Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22

Utlåtande 1872:LU22

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

1

\:o 23,

Aak. till Riksd. Kansli den 27 Mara 1872, kl 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om upphäfvande af den för
beväringsskyldige medgifna legnings- och friköpningsrätt samt
om införande af obligatoriska vapenöfningar för ynglingar emellan
konfirmations- och beväringsåldern.

Dessa till Lag-Utskottet remitterade motioner äro väckta inom Andra Kammaren,
den ena (N:o 1) af Herr A. Adlersparre och den andra (N:o 21) af Herr
J. Englander, hvilka föreslagit,

Herr Adlersparre: att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, “det
Kongl. Maj:t, med upphäfvande af i de nådiga förordningarne af den 15 November

1060 — angående allmänna beväringen — och den 9 Februari 1861 _angående

allmänna beväringens mönstringar och öfningsmöten — för beväringspligtige medgifna
rättigheten till friköpning och legning, täcktes i stadgan för allmänna beväringen
gifva sådan föreskrift, att beväringspligtig icke må tillåtas köpa sig fri från vapenöfningarne,
ej heller, vare sig under krig eller fred, i sitt ställe annan karl legaoch

Herr Englander: “dels att Kongl. kungörelsen af den 13 November 1860, i
hvad den rörer lega och friköp, må upphäfva», och dels att obligatoriska militära
ö fn i liga r inom kommunerna må stadgas för ynglingarne mellan konfirmations- och
beväringsåldern.''1

Beträffande sednare delen af Herr Englanders förslag, eller frågan om obligatorisk
vapenöfning för ynglingar emellan konfirmations- och beväringsåldern, så och
då denna fråga, till följd af Herr P. Tjernlunds i samma ämne väckta, till Andra
Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 1 hänskjuta motion (N:o 171) redan blifvit af
Andra Kammaren i öfverensstämmelse med Tillfälliga Utskottets utlåtande afgjord
och för närvarande är på Första Kammarens pröfning beroende, får Lag-Utskottet
vördsamt hemställa,

l:o att Herr Englanders motion i denna del må anses besvarad
genom det beslut, som Riksdagen fattar i anledning af Herr
Tjernlunds berörda förslag.

flik. till Riksd. Prof. 1812. 7 Sami. 12 Raft.

2

Lag-Utskottets Utlutande N:o 22.

Vidkommande åter förevarande framställningar, i hvad de äro riktade mot
gällande stadgande!! angående rättighet för beväringsskyldige att genom lega eller
friköp vinna befrielse från personligt fullgörande åt bevänngspligten, så är genom
Kongl. kungörelsen den 15 November 1860 i detta afseende hufvudsakligen stadgadt,
dels att beväringsskyldig, som i krigstid uppbådas, må i sitt ställe sätta annan duglig
karl, och dels att befrielse från de i fredstid föreskrifna vapenölningar må kunna
vinnas derigenom, att den beväringsskyldige till allmänna beväringsfonden erlägger
en afgift af 100 riksdaler, hvilket belopp dock kan af Kongl. Maj:t höjas eller nedsättas
med högst 20 riksdaler. Antalet af dem, hvilka vid mönstringarne må erhålla
tillåtelse att sålunda befria sig från vapenöfning under fredstid, får likväl inom hvarje
mönstringsdistrikt icke öfverstiga hälften af de för året approberade beväringsskyldige,
hvadan lottning skall ega rum, i fall flere än halfva antalet anmäla sig till
vinnande af dylik befrielse.

Då bevarandet af vår sjelfständighet i hufvudsaklig mån måste hvila på beväringsinrätlningen
och dess utbildande, är det af synnerlig vigt att denna allas värnepligt
med fosterländsk hängifvenhet omfattas al hela folket. Men för att detta skall
kunna ske, måste den vara grundad på en jemlikhet, som fordrar att en hvar personligen
fullgör sin skyldighet i ifrågavarande afseende. Det är nemligen klart, alt,
i den mån den för hvarje god medborgare i ett fritt land kära pligten att värna
sina fäders jord till förmån hufvudsakligen för de mera bemedlade klasserna förvandlas
till en gärd i penningar, i samma mån hvälfvas krigstjenstens faror och
mödor förnämligast på de fattigare klasserna.

Derjemte bör icke förgätas den verkliga skada, som tillskyndas annéen, derigenom
att nationens mera bildade beståndsdelar få tillfälle att undandraga sig krigstjensten,
enär sålunda för försvarsväsendet gå förlorade icke blott mycken andlig
kraft samt tillgång på befälsämnen, utan äfven den yrkesskicklighet i hvarjehanda
stycken, hvaraf försvarsväsendet är i behof, men som mången gång just sätter den
beväringsskyldige i tillfälle att med penningar lösa sig fri från värnepligtens personliga
fullgörande.

1 afseende på ifrågavarande motioner har Chefen för Landtförsvars-departementet
Herr Statsrådet Weidenhielm uti ett inom Andra Kammaren den 1 7 nästlidne Februari
afgifvet yttrande förordat föreslagna förändringen såsom önskvärd både i fosterländskt
och militäriskt intresse. Den vore nödvändig för att allmänna värnepligten i vårt
land måtte blifva eu sanning; och derigenom att den åt beräkningarne lemnade ett
fastare stöd vore den egnad alt undanrödja en väsendtlig svårighet vid uppgörandet
af en mobiliseringsplan.

Borttagandet af rättigheten till friköp och lega medför emellertid nödvändigheten
att derjemte icke blott upphäfva hvad 4 § i åberopade Kongl. kungörelsen
stadgar om skyldighet för värnepligtig, som på grund af särskilda omständigheter
befrias från beväringsskyldigheten, att i fredstid erlägga friköps-afgilt och i krigstid

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

3

sätta annan karl i sitt ställe, men äfven att vidtaga deraf påkallade förändringar i
Kongl. förordningarne den 9 Februari 186 1, angående allmänna beväringens mönstringar
och öfningsmöten, och den 4 Februari 1862, angående beväringseliter. Dessa sednare
författningar falla dock inom det Kongl. Maj:t allena förbehållna lagstiftningsområde.

På grund af hvad anfördt blifvit och i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad motionären i ifrågavarande hänseende föreslagit, får Utskottet hemställa,

2:o att Riksdagen måtte dels för sin del besluta en författning,
så lydande:

“Allt hvad Kongl. kungörelsen angående allmänna beväringen
den 13 November 1860 innehåller i fråga om rättighet för
beväringsskyldig att vid uppbåd till vapenkonst sätta i sitt ställe
annan duglig karl och att i fredstid vinna befrielse från vapenöfning,
emot erläggande af viss afgift i penningar, så ock hvad
4 § i samma kungörelse stadgar derom, att den, som af särskilda
eller ömmande omständigheter eller för att kunna till
främmande land utflytta, befrias från beväringsskyldigheten, skall
i fredstid erlägga afgift för vapenöfningsfrihet och i krigstid
för sig ställa legokarl, varder härigenom till all kraft och
verkan upphäfdt.“

dels ock hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att
Kongl. Maj:t, derest nämnda beslut vinner Dess nådiga samtycke,
täcktes i öfverensstämmelse härmed vidtaga de förändringar i
Kongl. förordningarne den 9 Februari 1861, angående allmänna
beväringens mönstringar och öfningsmöten, och den 4 Februari
1862, angående beväringseliter, som till följd af samma beslut
blifva erforderliga.

Stockholm den 26 Mars 1872.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

llerr Beckman och Herr Grefve Mörner hafva begärt få antecknad!, att de ej
deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.