Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23. 7

Utlåtande 1886:LU23

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23. 7

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Utskottet,

att förevarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 15 Februari 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

af Herr Smedberg.

Reservation:

N:o 23.

Ant till Riksd. Kansli don 15 Febr. 1886, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande
af 41 § Konkurslagen eller införande af ett
tillägg i samma lags 73 §.

Till handläggning af Lag-Utskottet har från Första Kammaren
blifvit hänvisad en inom nämnda Kammare af Herr C. J. Fogelin afgifven
motion, N:o 25, hvaruti anföres:

»Då det i praxis visat sig, att Rättens ombudsmans-institution är
alldeles obehöflig samt att hans åligganden mycket väl kunna ombe -

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

sörjas af gode män och syssloman i konkursen, och dessutom genom
denna institutions upphäfvande den fördel skulle vinnas, att kostnaderna
för konkursutredningen genom minskning af utredningsmännens
antal nedsattes, vore önskligt, att densamma afskaffades; men i händelse
den bibehålies, anser jag, att ett sådant åläggande föreskrifves
honom, att han må vara skyldig meddela dem, mot hvilkas bevakningar
anmärkningar antingen å inställelsedagen eller inom den i 71 § Konkurslagen
för anmärkningars afgifvande bestämda tid blifvit gjorda,
underrättelse derom, för hvilket tillägg torde vara nog att såsom skäl
anföra, det man, såsom ur min egen erfarenhet visat sig, kan genom
okunnighet om, att anmärkning mot ens bevakade fordran blifvit gjord,
gå förlustig den rätt, som, om en dylik skyldighet ålegat Rättens ombudsman,
genom bevakningen kunnat vinnas. Häremot torde den anmärkning
komma att göras, det dylika underrättelser allmänt pläga af
Rättens ombudsman lemnas, ehuru Konkurslagen derom intet nämner,
men då det visat sig, att ej alltid Rättens ombudsman följer denna
praxis, torde ett bestämdt åläggande för honom i lagen vara behöfligt,
en skyldighet som ej är förenad med större besvär, än att det uppväges
af den godtgörelse, han för sina i konkursen häfda besvär erhåller.
»

På sålunda anförda grunder föreslår motionären, att Riksdagen
måtte för sin del besluta, att § 41 Konkurslagen upphäfves, och att, i
händelse detta ej vinner dess bifall, ett tillägg till § 73 af ofvanstående
lydelse göres.

Motionen innefattar sålunda två förslag, af hvilka det ena åsyftar
afskaffande af den i vår Konkurslag stadgade institutionen af Rättens,
ombudsman, det andra åter, under förutsättning att motionen i dess
förra del icke vinner bifall, en utvidgning af de Rättens ombudsman
åliggande skyldigheter.

Hvad först angår hela den ifrågavarande institutionens upphäfvande,
får Utskottet härutinnan hänvisa till sitt år 1883 afgifna utlåtande,
N:o 20, i anledning af en vid nämnda års riksdag väckt motion
i samma syfte. Utskottet åberopade i berörda utlåtande hvad de komiterade,
hvilka utarbetade 1859 års förslag till konkurslag, i förevarande
ämne yttrat, så lydande:

»I likhet med det tillförene uppgjorda förslag till ny konkurslag,
förutsätter äfven det af komiterade upprättade, att ensamt

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

9

borgenärernas kontroll öfver förvaltningen icke är tillräcklig för att befordra
skyndsamhet vid konkursers utredning samt förekomma den
osäkerhet och de förluster, som egennyttiga eller egenmäktiga åtgärder
af godemännen eller sysslomännen kunna tillskynda borgenärerna.
Erfarenheten berättigar en sådan förutsättning. I de flesta konkurser
beklaga sig nästan alla borgenärer i något af nämnda hänseenden,
men en hvar litar på den andra, och ingen vill uppträda genom en rättegång,
der besväret, omkostnaderna och obehaget vanligen är o säkra,
vinsten deremot tvifvelaktig. Slutligen uttröttas alla och öfverlemna åt
slumpen att afgöra, om och när de skola erhålla någon utdelning. Man
kan invända, att sådant är borgenärernas eget fel, och att lagen gjort
nog genom att anvisa dem utväg till rättelses vinnande. Detta inkast
kunde ega sin vigt, om icke dels detta borgenärernas uttröttande vore
eu följd af sjelfva formerna för rättelses sökande, dels ock antydda
förhållande jemväl i allmänhet verkade menligt på allmänna krediten
och liksom lockade eu borgenär att hellre än att äska konkurs å en
insolvent gäldenär söka på annat sätt och till öfriga borgenärers förfång
vinna betäckning för sin fordran eller åtminstone någon del deraf. Till afhjelpande
af nu anmärkta brister hafva icke heller komiterade kunnat
finna någon bättre institution än den franska lagens »juge-commissaire»,
i förslaget benämnd Rättens ombudsman. Likväl är härvid med afseende
å sammansättningen af våra underrätter på landet och i anledning
af Högsta Domstolens anmärkningar vid det förra förslaget till
konkurslag, den förändring föreslagen, att denne, af Rätten eller domaren
förordnade, ombudsman skulle kunna väljas likaväl utom som
inom Rätten, i följd hvaraf något stadgande om skyldighet för honom
att inför Rätten föredraga dit hänskjutna konkursfrågor icke heller
finnes i förslaget upptaget. Stöld utom förvaltningen, egde han intet
intresse uti att fördröja konkursens utredning eller låta den verkställas
på ett med borgenärernas anspråk icke öfverensstämmande sätt; men
väl uti dess snabba och ändamålsenliga bringande till slut, hvarför viss
andel i kuratorernas arfvode blifvit honom tillförsäkrad. Vaksam uppsigt
öfver förvaltningens lagliga gång är den första af hans pligter,
och brister han deruti, kan han hvad ögonblick som helst af Rätten
eller domaren, utan vidare prooedere, entledigas. Pligtig att lyssna till
hvarje borgenärs billiga klagan emot gode männen eller sysslomännen,
är det han, som skall ställa dem till rätta för deras fel eller försummelser.
Men äfven en vidsträcktare befattning är ombudsmannen genom
förslaget föreskrifven jemväl i öfverensstämmelse med nästan alla
Bih. Ull Rtksd. Prof. 1886. 1 Sinn/. 8 Haft.

2

1(1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.

nyare länders konkurslagar, nemligen att såsom ordförande leda flere
af borgenärernas vigtigare öfverläggningar samt meddela beslut i åtskilliga
förvaltningsfrågor, likväl utan förnärmande af den beslutande
rätt, som bör borgenärerna allena tillkomma. Denna institution är följaktligen
ett synnerligt vigtig! moment i komiterades förslag, och flere
af dess stadganden äro grundade derå. Komiterade befara ej att ju
icke i hvarje landsort såväl som i hvar stad skola finnas personer qvalificerade
til! en sådan befattning, som den ifrågavarande, äfven då
någon Rättens ledamot icke dertill lämpligen kan nämnas.»

Utskottet anförde vidare:

»Hufvudmotivet till yrkandet på upphäfvande af ifrågavarande institution
torde ligga uti den åsigt, att omkostnaderna för förvaltning
af konkursbo skulle kunna härigenom i betydlig grad minskas. Utskottet
delar emellertid icke denna förhoppning. Beloppet af arfvodet
för konkursbos förvaltning skulle sannolikt i de flesta fall icke undergå
någon afsevärd minskning, derför att någon Rättens ombudsman icke
vidare funnes, utan skulle sannolikt den tredjedel af arfvodet, som nu
tillkommer denne, fortfarande, åtminstone till större delen, utgå om
ock i form af ökadt arfvode åt gode män och sysslomän. Någon synnerlig
minskning i förvaltningskostnaderna vore sålunda icke att förvänta
af den föreslagna indragningen, men äfven om någon besparing
i afseende å arfvodesbeloppet derigenom kunde göras, blefve denna
säkerligen alltför ringa för att kunna motsvara det gagn, som institutionen
medför.

Dä man påyrkar upphäfvande af ombudsmannens verksamhet och
konkursutredningens öfverlemnande i dess helhet till gode männen och
sysslomännen, synes man icke tillräckligt beakta, att ombudsmannens
förnämsta pligt just är att hafva tillsyn öfver gode männens och sysslomännens
förvaltning. Behöfligheten af denna tillsyn kan erfarenheten
icke anses hafva jäfvat, om än de tillfällen icke varit så många, då
denna ombudsmannens verksamhet behof! omedelbarligen framträda.
Det gifves institutioner, hvilka bäst fylla sitt ändamål, då deras blotta
tillvaro gör, att desamma synas öfverflödiga.

Bifölles motionärens förslag, skulle för framtiden en borgenär, för att
göra sin rätt gällande mot tredskande utredningsmän, nödgas underkasta
sig olägenheterna af en tidsödande och kostsam rättegång, i stället för att
nu endast erfordras en anmälan till ombudsmannen, hvilkens pligt det är
att bereda den rättelse, hvartill en sådan anmälan kan föranleda. Många
tvister mellan borgenärer inbördes eller mellan desse och gäldenären,

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 23.

11

hvilka eljest skulle slitas vid domstol och föranleda dryga kostnader
fö r massan, blifva nu, genom ombudsmannens bemedling, bi lagda vid
det sammanträde, som omförmäles i 74 § Konkurslagen. Då sysslomannen,
hvilka oftast tillika äro borgenärer, i allmänhet äro de, som
framställa anmärkningar mot bevakade fordringar, kunna de icke derjemte
utöfva det kall såsom medlare mellan stridiga åsigter, hvilket,
enligt hvad nyss är nämndt, blifvit uppdraget åt den i saken opartiske
ombudsmannen. Visserligen äro gode männen och sysslomännen utsedde
af borgenärerna, men af dessas majoritet, kanske ofta endast af
några få större fordringsegare, och förevarande institution har tillkommit
äfven derför, att genom densamma minoritetens rätt må blifva vid
konkursförvaltningen tillgodosedd. Utskottet vill icke bidraga till att
minska skyddet för denna minoritetens rätt.»

De skäl, Utskottet sålunda anfört för institutionens bibehållande,
torde fortfarande ega giltighet; motionärens påstående, att erfarenheten
visat densammas obehöflighet, är, enligt Utskottets mening, icke rigtigt.

Hvad särskildt beträffar den form, som förslaget erhållit i nu
förevarande motion, torde böra anmärkas, att omförmälda institution
utgör en så vigtig del af vår gällande konkurslag och står i så nära
samband med flere andra vigtiga stadganden deruti, att densammas
borttagande skulle föranleda en ganska genomgripande förändring af
hela lagen — en omständighet, hvarpå motionären synes icke hafva
tänkt.

Utskottet får sålunda hemställa,

1) att motionen i dess förra del icke må af Riksdagen
bifallas.

Utskottet har vidare att yttra sig om motionärens alternativt framstälda
förslag om tillägg till 73 § Konkurslagen rörande^ skyldighet
för Rättens ombudsman, att meddela dem, mot hvilkas bevakningar
anmärkningar antingen å inställelsedagen eller inom den i 71 § af
samma lag för anmärkningars afgifvande bestämda tid blifvit gjorda,
underrättelse derom.

Icke .heller denna del af motionen anser sig Utskottet kunna tillstyrka.
Det ifrågasatta tillägget, hvarigenom Rättens ombudsman i viss
mån gjordes till sjelfskrifven rättegångsfullmäktig för alla borgenärerne,
skulle öka hans besvär och ansvar i eu omfattning, som knappast kan
beräknas. Dessutom skulle tillvaron af ett sådant stadgande, som det

12

Lag-Utskottets Utlåtande Nio 24.

af motionären föreslagna, lätt leda till de största obehag, om underrättelsen
icke behörigen komme borgenären tillhanda. Också torde
icke någon grundad anledning förefinnas till missnöje med den nuvarande
anordningen, enligt hvilken en borgenär, som har anledning antaga,
att jäf mot hans bevakning kan komma att med utsigt till framgång
göras, får sjelf eller genom ombud skaffa sig underrättelse, om
anmärkning gjorts. Utskottet hemställer alltså,

2) att motionen icke heller i dess senare del må
vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 15 Februari 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

N:o 24.

Ant till Riksd. Kansli den 15 Febr. 1886, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af 126 och 141 §§ Konkurslagen.

Till handläggning af Lag-Utskottet har från Andra Kammaren
hänvisats en inom Kammaren af Herr H. 1. Arwidsson väckt motion,
N:o 37, af följande lydelse:

»I nu gällande Utsökningslag af den 10 Augusti 1877 äro på skilda
ställen meddelade bestämmelser om skyldighet för den, som i vissa