87 Regeringsformen, föreslå Riksdagen antagandet
af följande:

»Förordning

Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 23.

9

»Förordning angående nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat
dylikt, hvartill egare ej finnes.

Med upphäfvande af 16 § 3 mom. i Förordningen den 16 Februari
1864 om nya Strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas
skall, förordnas som följer:

Af nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare
ej finnes, tage jordegaren hälften och hälften den som hittade, der det
ej utgöres af forntida mynt, vapen, redskap, prydnader eller kärl eller
andra fornsaker. Dessa fälle upphittaren ensam till; vare han dock
skyldig, om fyndet är af guld, silfver eller koppar, att, i den ordning
Konungen stadgat, det till staten hembjuda. Anses fyndet böra för statens
räkning inlösas, njute upphittaren för det som inlöses af guld eller
silfver fulla värdet med eu åttondedels förhöjning samt för koppar hvad
utöfver metallvärdet kan anses motsvara fyndets vetenskapliga värde.

Om skeppsfynd och strandvrak skils i Sjölagen.

Derest detta förslag af Riksdagen antages, vill Kong]. Maj:t tillse
att 8 § 1 mom. i Förordningen den 29 November 1867 kommer i öfverensstämmelse
med det nya lagstadgandets innehåll.»

Om än det måste medgifvas, såsom Kong!. Maj:t anfört, att föreslagna
förändringen skulle framkalla ett ökadt intresse för bildande af
enskilda samlingar af fornsaker, så är det dock, i Utskottets tanke, af jemförelsevis
större vigt och betydelse, att staten i första rummet sättes i
tillfälle att inköpa de fynd, som för dess samlingar erfordras. Det synes
nemligen ligga i sakens natur, att dessa vetenskapligt ordnade samlingar,
såsom de fullständigaste och säkrast tillgängliga, företrädesvis måste anlitas
af en hvar, som vill idka djupare studier inom den nationela fornforskningens
område; och i den mån samlingarne vinna ökad fullständighet,
i samma mån befrämjas vetenskapens utveckling. Enligt hvad Vitterhets-,
Historie- och Antiqvitets-Akademien anmärkt, äro dock statens
samlingar af bronsantiqviteter ännu temligen fattiga och behöfva fortfarande
ökas. Derjemte torde ett synnerligt afseende böra fästas derå, att
de enskilda samlingarne mera än de offentliga äro utsatta för äfventyret
att förstöras eller skingras, hvarigenom föremål af oersättligt vetenskapligt
värde kunna gå förlorade.

Utskottet, som således icke tilltror sig att nu tillstyrka borttagande
af ifrågavarande hembudsskyldighet, anser deremot hvarken lämpligt eller
behöfligt, att hembjudaren, när fråga är om bronsfynd, skall, på sätt gälBih.
till Riksd. Prof. 1873. 7 Rami. 12 Höft. 2

10

Lag-UtsTcottets Utlåtande N:o 23.

lande lag förmår, vara tvungen att lemna sin vara till det pris, som staten
bestämmer. I afseende på dylika fynd, hvilkas materiela värde i allmänhet
är obetydligt i förhållande^ till det vetenskapliga, synes det allmännas
intresse tillräckligt tillgodosedt, om man, med bibehållande af sjelfva hembudsskyldigheten,
lemnarjupphittaren rätt att, i fall staten ej kan med
honom träffa öfverenskommelse om priset, sjelf förfoga öfver fyndet. Härigenom
blefve staten fortfarande såsom hittills i tillfälle att taga kännedom
om de fornsaker af brons, som kunna upphittas, samt deraf inköpa
hvad för dess samlingar behöfdes, under det att på samma gång den
enskilde samlaren egde laglig rätt att konkurrera med staten. Upphittaren
kunde då med trygghet hembjuda fyndet till staten, utan fara att
så medelst gå miste om den högre ersättning derför, som annan till
äfventyra ville gifva. En sådan anordning innebure ock ett korrektiv
emot dessa fornsakers afyttrande till utlandet, helst antagligt är, att staten
tillförlitligare än kringresande uppköpare skulle uppskatta fyndets vetenskapliga
värde och derefter bestämma sitt anbud; och för upphittaren är
det ringa eller ingen olägenhet att fullgöra hembudsskyldigheten, då han,
enligt 8 § i åberopade Kongl. Förordningen den 29 November 1867, för
sådant ändamål eger aflemna fyndet antingen till närmaste kronobetjent
eller omedelbart till Konungens Befallningshafvande samt på enahanda
väg kostnadsfritt får detsamma sig återstäldt, i fall det icke af staten
inlöses.

