Lag-Utskottets Utlåtande No 22

Utlåtande 1876:LU22

6

Lag-Utskottets Utlåtande No 22,

9

N:o 22.

Ank. till Riksd. Kansli den 7 Mars 18715, kl. 10 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckt förslag angående ändring i stadgandena
om enskildes rätt att sjelfve utse sitt och sin familjs
grafställe samt tillkalla prest för de dödas jordfästning.

Sedan, genom Kongl. brefvet den 25 September 1798, blifvit förordnadt, att
särskilda grafställen vid gårdar och egendomar ei finge utan Kongl. Maj:ts tillstånd
inrättas, samt derefter, enligt Kongl. resolutionen den 28 Januari 1802, är vordet
stadgadt, att sådana grafställen borde invigas, så har Kongl. Maj:t, i anseende till
de betänkliga följder, som kunde uppkomma deraf, att begrafningar saknade offentlighet,
i nådigt bref den 26 April 1810 föreskrifvit, att, oaktadt de tillstånd, som
redan kunde vara gifna eller derefter gifvas enskilde personer, att få begrafvas på
särskilda, af dem utsedda grafställen, jordfästniugen likväl nödvändigt borde ske i
kyrkan eller på det ställe och rum, som dertill af församlingen nyttjades.

Under erinran, dels att utverkandet af det sålunda föreskrifna nådiga tillståndet
att inrätta särskildt grafställe vore förenadt med ej obetydliga kostnader, så att
den, som vore mindre bemedlad, finge afstå från förmånen att hafva sin egen familjegraf,
dels ock att stadgandet om jordfästningens verkställande i kyrkan eller
på det ställe eller rum, som dertill af församlingen brukades, medförde stora olägenheter,
i synnerhet i Norrland, hvarest mångenstädes befolkningen, hvaraf en del
vore bosatt på ett afstånd af ända till 7 å 8 mil från kyrkan, saknade banade
sommarvägar; har herr Pehr Nilsson i Wittjerf uti en inom Andra Kammaren väckt,
till Lag-Utskottet remitterad motion (N:o 34) föreslagit, “att Riksdagen behagade besluta
upphäfvande af de föreskrifter, som i allmänna kyrkolagen samt Kongl. cirkuläret
af den 26 April 1810 föreskrifvas, om att Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd erfordras
för inrättande af enskilda eller särskilda grafställen, samt att jordfästning af

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 22. 7

döda nödvändigt skall ske i kyrka eller ä ställe och ruin, som dertill af församlingen
nyttjas; utan må det lemnas eu livar att fritt för sig och sin familj utse grafställe,
dock med skyldighet att låta detta af prest invigas, samt sedermera ega rätt
att tillkalla prest för jordfästning af de döda.1''

kör alla kristna trosbekännare eger begrafningsplatsen karakteren af ett heligt
rum och betraktas såsom eu till kyrkobyggnaden hörande del, kyrkogården, hvilken,
likasom sjelfva kyrkan, bör för sitt ändamål högtidligen invigas. På senare tider
hafva väl i vårt land begrafningsplatserna blifvit på må.nga ställen, i synnerhet i städerna,
fysiskt skilda från kyrkan, men det skäl, som föranledt denna anordning,
hav vant att dymedelst förekomma den menliga inverkan på suudheten, som kunde
Härröra af liks förvandling. Ur sådan synpunkt blef nemligen redan genom Konfö
brefven den 3 och den 18 Oktober 1805 förordnadt, att, så fort omständigheterna
medgafve, alla begrafnmgar i kyrkor, såväl i städerna som på landet, och å kyrkogårdar
uti städer och byar skulle upphöra och i stället kyrkogårdar utom städerna
och aflägsna från byar anläggas. Vidare blefvo för samma ändamål i Kongl. helsovårdsstadgan
för riket den 25 September 1874, hvarigenom uttryckligen förbjöds, att
sedan tio år från författningens utfärdande förflutit, lik finge inom stad jordas, detaljerad
e föreskrifter meddelade, dels om jordmånen af den mark, som borde företrädesvis
väljas till begrafningsplatser, om deras utdikning och förseende med plantering
samt om mera dylikt, dels ock om de särskilda försigtighetsmått, som af
salutera skäl borde vidtagas för den händelse, att lik, enligt särskilda derom meddelade
bestämmelser, finge nedsättas i kyrka eller grafkor eller å enskild begrafningsplats.

• 1 öfverensstämmelse härmed har man ansett, att rättigheten för enskild person
att för sig inrätta särskild grafplats borde i hvarje förekommande fall göras beroende
på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, dels huruvida erforderliga garantier förefunnes,
att sådan grafplats komme att hållas i vederbörlig helgd, så att icke kunde befaras
att genom dess oskärande den religiösa känslan sårades, dels ock huruvida grafplatsens
anläggande borde med afseende på sanitära förhållanden tillåtas.

Det af motionären väckta förslag, att hvar och en skulle ega frihet att, hvar
helst han sjelf åstundade, åt sig utse grafplats, torde vara föga förenligt med’ föreställningen
om grafplatsen såsom ett heligt rum. Då den mängd enskilda begrafningsplatser,
som 1 följd af berörda förslags antagande komme att inrättas, skulle
småningom öfvergå till främmande egare, som för deras vidmakthållande saknade
allt personligt intresse, skulle nemligen åt dessa begrafningsplatser icke kunna beredas
den helgd, hvartill lagstiftaren ur religiös synpunkt bör, såvidt möjligt är
medverka.

Med de ofvanberörda föreskrifter, som af sanitära skäl blifvit meddelade
skulle samma förslag än mindre stå i öfverensstämmelse. Dessa föreskrifter, om
hvilkas lämplighet någon tvekan icke torde ega rum, komme uppenbarligen att i

$ Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

många fall lägga (^vilkorligt hinder i vägen för den ifrågasätta friheten; och, äfven
om denna gjordes till sin utsträckning beroende af samma föreskrifter, torde dock
i allt fall det inseende öfver deras iakttagande, som pålandet åligger kommunalnämnden,
genom förslagets genomförande, om icke omöjliggöras, åtminstone i så väsendtlig män
försvåras, att missbruk icke skulle kunna förebyggas.

Utskottet, som sålunda finner motionen i nu omhandlade delen icke böla förordas,
anser sig, i anledning af hvad motionären i sammanhang dermed vidare föreslagit’
om upphäfvande af stadgandet, att jordfästningar skola ske i kyrkan eller å
annat ställe, som dertill af församlingen nyttjas, böra erinra, att, derest motionen i
öfrigt icke bifölles, den större beqvämlighet, som med denna förändring åsyftas, skulle
tillgodokomma allenast de få personer, som redan förvärfvat eller framdeles kunde
förvärfva rätt att anlägga enskild begrafningsplats, men att det i allt fall torde till
förekommande af missbruk vara af vigt att vid jordfästningar bibehålla den stöne
offentlighet, som genom berörda stadgande finnes åt dem bevarad.

Vidare bör, såsom en olägenhet af motionens godkännande, uppmärksammas,
att deraf skulle, isynnerhet inom församlingar af större areal, föranledas, att presterskapet
blefve med eu mängd besvärliga resor för jordfästningars verkställande

oskäligt betungadt. .

I anledning af motionärens anmärkning, att på en del ställen lik, tor att kunna

vid kyrkan jordfästas, finge forslas ända till åtta mils väg, föranlåtes Utskottet slutligen
framhålla, att, derest inom församling, inom hvilken sådant förhållande förefinnes,
kyrkostämman med den rätt, som lagligen torde tillkomma denna myndighet,
beslutar att till afhjelpande af berörda olägenhet allmänna begrafningsplats^, hvarest
jordfästningar jemväl kunde ske, skola, der Kongl. Maj:t dertill lemnar nådigt samtycke,
anläggas på lämpliga ställen inom församlingen, ett sådant nådigt samtycke
sannolikt ej heller lärer förvägras.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet vördsamt hemställa,
att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den G Mars 1876.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre,

Herrar Philips son och Magnus Jonsson hafva begärt få antecknadt, att de
icke deltagit i behandlingen af motionen.

Stockholm, tryckt hos Å. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1876,