Med afseende å svårigheten att skilja koppar ifrån brons och då
det allmännas behof och intresse i ifrågavarande hänseende ej lärer vara
större beträffande fynd af koppar, än i fråga om fynd af brons, anser
Utskottet att lagen bör blifva lika för begge slagen.

Högsta Domstolen, som i öfverensstämmelse med 87 § Regeringsformen
afgifvit utlåtande öfver Kong]. Maj:ts förevarande nådiga förslag,
har dervid anmärkt, att, enär, enligt inledningen till detsamma, skulle
upphäfvas allenast 16 § 3 mom. i Förordningen den 16 Februari 1864,
men förslaget jemväl innefattade ändring af stadgandena i 8 § 1 mom.
af Förordningen den 29 November 1867, angående framtida minnesmärkens
fredande och bevarande, inledningen borde erhålla en häremot svarande
lydelse. Till bemötande häraf har Hans Excellens Herr Justitiestatsministern
till statsråds-protokollet anfört, att, då sistnämnda förordning
tillkommit i administrativ väg samt följaktligen kunde och jemväl
torde böra i enahanda ordning af Kongl. Maj:t blifva ändrad i den mån
anledning dertill gåfves af en ändring i sjelfva det lagstadgande, hvaraf
Förordningens 8 § 1 mom. endast vore en tillämpning, ansåge Hans Excellens
den framställda anmärkningen ej böra till något afseende föran -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

11

leda. För bevarande af erforderlig enhet och sammanhang i lagstiftningen
anser Utskottet för sin del, lika med Högsta Domstolen, att en förändring
i den ena förordningen, som tillika innebär en förändring i den
andra, bör leda dertill, att den nya författningen i ämnet erhåller en
sådan inledning, som den af Högsta Domstolen ifrågaställda.

På grund af hvad nu anfördt blifvit får Utskottet vördsamt hemställa,

att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts förevarande
nådiga proposition icke kan oförändrad bifallas,
måtte för sin del besluta följande:

Förordning angående nedgrafven skatt, bottenfynd
eller annat dylikt, hvartill egare ej finnes.

Med upphäfvande af ej mindre 16 § 3 mom. i Förordningen
den 16 Febniari 1864, om nya strafflagens
införande och hvad i afseende derå iakttagas skall, än
äfven af hvad för öfrigt, i strid mot nedannäinnda bestämmelser
finnes stadgadt, förordnas som följer:

Af nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat dylikt,
hvartill egare ej finnes, tage jordegaren hälften och
hälften den som hittade, der det ej utgöres af forntida
mynt, vapen, redskap, prydnader eller kärl eller andra
fornsaker. Dessa fälle upphittaren ensam till; vare
han dock skyldig, om fyndet är af guld, silfver, koppar
eller brons, att, i den ordning Konungen stadgat, det
till staten hembjuda. Är fyndet af guld eller silfver,
njute upphittaren, der det för statens räkning inlöses,
fulla värdet med en åttondedel förhöjning: är det af
koppar eller brons, vare han ej skyldig fyndet afstå,
derest han ej med den honom erbudna lösen åtnöjes.

Om skeppsfynd och strandvrak skils i sjölagen.

Stockholm den 12 April 1873.

På Utskottets vägnar:

H. G. v. GEGERFELT.

12

Lag-Utsköttets Utlåtande N:o 24.

Reservation:

af Herr Friherre Wrede, Herr Sundell, Herr Sven Nilsson och
Herr Philipsson, hvilka tillstyrkt antagande af den Kongl. Propositionen.

Herrar von Sydow och Holmberg hafva begärt få antecknadt att
de i frågans behandling inom Utskottet icke deltagit.

N:o 24.

Auk. till Riksd. Kansli den 12 April 1873, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande
stadganden angående skyldighet] att deltaga i byggnad
och underhåll af tingshus och häradsf''ängelse.

I detta ämne hafva fyra särskilda motioner blifvit väckta, en inom
Första Kammaren af Herr Carl Hasselrot (motionen N:o 6) samt de öfriga
inom Andra Kammaren af Herrar O. B. Olsson (motion N:o 29), P.
Näsman (motion N:o 81) och J. Erikzon (motion N:o 86); och hafva
dessa motionärer föreslagit,

Herr Hasselrot: »att lagens stadgande i 26 Kap. 4 § Byggningabalken,
att tingshus och häradshäkte skola af häradet byggas och underhålla-.
, mätte upphäfvas samt att stadgas må, att denna skyldighet skall
af staten öfvertagas»;

eller ock, i fall en sådan lagförändring icke utan föregående utredning
af frågan kunde genomföras: